Kategori: Okategoriserade

Rubriken är hämtad från en bok av en av mina favoritförfattare: John Ortberg. Och jag tycker det ligger nåt befriande i de orden.

Normal, onormal, vanlig eller annorlunda, var går egentligen gränsen? Och vem avgör egentligen vad som är normalt? Och när blir man onormal och rentav konstig?

Det kan vara svårt att dra tydliga gränser för vad som är ”normalt” och ”onormalt” eftersom det är en subjektiv bedömning, som är influerade av kulturella, sociala och personliga normer. Det som anses normalt i en viss kultur kan ju anses vara onormalt i en annan.

När jag för ett antal år sedan var i Karlstad och skrev på min bok träffade jag ett par från Stockholm och deras femåriga son i bubbelbadet på hotellet. Efter att ha suttit och småpratat en stund frågade jag vad de gjorde i Karlstad och fick det något oväntade svaret: ”Vi har åkt hit för att äta på KFC. Restaurangen finns bara i Malmö och här i Karlstad så vi åkte hit. Vi åt lunch där när vi kom och ikväll ska vi dit igen och äta och imorgon äter vi där innan vi beger oss hemåt igen…”

Hur normalt är det?

Å andra sidan kan man ju fundera på hur normalt det är att skriva en bok, att spela in en ett eget ”vinterprat” och att gå alla gator i Örebro. Har också förstått att alla inte äger mängder av springformar och har bakat över 150 olika sorters kladdkakor 😋

Ibland kan människor verka normala eller vanliga till en början, men ju mer tid vi spenderar med dem och lär känna deras verkliga jag, desto mer inser man att alla är normala tills man lär känna dem.

Det är befriande att inse att jag inte är normal och att du inte heller är det. Vi bär alla på nånting, något som vi tror att vi är helt ensamma om mitt i ett hav av fullt normala människor. Fast egentligen sitter vi alla i samma båt och guppar, för vi är alla ”onormala”.

Alla är vi underliga på vårt eget speciella sätt och visst vore det tråkigt och enformigt om alla skulle vara normala 😉.

/ Urban

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Orden är skrivna av Björn Skifs i den sång som låg 142 veckor på svensktoppen åren 2003 – 2006, här i en version med det ultimata duettparet Samuel Ljungblah & Sarah Dawn Finer.

Vi försöker nog alla ta oss igenom vår vardag så konfliktlöst som möjligt och delvis är ju det bra, men det kan också innebära att man ibland blir överkörd. Att stå upp för sig själv kan ju i vissa situationer vara jobbigt och svårt, men det är också en viktig del av personlig utveckling.

Förr var jag lite som en mussla som ibland öppnade upp sig och sa mina tankar och åsikter, men allt för ofta var jag tyst. Detta förändrades dock när jag för tolv-tretton år sedan gick i terapi och min terapeut uppmanade mig att varje dag försöka göra något där jag stod upp för mig själv. Något som jag kunde vara stolt över.

På kort sikt kan det ibland vara skönt att inte säga sin åsikt eller göra ett ställningstagande, men på lång sikt tror jag att det bästa är att stå upp för sig själv.  

Visst, ibland kan det vara svårt att säga vad man tycker och tänker, och det är lätt hänt att man håller med andra trots att man innerst inne inte riktigt gör det. Vid dessa tillfällen kan det vara bra att säga att ”detta vill jag fundera på” eller ”jag vet inte riktigt” istället för ett Ja eller ett Nej som man inte är säker på.

Att stå upp för sig själv handlar om självkännedom, att veta vilka värderingar man har och att ta ansvar för sina egna behov och känslor. Att sätta gränser och kommunicera tydligt med andra.

Visst man behöver inte ta alla fajter, men det är viktigt att ibland fråga sig själv: i vilka situationer låter jag mig trampas på och i vilka vågar jag stå upp för mig själv?

Stå på dig, annars gör någon annan det! Men kom också ihåg att det kan ta tid och övning att lära sig att stå upp för sig själv. Så var tålmodig med dig själv och fortsätt att arbeta på det.

/ Urban

Medvetet eller omedvetet försöker vi dölja och förneka de mörka och dåliga sidorna av oss. Men var så säker de finns där, alla har vi egenskaper, beteenden som inte gagnar oss. Alla har vi sidor i vår personlighet som vi inte uppskattar, och kommer man inte på några dåliga sidor så har man åtminstone två stycken, man är självgod och saknar självinsikt!

I anställningsintervjuer ställs ofta frågan ”vad är dina svagheter?”. Vilket inte alltid är så lätt att svara på, inte bara för att vi människor ogärna vill blotta våra mindre bra sidor, utan för att det uppriktigt är svårt att kännas vid sina egna svagheter.

Lika enkelt och upplyftande som det kan vara att identifiera sina bra egenskaper, lika svårt och ledsamt kan det vara att behöva fundera över sina dåliga egenskaper. Men faktum är att bara den som ser sitt mörker kan bekämpa det!

Till vardags arbetar jag i förskolans värld och där talas det mycket om att stärka det positiva hos barnen. Att fokus ska vara på det positiva istället för på barnets brister och fel. Men att stärka det positiva kan ju inte innebära att man ska blunda för det dåliga, varken hos sig själv eller andra!

I boken ”De nya Dödssynderna” beskriver Stefan Einhorn de egenskaper som vi svenskar tycker minst om hos våra medmänniskor, vilket är: Falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet, girighet, egoism, hämndlystnad, självgodhet, fanatism, oförsonlighet, likgiltighet och avund. 

Egenskaper och beteenden som vi säkert känner igen hos andra, men hur är det med oss själva? Det sägs ju att det vi irriterar oss på hos andra säger något om oss själva.

Om vi är omedvetna om att vi har mörka sidor inom oss blir vi hjälplösa offer för dess krafter. Vi snubblar ständigt på dem under vår livsresa. Men om vi känner till och accepterar våra dåliga sidor kan vi lära oss att hantera dem. Inom oss bär vi alla fröet till förändring och när vi står vid ett vägskäl kan vi välja i vilken riktning vi ska gå. Men det krävs självinsikt. Och för självinsikt krävs att vi ifrågasätter och är öppna.

Stefan Einhorn

Att våga se och erkänna sina dåliga sidor, egenskaper och beteenden är en viktig del av personlig utveckling. Och när man har upptäckt dom har man ett viktigt val, endera behåller man dem eller annars försöker man att hantera dem!

Enligt Stefan Einhorn finns det fyra goda skäl till att försöka hantera sina mörka och dåliga sidor och istället vara god! För vår egen skull, för våra medmänniskors skull, för att människor presterar bättre då och för en bättre värld! 

/ Urban

Om vi på förhand bestämmer oss för en väg är det lätt hänt att vi låser oss i att det är enda vägen, att det är enda vägen som leder oss till lycka och välgång.

Om vi istället skulle sluta slåss mot tillvaron och låta vägvalen vara mer öppna så finns det hur många vägar som helst att välja på. Vägavsnitt där vi kan finna allt möjligt som både är roligt, intressant och vackert. Självklart kan vi inte fara runt hur som helst, kors och tvärs, vi behöver nån slags riktning i livet. Men vi kanske inte behöver en plan, tajmat och klar in i minsta detalj.

Ofta klurar vi och ställer oss frågan: vad vill jag med mitt liv? och visst är det viktigt att ha drömmar och visioner, att sträva efter att bli de vi vill vara och göra det vi drömmer om. Men jag tror det finns något ännu större än självförverkligande, nämligen vad livet vill med mig?

Frågorna ”vad vill jag?” Och ”vad vill livet?” är nära besläktade, men den senare vidgar liksom bilden och öppnar upp nya perspektiv och möjligheter samtidigt som den blir djupare. och framförallt är den inte så jag-fixerad.

Ofta försöker vi forma våra liv istället för att låta livet forma oss, och vad skulle hända om vi släppte lite grann på vårt behov av att styra det och istället lät livet styra oss?

Helt ärligt så tror jag inte att livet går ut på att vara lycklig och veta exakt vad man vill hela tiden, snarare tror jag livet går ut på att levas. Och livet är misstagen man begår, besvikelserna och motgångarna men också alla de gånger då allt liksom faller på plats.

Det sägs ofta att livet är en skola och att varje situation vi befinner oss i är en chans att utvecklas, och kanske är det livets skapare, Gud själv som lär oss saker genom livets omständigheter!

/ Urban

Personligen har jag lite svårt för Black Friday och den konsumtionshets som råder i samhället, men samtidigt finns det ju så mycket saker som jag skulle vilja ha…

…utan att riktigt tänka på det faller vi lätt in i konsumtionsfällan med begär efter mer och mer, vilket innebär att vi shoppar saker vi egentligen inte behöver. Och man kan ju fundera på om vi konsumerar för att leva eller lever vi för att konsumera?

Självklart finns det saker som vi måste handla men det finns också mycket som vi faktiskt inte behöver. Men ändå verkar det vara så att vi människor ofta vill ha det som vi inte har, och när vi fått det så är det något annat vi vill ha.

Och man kan ju fråga sig vad som får oss att tro att vi skulle bli lyckligare om vi hade mer, om vi inte ens är tacksamma för det vi har. Tror vi skulle vinna mycket på att fokusera mer på det som vi är tacksamma för. Att vara tacksam ger oss nämligen möjlighet att må bättre och känna lycka även i perioder av motgång.

Jag vet, det är inte alltid så lätt att vara tacksam när det känns som att ens liv håller på att gå åt helvete. Men mitt i all stress och oro finns det saker att vara glad och tacksam för. Så har det i alla fall varit i mitt liv och att fokusera på dessa kan göra att man klarar av att hålla sig över ytan.

En sak som livet lärt mig är att man inte kan köpa sig lycklig. Att vara lycklig innebär inte att man får allt man vill ha och det är ju faktiskt så att om man inte vill ha så mycket så blir man nöjd fortare.

Det finns två sätt att få tillräckligt. Ett är att fortsätta samla på sig mer och mer… Det andra är att ha begär efter mindre

G.K.Chesterton

/ Urban 

”Jag tänker på dig” är en fras som vi ofta använder när vi vill stötta en människa som har det jobbigt. Men vad har det för betydelse att någon tänker på en? Och gör det verkligen någon skillnad?

Jo, jag tror faktiskt det. När jag mått dåligt har det varit oerhört skönt att höra att någon tänker på mig. Det har varit skönt att veta det funnits människor som haft plats för mig i sina tankar.

Att veta att det finns någon som tänker på mig och min situation innebär att man på något sätt blir sedd och bekräftad, vilket är viktigt för oss. Och när man vet att man finns med i andra människors tankar så känner man sig faktiskt lite mindre ensam.

Att tänka på någon innebär att man har den personen i sina tankar, minns dem eller funderar över dem. Det är ett uttryck för att man bryr sig och vill visa omtanke, att man helt enkelt vill personen väl. Men ibland tror jag vi använder frasen lite slarvigt, att ”jag tänker på dig” bara blir ord vi slänger ur oss utan någon större tanke bakom. Att det liksom blir en artighets grej att säga så och att vi sedan glömmer bort att faktiskt tänka på personen och situationen han eller hon befinner sig i.

Det är bara att beklaga, men precis så är det för mig ibland. Önskar verkligen att det inte vore så, för jag vill ju att människor ska kunna förvänta sig att jag faktiskt tänker på dem när jag sagt att jag ska göra det.

Men rent konkret vad innebär det egentligen att säga ”jag tänker på dig” för mig som är kristen? För mig har det det samma innebörd och intention som att säga ”jag ber för dig”. Men ändå berättar jag inte så ofta för människor att jag ber för dem. Istället blir orden ”jag tänker på dig” ett litet blygt och försiktigt sätt att säga det på.

Men det är faktiskt en stor skillnad mellan att ”tänka på” och ”be för”, det är stor skillnad mellan att hålla tummarna och knäppa händerna.

Mänsklig omtanke är givetvis väldigt fint, men det är något alldeles speciellt att få koppla in Gud i det hela. Och genom bönen kan vi vädja om hjälp, vägledning och skydd för den personen vi ber för.

Visst kan våra tankar vara detsamma som böner, det betvivlar jag inte för så är det i alla fall för mig. Och för Gud spelar det nog ingen större roll vad vi kallar det, han hör nog ändå. Men jag tror att det kan ha betydelse för oss, att det är viktigt att våga kalla det bön. Det tydliggör både för oss själva och omgivningen att vi sätter vårt hopp till Gud, och det gör något gott med oss.

/ Urban

Alldeles för länge sedan sist men nu sitter jag här och får välbehövlig vila. Så rogivande att titta på de flammande lågorna, känna värmen och höra det knastrande ljudet.

Minns tydligt hur braskaminen blev en tillflyktsplats när jag för två år sedan drabbades av utmattningssyndrom och det har verkligen en lugnande effekt på sinnet att sitta framför en brasa.

Det är mycket man inte måste, men vila måste man. Om ekorrhjulet ska sluta snurra måste ju ekorren sluta att springa! Och kanske är det så att vilan gått från att vara det som ska ge kraft till arbetet till att vara en slags kompensation när arbetet är avklarat. En slags snabbladdning istället för att vara en del av själva livet.

Vila eller återhämtning är individuellt och kan vara många olika saker. Sedan kan man ju fundera på om vila och återhämtning är samma sak? Bara för att du vilar behöver ju inte det innebära att du återhämtar dig.

Givetvis är det viktigt att prioritera tillräckligt med sömn för att undvika trötthet och koncentrationssvårigheter. Och efter en lång arbetsdag kan det givetvis vara skönt att sjunka ner i soffan, titta på tv och scrolla i mobilen. Men i själva verket hade det kanske varit bättre att promenera och ta luft.

Att vila behöver inte handla om att göra ingenting, utan om att göra något annat. Och det behöver inte nödvändigtvis handla om långsamhet utan om att slå av och slå på och att göra det regelbundet.

/ Urban

Tillvaron här på jorden är en ständig växling mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Men det märkliga är att vi människor aldrig riktigt lär oss att själva livet är precis likadant. Att både det yttre och det inre är i en ständig rörelse mellan ljus och mörker. Att livet ständigt pendlar mellan vackert solsken, mörkaste oväder och allmänt lågtryck. Och tänker man efter så är ju djupaste mörker och klaraste ljus oftast två ytterligheter på livets färgskala. Ofta är nog tillvaron nånstans där mittemellan.

Alla har vi nog perioder i livet som vi helst av allt vill glömma och lägga bakom oss. Men ingen av oss blir som sagt förskonade från sorger och bekymmer, ingen av oss kommer undan de mörka stråken av livet…

…och kanske är det så att man måste erkänna och på något sätt acceptera mörkret för att kunna njuta av solen. Och om inte mörkret fanns skulle vi ju inte kunna se stjärnorna lysa.

Jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja ha ett ”lättare” liv, men om jag hade haft det hade jag kanske inte uppskattat ljuset på samma sätt.

För tänk om det är så att ett liv utan motgång blir ett ytligt liv, att vi helt enkelt behöver ljuset och mörket för att skapa kontrasten och dynamiken i det som är livet.

Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.

Ylva Eggehorn

Ibland får vi nog för oss att mörkret är något vi ska trycka undan och förneka, att det är ett misslyckande och något som berövar oss att känna lycka. Men det kanske är precis tvärtom. Ingenting försvinner genom att vi blundar, men om vi istället vågar öppna våra ögon så kommer vi nog också upptäcka ljuset.

Kanske finns det en mening i att tillåta sig att känna att allt är hopplöst och tungt, att det på något sätt finns en mening i meningslösheten. För oftast är det ju i de mörkaste stunderna i livet som vi får de djupaste insikterna.

Men mörkret har inget egenvärde och ska självklart inte sökas, men när mörkret och ovädret drar in så gör man nog klokt i att stanna och inte fly direkt.

Jag kan förstå att det låter märkligt, men på något sätt har de mörka stråken i mitt liv gjort själva livet ännu vackrare.

Lidandets börda känns som en gravsten hängd om halsen, men egentligen är den bara den tyngs som fordras för att hålla dykaren nere medan han letar efter pärlor

Jean Paul Richter

Har du funnit några pärlor i de mörka stråken av ditt liv?

/ Urban 

Den senaste veckan har jag gått och funderat på en formulering som Josefine Arenius sa i en predikan: ”När dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker”.

På sätt och vis kände jag mig träffad. Det är bara att inse att jag har åsikter om allt möjligt och att jag är rätt bra på att klaga på saker och ting…

…och kanske är det så samhällsklimatet är nuförtiden?

Visst, det är fullt naturligt att vara kritisk när saker och ting inte är som vi vill att de ska vara, och kanske är det så att vi ibland behöver få klaga av oss lite. Läste nånstans att alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre för stunden.

Man kan ju undra varför det är så många som klagar hela tiden utan att själv göra något åt det. Om man vill få till en förändring så måste man själv göra något, det hjälper inte att sitta hemma och klaga.

En del menar att klagomål har ett speciellt karaktärsdrag. De är passiva och inget händer för att vi klagar. Men jag tror inte riktigt det är sant, att vara kritisk eller ifrågasättande till saker som sker på ens arbetsplats, i kyrkan eller i samhället och världen i stort kan vara viktigt.

Om man använder sitt klagande på ett respektfullt och konstruktivt sätt kan det bli en katalysator till förändring.

Och det är ju faktiskt vi som arbetstagare, församlingsmedlemmar och medborgare som formar arbetsplatsen, kyrkan och samhället. Genom att vara medvetna om våra rättigheter och skyldigheter kan vi ta ansvar och göra skillnad som medskapare.

Men är jag en kritiker eller en medskapare? Skulle nog vilja påstå att jag är både och. Men när dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker.

/ Urban

Ps. Citatet är ursprungligen från Brene Brown Ds.