Häromdagen gick jag en guidad visning på Hälsingegården Gästgivars, en av de sju hälsingegårdar som ingår i UNESCO:s världsarv Decorated Farmhouses of Hälsingland
Hälsingegårdarna är unika historiska bondgårdar från 1800- talet, kända för sin storlek, rika dekorationer och höga kulturella värde.
Det kanske ser ut som tapet men väggarna var vackert målade, vilket var oerhört fascinerande. Det kändes nästan högtidligt att stå där och titta på all denna detaljrikedom. Men det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå inte det vackra utan det lilla ”felet”.
Guiden pekade på en detalj i en av väggmålningarna och berättade att det inte rörde sig om ett misstag från målarens sida utan att det var avsiktligt. En avsiktlig liten avvikelse i väggmålningen som en påminnelse om att bara Gud är fullkomlig.
Tydligen förekommer samma sak i persiska mattor. Att mattmakare medvetet väver in ett litet ”fel”, en avvikelse i det annars perfekta mönstret. Inte för att de inte kan göra det felfritt utan just för att visa ödmjukhet inför något större.
Vi människor behöver inte sträva efter perfektion. Vi får vara bristfälliga. Men vi lever i en tid där det ofullkomliga ofta ses som något som måste rättas till. På sociala medier visar vi gärna upp våra mest fördelaktiga sidor, våra lyckligaste stunder. Men tänk om det vi kallar fel, i själva verket är det som gör oss verkliga och äkta?
Där i ett rum från 1800-talet fanns ett litet fel, som en stilla viskning genom tiden: Du måste inte vara perfekt. Du är ändå älskad och värdefull..
Tänk om vi kunde börja se våra egna fel målningar på samma sätt. Det där skeva i livet, i våra val och relationer, inte som misslyckanden utan som en naturlig del av helheten som människa. Ett slags sigill på att vi faktiskt lever, på riktigt.
Det finns en särskild skönhet i att våga vara människa, i att inte ha alla svar, i att snubbla ibland och ändå resa sig. I att förstå att det är just genom våra sprickor som ljuset hittar in.
Vi vill inte bara se skönhet… vi längtar efter något mer, något som knappt kan uttryckas i ord. Att förenas med skönheten vi ser, att träda in i den, att ta den inom oss, att bada i den, att bli en del av den.
C.S. Lewis
Det var länge sedan jag badade så mycket som jag gjort de senaste dagarna, jag hade nästan glömt hur underbart det är. Om och om igen har jag låtit mig omslutas av Undens kristallklara vatten.
Att bada här är inte bara en fysisk upplevelse, utan även en vila för själen. Ett ögonblick av glädje och lycka som stannar kvar långt efter att man klivit upp ur vattnet. Med varje simtag jag tar känns det som om något i mig tvättas bort. Det är inte bara kroppen som kyls ner, det är själen som andas ut och får vila.
C.S. Lewis skriver att vi inte bara vill se skönhet, vi vill träda in i den, förenas med den, bli en del av den, bada i den. Och just här, i det kristallklara vattnet känns det som att jag får ana något av det han talar om.
Det är som om själva skapelsen viskar om något större. Vattnet, vinden, ljuset över vattenytan allt bär spår av Gud. När jag simmar runt i Unden känns det som om jag för en stund får bada i Skaparens närvaro. Det är inte bara vattnet som omfamnar mig, det är Gud själv
Det är i sådana ögonblick som det blir tydligt för mig att skönheten inte är målet i sig, utan en väg som leder vidare. Den bär på en inbjudan till något större, något djupare. För när vi längtar efter att förenas med skönheten, är det egentligen en längtan efter Gud vi känner, han som är ursprunget till all skönhet.
Bloggpausen går sådär, upplevelser jag är med om väcker hela tiden tankar i mitt inre som vill komma ner på pränt. Så här kommer ännu en text, den här gången om tacksamhet
Tidigt imorse gav jag mig ut i blåbärsskogen och där stod jag omgiven av gran och tall och såg ut över en matta av blåbärsris. Det var fullt av blåbär som om skogen själv bjöd på frukost.
Det surrade intensivt omkring mig. Mygg, knott och flugor konkurrerade om uppmärksamheten. De landade både på mina glasögon och på det bara huvudet. Men mitt i detta surr kände jag något som överraskade mig: tacksamhet.
Tacksamhet för att jag får vara ensam i tystnad och ändå känna mig helt uppfylld. Tacksamhet för att Sverige har allemansrätten, en lag som kanske är självklar för oss, men som i ett globalt perspektiv är ett privilegium. Jag får gå ut i en skog jag inte äger, plocka bär jag inte planterat, andas in en luft som inte tillhör någon och samtidigt alltihop.
Och så känner jag tacksamhet för något så enkelt som att jag inte blir biten. Medan andra kommer hem från skogen med röda, kliande märken låter myggen mig vara ifred. Är det en slump? En gåva från genetiken? Vad det än beror på, är det ett litet mirakel jag bär med mig år efter år.
I höst släpper jag boken Att resa sig och gå vidare. En ärlig och personlig berättelse som rör sig i gränslandet mellan självbiografi, självhjälp och andlig vägledning.
Den har sin utgångspunkt i mina egna erfarenheter av att bli utsatt för grova brott, traumatiska upplevelser som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Men mitt i mörkret växte något fram som jag tror behöver delas. Jag har tidigare gjort det i ett eget vinterprat och i en föreläsning, men nu kommer boken. Genom att dela med mig av mina egna erfarenheter, insikter och praktiska verktyg vill jag förmedla hopp, styrka och vägledning till dig som står i en livsfas där du eller någon du står nära behöver resa sig och ta nästa steg.
Min förhoppning är att boken ska släppas i oktober och fram tills dess kommer jag varje månad dela ett smakprov ur boken. Så här kommer ett utdrag där jag ärligt och uppriktigt delar med mig av en period präglad av djup andlig kamp:
Hösten 2004
Jag minns tydligt den tiden, som om varje tanke, varje känsla och varje inre storm fortfarande lever kvar som ett svagt eko i kroppen. Det var en andlig kamp så stark att den satte sig i kroppen, som om varje del av den deltog i en strid jag inte kunde fly ifrån. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det, eller vart jag skulle ta vägen. Allt jag tidigare tagit för givet kändes plötsligt bräckligt och osäkert.
Jag hade nyligen tackat ja till en tjänst på Vasakåren, Frälsningsarmén i Stockholm. Ett arbete med barn, ungdomar och familjer. En dröm jag burit på så länge, en längtan som vuxit i det tysta under många år. En kallelse som varit som en lågmäld men ihärdig röst i mitt inre. Men samtidigt som dörren till drömmen öppnades, kastades jag rakt in i en verklighet där jag fortsatte att utsättas för våldsbrott. Händelser som slet bort all känsla av trygghet och tog med sig både min arbetslust och min förmåga att stanna kvar i det som jag sett som min kallelse. Varför skulle jag tjäna en Gud som inte verkade bry sig?
Det var inget vanligt tvivel. Det var en våldsam kraftmätning mellan ljus och mörker, mellan det goda och det onda. Och mitt i detta stod jag förvirrad, ensam och full av frågor som inte tycktes ha några svar.
Jag blev heltidssjukskriven och tillbringade större delen av tiden i vår lägenhet, där tystnaden ibland var öronbedövande och ibland bröts av skrik inifrån. Det var som om mitt inre slitits itu, som om själens trådar rivits sönder. Jag kunde stå framför bokhyllan, fylld av kristen litteratur, böcker jag en gång älskat, som väglett mig och känna ett rasande hat. Ilska. Frustration.
Jag slängde biblar i golvet, packade ner kristna böcker i flyttkartonger i ett försök att rensa ut Gud ur mitt liv. som om jag genom det kunde få tyst på rösten i mig. Men bara några timmar senare satt jag där igen, med Bibeln i knäet, läsandes några rader, kanske ett kapitel, innan ilskan blossade upp på nytt. Tron gick inte att skaka av sig, hur mycket jag än försökte.
Det var ambivalent. Kaotiskt. Nästan schizofrent. En röst skrek: ”Jag ska aldrig någonsin sätta min fot i en kyrka igen. Nu skiter jag i kyrkan, tron och Gud!” Samtidigt som en annan viskade, lite tyst: ”Minns du inte längtan du bar? Minns du inte vad du ville, att ge hela ditt liv till tjänst för Gud?” Det var som om mitt inre blev en plats för konstant inre krigföring, där ingen sida ville ge sig, och där jag själv höll på att gå sönder mellan ytterligheterna.
Det fanns ingen logik. Bara känslor, impulser, smärta. Och samtidigt en envis gnista som inte lät sig släckas. Jag kunde inte sluta be, även när jag förbannade Gud. Jag kunde inte glömma tron, även när jag ville förneka den. Den fanns där, som ett sår som aldrig ville läka, men också som en livlina jag inte kunde kapa, oavsett hur mycket jag ville.
Det här är inte en text med ett färdigt svar. Jag vill inte paketera upplevelsen i ett ”allt ordnade sig till slut”. För ibland gör det inte det. Ibland är det bara tyst, bara mörkt. Men ibland, mitt i kaoset, föds en djupare förståelse. En ny sorts tro. En tro som inte är rädd för mörkret, för tvivlet, för kampen.
Jag tror inte att alla människor får uppleva en sådan andlig storm, och det är jag tacksam för. Men jag tror att vi behöver tala mer öppet om när tron gör ont. När den inte känns som en trygg famn, utan som ett inre fältslag. När bönen inte är vacker och stillsam, utan ett skrik från djupet av vår trasighet.
För mig blev den kampen början på något nytt. En tro som överlevde mörkret. En tro som förstått att Gud inte bara finns i psalmerna och lovsångerna, utan också i skriket. Inte bara i kyrkan, utan också i lägenheten där tystnaden ekar.
Kanske är det just i de stunder när vi tror att vi har tappat bort Gud eller till och med försökt göra oss av med honom som vi upptäcker att han fortfarande är där. Jag försökte strunta i Gud och vända honom ryggen, men det gick inte! Jag ville släppa taget om tron, men den höll ändå kvar mig. Jag ville inte ta hans namn i min mun men kunde ändå inte låta bli att be. Jag försökte gå ifrån Gud, men insåg att han aldrig slutade gå vid min sida.
Hade egentligen tänkt ha ett blogguppehåll över sommaren, men det blir inte alltid som man tänkt. Semestern i Italien fick mig att skriva två blogginlägg, varav detta är det andra.
Här i Sorrento har vi gjort det till en vana att smyga in i de vackra kyrkorna. Bakom tunga sten dörrar som står på glänt möts vi av ett svalkande mörker, en stillhet som lindrar både kropp och själ. En tydlig kontrast till den stekande solen utanför.
Här rör sig människor varsamt, vissa tänder ljus, andra sitter still, nästan osynliga som om de har en tyst konversation med något större. Själv går jag försiktigt runt och fotograferar de vackra utsmyckningarna.
Dessa kyrkor kanske inte är turistattraktion i första hand utan snarare andliga oaser i en värld som aldrig tycks ta paus.
Kyrkan är inte bara en plats att fly till när kroppen behöver svalka. Den är en plats att återvända till när själen törstar. Och då börjar tanken vandra hemåt. Till Sverige. Till våra egna kyrkor.
Och när jag säger ”kyrkan” menar jag inte bara byggnaden. Jag menar församlingen. Gemenskapen. Vi. Kan vi få vara en svalka för människors liv?
I en tid där så mycket i samhället går i 180, tänker jag att våra församlingar har ett särskilt uppdrag att vara en viloplats. En andlig skugga där själen får svalka. Inte som en plats för de färdiga, utan för de trasiga, tveksamma, sökande och trötta.
Tänk om våra kyrkor kunde vara som en skuggig plats en het sommardag. Inte tunga av krav, utan lätta av nåd. Inte fyllda av prestation, utan präglade av frid.
Ja, jag tror att kyrkan kan vara en svalka för människors liv. Men det förutsätter något både av kyrkan och av oss själva. Att vi vågar kliva in, vågar stanna upp en stund och vågar vara öppna för mötet i det svala, i det mänskliga och heliga.
Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” Det är ett löfte vi bär med oss som församling. Men frågan är om människor runt omkring oss vet det. Känner de att de får komma precis som de är?
I slutändan är det ju inte vi som svalkar det är Jesus. Men vi får vara hans händer och fötter, öron och ögon. Bärare av den nåd och frid han vill ge. Genom våra liv kan andra ana något av hans närvaro, mitt i vardagens hetta.
Befinner mig i Sorrento i Italien och och det är hett, riktigt hett. Temperaturen under de senaste dagarna har stadigt legat kring 30 grader och svetten rinner i strida strömmar längs kroppen, och vattenflaskan har blivit en ständig följeslagare, bär den med ett fast grepp, ständigt redo.
I den här hettan är det livsviktigt att ständigt fylla på med vatten. Utan det blir huvudet tungt, kroppen långsam och tankarna dimmiga. Och mitt i denna påtagliga törst slår det mig. Jesus talade också om vatten.
”Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta,” sa han till kvinnan vid brunnen. Och det är en märklig tanke. För här står jag, mitt i julihettan, och törstar gång på gång. Trots att jag druckit mängder av liter vatten idag.
Det var förstås inte vatten i flaska han talade om. Det handlade inte om att släcka den fysiska törsten, utan en djupare hunger. Törsten efter mening, efter hopp, efter att vara hel. Att inte behöva bära allt själv.
Ibland tror vi att om vi bara fyller på med tillräckligt mycket, mer upplevelser, mer resor, fler saker. Prestationer, underhållning, självutveckling så kommer det att räcka. Men hur mycket vi än försöker fylla oss själva med så kommer vi att törsta.
Och kanske är det just i hettan som vi bäst kan förstå vad han menade. När kroppen skriker efter vatten och påminner oss om att vi inte klarar oss utan det, då anar vi kanske hur beroende vi också är av något djupare.
Jag fortsätter att dricka mitt vatten. Men jag påminner också mig själv om att det finns en annan törst att ta på allvar. Och en annan källa att ösa ur.
Ibland behöver man stanna upp för att kunna gå vidare. Det kanske låter som en motsägelse, men det är precis vad som är på gång nu.
Efter många tankar, funderingar och texter här på bloggen är det dags för ett uppehåll. Här har jag fått skriva fritt om stort och smått, det vardagliga och det existentiella. Kanske har du som läst känt igen dig, ibland blivit berörd, ibland bara stannat upp en stund.
Men nu är det alltså dags för paus. Semestern närmar sig och med den kommer möjligheten till återhämtning, nya intryck, solnedgångar och vandringar i skog och mark.
Det blir också en chans att dra sig tillbaka och ägna tid åt något som länge legat varmt om hjärtat, att skriva färdigt min bok: Att resa sig och gå vidare
Det är en titel som inte bara fångar bokens tema, utan också en känsla jag själv burit med mig i perioder av livet. Boken handlar om att möta motgångar, men också om kraften i att resa sig, ibland långsamt, stapplande, men alltid med en vilja att ta sig vidare. Att skriva den är som att möta alla de där ofullständiga meningarna jag burit inom mig. Det är både en personlig resa och ett krävande arbete som behöver både tid och fullt fokus.
Förhoppningen är att boken släpps i oktober. Det kan hända att du kommer att känna igen tonen från bloggen i texterna men förhoppningsvis kommer de även öppna dörren till något helt annat.
Vi ses här på bloggen i september. Tills dess: ta hand om dig, njut av sommaren och kom ihåg att även vilan är en viktig del av vägen framåt.
Treenigheten (Fadern, Sonen och den helige Ande) är ett ord som faktiskt aldrig nämns i bibeln, men det finns formuleringar där alla tre nämns tillsammans. Den kändaste är nog missiosbefallningen:
Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.
Matteusevangeliet 28:19
Jesu uppmaning visar tydligt treenighetens verklighet, även om han som sagt inte använder ordet.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade varde ljus och det blev ljus.
1 Moseboken 1:1-3
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde bland oss.
Johannesevangeliet 1:1-5, 14
Det är alltså inte så att sonen började existera när Jesus föddes i Betlehem eller att anden gjorde entre först efter himmelsfärden, på pingstdagen. Nej, de var med redan vid skapelsen.
Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft.
Femte Moseboken 6:4-5
Detta är en av de viktigaste trosbekännelserna i både judendomen och kristendomen och som betonar att det bara finns en Gud. Men hur går detta ihop med treenigheten. Ett plus ett plus ett är lika med ETT. Kan vi kristna inte räkna?
Genom hela Gamla testamentet får vi klart för oss att Gud är en, och man kan ju fundera på varför inte Gud uppenbarar sig som treenig redan från början. Vad jag förstått var polyteismen, tron på flera gudar djupt rotad i Israel och för att förstå den monoteistiska läran tron på en enda Gud behövde folket först förstå att Gud är en, innan treenigheten var möjlig att ta till sig. Hade de från början fått höra om Fadern, Sonen och Anden hade de lätt kunnat falla tillbaka i tanken på flera gudar och missförstått Guds natur.
Men det finns som sagt flera ledtrådar i Gamla testamentet om treenigheten. Eller vad säger ni om att Gud vid skapelsen säger:
Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.
Första Moseboken 1:26
Vilka oss?
Eller när Abraham får veta att Sara ska bli gravid. Herren uppenbarade sig för Abraham där han satt vid ingången till sitt tält när dagen var som hetast. Han såg upp, och se, tre män stod framför honom.
Tänker att finns en hel del saker i vår tro som är både är begripligt och totalt obegripligt på en och samma gång. Treenigheten är en sån sak. Vi kan förstås förstå formeln att Gud är tre och ändå en. Vi kan ju liksom det här med Fadern, sonen och den helige ande. Men det blir ändå lätt så att man tänker att Fadern är Gud och så är Jesus hans son. Och Anden är något lite flummigt som Fadern, eller möjligen Jesus, sänder till oss. Fast så är det ju egentligen inte, Sonen och Anden är lika mycket Gud som Fadern!
Hur kan Gud vara tre och ändå en? En sådan fråga kan få huvudet att snurra. Men låt oss försöka se vad detta betyder för oss idag här och nu. Och tänk om Treenigheten inte i första hand är något att förstå, utan något att uppleva? En Gud som visar sig för oss på tre olika sätt.
Ett vanligt sätt att förklara treenigheten är att likna det vid vatten. Vatten har ju tre olika former/personligheter. Det kan vara flytande, is och ånga. men det är fortfarande H₂O. De har inte samma egenskaper men det är ändå samma vatten.
Det finns fler exempel: Solen som består av kärnan som kan liknas vid Fadern, ljuset likt Sonen och värmen likt Anden. De är tre olika uttryck av solen, men ändå en och samma sol.
Människan – ande, kropp, själ. Tre aspekter men fortfarande en person. Skapad till Guds avbild med en slags treenighet i sig. Eller ta ett träd. Vi har stammen, rotsystemet och grenverket.
Atomer som består av protoner, neutroner och elektroner. Kanske är det så att Gud gjort hela skapelsen, varje grundämne, till en treenig avbild av sig själv?
Triangeln är också en gammal symbol för treenigheten. Med sina tre hörn och tre lika långa sidor. De sammanfogade sidorna symboliserar treenighetens jämlikhet, evighet och enhet.
Att se treenigheten i skapelsen kan såklart vara inspirerande men det är viktigt att inte dra för hårda paralleller. Gud är alltid större än sin skapelse.
Om du förstår det, är det inte Gud.
Augustinus
Fadern, Sonen och Anden hör som sagt ihop. Jesus säger ju:
Jag och fadern är ett
Johannesevangeliet 10:30
Tänker att allt det som Jesus gjorde och sa om sig själv tydligt visar att han själv är Gud. Men samtidigt ber han vid flera tillfällen till Gud, sin fader, då kan de ju inte vara samma person?
Antal tillfällen där Jesus ber till Gud beror på hur man räknar, om man räknar varje unikt tillfälle som nämns eller om man också räknar upprepningar av böner i olika evangelier. Enligt chatGPt finns ca 12-15 olika tillfällen där Jesus ber till Gud. Ett exempel är när Jesus i sitt avskedstal säger:
Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid:sanningens ande.
Johannesevangeliet 14:16-17
Fadern, det är han som skapat himmel och jord, han är källan till allt liv. Han är den som bär allt i sin hand, som känner oss bättre än vi känner oss själva. Han är helig och kärleksfull, evig och nära.
Han är den som ger oss vår identitet, värde och trygghet. När vi vänder oss till honom i bön, får vi komma ihåg att han är vår far. När Gud såg att allt han hade gjort var mycket gott, så menade han också dig och mig.
Sonen. Jesus Kristus, Gud som blev människa. Vår frälsare och bro mellan Gud och människa. Han gick på dammiga vägar, satt vid brunnar, talade till trasiga hjärtan, åt med de utstötta, rörde vid de orörbara och förlät de oförlåtliga. Han valde inte makt, utan kärlek och han hade säkert jord under naglarna. Men knappast tummen mitt i handen. Han var ju snickarens son, eller iallafall hans styvson.
I honom får vi se vem Gud är, på riktigt. Genom Jesus ser vi hur Gud tänker, känner och handlar. Genom sitt liv, sin död på korset och sin uppståndelse har han öppnat vägen till Gud för oss.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.J
Johannesevangeliet 3:16
Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla
Första Timoteusbrevet 2:5-6)
Genom hans död och uppståndelse får vi förlåtelse, hopp och evigt liv. Jesus är brodern som går med oss genom livet.
Den helige anden, hjälparen som bor i oss, som en inre eld, ett stilla sus, en gudomlig närhet. Bibeln är tydlig med att det är den helige Ande som bor i den som tagit emot Jesus som Herre och frälsare.
Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?
Första Korinthierbrevet 6:19
Men hur går det ihop att vi ibland säger att Jesus bor i våra hjärtan? Jo, när anden bor i oss, får vi också del av både Sonens och Faderns närvaro. Jesus själv sa:
Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom.
Johannesevangeliet 14:23
Den Helige Ande är Guds närvaro här och nu. Anden ger oss tro, leder oss, påminner oss om Guds löften och ger oss kraft att leva det liv är kallade till.
Det är genom Anden vi känner frid, får kraft att förlåta, mod att älska, och glädje i hjärtat. När vi ber och inte vet vad vi ska säga då hjälper Anden oss. När vi känner att något är sant och rätt då viskar Anden till vårt hjärta. Han utrustar oss med gåvor, formar vår karaktär, och verkar i det tysta med att förvandla oss inifrån och ut.
Men vad betyder allt detta för oss idag?
Treenigheten visar oss att Gud är en relation, Fadern, Sonen och Anden lever i evig gemenskap. Tänker att det säger något djupt om vårt eget syfte: vi är skapade till gemenskap, både med Gud och med varandra.
I en tid där många längtar och söker efter mening, identitet och tillhörighet bär Treenigheten på ett hoppfullt svar. Vi är älskade av Fadern, räddade av Sonen, och ledda av Anden. Vi är inte ensamma. Gud är med oss i varje andetag, varje steg, varje prövning.
Att tro på Gud som skaparen hjälper oss att se spår av Gud överallt omkring oss. Inget är för stort eller för litet, att det inte är skapat och känt av Gud.
Tron på Gud som Sonen, som blev människa, ger oss vissheten om att Gud vet hur det är att vara människa, att födas, leva och dö, att känna glädje, hopp, sorg, ångest och förtvivlan osv…
När livet gör ont, när jag faller då vet jag att han har varit där. Han vet hur det känns. Vet inte hur du du tänker men för mig är det både en tröst och en hjälp att veta att Jesus vet hur det är att vara människa.
Genom Jesu uppståndelse får vi ett nytt perspektiv, livet är inte bara här och nu, utan rymmer dåtid, nutid och framtid i ett sammanhang. Och i Kristus hålls allt samman. Livet övervinner döden, rättfärdigheten besegrar ondskan, förlåtelsen övervinner synden och kärleken lyfter bort skammen.
Tron på Gud som Anden betyder att Gud är närvarande överallt – som luften vi andas, som själva livets källa. Guds närhet är ständig, bärande och oumbärlig.
Vet inte hur många av er som har koll på att det idag inte bara är heliga trefaldighets dag utan också missionsdagen.
Missionen är överflödet av den oändliga kärleken i treenigheten.
Ordet mission väcker säkert olika tankar och bilder hos er, och vi ska inte fördjupa oss så mycket i det. Men jag tänker att missionen är en rörelse av kärlek som flödar från fadern, sonen och den helige ande. Att det är treenighetens nåd som söker världen.
Tänker att allt startar i den treenige guden. Sändningen startar där, och sedan får vi med våra församlingar, med de personligheter vi är, de verktyg och redskap vi har gå med i det flödet.
Vi lever i en tid där högt tempo och prestation ofta framställs som en norm. Men låt oss vara ärliga: ingen orkar full rulle hela tiden. Ingen är stark, duktig och positiv dygnet runt och det behöver vi inte heller vara.
Vi måste sluta lura oss själva att vi måste prestera för att duga och vara värdefulla, och att kunna säga ”jag orkar inte”, ”det där kan inte jag’ eller ”jag behöver hjälp” borde inte ses som ett nederlag utan som ett uttryck för mod och ärlighet.
Det handlar inte om att ge upp, utan om att vara realistisk. Att ställa rimliga krav på sig själv är en nödvändighet, inte för höga, men inte heller för låga. Rimliga krav innebär att man tar hänsyn till vem man är med både styrkor och svagheter.
Vi har alla våra egna styrkor, talanger och egenskaper. Det gäller bara att hitta dem, Och att snegla för mycket på andra gör oss ofta blinda för våra egna kvaliteter.
Att erkänna sina begränsningar är inte detsamma som att strunta i det som känns svårt och komplicerat, och det innebär inte heller att man undviker att pröva nya saker. Det är inte feghet eller lathet och behöver inte handla om dåligt självförtroende.
Tvärtom, det visar att man har självinsikt. Det handlar om förmågan att sätta gränser och säga nej när det behövs, oavsett om det handlar om ork, kunskap eller tid.
Om vi accepterar våra begränsningar och slutar lägga energi på att dölja våra brister kan våra styrkor få ta plats. Att säga ”det här klarar jag inte” öppnar också dörren till att kunna säga ”men det här kan jag, och det gör jag riktigt bra.”
Fundera en stund: vilka krav ställer du på dig själv? Är de rimliga? Och de krav som andra har på dig, känns de rättvisa? Eller är det dags att omvärdera både dina egna och andras förväntningar?
Själv har jag alltid sagt att jag har tummen mitt i handen. Men vet du vad? Jag har ändå lyckats bygga innertak, måla, tapetsera och lägga parkettgolv. Det visar sig att man kan mycket mer än man tror, bara man vågar försöka. Ibland måste man riva de mentala murar man själv byggt upp.
Jag tycker att plikt har fått ett oförtjänt dåligt rykte, och det är sällan man hör någon tala om den i dagens samhälle. Istället är det begrepp som självförverkligande, rättigheter och valfrihet som lyfts fram.
”Jag gör det för att jag måste” är ord som ofta sägs med en suck. Som om plikten vore en slags börda. Och vi förknippar den med att ställa upp trots att vi inte vill, att bita ihop när vi egentligen längtar efter att släppa taget.
Men jag tänker att begreppet plikt är något vi inte kan undvika, åtminstone inte om vi vill leva som civiliserade människor. Vi måste alla inse att vi bär ansvar, inte bara för oss själva, utan för varandra och för samhället vi är en del av.
Plikten är en grundpelare för varje fungerande kultur och gemenskap. Vi kan inte leva våra liv pliktlöst och egocentriskt och förvänta oss att andra har plikter gentemot oss, medan vi själva inte har det mot dom.
Missförstå mig inte, personlig frihet är ovärderligt. Vi behöver alla tid och utrymme för oss själva, vi behöver kunna sätta gränser och ibland måste vi få säga nej. Men om ”jag har ingen lust” och ”jag känner inte för det” ständigt får gå före ”det här är mitt ansvar” och ”det här behöver göras” riskerar vi att tappa något då väsentligt.
Att följa sin plikt betyder att man ibland måste gå emot sin lust. Och i ett samhälle där man gör det man känner för ofta betraktas som det främsta beviset på äkthet kan plikten upplevas suspekt.
Men plikt är också rätten att ibland säga nej, just för att man också har en plikt mot sig själv.
Jag tänker att om man är en del av en grupp, ett sammanhang eller en aktivitet, kan man inte varje gång fundera på om man ska delta eller inte. Har man åtagit sig något, så är man med och deltar.
Vi är mer än bara individer. Vi är medmänniskor, del av samhällets grund och skapare av vår kultur. Allt börjar med något både enkelt och utmanande, att ta ansvar. För varandra. För det gemensamma. För framtiden.
Urbans Tankar och Funderingar 