Inlägg

Publicerat den

Vad vore jag utan Guds andetag?

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor. Jag kan inte ens stå när du inte ser på,och genomskinlig grå blir jag utan dina andetag.

Kent

Jag tar ett djupt andetag och känner hur luften fyller mina lungor, precis som alltid. Det är något så enkelt och naturligt, men samtidigt avgörande för livet. Ändå tänker jag sällan på att varje andetag är en gåva.

Ibland bär vi på bekymmer som tynger våra axlar, att luften tar slut, som om allt runtomkring kväver oss. Vi kämpar och försöker hålla oss uppe på egen hand, men hur länge orkar vi?

Det är i de stunderna jag påminns om att min styrka inte ligger i mig själv. Jag behöver något större, någon som bär mig när inte längre orkar.

Och Herren Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.

Första Moseboken 2:7

Jag vill tro att Gud är den som fyller mina lungor med luft när jag känner mig tom, och ger mig kraft när jag är som svagast. Och utan hans livgivande andetag, vore ingenting.

Men ändå tror vi ofta att vi själva har kontroll. Så vi planerar, analyserar och strävar efter att styra och leva våra liv så gott vi kan. Men i grund och botten är vi bräckliga. Vi kan nog ha allt: pengar, jobb, framgång, upplevelser, relationer och ändå uppleva en tomhet inom oss. För vad är allt egentligen värt om vi saknar det som verkligen ger oss liv?

Nästa gång livets tyngd får det att kännas som om jag kvävs, hoppas jag att minns att andas. Att sluta kämpa i egen kraft och istället låta Gud fylla mig med sin. För utan honom är jag ingenting.

Kan inte heller låta bli att tänka på den märkliga och fascinerande texten i Hesekiel 37 om de förtorkade benen som får liv. Den påminner oss om att inget är för dött eller förlorat för att Gud ska kunna blåsa in nytt liv.

Herrens hand kom över mig, och genom  Herrens Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal, som var full med ben. Han förde mig fram bland dem, och se, de låg där i stora mängder utöver dalen, och se, de var alldeles förtorkade. Han sade till mig: ”Du människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre, Herre, du vet det.” Då sade han till mig: ”Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord: Så säger Herren, Herren till dessa ben: Se, jag skall låta ande komma in i er, så att ni får liv.  Jag skall fästa senor vid er och låta kött växa ut på er och övertäcka er med hud och ge er ande, så att ni får liv. Och ni skall inse att jag är Herren.”Jag profeterade som jag hade blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett rassel, och se, det blev ett sorl, och benen kom åter tillsammans, så att det ena benet fogades till det andra. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.Då sade han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren, Herren: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna, så att de får liv.”  Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara

Hesekiel 37:1-10

Urban

 

Publicerat den

Skyll inte ifrån dig, men ta inte heller på dig all skuld

Och är det en sak jag har lärt mig av mina misstag. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att sägas en gång till. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att höras en gång till. Skyll inte ifrån dig. Det förtjänar att sägas en gång till. Skyll inte ifrån dig. Jag skyller alltid ifrån mig.

Kent

Jag vet det är lätt hänt att hitta ursäkter och skylla ifrån sig. En dålig natts sömn, en stressig dag på jobbet, hunger eller till och med vädret som inte var på min sida.

Vi skyller på livets omständigheter och på människor runt omkring oss; chefen, kollegorna, familjen, vännerna och samhället. Vi använder tidsbrist som en ursäkt: ”Jag hann inte!”, och gömmer oss bakom regler och system: ”Det är inget jag kan påverka, det är inte jag som bestämmer.” Vi ifrågasätter inte ens vår egen förmåga utan ursäktar oss med: ”jag bara är sån”.

Vi skyller på omständigheterna, som om de helt styr våra handlingar och reaktioner. Men i slutändan är det väl vi själva som väljer hur vi hanterar situationer?

Men är det verkligen alltid fel att skylla ifrån sig? Vi lever ju i en värld där vi ständigt påverkas av yttre faktorer och ibland är det faktiskt någon annans fel. Ibland är förutsättningarna orättvisa, och ibland hamnar man i en sits man inte skapat själv. Ibland växer frustration och irritation mot en annan människa att det till slut får en att explodera. Är det då rättvist att ta på sig skulden?

Kanske handlar det om balans, att kunna skilja på när man själv gjort fel och när omständigheterna haft en avgörande roll. Att vara ärlig mot sig själv, men också att inte ta på sig mer skuld än man förtjänar.

Ibland kommer vi med förklaringar som en slags ursäkt för att slippa ta ansvar för våra handlingar. Att säga ”jag var stressad” eller ”jag var trött” kan givetvis vara sant, men de förändrar inte det faktum att man betett sig felaktigt och kanske sårat någon. Känslor som stress och ilska är naturliga, men de rättfärdigar inte dåligt beteende eller brist på ansvar.

Att ta ansvar handlar om att erkänna: ”Jag gjorde fel.  Och öven om det finns en förklaring till mitt beteende, så är det fortfarande jag som måste stå för det.”

/ Urban

Publicerat den

Sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor.

Visst kan vi känna lycka genom andras lycka. När någon vi älskar mår bra, når sina mål eller finner glädje i livet kan deras lycka smitta av sig på oss. Särskilt starkt är det kanske med ens barn, deras lycka blir vår egen, och deras framgångar fyller oss med stolthet och glädje. På samma sätt kan vi känna glädje när en vän lyckas, när någon övervinner svårigheter eller när vi ser genuin lycka i någon annans ögon.

Samtidigt tänker jag att lyckan är något djupt personligt, en slags känsla som kan vara svår att sätta ord på och helt dela med andra. Visst, vi kan visa glädje utåt, men den djupaste lyckan är en känsla vi bär inombords och upplever på vårt eget speciella sätt.

Lyckan är din ensak. Lyckan är privat
Men sorgen måste delas, annars blir den alldeles för stor.

Kent

Lyckan kan vi kanske hantera på egen hand, men för att verkligen leva och må bra behöver vi varandra. För sorgen, den är annorlunda. Den kan vara tung och bli alldeles för stor om vi försöker bära den ensamma. Därför måste den delas.

När vi mår dåligt, är oroliga eller sörjer behöver vi andra för att orka. Någon att prata med, någon som lyssnar eller någon som bara finns där. Ändå väljer vi ofta att bära den för oss själva. Vi håller fasaden uppe och säger att vi mår okej, trots att vi inom oss kämpar med en tyngd som  riskerar att dra ner oss i mörkret.

Ibland tror vi att vi gör andra en tjänst genom att hålla vår sorg och oro för oss själva, att vi inte vill tynga ner någon annan…

… Och visst, det kan ibland vara rätt. Men jag tror att de allra flesta vill finnas till för varandra. Och att få dela någon annans sorg är en av de starkaste uttrycken för mänsklig samhörighet.

Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, så då kanske delad sorg är halv sorg?

Men blir den verkligen hälften så tung? Kanske

När vi bär den tillsammans, när någon lyssnar, tröstar och förstår kan bördan bli lite lättare att bära. Sorgen blir inte mindre verklig, men man känner sig mindre ensam. Och kanske är det just i delandet, i de gemensamma tårarna och de tröstande orden som vi långsamt börjar läka.

/ Urban

Publicerat den

När vi inte lever upp till den vi vill vara…

Jag tror att vi alla har en lista i huvudet. En lista över saker som vi aldrig skulle göra. En slags inre kompass, en uppsättning värderingar som styr oss, en bild av den vi vill vara.

Vi lovar oss själva att vi aldrig ska svika, aldrig ska fega ur eller förlora oss i det vi föraktar. Men trots våra goda intentioner så misslyckas vi gång på gång.

Vi säger det där onödigt hårda ordet i affekt, vi säger en sak och gör en annan, vi väljer den enkla vägen fast vi vet att vi borde ta den rätta. Vi förblir tysta när vi egentligen borde höja vår röst och stå upp för det vi tror på. Vi säger ingenting när någon utsätts för orättvisa, när gränser överskrids och sanningen förvrängs. Istället låter vi tystnaden tala.

De 999 saker jag aldrig skulle göra. De vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort.

Kent

Vi scrollar i mobilen istället för att vara närvarande. Vi sviker oss själva och vi sviker andra och kanske är det så att vi bär på fler svek, fler brustna löften, fler förlorade chanser än vi vill erkänna? Att de 999 saker vi lovade oss själva att aldrig göra långsamt vägs upp av 999 värre saker vi redan har gjort.

Jag vet att det är lätt att dras in i skuldkänslor och dåligt samvete. Det är lätt att tänka att våra handlingar definierar oss, att varje svek, varje snedsteg, varje ord vi inte borde ha sagt etsar sig fast i oss.

Och kanske är det just där vår verkliga utmaning ligger, inte bara i att försöka göra rätt utan i att hantera det vi gör fel. Att kunna förlåta oss själva och inte fastna i skuld och skam utan istället se våra misstag som lärdomar.

Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar.

Kent

Att vara människa är att vara ofullkomlig, men det betyder inte att vi ska släppa våra värderingar eller sluta försöka. Tvärtom, vi ska sträva efter att göra rätt, men vi kommer aldrig att alltid lyckas och då får vi inte döma oss själva för hårt.

Tänker att det finns något befriande i att räkna upp sina misstag och inse att man inte är oskyldig. Inte för att vältra sig i skuld och skam utan för att förstå att de är en del av vår berättelse och att livet fortsätter…

/ Urban

Publicerat den

Om egoismen får fritt spelrum, vad skördar vi då?

Bered en väg för en ny terrorism. Bered en väg för en ny egoism.

Kent

Bered en väg för en ny egoism sjunger Kent i låten Egoist, och visst känns det bekant i en tid där jaget ofta står i centrum…

…det talas mycket om sammanhållning, gemenskap och solidaritet, men samtidigt premierar vi individualism, självförverkligande och en alltmer skruvad version av frihet.

Vi hyllar entreprenörer, de som går sin egen väg och förverkligar sina drömmar. Vi pratar om styrkan i att stå enade men bygger samtidigt murar mellan oss, när vi borde bygga broar.

Men vad är det egentligen vi bereder väg för? Vilken framtid väntar oss om vi fortsätter att sätta individen framför kollektivet? Om vi prioriterar vårt eget bästa på bekostnad av andras behov? Om vi låter ensamhet och frustration växa tills de mynnar ut i våld och desperation?

Kanske är det dags att välja en annan väg, en där vi stöttar varandra istället för att trampa på varandra. En där vi ser, lyssnar och verkligen möter varandra innan det är för sent. För om vi fortsätter att odla egoismen, kommer vi förr eller senare att skörda dess konsekvenser.

Visst egoism behöver inte alltid vara något negativt. Att ta hand om sig själv, sätta gränser och att söka kärlek, lycka och mening i livet är nödvändigt. Men när självförverkligande sker på bekostnad av andra, när vi slutar se bortom vårt eget bästa, då riskerar vi att tappa det som gör oss mänskliga.

Det kan låta hårt, men jag riktar dessa ord lika mycket till mig själv, men kanske är det just den brutala självinsikten vi behöver. För visst är vi egoister, ibland av nödvändighet, ibland för att det är bekvämt och ibland för att vi helt enkelt lärt oss att världen fungerar så. Men om vi aldrig stannar upp och ifrågasätter det, vilka blir vi då?

Du är socker, nyfikenhet. Jag är stark svart kaffe, ambitioner och regn. En monoton vers behöver en stark refräng. Vårt motto var länge ”ta ingen skit”. Men du kom på ett bättre: ”Var lite, lite snälläre än du måste vara nu”. För vi ska aldrig bli som ni.

Kent

/ Urban

Publicerat den

Släck inte ljusen, lämna lamporna på…

Om ungefär en och en halv vecka är det äntligen dags för mig att se Kent live. Upptäckte bandet precis när de lade ner för några år sedan, men nu återförenas de för sex stycken spelningar på 3Arena.

När jag nu peppar genom att lyssna igenom deras album fastnar jag vid några av Jocke Bergs textrader som jag vill dela med mig lite tankar kring här på bloggen. Först ut:

Släck inte ljusen. Lämna lamporna på…

Kent

I Kent-låten ”Tänd på” upprepas denna enkla men kraftfulla uppmaning. Det är som om orden desperat försöker hålla sig kvar vid hoppet, rädda för att försvinna in i mörkret.

Tänker mig orden som en bön, en slags vädjan om att få stanna kvar i ljuset och inte tappa riktningen. Och kanske är det just i upprepningen som styrkan ligger, en påminnelse om att vi ibland måste säga saker högt, om och om igen, för att verkligen tro på dem.

När livet känns mörkt, när vi drabbas av tvivel, smärta och oro är det lätt att vilja ge upp. Att släcka ljusen och ge efter för hopplösheten. Men kom ihåg att även den minsta lågan kan lysa upp ett rum. Att lämna lamporna på, att vägra släcka ljuset är påminnelse om att fortsätta tro och hoppas även när vägen framåt känns svår och oklar.

Ibland kan det kännas som att mörkret aldrig ska ge vika, som om vi är fast i en oändlig natt utan någon gryning. Men mörker är alltid tillfälligt, efter varje natt kommer en dag, även om vissa nätter kan kännas oändligt långa.

När livet bjuder på mörker och motgångar försöker jag påminna mig om alla gånger jag trott att jag inte skulle klara något, men ändå gjorde det. De stunder då allt känts hopplöst men där jag ändå hittade styrkan och fann en väg framåt. Det hjälper mig att komma ihåg att även när vägen känns osäker, så finns det alltid en möjlighet att hitta en väg igenom, om jag inte släcker ljuset utan lämnar lampan på.

När man tänder en lampa ställer man inte ett sädesmått över den. En lampa ställer man i ett lampställ så att den lyser för alla i huset.

Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset

Matteusevangeliet 5:15

I en värld där många famlar i mörkret, kämpar i det tysta och känner hopplöshet kan vi vara de som lämnat lamporna på för dem. Och med tanke på världsläget tänker jag att det är extra viktigt att vara någon som håller ljuset vid liv. Inte bara för oss själva, utan även för andra.

När vi lämnar lamporna på, när vi vägrar släcka ljusen blir vi en påminnelse för någon annan. En påminnelse om att det fortfarande finns hopp, att det finns en väg framåt.

Vad du än går igenom, hur tungt det än känns just nu, låt inte mörkret ta över. Håll fast vid ljuset, även om det bara är en svag låga. För det är just den lågan som kommer att leda dig framåt. Och en dag, när du ser tillbaka, kommer du att vara tacksam för att du aldrig släckte ljusen.

/ Urban

Publicerat den

När verktygen finns, men vi inte vet hur vi ska använda dem

För ett tag sedan skrev jag en text om livets verktygslåda, och idag fick jag frågan vad man gör om man har verktygen men inte riktigt vet hur man ska använda dem?

Under hela livet fylls vår verktygslåda på genom de erfarenheter, relationer och utmaningar vi möter. Vissa verktyg blir väl bekanta för oss medan andra förblir oanvända, bortglömda eller kanske helt obegripliga.

Att ha ett verktyg är inte samma sak som att veta hur man använder det. Utmaningen ligger ofta inte i att ha rätt verktyg, utan i att förstå hur de ska användas. Så hur lär man sig att hantera de verktyg man redan har?

Genom att prova oss fram och misslyckas.

Det finns inte något facit för hur livet ska levas, ingen tydlig mall för hur vi ska hantera livets alla känslor, relationer och motgångar. Men ingen lär sig att hantera konflikter genom att bara läsa om det, och tålamod utvecklas inte enbart genom att önska sig det.

För att verkligen kunna förstå och hantera våra verktyg måste vi använda dem. Prova oss fram, göra misstag och lära oss av dem.

Genom att observera andra

Ibland behöver vi nog titta på hur andra människor använder sina verktyg, Vi behöver inte alltid uppfinna egna lösningar från grunden, ibland räcker det att inspireras av andras sätt att hantera utmaningar.

Genom att se, lyssna och lära av andras erfarenheter kan vi få en förståelse för hur vi själva kan använda liknande verktyg i vårt eget liv, och anpassa dem till vår egen verklighet och våra behov.

Genom att be om hjälp

När det kommer till praktiska uppgifter som att skruva upp saker och använda verktyg inser jag snabbt mina egna begränsningar, då jag har tummen mitt i handen…

…och om jag ska vara ärlig, kan det ibland kännas jobbigt att be om hjälp med praktiska saker, för det påverkar självkänslan. Som man förväntas man ju kunna vissa saker.

När vi ska göra något praktiskt och inte riktigt vet hur vi ska gå tillväga eller vilka verktyg som behövs, frågar vi någon som har den kunskapen. På samma sätt borde det fungera i resten av livet, men jag tror tyvärr att många går genom livet utan att våga be om hjälp.

Jag trodde länge att styrka i livet handlade om att bita ihop och kämpa på egen hand. Att ensam är stark, men jag har lärt mig att ensam inte alls är stark. Självklart klarar jag mycket i livet själv, men ännu mer tillsammans med andra och det är bättre att be om hjälp och ta emot den än att låtsas vara stark.

Ibland behöver vi någon som visar oss hur man använder verktygen som finns i verktygslådan. Det kan vara en vän, en mentor eller en terapeut som kan hjälpa oss att se det vi själva inte ser. Och genom att ta del av andras erfarenheter och perspektiv kan vi få den förståelse och insikt vi behöver för att våga och växa.

/ Urban

Publicerat den

Genom smärtan, men aldrig ensam

Igår släppte Toby Mac ett nytt album och när jag hörde låten ”I Been Through It” blev jag djupt berörd av texten, tårarna började rinna nerför min kind eftersom jag så väl kände igen mig i texten.

If I had my way, I woulda gone around it. Found an easier road…

Om jag fått välja, hade jag undvikit en del svåra och jobbiga stunder i livet, och tagit en lättare väg. Men livet är inte så enkelt, det finns stunder då allt faller samman. Tror att många med mig kan känna igen sig i känslan av att vara nedslagen och ensam. När livet slår hårt kan det nämligen kännas och verka som att ingen förstår, att vi är ensamma i vår smärta. Man famlar efter något att hålla sig i, men allt verkar glida ur händerna. Smärtan, ensamheten och frågorna ekar i huvudet: Varför? Var är Gud? Ser han mig ens? Men mitt i känslan av tomhet finns en annan, större sanning: vi har aldrig och kommer aldrig att vara ensamma.

I’ve been through it, yeah. The kinda pain that makes a man just lose it, yeah. A broken that goes way beyond the bruises and the scars.This old world can be so hard, Yeah, I’ve been through it. But somehow You’ve been with me through it all.

Through the halls of this house, through the darkness of doubt. Through every ”Why, God?” prayer. With the еnd of my faith, when I cried out Your name. Ain’t no doubt in my mind, You wеre there. Ain’t no doubt in my mind, You’re still here.

Toby Mac som själv upplevt den ofattbara sorgen att förlora sin son, sjunger med en äkthet som bär spår av djup smärta men också av en tro som bär genom mörkaste dal.

I have never been, I have never been alone
and I will never be.

Det är en påminnelse om att Gud alltid är med oss. Han ser oss även om vi inte ser honom och han vandrar vid vår sida, även när vi inte känner hans närvaro. Han är inte bara med i de lyckliga stunderna, när livet känns lätt utan även i de tyngsta ögonblicken.

När vi känner oss övergivna, när bönerna känns som tomma ord och smärtan kväver oss, då är Gud där ändå. Han går med oss genom tvivlet, sorgen och smärtan, genom alla ”Varför?” och ”Hur ska jag orka?”, samtidigt vet jag mycket väl att det inte alltid är så lätt att tro på det.

Gud har själv sagt: Jag ska aldrig lämna dig eller överge dig.

Hebreerbrevet 13:5

Att Gud aldrig lämnar eller överger oss innebär verkligen inte att livet är enkelt. Han har aldrig lovat oss ett liv utan smärta, blåmärken och ärr. Han har aldrig sagt att vi slipper gå igenom mörka dalar. Men han har lovat att vi aldrig behöver gå igenom dem ensamma.

Cause You’ve been through it. The blood, the Cross; Your life, You chose to lose it.
A sacrifice that goes beyond the bruises and the scars. This old world can be so hard
Yeah, I’ve been through it
But I know You’ve with me through it all

/ Urban

PS. Om Spotify wrapped för 2025 skulle komma ut idag skulle Toby Mac förmodligen vara min nummer ett, och kanske blir det så när året är slut. Nya albumet är nämligen riktigt riktigt bra! DS.

Publicerat den

Tänk om livet vore en film

Tänk om livet vore film, där det varje dag spelas in nya scener. Där varje val man gör påverkar handlingen och varje möte med en annan människa är en dialog som formar berättelsen.

Föreställ dig att du kunde se tillbaka på ditt liv som en film. Vad skulle du tycka och känna? Skulle det vara en storslagen äventyrsfilm, en lättsam komedi eller kanske ett gripande drama med oväntade vändningar?

Om mitt liv vore en film skulle det vara en berättelse om en person som kämpar sig igenom motgångar, hittar sig själv och sprider glädje omkring sig. Och det skulle nog vara en salig blandning av genre; komedi, drama och thriller om vartannat.

Det finns komedier som ger glädje och skratt, dokumentärer som väcker engagemang och draman som ger inblick i hela livets upplevelseomfång med hjältar och skurkar, segrar och kriser, glädje och sorg. Att bara leva som i en komedi skulle kanske kännas ytligt, att enbart ägna tiden åt något seriöst och meningsfullt som i en dokumentär för tung och om du helt hoppar över alla livets draman skulle du nog känna att du går miste om något.

Anders Wallensten

Oavsett genre är det du som har huvudrollen i din film, men frågan är hur mycket vi egentligen styr handlingen?

Enligt vissa forskare är endast en mycket liten del av dina beslut under en dag vad man kan kalla medvetna. Du är i så fall på sätt och vis mer skådespelare i filmen om ditt liv än dess regissör. Du kan bestämma lite över hur du får spela din roll och ibland få ha synpunkter på handlingen, men mycket är redan bestämt genom den evolutionära programvara du bär på, sättet hjärnan fungerar på och yttre händelser du inte kan påverka. Inget hindrar dock att du försöker spela så bra att du förtjänar en Oscar för bästa huvudroll.

Anders Wallensten

Ibland känns det som om vi bara flyter med, som om livet följer ett färdigskrivet manus. Vi vaknar, går till jobbet, möter samma människor och upprepar våra dagliga rutiner om och om igen…

…men vad skulle hända om vi plötsligt bestämde oss för att ändra manus och byta genre?

Vi kan inte bestämma allt som ska hända i handlingen, men vi kan påverka hur vi reagerar på det som händer. När vi kastas mellan höga toppar och djupa dalar kan vi välja att spela hjälte eller att ge upp. Och när vardagen känns som en grå och trist dokumentär kan vi försöka tillföra lite skratt, humor och spontanitet

Om din film känns tung just nu, håll ut och ge inte upp. Kanske befinner du dig i den där scenen där allt vänder, och kom ihåg varje stark berättelse har sina mörka stunder innan ljuset bryter fram.

Du har som sagt huvudrollen i din egen film, men har bara en biroll eller är statist i andras. Glöm inte det! Och låt inte viktiga personer i ditt liv förbli i bakgrunden om de egentligen förtjänar en större biroll.

/ Urban

PS. Citaten är från Anders Wallenstens bok Livsgåtan DS.

Publicerat den

Livet har sina utmaningar, självvalda och ofrivilliga

Just nu försöker jag minimera mitt gående och använder kryckor för att ge mitt överansträngda vänster knä den vila det behöver. Det kanske inte verkar som en stor utmaning, men för mig som älskar att gå flera tusen steg om dagen är det svårt att tvingas vara stilla.

Men vad vore livet utan utmaningar?

Tänker att livet är en vandring kantad av olika utmaningar. En del väljer vi själva medan andra drabbar oss utan förvarning. och även om jag saknar mitt promenerande tänker jag att den här utmaningen, precis som alla andra kommer att passera. Och när den väl gör det kanske jag kommer att värdesätta promenerandet ännu mer?

Jag tar inte så många steg just nu, men kanske är det en påminnelse om att ibland stanna upp, reflektera och ha tålamod. Livet kanske inte alltid handlar om att ständigt röra sig framåt, ibland behöver vi stanna, känna efter och förstå att varje utmaning i livet oavsett storlek, är en möjlighet att lära sig något nytt.

En självvald utmaning ger ofta en slags känsla av kontroll, vi vet varför vi gör det och kan förbereda oss mentalt. Men när vi ställs inför utmaningar vi aldrig bett om är det en annan sak. I sådana stunder kan vi känna frustration och maktlöshet.

Varför kan allt inte bara flyta på? Varför måste det emellanåt finnas saker som skaver, som kräver mer av oss än vad vi tror att vi orkar.

Kanske är det just här vi växer som mest, när vi inser att vi klarar mer än vi tror. Att vi kan anpassa oss, hitta nya vägar och upptäcka styrkor vi inte visste att vi hade. Så oavsett om utmaningen är självvald eller ofrivillig låt den inte definiera dig, låt istället din reaktion på den göra det. För det är genom hur vi hanterar utmaningar som styrka och utveckling visar sig.

Tänk tillbaka på de gånger du stått inför något riktigt svårt. När du tvivlade på om du skulle orka och varför just du skulle behöva kämpa så hårt. Men när du väl tog dig över krönet och såg tillbaka på vägen du gått, fanns där något nytt. En erfarenhet, en djupare förståelse för både dig själv och livet. Och idag är du en annan person tack vare det.

Nu hoppas jag att detta snabbt ska gå över och att de övningar jag fått av fysioterapeuten ska göra nytta, så att jag kan komma igång igen och förbereda mig ordentligt inför en självvald utmaning som jag ser fram emot, nämligen fotrally loppet ”Walk of Pain”.

/ Urban

PS. Tur att det är Skid-VM på tv, det gör det mycket lättare att sitta still DS.