Urbans Tankar och Funderingar

Igår reflekterade jag över lycka. En känsla vi ofta söker i framgång, relationer, upplevelser och självförverkligande. Men trots allt vi uppnår och erfar kan lyckan kännas flyktig. Tänk om den djupaste lyckan inte handlar om vad vi gör, utan om vem vi är och vem vi är älskad av?

Vi lever i en värld där kärlek ofta är villkorad. Där vi liksom förväntas vara tillräckligt bra, tillräckligt framgångsrika och tillräckligt älskvärda.

Men Guds kärlek är annorlunda. Det är en kärlek som inte sviker, inte förändras eller drar sig undan när vi faller eller gör misstag. Det är en kärlek som bär oss genom våra svagheter och påminner oss om vårt sanna värde.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Romarbrevet 8:38-39

Jag skulle ljuga om jag sa att jag vaknar varje morgon och känner mig genomälskad av Gud. Men samtidigt är ju hans kärlek inte beroende av mina känslor.

Precis som många andra kämpar också jag med känslan att inte räcka till, att inte vara älskvärd. Och jag försöker fylla tomrummet med bekräftelse från andra, men ändå är det som att ensamheten ibland ekar inom mig…

…jag vill tro, jag vill vara vara viss om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek, men ibland tvivlar jag. Så Herre hjälp min otro!

Jag tror! Hjälp min otro!

Markusevangeliet 9:24

Lycka, sådan vi ofta definierar den, är ofta beroende av omständigheter. Om vi har hälsan, relationerna, ekonomin och framtidstron på plats så känner vi oss lyckliga. Men jag tror att det finns en annan typ av lycka, och i ett tidigare blogginlägg beskrev jag den på följande sätt: ”för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet”.

Den största lyckan i livet är övertygelsen om att vi är älskade – älskade för dem vi är, eller snarare, älskade trots dem vi är

Victor Hugo

Den största lyckan i livet handlar inte om rikedom, berömmelse eller att vara perfekt. Den största lyckan är att vara älskad – älskad av Gud. Älskade för dem vi är, eller snarare, älskade trots dem vi är. Och det, om något, är en lycka värd att leva för.

/ Urban

Herre Gud & co brukar säga att The Swedish word for happiness is a semla! Och visst stämmer det, att idag få sitta på den inglasade altanen och njuta av en riktigt god semla är lycka!

Lyckliga stunder kan vara väldigt olika, och lyckobegreppet är därför svårgreppbart. Det finns många varianter och nyanser som glädje, njutning och nöjdhet i tillvaron du riskerar att missa om du bara eftersträvar ett leende upp till mungiporna och en hjärna som exploderar av lyckokänslor.

Anders Wallensten

Lycka är ett märkligt fenomen, den kan liksom inte fångas eller hållas kvar hur mycket vi än försöker. Kanske är det just dess flyktighet som gör lyckan så svår att förklara. Den kan vara stor och omvälvande som att nå ett livsmål eller bli förälskad. Men den kan också vara små, oväntade ögonblick som smyger sig på när man minst anar det.

När jag igår satt i uterummet och bekymrade mig över smärtan i mitt vänstra knä, fick jag plötsligt syn på de första krokusarna som började titta upp i gräsmattan och det fyllde mig med lycka.

Lycka handlar inte om att allt är perfekt, för det är något som sällan, om ens någonsin händer. Livet är oförutsägbart och emellanåt tungt, men trots det kan glädjen och lyckan ändå finna sin väg in.

Jag blir glad av möten med människor som vågar vara sig själva och jag gillar skarpt oväntad vänlighet, när någon håller upp dörren eller när en främling man möter säger hej. I vintras blev jag till och med lite skrämd när jag mötte en äldre man som med hög stämma sade: God morgon! Jag var helt oförberedd på hans vänlighet.

Naturen har en särskild förmåga att fylla mig med lycka och nu har fåglarna börjat kvittra på morgonen som om de inte har ett enda bekymmer i världen.

Ord ger mig glädje. Att läsa texter som får mig att tänka, reflektera och ibland utmana mina egna tankar. Att skriva, att sätta ord på tankar och känslor. Att på något sätt låta orden komma till liv och för mig är skrivandet ett sätt att förstå både mig själv och världen, och genom att uttrycka mig kan jag ofta se saker i ett nytt ljus.

Lyckan är som sagt flyktig och svårfångad, och ibland tror vi av någon märklig anledning att vi måste förändra något i livet för att bli lyckliga, resa till nya platser, köpa fler saker eller bli en bättre version av oss själva.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det handlar om att stanna upp, lyfta blicken och upptäcka att lyckan redan finns runt omkring oss,  i det lilla, i det vardagliga, i det som sker just nu.

/ Urban

Jag tror att vi alla går runt och bär på en verktygslåda även om den inte alltid är fysiskt synlig. Det är den samling av erfarenheter, färdigheter och insikter som vi fått med oss genom livet, ibland utan att ens vara medvetna om det.

När vi föds är vår verktygslåda tom, och våra första verktyg får vi från våra föräldrar. Därefter  fylls den på i förskola och skola, och  genom våra arbetslivserfarenheter och fritidsintressen.

Varje möte, varje erfarenhet och varje relation bidrar till att forma oss och ge oss nya verktyg för att förstå, hantera och navigera i världen omkring oss. När vi möter nya situationer, lägger vi till fler verktyg i lådan. Kanske en viss grad av tålamod för att hantera stress, eller insikten om hur viktigt det är att sätta gränser för vårt eget välbefinnande. Och vad vi lägger till beror på vilka utmaningar livet ställer oss inför.

Ibland är det så att vi måste leta i vår verktygslåda för att hitta något som vi kanske inte använder så ofta, och ibland finner vi gamla verktyg som vi inte visste att vi hade.

När jag ser tillbaka på mina snart 48 år inser jag att jag gång på gång har behövt organisera om min verktygslåda, eftersom livet vid flera tillfällen skakat om den rejält. Det har tvingat mig att omvärdera vad jag har och ibland till och med gjort det nödvändigt att byta ut vissa verktyg.

Det som en gång var användbart kanske inte längre räcker till, och nya utmaningar har gjort att jag behövt hitta nya sätt att hantera olika situationer. Ofta är det nog genom motgångar och misslyckanden som vi inser vad vi saknar. När något inte går som vi hoppats, får vi möjlighet att reflektera och hitta nya strategier, nya verktyg som förhoppningsvis hjälper oss att hantera liknande situationer i framtiden.

Det som är så fint med livets verktygslåda är att den aldrig blir komplett, vi kan ständigt fylla på den med nya verktyg allteftersom vi lär oss av våra misstag och våra framgångar. Och ju äldre vi blir desto bättre blir vi nog på att känna igen vilket verktyg vi ska använda vid rätt tillfälle.

Så, vad har du i din verktygslåda? Vad har du samlat på dig för verktyg genom åren? Och vilka verktyg vill du lägga till för att göra ditt liv mer hållbart, meningsfullt och lyckligt?

Livet handlar inte om att ha alla svar eller verktyg redo vid alla tillfällen, utan om att vara villig att öppna verktygslådan när det behövs.  det, och ibland upptäcka att vi redan har fler verktyg än vi trodde.

/ Urban

Valet blir till slut människan själv, som alltid. Hon kan välja att komma ur denna centrifug av bearbetningar antingen krossad eller polerad

Elisabeth Kübler-Ross

Tänker att det finns en brutal ärlighet i dessa ord. Ingen av oss väljer ju sina trauman och svårigheter, men vi behöver alla välja hur vi ska bära och hantera dem. Som individer har vi både ett ansvar och en möjlighet att påverka vårt eget öde. Vi kan helt enkelt välja att komma ur virveln av bearbetning, smärta och minnen som krossade eller stärkta.

Det kanske låter lite väl förenklat att säga att vi själva kan välja hur vi ska må, men jag tror faktiskt att det till stor del är så…

…Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vara krossad är en del av att vara människa, att ha vassa kanter och skärvor som ibland gör ont inombords och ibland sårar andra. Men det behöver inte stanna där. Att leva med sprickor vittnar om det man gått igenom, och ur de sprickorna kan styrka växa fram.

Precis som stenarna vid havets strand formas av vågorna tills de blir lena och blanka kan smärtan slipa ner de vassa kanterna inom oss. Det handlar inte om att förtränga eller radera minnena utan om att göra dem hanterbara och möjliga att bära.

Kanske är det så läkning fungerar, inte att trycka undan det svåra och smärtsamma. Utan genom en centrifug av bearbetningar låta det förändra oss tills vi kan bära minnena utan att gå sönder, men jag är fullt medveten om att det kan vara en svår och smärtsam process.

Men jag tror inte att vi alltid behöver klara det helt på egen hand. Utifrån min erfarenhet kan Gud kan ge oss den styrka vi behöver för att orka vidare, även när vi känner oss som svagast. Han kan också komma med helande för våra sår och ge oss nytt hopp när allt känns hopplöst. I de mörkaste stunderna kan hans närvaro vara ljuset som visar vägen framåt och hjälper oss att hitta mening mitt i smärtan. Vi behöver inte bära bördan ensamma, det finns en kraft större än oss själva som kan ge oss mod att läka och växa.

/ Urban

Ps. Tack Karin Ekroth att du delade Elisabeth Kübler-Ross citat till mig Ds.

För att förstå livet brukar jag ibland använda mig av olika liknelser och när jag i veckan spelade memory insåg jag att livet på många sätt påminner om just det spelet.

Framför oss ligger alla dessa kort med baksidan uppåt: ögonblick, val och möten. Ett efter ett vänder vi på dem och försöker förstå vilka som passar ihop. Ibland hittar vi direkt ett par medan vi andra gånger letar länge. Vi vänder kort efter kort, bara för att upptäcka att vissa par kanske aldrig kommer att hittas.

När jag spelar memory märker jag att mitt bildminne är ganska dåligt, och det är dessutom svårt att fokusera ordentligt när det finns så mycket runtomkring som distraherar. Och i livet är det så att vissa bilder etsar sig fast medan andra spårlöst försvinner som om de aldrig ens existerat.

Vi minns inte allt vi upplevt och det är ju tur. Men ibland dyker minnena upp igen när vi minst anar det, som att kortet nästan vänder sig av självt. Det kan vara en doft, en låt vi hör, en plats vi besöker och plötsligt ser vi bilden tydligt igen..

Vi kan inte alltid välja vilka kort vi minns eller vilka som ständigt vänds upp i våra tankar. Sorgen, ångesten och skammen har sina egna regler och visar oss gång på gång de kort vi helst vill glömma. Glädjen däremot är ofta flyktig, som om den gömmer sig under ett annat kort så fort vi försöker hålla fast vid den.

Tänker också att livet är fullt av borttappade kort. Bilder vi försöker återskapa i vårt inre, men vissa kort verkar inte gå att finna igen. De tillhör det förflutna och kanske är det just där de hör hemma.

Att spela memory kräver tålamod och likadant är det i livet. Vi gör våra val, vi vänder på korten utan att riktigt veta vad som väntar där. Ibland gör vi misstag och vänder på samma kort om och om igen, som om vi hoppas att bilden ska förändras.

Kanske handlar memory om något mer än att bara hitta par, för livet är ju ingen tävling. När alla kort har vänts för sista gången kanske det inte spelar någon roll hur många par vi hittade. Det viktiga är att vi spelade, att vi vågade vända på korten. Varje gång vi vänder på ett kort får vi nämligen en möjlighet att upptäcka något nytt, om världen, om varandra och om oss själva.

/ Urban

Sitter och funderar på meningen med livet, tankarna har liksom bitit sig fast sedan jag igår såg bilden som Herre Gud & co lade upp på sociala medier.

Kanske är det så att vi riskerar att missa livets mening om vi ständigt är på jakt efter den?

Vi kanske ofta tänker att meningen med livet måste vara något stort och överväldigande, en stark passion som rycker oss bort från den grå vardagen eller eldskrift på väggen som tydligt visar exakt vilken väg vi ska gå.

Men tänk om meningen med livet redan finns här. Att det handlar om att se en mening i det som redan är, i det vi redan gör och i de sammanhang och människor vi redan har omkring oss? Tänk om meningen finns i att vara vara utan att behöva prestera och bevisa något.

Att meningen finns i de små ögonblicken som så lätt bara passerar obemärkt i jakten på något större. Att meningen med livet inte är en punkt vi ska nå, utan en flod som redan flyter genom våra liv. En ständig rörelse av att vara och bli, av att ge och ta emot, av att känna och uppleva… En blick som möter en annan med förståelse, i skrattet som lyser upp en mörk dag, i vänskapen vi odlar och kärleken och förlåtelsen vi vågar ge.

Ibland kan det kännas som att livet vill något med oss, att livet liksom driver oss framåt som att det finns en kraft som leder oss även när vi själva inte vet vägen. Och som kristen tänker jag att det är Gud.

Tror Gud har en mening med var och ens liv, men den meningen är inte alltid så enkel att förstå. Och den är nog inte alltid formulerad med ett klart mål eller en tydlig uppgift. Tror snarare att meningen blir till i möten med andra, i kärleken vi delar, och i de steg vi tar för att försöka leva rätt.

Kanske är det så att Gud viskar till oss i de små ögonblicken, i det till synes obetydliga. Och att meningen med livet inte är en gåta att lösa, utan  en närvaro att uppleva – en kärlek som genomsyrar allt och skänker mening åt varje steg vi tar.

Meningen med livet handlar alltså inte bara om att hitta den, utan om att leva det. Så det bästa vi kan göra är att låta livet hända.

/ Urban

Jag läste en gång om en munk som fått frågan vad de gör i klostret hela dagarna, varvid han svarade:  vi faller och vi reser oss, dag ut och dag in. De orden har fastnat i mig, för de beskriver på ett fint och tänkvärt sätt inte bara livet i klostret, utan livet i stort. Mitt liv, ditt liv, våra liv.

Ibland snubblar vi på småsaker, en ogenomtänkt kommentar från någon, en stressig dag eller en besvikelse som vi inte riktigt var beredda på. Andra gånger faller vi handlöst i mörker vi inte ser någon väg ut ur, och vi famlar efter att hitta fotfäste. Det kan vara traumatiska upplevelser, misstag vi gjort, förluster vi inte kan bära eller tvivel som sliter i oss…

…Och just där, mitt i fallet, kan det kännas som om Gud är långt borta. Som att han har vänt sig bort och släppt taget om oss.

Men jag har bestämt mig för att tro något annat. Tror nämligen att Jesus alltid är där, under mig när jag faller, framför mig när jag tvekar och bakom mig och knuffar på när jag inte vågar gå vidare.

Jag vill tro det även när jag inte känner det. För om jag bara litade på Gud när jag kände hans närvaro så skulle min tro vara lika svajig och föränderlig som mina känslor.

Och jag har märkt en sak: Just när det känns som mörkast, när Gud verkar som längst bort, det är då han är som närmast. Det är då han bär, även om vi inte inser det förrän vi ser tillbaka.

Vi faller och vi reser oss, om och om igen. Och mitt i allt detta, någonstans mellan sårbarheten i fallet och kraften i att resa sig igen, är Gud närvarande. Inte långt borta, utan närmare än vi tror. Men det betyder inte att det är lätt och enkelt. Att falla gör ont och att resa sig kan ta tid.

/ Urban

Med tanke på den våldsspiral som präglat Sverige de senaste åren och det oroliga världsläget är det inte så konstigt att många känner oro och rädsla. Och händelsen på Risbergska skolan förra veckan har berört oss alla.

Rädslan är en naturlig reaktion, ett sätt att skydda oss själva. Den hjälper oss att agera i farliga situationer och att skydda både oss själva och våra nära och kära. Och i många fall kan rädsla hjälpa oss att identifiera och undvika faror, så i den bemärkelsen är rädsla inte något negativt.

Men jag tänker att det också finns en annan sida av rädslan som jag inte kan låta bli att oroa mig för. Rädslan som riskerar att förändra oss som människor.

Om vi låter rädslan ta över och styra våra liv riskerar vi att förlora något viktigt, vår förmåga att vara medmänniskor. Rädslan gör något med oss, den får oss att bygga murar istället för att öppna dörrar. Den får oss att se på andra människor med misstänksamhet istället för nyfikenhet.

Men jag tror att det finns ett motgift: modet att möta rädslan. Inte genom att ignorera den eller förneka den, utan genom att bemöta den med  medkänsla.

Vi behöver ha modet att erkänna vår rädsla men också styrkan att vägra låta den styra våra liv.

Rädslan kommer alltid att finnas där. Det är en del av att vara människa, men det är inte den som ska definiera oss. Vi måste se till att det inte är rädslan som styr våra handlingar, utan vår strävan att vara goda medmänniskor.

Så låt oss välja kärlek framför rädsla. Våga visa omtanke, våga vara sårbar och våga leva fullt ut. Den som aldrig tar risken att känna eller ge, missar mycket av det som livet kan erbjuda, de stunder av gemenskap, glädje och växt som bara kommer när vi vågar.

/ Urban

Jag har försökt skriva något här på bloggen i flera dagar, men orden har inte räckt till. Det är som om de tagit slut. Men nu gör jag ändå ett försök att sätta ord på mina tankar efter den fruktansvärda tragedin på Risbergska skolan, den värsta masskjutningen någonsin i Sverige. Det är svårt att greppa och känslorna är många: chock, ilska och sorg, allt på en och samma gång.

Mina tankar går till alla som drabbats, till de som förlorat någon eller bär på minnen de aldrig borde ha behövt uppleva. Kan inte föreställa mig hur det känns för de 18 barn, ungdomar och unga vuxna som förlorat en förälder i tragedin.

För de drabbade, de som var där, som bevittnade händelsen, som gömde sig eller flydde därifrån har tillvaron rämnat. Deras liv kommer aldrig vara desamma.

Jag vet av egen erfarenhet av, att de kommande dagarna, veckorna och månaderna kommer att präglas av sömnlösa nätter. Av mardrömmar som inte ens försvinner när man är vaken. Av ljud och bilder som ständigt spelas upp i huvudet, som om sinnet försöker förstå det ofattbara.

Hur går man vidare efter något sånt här?

Svaret är att det tar tid, kanske längre än någon vill erkänna. Sorgen och rädslan kan inte tvingas bort, men de kan delas. Och i just där, i delandet tror jag det finns något som kan likna tröst.

Till er som drabbats vill jag säga: ta emot all hjälp ni kan få för att bearbeta det trauma ni har upplevt. Det kan vara att dela era minnen med någon annan som var där, att prata med en medmänniska eller en pastor, men också att söka professionellt stöd från en psykolog.

Samtidigt bör ni vara rädda och varsamma med er berättelse, för det är nog inte alltid till gagn att dela den med alla som vill lyssna.

Vi som står vid sidan av, vi som försöker förstå men aldrig riktigt kan, har en viktig uppgift. Att vara där och inte vända bort blicken. Men det betyder inte att vi ständigt ska fråga hur de mår. De som drabbats behöver också en fristad, platser där allt är som vanligt och där de bara kan få vara som vanligt.

Vi ska inte heller stressa på och säga att ”livet går vidare”. Livet går vidare, men först när de drabbade är redo.

Drottningen undrade var det fina Sverige hade tagit vägen, och kanske är det just det vi ser nu i efterdyningarna, när församlingar och olika organisationer står upp för att hjälpa och stötta. I denna svåra tid ser vi gemenskap och medmänsklighet växa fram, där människor kommer samman för att ge stöd åt de drabbade. Det påminner oss om att i mörka stunder finns det alltid ljus i form av solidaritet och omtanke från de som bryr sig.

/ Urban

Häromdagen publicerade jag denna bild på Instagram med texten ”Ibland måste man unna sig och jag skulle egentligen inte äta någon semla förrän på fettisdagen. Men detta är ju inte en vanlig semla utan en Finnerödja semla (grädde, vaniljkräm, mandelmassa).

Jag fick en kommentar på detta som löd ”Livet byggs på undantag – frågan är bara vilka?”. Den fick mig att börja fundera och ledde till det här blogginlägget. Kanske är det just undantagen som ger livet dess färg och mening?

Jag vet att vissa säger att de tar dagen som den kommer, men jag tror inte att det riktigt  stämmer helt. I själva verket följer vi oftast våra invanda mönster, de rutiner och vanor som präglar både vardag och helgdag. Vi är alla mer eller mindre vanemänniskor som finner trygghet i det välbekanta, i det vi känner till och kan förutse.

Livet det rullar ofta på i sina invanda mönster och det mår vi nog bra av, samtidigt behöver vi ibland göra undantag, låta rutiner brytas och se vad som händer då. Kanske är det just undantagen som kan forma och förändra oss?

Ett undantag kan vara att säga ja till en spontan inbjudan när vi annars skulle sagt nej. Det kan vara att testa en ny hobby, att välja en annan väg hem eller att våga uttrycka en åsikt vi tidigare hållt inom oss. Små beslut som när vi ser tillbaka kanske visar sig ha förändrat riktningen på vårt liv.

Det kan till exempel handla om att göra ett undantag och ta en kopp kaffe på nyår och plötsligt bli en kaffedrickare. Och nu har dessutom en profilbild på Facebook där jag sitter med en kopp i handen!

Men alla undantag är inte av godo. De kan också bli till dåliga vanor: ”bara en chokladbit till”, ”bara en vit lögn”, ”bara skjuta upp arbetet en dag till”…. Det som började som ett litet undantag kan snabbt bli till en vana, något som smyger sig på oss och långsamt förändrar vårt beteende utan att vi ens lägger märke till det.

Livet byggs på undantag – frågan är bara vilka? Vissa av dem leder till personlig utveckling och nya insikter, medan andra drar oss bort från de vi egentligen vill vara. Så frågan är vilka undantag vi väljer att omfamna?

Kanske handlar inte livet om att strikt hålla sig till vanor och rutiner, men inte heller om att släppa taget helt. Det kanske snarare handlar om en balans där vi måste vara medvetna om vilka undantag vi gör, och vilka vi låter forma oss.

/ Urban

PS. På lördag gör jag nog ytterligare ett undantag och tar en fika istället för frukt 🍌 DS.