För några år sedan drabbades jag av utmattningssyndrom och häromdagen fick jag frågan om vilka lärdomar jag tagit med mig från min utmattning och om jag har några strategier för att undvika att hamna där igen? Två frågor som inspirerade mig att skriva ett par rader om detta här på bloggen.
Hur blir man egentligen frisk från en utmattning?
Självklart finns det inget enkelt svar på den frågan, vägen till återhämtning ser nog olika ut för alla. Att gå igenom en utmattning kan vara en omvälvande och utmanande upplevelse, men det kan också ge värdefulla insikter om hur vi förhåller oss till oss själva och våra liv.
En av de största insikterna som kom med utmattningen var vikten av att sänka de ofta orimliga kraven jag ställt på mig själv. När min terapeut föreslog att jag skulle släppa mitt fokus på prestation och istället prioritera mina egna behov, svarare jag att ett av mina behov var att prestera. Då blev det tydligt hur starkt min identitet var kopplad till att prestera och att ställa höga krav på mig själv.
Funderade mycket på om prestation verkligen var ett behov, eller om det var ett sätt att känna sig värdefull och behövd?
Visst, det är viktigt att känna sig behövd, men man kan faktiskt inte göra alla nöjda och samtidigt ge sig själv den uppmärksamhet och prioritet man behöver. Och det är inte själviskt att prioritera sitt eget välmående, utan en förutsättning för att kunna finnas där för andra.
Idag försöker jag leva med ett mer avslappnat förhållningssätt där jag har sänkt de höga krav jag tidigare brukade ställa på mig själv, vilket gjort stor skillnad på både mitt välbefinnande och min energi.
När jag gick igenom utmattning upplevde jag att ljud blev påfrestande, och under en lång period undvek jag nästan helt att lyssna på musik, trots att det är en viktig del av mitt liv. Än idag har jag svårt för miljöer med många människor som pratar, eftersom sorlet känns överväldigande.
Jag insåg mitt behov av tystnad och att arbetet på förskola där ljuden ständigt omger mig hade varit mer krävande än jag tidigare förstått. För att orka jobba är det viktigt för mig att få tid i tystnad, vilket ofta sker genom mitt promenerande och hjälper mig att återhämta mig och få energi.
En annan insikt är att man ibland måste välja bort saker för att orka. Så när jag ställs inför valet att delta i något roligt funderar jag ofta på om det är värt det. Är en kvälls glädje värd minskad energi de följande dagarna? Ibland är svaret nej, och ibland är det ja, eftersom vissa upplevelser ger energi och glädje som räcker längre än tröttheten.
Utmattningen har lärt mig att sätta gränser och att säga nej när det behövs. Idag kan jag tydligt känna igen varningstecken på att det har blivit för mycket, och att jag behöver vila…
…Samtidigt vet jag att bara den som brinner för något kan bli utbränd, och jag brinner ju för många olika saker.
Sedan en vecka tillbaka är jag med i viktväktarna för att gå ner i vikt och börja äta mer hälsosamt. Så nu äter jag betydligt mer frukt och grönsaker, räknar points på det jag äter och promenerar för att samla fler points att äta för.
Ofta förknippas viktnedgång med siffrorna på en våg och olika bantnings metoder såsom viktväktarna, LCHF, 5:2 dieten. Mer sällan talar vi om den andra sortens viktnedgång, den som sker inombords.
Tänker att det finns en tyngd som inte mäts i kilon utan i skuld, skam och ångest… De där osynliga vikterna som vi går och bär på varje dag, och oro, stress och sorg kan ibland vara långt svårare att få ordning på än kroppsvikten.
Att bära på extra kilon, oavsett om de är fysiska eller psykiska kan kännas tungt och ofta påverkar de nog varandra. Lättar vi på den mentala tyngden märker vi att kroppen också blir lättare och tar vi hand om vår kropp, rör på oss och äter hälsosamt så ger det också vårt inre bättre förutsättningar att orka.
Att gå ner i vikt fysiskt handlar oftast om en kombination av kost och fysisk aktivitet, och att bli av med den inre tyngden är också en slags process som kräver disciplin och ansträngningar. Det handlar om att identifiera det som tynger, att acceptera och ge sig själv tillåtelse att känna det som känns svårt.
Tyvärr tenderar jag att hålla saker inom mig, men jag vet av erfarenhet att nyckeln till inre viktnedgång är att våga omfamna sårbarheten. För när jag tillåter mig själv att vara sårbar är det som att jag upptäcker en ny sorts lätthet, jag behöver inte bära allt själv.
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.
Matteusevangeliet 11:28
Som kristen tror jag också att vi kan gå till Jesus med vår inre tyngd och överlämna våra bekymmer, rädslor och sorger till honom. Och många gånger har jag faktiskt känt att han givit mig kraft att orka vidare…
Tänker att vi människor dagligen söker efter svar. Vi ställer frågor, letar efter lösningar och ibland riktar vi våra innersta tankar och önskningar mot Gud med förhoppning om att han hör och agerar.
Vi ber om vägledning, hjälp, och ibland till och med underverk. Men vad händer när svaren uteblir och tystnaden är det enda som möter oss. Eller när det vi får inte alls liknar det vi bad om?Svarar Gud på alla böner? Eller är en obesvarad bön också ett svar?
Jag vet att det i bibeln står att vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra. Men detta bibliska löfte handlar inte om att få allt vi vill ha. Det är snarare ett löfte om att han svarar på böner som är i linje med hans vilja. En slags inbjudan att förena våra hjärtan med Guds plan och förstå att svaren ibland kommer på sätt vi inte förväntar oss.
En obesvarad bön är också ett svar, ett som kanske inte ger oss vad vi vill, men som ofta ger oss vad vi behöver.
I den obesvarade bönen finns en möjlighet till reflektion kring våra egna behov och önskningar. Varför ber vi? Och vad är det vi egentligen söker? Kanske ber vi om lindring från något vi i längden behöver gå igenom för att växa som människor. Kanske är svaret något vi redan har, men ännu inte insett.
Tystnaden kan vara ett svar i sig, ett svar som uppmanar oss att lyssna djupare, och se bortom omedelbara behov och önskningar. Det kan till exempel handla om att Gud har hela bilden och ser längre än vi kan. Att det vi ber om inte är det som är bäst för oss i det långa loppet, och kanske var vi inte redo för det vi bad om? Kanske behövde vi tid. Tid att växa, lära oss och förstå.
Ett uteblivet svar kan helt enkelt vara Guds sätt att skydda oss från något som vi inte kan se, eller förbereda oss för något större.
Det finns få fraser som är så flitigt använda som ”man är ju inte mer än människa”. När något går snett, när vi gör fel eller misslyckas är det nära till hands att dra fram den gamla klyschan som ett försvar.
Ibland kan jag tycka att frasen används lite väl nonchalant, som en dålig utsökt för att slippa ta ansvar, vilket jag tycker är fel.
Visst, jag kan förstå att vi söker tröst i att vi inte är perfekta och det är ju dessutom sant. Vi är inte mer än människor, med alla de brister, fel och begränsningar det innebär…
…Och orden kan kännas befriande, och vara en viktig påminnelse om att vi inte behöver bära hela världen på våra axlar. De ger oss liksom tillåtelse att släppa taget om den ouppnåeliga strävan efter fullkomlighet. Men frågan är om vi verkligen ska låta denna insikt bli en ursäkt för att inte ta ansvar?
Om vi ständigt ursäktar oss själva med att vi ”bara” är människor kan det uppfattas som att vi inte behöver ta våra handlingar på allvar. Och jag tänker att det kan leda till en kultur där ansvarstagande och självrannsakan inte prioriteras.
Vi kan som sagt inte vara felfria, men vi kan ändå sträva efter att göra vårt bästa och lära oss av våra misstag och försöka bättre nästa gång.
Att vara människa innebär nämligen att vi gör misstag, men det innebär också att vi har förmågan att reflektera över dem. Det räcker liksom inte att säga ”jag är sådan”.
Självklart ska vi vara förlåtande mot oss själva och andra, men förlåtelse och förståelse får inte bli en slags fribiljett för att undvika ansvar. Istället borde vi se våra misstag som en möjlighet till lärande.
Att vara människa – är att göra fel, men det är också att resa sig och försöka igen, att ta ansvar och att växa.
If there is a light We can’t always see And there is a world We can’t always be If there is a dark Now we shouldn’t doubt And there is a light Don’t let it go out
U2
If there is a light we can’t always see
Det finns ett ljus du inte alltid kan se – tänker att det är en sanning som både kan kännas vacker och outhärdlig. Ljuset och hoppet finns där men ibland tappar vi sikten då det skyms av mörker, moln och dimma.
Vi måste tro på att det fortsätter brinna, även när vi inte kan se det. Och ljuset är inte alltid något som syns på ytan, ibland är det en svag glöd, gömd under askan…
…det är hoppet vi inte förmår släppa, drömmen som ännu inte tagit form men som viskar till oss att fortsätta framåt.
And there is a world we can’t always be
Tänker att det inom oss finns många olika världar. Världar av längtan, av ideer, tankar och funderingar och av förhoppningar. Men vi når dem inte alltid för livet är fullt av begränsningar och omständigheter som håller oss tillbaka. Eller för att använda Tomas Sjödins ord: det finns tusen olevda liv inom mig.
Att inte alltid vistas i den värld vi drömmer om är inte ett misslyckande, utan en påminnelse om att våra drömmar överstiger oss själva. De är liksom mål som sträcker sig bortom det som är här och nu. Något att sikta mot även när vägen dit känns kurvig och oklar.
If there is a dark, now we shouldn’t doubt
Mörkret är en del av livet, lika naturligt som ljuset. Men vi kämpar så ofta emot det, som om det vore något fel att känna oro, vara ledsen eller ha ångest.
Att inte tvivla på mörkret är att acceptera det som en del av sin livsresa och utan mörkret skulle vi inte förstå ljusets betydelse.
And there is a light, don’t let it go out
Om det finns ett ljus så låt det inte slockna. Ljuset det kan vara svagt och nästan osynligt, men det är vårt ansvar att skydda det.
Livet kommer försöka blåsa ut det genom motgångar och tunga mörka dagar då allt känns hopplöst. Men om vi inte låter det slockna, om vi vårdar det som en glöd i vårt inre, kommer det en dag lysa starkt igen.
Att hålla ljuset brinnande är att vägra ge upp på livet, på kärleken, på hoppet. Kanske är vår viktigaste uppgift att vårda ljuset inom oss själva och i andra. För även när vi själva inte ser ljuset så kan det finnas någon annan som gör det, någon som kan hjälpa oss att tro på det igen.
Vi har nog alla haft dagar av trötthet. Dagar där man känt sig stressad och humöret varit så lågt att det känns som att varje ord kostar energi vi inte har. Sådana dagar är det lätt hänt att tålamodet brister och att våra reaktioner blir snabba och vassa.
Visst, det finns ofta en förklaring till vårt beteende, men är en förklaring samma sak som en ursäkt?
I en värld där vi ständigt möter små och stora prövningar är det lätt hänt att våra känslor och omständigheter styr vårt beteende. Att trötthet, frustration, stress och hunger påverkar vår förmåga att tänka klart…
…och det är lätt hänt att gömma sig bakom sina omständigheter och tänka: jag menade ju inget illa, jag var bara så trött.
Även om omständigheterna kan förklara varför vi ibland tappar tålamodet kan de inte vara en ursäkt för ett dåligt agerande. Förklaringar kan hjälpa oss att förstå varför vi reagerade som vi gjorde och det är viktigt att komma ihåg att vi alla är ofullkomliga. Vi gör fel vi reagerar och vi lär oss. Och att visa förståelse för både våra egna och andras brister är en del av att skapa starkare relationer. Men om vi använder förklaringar som en ursäkt för att slippa ta ansvar, förlorar de sin betydelse.
Att ta ansvar handlar om att säga förlåt och be om ursäkt för sitt eget beteende. Detta behöver dock inte betyda att man accepterar den andres handlingar eller att man inte har rätt att känna som man gör. Det handlar snarare om att ta ansvar för hur man själv reagerar.
Kanske kan en sådan ursäkt skapa en ärlig dialog, där man både får uttrycka sina egna känslor och samtidigt få den andra att reflektera över sitt agerande.
Nyårsafton är här, och som många andra sitter jag och reflektera över året som gått och fundera över det som ligger framför. När ett nytt år gör sitt intåg känns det som om något väcks inom oss, en förväntan, ett hopp, en önskan och vilja att förändras.
Tänker att nyårslöften är en symbol för den längtan. För många handlar det om träning, hälsosammare mat och det gör det även för mig. Nästa år ska jag både delta i ett gå-lopp och springa halvmara och äta mer frukt och grönt än kladdkaka.
Men tänk om man också skulle rikta fokus mot det eviga? Att nyår inte bara skulle handla om kroppen utan också vara en nystart för själen. Att ens nyårslöfte skulle handla om andliga vanor.
Vad skulle hända om man bestämde sig för att låta tron påverka mer av sitt liv? Vad skulle hända om man medvetet byggde in andliga vanor som fördjupar ens gudsrelation?
Precis som många andra sitter jag ofta och scrollar i mobilen och det är så lätt att förlora sig i det ytliga. Tänk om man istället tog den tiden till något djupare som att läsa bibeln, be och reflektera..
…men de andliga vanorna är inte ett självändamål eller en checklista för att bli en bättre kristen. Det är ett sätt att öppna oss för Guds nåd och låta Honom verka inom oss, forma oss från insidan och ut.
Nyårslöften kan vara svåra att hålla, men det kan göra stor skillnad att dela sitt nyårslöfte med vänner. När vi berättar för andra skapar vi inte bara en känsla av ansvar, utan kan också få stöd och uppmuntran. Våra vänner kan påminna oss, inspirera oss och heja på när det känns svårt.
Och när vi misslyckas med våra andliga vanor behöver vi inte tyngas av skuld och skam, vi kan istället börja om, trygga i att Gud alltid tar emot med öppna armar.
Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.
Markusevangeliet 10:13-16
Vet inte riktigt vad ni har för bild av denna berättelse, bärs barnen fram eller leds de fram av sina föräldrar? Är det bebisar eller barn i olika åldrar?
Kanske har användandet av denna bibeltext vid barnvälsignelser och barndop bidragit till att vi uppfattar det som att det handlar om små barn. Men jag tänker att det är barn i olika åldrar och vi får inte heller glömma bort att på Jesu tid trodde många att fysisk beröring av honom hade kraft att ge helande.
Lärjungarna de blir irriterade och försöker hindra folk att komma fram med sina barn, och det är ju inte så konstigt att lärjungarna reagerar som de gör. Tänk er själva om nån här helt plötsligt skulle komma fram och vilja ha barnvälsignelse mitt under predikan. Visst vore väl det lite märkligt?
En intressant detalj är att Jesus är väldigt välkomnanden mot barnen. Skulle nog vilja påstå att han är ovanligt välkomnande. Visst han brukar vara välkomnande mot folk som kommer till honom och han brukar hela och hjälpa, men ofta har han också en uppmaning, en lite bitsk slutkläm att säga. Men inte här, i alla fall inte till barnen och folket.
Att lärjungarna försöker hindra folk att komma fram med sina barn väckte starka känslor hos Jesus. Han blev arg, irriterad och besviken på lärjungarna och tillrättavisar dem genom att säga:
Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.
Är jag Guds barn? Tänker att det är en fråga som många av oss bär inom oss och som vi gärna vill ha ett tydligt svar på, och bibelns ord kan hjälpa oss med svaret.
Dagens predikan handlar om hur man blir ett Guds barn, vad det innebär att vara hans barn. Men också hur barn kan vara förebilder för oss vuxna.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn. Som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någons man vilja utan av Gud.
Johannesevangeliet 1:12-13
Att bli Guds barn börjar med att man tror på Jesus, att man erkänner honom som Guds son och frälsare. Det är ingenting vi förtjänar genom våra gärningar, utan det är en gåva om ges till oss genom tron på Jesus. Genom att tro på honom föds vi på nytt och får bli Guds barn. Eller för att använda Jesu egna ord ”ingen kommer till fadern utom genom mig”
Aposteln Paulus använder bilden av adoption och andens verk i oss för att beskriva hur vi blir Guds barn.
Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. Nej, ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba Fader!Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.
Romarbrevet 8:14-16
När vi blir adopterade in i Guds familj får vi en ny identitet. Vi är inte längre slavar under synden utan vi får rätt att kalla Gud för Abba Fader.
Vadå Abba? När vi idag hör ordet Abba kanske vi tänker på musikgruppen Abba eller så här vid juletid kanske vi tänker på Abba sill, men Abba är ett arameiskt ord som på Jesu tid användes för att på ett kärleksfullt och intimt sätt tilltala sin far på. Detta visar att vi som Guds barn får ha en nära och personlig relation med honom. Han är inte en avlägsen Gud, utan en nära och kärleksfull far som bryr sig om oss.
Som Guds barn är vi inte längre definierade av våra misslyckanden eller våra synder utan vår sanna identitet är rotad i Guds kärlek.
Vilken underbar kärlek Fadern visar oss. Titta bara, vi kallas Guds barn! Det är precis vad vi är.
Första Johannesbrevet 3:1
Tänk att den som skapat hela universum älskar dig och mig så mycket att han vill kalla oss för sitt barn. Ingen annan identitet kan mäta sig med detta. Denna kärlek är inte beroende av vad vi gör eller misslyckas med, utan den är förankrad i vem Gud är, en kärleksfull far.
Vi behöver inte jaga andras godkännande, för vi är redan älskade av den högste och i Matteusevangeliet påminner Jesus oss om hur mycket Gud tar hand om fåglarna, hur mycket mer ska han då inte ta hand om sina barn?
Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?
Matteusevangeliet 6:26
Jag har inte fakta kollat detta men jag hörde i en podd att Luthers teologi förändrades när han blev förälder och att han hade en liknelse om en bajsblöja. Han menade att människan som syndare är som en smutsig och stinkande blöja. Att synden gör oss orena. Och precis som en bäbis inte kan byta en bajsblöja själv och göra sig ren, kan inte vi genom egna gärningar eller ansträngningar göra oss rättfärdiga inför Gud. Om vi är som barn så syndar vi för att vi inte kan rå för det. Men Gud, han blir inte arg på sin lilla bebis för att han eller hon gör på sig, utan han byter blöjan med kärlek och omsorg.
Men är vi barn, då är vi också arvingar. Guds arvingar och Kristi medarvingar.
Romarbrevet 8:17
Paulus menar att vi som Guds barn även blir arvtagare i Guds rike. Detta är verkligen ett arv av hopp. Som Guds barn har vi nämligen ett löfte om evigt liv.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Johannesevangeliet 3:16
Tänker att detta arv kan ge oss hopp mitt i livets svårigheter. När vi får kämpa oss fram i livet får vi tänka på att vårt slutmål är att vara med Gud för evigt. Att vara ett Guds barn handlar också om att tillhörighet och samhörighet.
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Galaterbrevet 3:28
Vi hör ihop med alla troende, över hela världen och genom alla tider. Som Guds barn är vi inte ensamma utan tillhör en stor familj av troende, både lokalt och globalt. Det innebär att vi inte behöver gå ensamma genom livet. Vi har syskon i tron som vi kan gå tillsammans med, som kan bära oss, och som kan be för oss.
Att vara ett Guds barn innebär också en kallelse att leva som en sådan. Vi är kallade att sprida Guds nåd och kärlek. Vi är ljus i mörkret och budbärare av hopp och försoning. Men vi är aldrig ensamma i detta, guds ande verkar i oss.
Ta alltså Gud till föredöme som hans älskade barn. Lev i kärlek så som Kristus har älskat oss.
Efesierbrevet 5:1-2
Saliga är de som skapar frid, för de skall kallas Guds barn
Matteusevangeliet 5:9
Att vara Guds barn innebär alltså tre saker, identitet, gemenskap och kallelse. Men vad kan vi lära av barnen? Vad innebär det egentligen att ta emot guds rike som ett barn och vad är det som hindrar oss vuxna från att göra det?
Vi får vara barn, redan i profan mening tänker jag att de orden känns befriande. Tänk att få vara liten och slippa ta ansvar, att få springa runt och leka. Det är verkligen barndomens privilegier.
Och när Jesus säger att vi ska bli som barn tänker jag att det är i två avseenden, både i sättet att ta emot frälsningen men också i vår dagliga Gudsrelation. Vi är Guds barn och får komma till honom som sådana. Samtidigt behöver vi vara vuxna i fråga om ansvarstagande. Vi ska ta ansvar för det vi kan ta ansvar för och släppa det som vi inte kan ha kontroll över, vilket inte alltid är så enkelt.
Men hur är barn? Ja, jag borde ju veta, jag arbetar ju på förskola. En del barn är som Duracellkaniner och springer runt, runt, runt hela dagarna. En del barn pratar nästan hela tiden medan andra är mer tysta och tillbakadragna. Varje barn är helt enkelt unikt. Men jag tänker ändå att det finns vissa viktiga barnegenskaper som vi vuxna borde ha i vår relation med Gud. Förmågor hos barn som gör att vi på ett naturligt sätt kan öppna oss och ta emot det Gud vill ge oss.
Ett litet barn tillåter sig att vara beroende. Ett litet barn tänker ju inte att nu när jag fyllt tre år så ska jag skaffa utbildning, jobb, egen bostad och ta hand om mig själv. Nej, ett barn förstår ju att det är beroende av sina föräldrar och andra vuxna, på samma sätt ska vi vara beroende av Gud.
Som förälder känner man sina barn och vet vad de behöver. På samma sätt känner Gud oss och vet vad vi behöver. Frågan är vågar du överlåta ditt liv i hans händer?
Visst är det något alldeles speciellt att få sitta i någons knä eller att få ha någon i sitt knä. När livet sårar oss eller känns obegripligt kan vi få krypa upp i knät hos Gud, men även när allt går bra och vi känner tacksamhet och är glada.
Man ser det ofta hos barn hur viktiga föräldrar och andra vuxna är, både när de ramlat och slagit sig och när de upplevt något roligt. Lika intensiv som gråten kan vara, lika stark kan ivern vara att få berätta om något speciellt som hänt. Precis så tror jag att Gud vill att vi ska agera gentemot honom.
Okej, många barn säger att de kan själv, men efter ett tag så kommer de tillbaka och behöver lite hjälp. Och de litar på att man hjälper dem. Att vara ett barn handlar om tillit, att erkänna sina brister och fel, och att våga säga: jag kan inte och lämna över det till Gud.
Ni vet små bäbisar först lyfter de försiktigt på huvudet, sedan lär de sig att vända sig från mage till rygg. Efter det är det dags att börja åla sig fram på golvet för att sedan börja krypa.
Efter det vill de ju försöka gå och då sträcker de ut handen till den vuxna. Och när de får en vuxen hand att hålla i så litar de fullständigt på att den vuxne håller i dom. Så borde vi också lita på Gud.
Jag är herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig. Var inte rädd, jag hjälper dig.
Jesaja 41:13
Barn de föds med en naturlig tillit till att de är älskade precis som de är. Tänk dig en liten bäbis, efter att han eller hon ätit så ska de ju helst rapa och då är det ju ganska vanligt att de spyr på sin förälders axel för att sedan ge sin förälder ett stort leende. I vetskapen om att mig älskar du, det vet jag! Eller tänk dig sättet som en nybliven mamma tittar på sitt barn med. Kärleken är oändligt stor och det är tydligt att alla hennes tankar och önskningar för barnet är de allra bästa. Så ser Gud på oss.
Barn de ärliga, de säger vad de tycker, tänker och känner utan att föreställa sig. Deras ärlighet är ofta befriande även om det ibland också kan vara påfrestande. Jag tänker att det bästa sättet att möta Gud på är att vara ärlig och säga vad man tycker, tänker och känner.
Jag som arbetar på förskola märker att fler och fler barn blir individualister med stark vilja och man hör ofta orden ”men jag vill”. Visst det är positivt att barn kan stå upp för sig själva, men man får inte alltid som man vill, livet handlar till stor del om samarbete, att ge och ta. Och när det gäller att vara Guds barn behöver vi nog släppa vårt fokus på ”men jag vill”och istället söka hans vilja.
Barn har också en förmåga att förundras. Visst ni som känner mig vet att jag förundras naturen och vackra solnedgångar, men det är ändå ingenting i jämförelse med ett litet barn. Ett litet barn kan ju sitta hur länge som helst och titta på en liten snigel. Den förundran inför skapelsen tror jag är viktig för oss också. Tänk om vi precis som barnen skulle finna glädjen i små saker, att se det stora i det lilla.
Barn de komplicerar inte saker. Och jag tänker att vi i vår relation med Gud kan inspireras av barnen att närma oss honom med samma enkelhet och förundran, istället för fastna i att överanalysering och tvivel.
Enligt FN:s barnkonvention är man barn tills man fyllt arton år, men i Guds rike får vi vara hans barn oavsett ålder. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, Gud vill att du ska vara hans barn. Barnaskapet är inte bundet till någon viss tidsperiod i livet utan kan vara en relation som finns där genom alla våra år, om vi vill det.
Ibland tenderar vi att se livet som en linje mellan barndom och ålderdom. Men i själva verket är livet och vi människor mer som lökar, med lager på lager av allt vi varit.
Vi är inte bara den vi är idag, vi bär också med oss barnet, tonåringen och den unga vuxna vi en gång var. Varje tid, varje årsring, har format oss till den vi är idag.
Man har ju alla åldrar inne i sig. Ibland tittar den ena fram, ibland den andra.
Astrid Lindgren
Ibland kan vi komma i kontakt med tidigare åldrar. Plötsligt kan vi känna oss som en busig femåring eller en trotsig tonåring. Ofta är det lätt att se detta hos andra, men jag vet också mycket väl att det är lätt att bli som en tonåring när man har tonårsbarn. Att man reagerar impulsivt, trotsigt och är lätt irriterad,
När vi skalar bort lager efter lager hittar vi lager därunder som gömmer minnen, historier, drömmar och rädslor från tidigare åldrar av oss själva.
På sätt och vis är det en tröstande tanke att vi aldrig riktigt förlorar de vi en gång var. Att vi precis som en lök aldrig kastar bort ett lager, vi lägger bara till och bygger vidare…
…men det kan också vara smärtsamt. Vissa lager skaver. Men att våga möta dem kan hjälpa oss att förstå oss själva på ett bättre sätt.
Tänker att det inte bara är nuet och det förflutna som bor i oss. Vi bär också frön av den äldre person vi en dag ska bli. Vi har redan börjat samla den vishet som kommer med åren, och kanske finns det en slags trygghet i att veta att vi varje dag lägger till ännu ett lager på vår lök.
God fortsättning är en hälsningsfras som redan på juldagen börjar höras och som sedan följer oss genom mellandagsrean och en bit in i januari. Men vad menar vi egentligen med dessa ord? Och varför har just denna fras blivit en så naturlig del av våra hälsningar kring jul och nyår?
För många är ”god fortsättning” troligen bara en artig fras, ungefär som att fråga någon hur de mår. Man kanske redan har sagt ”God Jul” och det är lite för tidigt (eller för sent) att önska ”Gott nytt År”. Men jag tänker att det också kan finnas något mer under ytan, att ”God fortsättning” är en önskan och förhoppning om att det som har börjat väl också ska fortsätta väl. Att vi i de två orden uttrycker ett hopp om att den där känslan av ljus, värme och kärlek ska få följa med oss in i vardagen, även när adventsstjärnor och ljusstakar är borttagna.
Tänker också att det finns något symboliskt i ordet ”fortsättning”. En slags antydan om att vi är en del av en berättelse som ständigt rör sig framåt. Att julen är en del av större rytm som för oss vidare mot nyår, trettondagen osv… En påminnelse om att livet inte bara handlar om enstaka höjdpunkter utan om det vi bygger mellan dem, för våra liv består av en serie av fortsättningar som bygger på det som varit samtidigt som det pekar mot det som ska komma.
Vi har också möjligheten att låta hälsningen bli mer än bara ord. En god fortsättning kräver ju faktiskt att vi aktivt väljer att låta det goda fortsätta. Att ta med sig omsorgen, vänligheten, och glädjen in i de dagar som kanske inte känns lika festliga.
För mig som kristen innebär också orden ”god fortsättning” en önskan om att Guds välsignelse och frid ska fortsätta följa den andre personen under mellandagarna och in i det nya året. Att den kärlek och godhet vi mött vid krubban ska få påverka.
Urbans Tankar och Funderingar 