För att förstå livet brukar jag ibland använda mig av olika liknelser och när jag i veckan spelade memory insåg jag att livet på många sätt påminner om just det spelet.
Framför oss ligger alla dessa kort med baksidan uppåt: ögonblick, val och möten. Ett efter ett vänder vi på dem och försöker förstå vilka som passar ihop. Ibland hittar vi direkt ett par medan vi andra gånger letar länge. Vi vänder kort efter kort, bara för att upptäcka att vissa par kanske aldrig kommer att hittas.
När jag spelar memory märker jag att mitt bildminne är ganska dåligt, och det är dessutom svårt att fokusera ordentligt när det finns så mycket runtomkring som distraherar. Och i livet är det så att vissa bilder etsar sig fast medan andra spårlöst försvinner som om de aldrig ens existerat.
Vi minns inte allt vi upplevt och det är ju tur. Men ibland dyker minnena upp igen när vi minst anar det, som att kortet nästan vänder sig av självt. Det kan vara en doft, en låt vi hör, en plats vi besöker och plötsligt ser vi bilden tydligt igen..
Vi kan inte alltid välja vilka kort vi minns eller vilka som ständigt vänds upp i våra tankar. Sorgen, ångesten och skammen har sina egna regler och visar oss gång på gång de kort vi helst vill glömma. Glädjen däremot är ofta flyktig, som om den gömmer sig under ett annat kort så fort vi försöker hålla fast vid den.
Tänker också att livet är fullt av borttappade kort. Bilder vi försöker återskapa i vårt inre, men vissa kort verkar inte gå att finna igen. De tillhör det förflutna och kanske är det just där de hör hemma.
Att spela memory kräver tålamod och likadant är det i livet. Vi gör våra val, vi vänder på korten utan att riktigt veta vad som väntar där. Ibland gör vi misstag och vänder på samma kort om och om igen, som om vi hoppas att bilden ska förändras.
Kanske handlar memory om något mer än att bara hitta par, för livet är ju ingen tävling. När alla kort har vänts för sista gången kanske det inte spelar någon roll hur många par vi hittade. Det viktiga är att vi spelade, att vi vågade vända på korten. Varje gång vi vänder på ett kort får vi nämligen en möjlighet att upptäcka något nytt, om världen, om varandra och om oss själva.
Sitter och funderar på meningen med livet, tankarna har liksom bitit sig fast sedan jag igår såg bilden som Herre Gud & co lade upp på sociala medier.
Kanske är det så att vi riskerar att missa livets mening om vi ständigt är på jakt efter den?
Vi kanske ofta tänker att meningen med livet måste vara något stort och överväldigande, en stark passion som rycker oss bort från den grå vardagen eller eldskrift på väggen som tydligt visar exakt vilken väg vi ska gå.
Men tänk om meningen med livet redan finns här. Att det handlar om att se en mening i det som redan är, i det vi redan gör och i de sammanhang och människor vi redan har omkring oss? Tänk om meningen finns i att vara vara utan att behöva prestera och bevisa något.
Att meningen finns i de små ögonblicken som så lätt bara passerar obemärkt i jakten på något större. Att meningen med livet inte är en punkt vi ska nå, utan en flod som redan flyter genom våra liv. En ständig rörelse av att vara och bli, av att ge och ta emot, av att känna och uppleva… En blick som möter en annan med förståelse, i skrattet som lyser upp en mörk dag, i vänskapen vi odlar och kärleken och förlåtelsen vi vågar ge.
Ibland kan det kännas som att livet vill något med oss, att livet liksom driver oss framåt som att det finns en kraft som leder oss även när vi själva inte vet vägen. Och som kristen tänker jag att det är Gud.
Tror Gud har en mening med var och ens liv, men den meningen är inte alltid så enkel att förstå. Och den är nog inte alltid formulerad med ett klart mål eller en tydlig uppgift. Tror snarare att meningen blir till i möten med andra, i kärleken vi delar, och i de steg vi tar för att försöka leva rätt.
Kanske är det så att Gud viskar till oss i de små ögonblicken, i det till synes obetydliga. Och att meningen med livet inte är en gåta att lösa, utan en närvaro att uppleva – en kärlek som genomsyrar allt och skänker mening åt varje steg vi tar.
Meningen med livet handlar alltså inte bara om att hitta den, utan om att leva det. Så det bästa vi kan göra är att låta livet hända.
Jag läste en gång om en munk som fått frågan vad de gör i klostret hela dagarna, varvid han svarade: vi faller och vi reser oss, dag ut och dag in. De orden har fastnat i mig, för de beskriver på ett fint och tänkvärt sätt inte bara livet i klostret, utan livet i stort. Mitt liv, ditt liv, våra liv.
Ibland snubblar vi på småsaker, en ogenomtänkt kommentar från någon, en stressig dag eller en besvikelse som vi inte riktigt var beredda på. Andra gånger faller vi handlöst i mörker vi inte ser någon väg ut ur, och vi famlar efter att hitta fotfäste. Det kan vara traumatiska upplevelser, misstag vi gjort, förluster vi inte kan bära eller tvivel som sliter i oss…
…Och just där, mitt i fallet, kan det kännas som om Gud är långt borta. Som att han har vänt sig bort och släppt taget om oss.
Men jag har bestämt mig för att tro något annat. Tror nämligen att Jesus alltid är där, under mig när jag faller, framför mig när jag tvekar och bakom mig och knuffar på när jag inte vågar gå vidare.
Jag vill tro det även när jag inte känner det. För om jag bara litade på Gud när jag kände hans närvaro så skulle min tro vara lika svajig och föränderlig som mina känslor.
Och jag har märkt en sak: Just när det känns som mörkast, när Gud verkar som längst bort, det är då han är som närmast. Det är då han bär, även om vi inte inser det förrän vi ser tillbaka.
Vi faller och vi reser oss, om och om igen. Och mitt i allt detta, någonstans mellan sårbarheten i fallet och kraften i att resa sig igen, är Gud närvarande. Inte långt borta, utan närmare än vi tror. Men det betyder inte att det är lätt och enkelt. Att falla gör ont och att resa sig kan ta tid.
Med tanke på den våldsspiral som präglat Sverige de senaste åren och det oroliga världsläget är det inte så konstigt att många känner oro och rädsla. Och händelsen på Risbergska skolan förra veckan har berört oss alla.
Rädslan är en naturlig reaktion, ett sätt att skydda oss själva. Den hjälper oss att agera i farliga situationer och att skydda både oss själva och våra nära och kära. Och i många fall kan rädsla hjälpa oss att identifiera och undvika faror, så i den bemärkelsen är rädsla inte något negativt.
Men jag tänker att det också finns en annan sida av rädslan som jag inte kan låta bli att oroa mig för. Rädslan som riskerar att förändra oss som människor.
Om vi låter rädslan ta över och styra våra liv riskerar vi att förlora något viktigt, vår förmåga att vara medmänniskor. Rädslan gör något med oss, den får oss att bygga murar istället för att öppna dörrar. Den får oss att se på andra människor med misstänksamhet istället för nyfikenhet.
Men jag tror att det finns ett motgift: modet att möta rädslan. Inte genom att ignorera den eller förneka den, utan genom att bemöta den med medkänsla.
Vi behöver ha modet att erkänna vår rädsla men också styrkan att vägra låta den styra våra liv.
Rädslan kommer alltid att finnas där. Det är en del av att vara människa, men det är inte den som ska definiera oss. Vi måste se till att det inte är rädslan som styr våra handlingar, utan vår strävan att vara goda medmänniskor.
Så låt oss välja kärlek framför rädsla. Våga visa omtanke, våga vara sårbar och våga leva fullt ut. Den som aldrig tar risken att känna eller ge, missar mycket av det som livet kan erbjuda, de stunder av gemenskap, glädje och växt som bara kommer när vi vågar.
Jag har försökt skriva något här på bloggen i flera dagar, men orden har inte räckt till. Det är som om de tagit slut. Men nu gör jag ändå ett försök att sätta ord på mina tankar efter den fruktansvärda tragedin på Risbergska skolan, den värsta masskjutningen någonsin i Sverige. Det är svårt att greppa och känslorna är många: chock, ilska och sorg, allt på en och samma gång.
Mina tankar går till alla som drabbats, till de som förlorat någon eller bär på minnen de aldrig borde ha behövt uppleva. Kan inte föreställa mig hur det känns för de 18 barn, ungdomar och unga vuxna som förlorat en förälder i tragedin.
För de drabbade, de som var där, som bevittnade händelsen, som gömde sig eller flydde därifrån har tillvaron rämnat. Deras liv kommer aldrig vara desamma.
Jag vet av egen erfarenhet av, att de kommande dagarna, veckorna och månaderna kommer att präglas av sömnlösa nätter. Av mardrömmar som inte ens försvinner när man är vaken. Av ljud och bilder som ständigt spelas upp i huvudet, som om sinnet försöker förstå det ofattbara.
Hur går man vidare efter något sånt här?
Svaret är att det tar tid, kanske längre än någon vill erkänna. Sorgen och rädslan kan inte tvingas bort, men de kan delas. Och i just där, i delandet tror jag det finns något som kan likna tröst.
Till er som drabbats vill jag säga: ta emot all hjälp ni kan få för att bearbeta det trauma ni har upplevt. Det kan vara att dela era minnen med någon annan som var där, att prata med en medmänniska eller en pastor, men också att söka professionellt stöd från en psykolog.
Samtidigt bör ni vara rädda och varsamma med er berättelse, för det är nog inte alltid till gagn att dela den med alla som vill lyssna.
Vi som står vid sidan av, vi som försöker förstå men aldrig riktigt kan, har en viktig uppgift. Att vara där och inte vända bort blicken. Men det betyder inte att vi ständigt ska fråga hur de mår. De som drabbats behöver också en fristad, platser där allt är som vanligt och där de bara kan få vara som vanligt.
Vi ska inte heller stressa på och säga att ”livet går vidare”. Livet går vidare, men först när de drabbade är redo.
Drottningen undrade var det fina Sverige hade tagit vägen, och kanske är det just det vi ser nu i efterdyningarna, när församlingar och olika organisationer står upp för att hjälpa och stötta. I denna svåra tid ser vi gemenskap och medmänsklighet växa fram, där människor kommer samman för att ge stöd åt de drabbade. Det påminner oss om att i mörka stunder finns det alltid ljus i form av solidaritet och omtanke från de som bryr sig.
Häromdagen publicerade jag denna bild på Instagram med texten ”Ibland måste man unna sig och jag skulle egentligen inte äta någon semla förrän på fettisdagen. Men detta är ju inte en vanlig semla utan en Finnerödja semla (grädde, vaniljkräm, mandelmassa).
Jag fick en kommentar på detta som löd ”Livet byggs på undantag – frågan är bara vilka?”. Den fick mig att börja fundera och ledde till det här blogginlägget. Kanske är det just undantagen som ger livet dess färg och mening?
Jag vet att vissa säger att de tar dagen som den kommer, men jag tror inte att det riktigt stämmer helt. I själva verket följer vi oftast våra invanda mönster, de rutiner och vanor som präglar både vardag och helgdag. Vi är alla mer eller mindre vanemänniskor som finner trygghet i det välbekanta, i det vi känner till och kan förutse.
Livet det rullar ofta på i sina invanda mönster och det mår vi nog bra av, samtidigt behöver vi ibland göra undantag, låta rutiner brytas och se vad som händer då. Kanske är det just undantagen som kan forma och förändra oss?
Ett undantag kan vara att säga ja till en spontan inbjudan när vi annars skulle sagt nej. Det kan vara att testa en ny hobby, att välja en annan väg hem eller att våga uttrycka en åsikt vi tidigare hållt inom oss. Små beslut som när vi ser tillbaka kanske visar sig ha förändrat riktningen på vårt liv.
Det kan till exempel handla om att göra ett undantag och ta en kopp kaffe på nyår och plötsligt bli en kaffedrickare. Och nu har dessutom en profilbild på Facebook där jag sitter med en kopp i handen!
Men alla undantag är inte av godo. De kan också bli till dåliga vanor: ”bara en chokladbit till”, ”bara en vit lögn”, ”bara skjuta upp arbetet en dag till”…. Det som började som ett litet undantag kan snabbt bli till en vana, något som smyger sig på oss och långsamt förändrar vårt beteende utan att vi ens lägger märke till det.
Livet byggs på undantag – frågan är bara vilka? Vissa av dem leder till personlig utveckling och nya insikter, medan andra drar oss bort från de vi egentligen vill vara. Så frågan är vilka undantag vi väljer att omfamna?
Kanske handlar inte livet om att strikt hålla sig till vanor och rutiner, men inte heller om att släppa taget helt. Det kanske snarare handlar om en balans där vi måste vara medvetna om vilka undantag vi gör, och vilka vi låter forma oss.
/ Urban
PS. På lördag gör jag nog ytterligare ett undantag och tar en fika istället för frukt 🍌 DS.
Jag vill att det jag skriver ska ge tröst när livet känns tungt, vägleda när allt känns förvirrat och hopp när natten är som mörkast. Jag vill att det jag skriver ska tala till hjärtat och möta människor precis där de är, oavsett var de befinner sig på sin livsresa.
Men jag vet inte alltid hur orden landar, eller om de ens betyder något för någon. Men ibland händer det, människor läser, berörs och hör av sig.
Igår skrev jag om att Gud ibland tycks leka kurragömma med oss. Om de där stunderna när han känns långt borta, när vi ropar men inte får svar. Det var en text från hjärtat och plötsligt kom reaktionerna och tackorden. Människor kände igen sig, fick något att hålla fast vid och kanske kände de sig lite mindre ensamma.
Det var en påminnelse om varför jag bloggar. Det handlar inte om att ha välformulerade meningar eller djupa teologiska insikter, utan om att sätta ord på det vi alla brottas med, att dela tro och tvivel, toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar, nederlag och dröjsmål. Och när vi gör de sker något, vi finner varandra. Och kanske, i de ord vi delar, hittar vi även Gud.
Vi vill alla betyda något. Det är en av de mest grundläggande mänskliga drivkrafterna, och att betyda något är nog inte alltid ett val vi gör, ibland är det bara en naturlig del av att vara människa. Och kanske är det just det som är det vackra, att vi påverkar varandra ofta utan att ens vara medvetna om det. Samtidigt går det inte att neka till att det är givande att få bekräftelse, respons och tack för det man gör.
En person skrev: ”Detta behövde jag läsa.” Kanske är det just i de orden vi får en glimt av Guds närvaro, mitt i allt. Så var det i alla fall för mig.
Jag minns en gång på förskolan när vi lekte kurragömma, och jag var den som skulle leta. Efter att ha hittat några av barnen blev jag upptagen i ett samtal med några vårdnadshavare och glömde helt bort leken. En lång stund senare, när några föräldrar kom för att hämta sitt barn, insåg jag att jag inte visste var deras son var. Då klev han plötsligt fram ur buskarna och sa med ett leende: ”Urban, du hittade mig aldrig!”
Precis som Adam gömde sig för Gud i Edens lustgård, tror jag att vi ibland försöker gömma oss för Gud och hoppas att han inte ska finna oss.
Jag tror också att Gud ibland leker kurragömma med oss, inte för att förbli gömd, utan för att vi ska börja söka honom. Han längtar efter att vi ska leta efter honom.
Somliga hävdar att Gud inte alls gömmer sig. Det finns en religiös plastdekal med texten ”Om Gud känns långt borta, vem tror du då har flyttat sig?”. Men de skuldkänslor som en sådan slogan framkallar kan mycket väl vara falska. Jobs bok berättar om ett tillfälle då det av allt att döma var Gud som flyttade på sig. Trots att Job inte hade gjort något fel och förtvivlat tiggde och bad om hjälp, valde Gud att fortsätta dölja sig
Philip Yancey
Det finns som sagt ett gammalt uttryck som säger: ”Om Gud känns långt borta, vem är det då som har flyttat sig?” Det antyder att det alltid är vi som drar oss undan, men jag tror inte att det är så enkelt. Visst händer det att vi gömmer oss, men Bibeln visar tydligt att även Gud ibland drar sig tillbaka och döljer sig.
I boken ”Mörkerseende – när du är besviken på Gud” menar Philip Yancey att många berättelser i bibelns inte skildrar en Gud som alltid är närvarande och ingriper direkt. Istället verkar han ibland dra sig undan och människor får kämpa i hans tystnad.
Jag ropar till dig, men du svarar mig inte, jag står här, men du tar ingen notis om mig.
Job 30:20
Se, om jag går österut, är han inte där, och västerut finner jag honom inte. Om han är verksam i norr, ser jag honom inte; vänder han sig åt söder, skymtar jag honom inte.
Job 23:8-9
Sannerligen, du är en Gud som döljer sig, du Israels Gud, du Frälsare.
Jesaja 45:15
Men varför skulle Gud dölja sig och leka kurragömma när vi behöver honom som mest? Kanske handlar det om att leda oss djupare in i tron? En tro som enbart bygger på känslor och upplevelser kan vackla när Gud känns frånvarande, men en tro som vilar på hans löften kan hålla fast även i mörkret.
Tro handlar inte alltid om att se tydligt, ibland innebär den att våga söka, även i mörkret.
Tron är inte alltid en känsla av trygghet utan ofta en uthållig vandring genom ovisshet.
Gud är ingen magisk formel som alltid ger oss de svar vi vill ha. Ibland är han tyst. Ibland känns han avlägsen. Men han har aldrig lovat oss en känsla av ständig närhet, han har lovat oss sin trofasthet.
Gud verkar mer intresserad av att vi litar på honom än att vi alltid förstår honom
Philip Yancey
Precis som ett barn som gömmer sig och hoppas bli funnet, väntar Gud på att vi ska söka honom och finna honom, men han har aldrig lovat att ge oss snabba svar.
Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.
Jeremia 29:13
Gud är större än våra känslor och djupare än vår förståelse. Hans närvaro begränsas inte av vad vi känner eller ser. Och kanske, när vi minst anar det, upptäcker vi att han varit där hela tiden även i sin tystnad.
Det paradoxala med kurragömma är att Gud inte bara gömmer sig, han letar efter oss också. Och till skillnad från mig på förskolan, som ibland glömde att leta, ger han aldrig upp. Hans sökande pågår ständigt.
Om någon av er har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det som är förlorat tills han hittar det? Och när han har funnit det, lägger han det över sina axlar med glädje.
Det har funnits perioder i livet då jag känt mig övergiven och sviken av Gud. Stunder då jag bett, kämpat och trott, men inte sett mina önskningar gå i uppfyllelse. Då drömmar som jag burit under lång tid gått i spillror.
Själens dunkla natt är en term som ofta används för att beskriva detta. En djup andlig kris eller inre kamp som är präglad av mörker, förvirring och känsla av övergivenhet. En plats där tro och tvivel möts och där tryggheten och vissheten man tidigare haft skakas i grunden.
Besvikelsen kan vara tung att bära, och många bär nog på känslan i hemlighet för att de inte riktigt vågar sätta ord på den.
I kyrkan får vi höra att Gud är god, kärleksfull och allsmäktig. Men det finns perioder då livet känns som en ständig kamp, där bönerna tycks förbli obesvarade och det bara är tyst! I sådana ögonblick kan det vara svårt att inte känna sig besviken och övergiven av Gud.
En av de viktigaste böckerna i mitt liv, är utan tvekan Mörkerseende – när du är besviken på Gud. Första gången jag läste den berörde den mig inte särskilt mycket, men andra gången, mitt under en livskris, blev den som en livlina för mig. Den gav mig stöd i min ilska och besvikelse på Gud och satte ord på många av de frågor som malde i mitt huvud.
Att vara besviken på Gud är inget nytt, bibeln är full av exempel på människor som uttrycker sina klagomål och sin frustration inför Gud. Bibeln försöker inte dölja att människors relation med Gud kan vara svår, präglad av frågor och frustration.
Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?
Psaltaren 13:2-3
När jag nu läser boken igen slås jag av hur mycket av vår besvikelse på Gud som bottnar i våra egna förväntningar på hur han borde agera. När han inte lever upp till den bild vi har av honom uppstår förvirring, smärta och ibland ilska.
Philip Yancey menar att vi ofta har en felaktig bild av Gud, en som formats av våra önskningar snarare än av vem Gud faktiskt är. Vi vill ha en Gud som befriar oss från lidande men kristendomens kärna korset berättar istället om hur Gud valde att dela vårt lidande istället för att ta bort det. Men många gånger vill vi nog inte ha en Gud som går bredvid oss i mörkret, vi vill ha en Gud som snabbt tänder ljuset.
Var och en som någon gång blivit besvikna på Gud bör stanna upp vid Getsemane, vid Pilatus palats och vid Golgata. De tre platser där Jesus blev arresterad, dömd och avrättad. På de här tre platserna upplevde nämligen Jesus själv något som ligger mycket nära besvikelse på Gud.
Philip Yancey
På vilket sätt hjälper det oss att veta att också Jesus upplevde besvikelse?
När livet varit svårt har det för mig varit till stor hjälp och tröst att veta att Jesus kan känna med mig. Han har upplevt smärta, ensamhet och övergivenhet och det gör honom inte bara till frälsare utan också till någon som verklig förstår mig på djupet.
Hans erfarenhet av mänskligt lidande gör att vi kan känna oss trygga i att vända oss till honom, för han möter oss för vi är, med förståelse och medkänsla.
Ett budskap som framgår tydligt i Jobs bok är att man får säga vad som helst till Gud. Ös ut din ilska, din vrede, dina tvivel, din bitterhet, din besvikelse och övergivenhetskänsla. Han kan ta till sig alltsammans.
Jobs ord känns förbluffande välbekanta och aktuella, också för vår tid. Han ger röst åt den klagan mot Gud som många av oss känner någonstans djupt inom oss. Men av kapitlen 1 och 2 framgår det att det inte är Gud, oavsett vad Job tänker som ställs till svars i den här boken. Det är Job som ställs till svars. Poängen i boken är inte lidandet. ”Vart finns Gud när det gör ont?”. Den frågan behandlades redan i inledningen. Nej, det är tron som är huvudpoängen: Var finns Job när det gör ont? Hur reagerar han?
Philip Yancey
Besvikelse är en naturlig del av en äkta relation med Gud. Om vi inte kan vara besvikna på honom, hur nära skulle vår relation vara då?
Precis som vi ibland blir arga eller sårade av dem vi älskar, kan vi också bli besvikna på Gud, och vi får komma med vår frustration och våra frågor precis som Job och psalmisterna gjorde.
Gud, han tål vår besvikelse och är inte rädd för våra känslor. Han har inte lovat oss ett liv fritt från lidande och mörker, men han erbjuder sin närvaro i det till synes meningslösa.
En del väljer att vända ryggen åt tron när de är besvikna, medan andra stannar kvar och brottas med sina frågor. För egen del har jag insett att besvikelsen inte behöver vara slutet. Det kan vara början på en ny, mer ärlig relation till Gud där jag vågar vara öppen med min ilska, min sorg och mina krossade förväntningar.
En relation där jag inte får alla svar, men där jag ändå söker hans närvaro och ledning och finner en känsla av mening mitt i ovissheten.
I en tid där nästan varje stund är fylld med ljud, aktivitet och distraktioner, och vi ständigt bombarderas med information kan det tomma utrymmet, tystnaden kännas obekväm och svår att hantera. Det blir något vi skyndar oss att fylla genom att scrolla på mobilen, titta på tv, sätta på musik eller lyssna på en podd.
Men i det där tomrummet, i tystnaden, kanske är det där Gud talar? Eller handlar det om förväntningar?
Förväntar vi oss att höra Gud i tystnaden, i samtalen med andra människor, i sång och musik, i naturen och i söndagspredikan?
Om vi förväntar oss att Gud kan tala till oss i vardagen, kanske vi också kan lära oss att lyssna och uppmärksamma honom även i det lilla.
Hör du som har öron att höra med.
Markusevangeliet 4:9
När Jesus sa: ”Hör du som har öron att höra med,” uppmanade han inte bara sina åhörare att lyssna med öronen, utan även med hjärtat och sitt inre. Tänker att det krävs en öppenhet och vilja att förstå och ta emot det han försöker förmedla.
Umgänget med Gud omfattar så mycket mer än den tid jag ägnar åt bön varje dag. Gud lever hela dagarna runt omkring mig och inom mig. Han talar i en stilla susning och på andra sätt som jag kanske inte ens känner igen. Teresa av Avila har sagt att det egentligen inte är Gud som är tyst utan vi som är döva. Min uppgift är att vara vaken, som en vakt på sin post, och anstränga mig för att höra både nattens ljud och gryningens första tecken.
Philip Yancey
Vi kanske hör, men vi lyssnar inte för vi är så upptagna med andra röster, världens röster och våra egna. Av våra egna tankar, planer och bekymmer att hans ord går oss förbi och drunknar i bruset.
Alla föräldrar vet att det finns öron som inte hör och visst har man många gånger upplevt det där ögonblicket när man säger till sitt barn, kanske för tredje eller fjärde gången och svaret blir: men jag hörde inte. Det är nog inte alltid sant. Barnet kanske hörde vad vi sa men valde att ignorera det eftersom de hellre ville fortsätta leka än lyssna på oss som föräldrar. Och ibland är vi nog så fokuserade och upptagna av våra egna liv att vi att vi blir som barn som inte hör sina föräldrar.
Lyssnandet är en konst, och jag måste lära mig att lyssna på Gud precis som jag har lärt mig att lyssna som journalist. När jag intervjuar människor ställer jag en fråga och de svarar. Tidigt i karriären bröt jag ofta in och avslutade meningarna. Sedan lärde jag mig att om jag inte avbröt eller snabbt gick vidare till en följdfråga, om jag satt tyst en stund, då kunde det hända att de sade något mer och fyllde i detaljerna. Terapeuter och psykologer vet också att det är så.
Philip Yancey
Men Gud, han fortsätter att tala och ger oss ständigt nya chanser att höra, och det oavsett hur många gånger vi tidigare sagt: Men jag hörde inte.
Urbans Tankar och Funderingar 