Urbans Tankar och Funderingar

Att klaga på Gud är ett sätt att vara ärlig med sin smärta, sin frustration och sin oförståelse inför det svåra och jobbiga man möter i livet.

Genom att klaga erkänner man också att Gud är den som kan bära och förstå dessa känslor. Klagan kan då bli en form av bön där man är i dialog med Gud istället för att vända sig bort från honom. Man får helt enkelt vara arg, besviken och ledsen tillsammans med Gud, han tål det.

Gud vill inte att vi ska vara så heliga att vi inte är mänskliga. Gud vill inte ha falska böner och lovsånger. Gud vill ha en ärlig sann, riktig relation.

Regina Brett

Han är inte rädd för våra känslor, utan han vill att vi ska komma till honom precis som vi är, med hela vårt känsloregister. Han vill möta oss där vi är, även i våra mest sårbara och arga ögonblick.

Rikta ilskan dit den hör hemma, i stället för att rikta den inåt. Det skapar bara sorg och nedstämdhet. Det är en stor gåva att vi, som kristna och kristen kyrka, har en tradition av att rikta ilskan mot Gud och ropa på honom, som mästaren gjorde på korset: Han ropade: – Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?

Per Arne Dahl

Ibland tror jag dock att vi som kristna och kyrka glömt bort den stora gåvan vi fått i att få visa ilska gentemot mot Gud. Många gånger finns det istället en föreställning om att man som kristen hela tiden behöver vara tacksam, lugn och förlåtande, även i relationen till Gud. Men jag menar att man har rätt att bli arg på Gud och att det är nyttigt att skälla ut honom!!

Tänker att psaltaren kan ge oss ett språk för de jobbigaste av känslor. Psaltaren visar oss nämligen att inga mänskliga känslouttryck är opassande att komma inför Gud med.

Psaltarpsalmerna hjälper mig att vara ärlig. För de förser mig med formuleringar till böner jag inte skulle bett om inte psalmerna hade uppmanat mig till det. Jag har lärt mig att be mer mänskligt genom att läsa psalmerna och göra dem till mina böner.

Philip Yancey

Vi får vara vaksamma så att vi inte begränsar hur tron får komma till uttryck. Vi behöver inte bara sjunga glada poppiga lovsånger för livet är ju inte på topp alla dagar.

/ Urban

Allt i våra liv påverkas av vilken syn vi har och inte minst hur vi ser på oss själva. Och det i sin tur är ofta beroende av hur andra har sett på oss. Andras ögon kan vara så olika, de kan ge värme, närvaro och livsmod men också fruktan, tomhet och förakt.

Många av oss är nog våra värsta kritiker, vi har liksom en tendens att fokusera på våra svagheter och misstag mer än våra styrkor och framgångar. Vi jämför oss med andra och kan känna oss otillräckliga, ovärdiga och tyngda av skuld och skam.

Visst, att vara självkritisk kan ibland hjälpa oss att växa och bli bättre, men om vi är allt för självkritiska kan det istället skapa osäkerhet, ångest och låg självkänsla.

Tänk om vi istället skulle försöka se oss själva genom Jesu kärleksfulla blick! Tror nämligen att han ser oss på ett helt annat sätt än vi själva, när vi ser brister, misslyckande och svagheter ser han potential och värde. Hans syn på oss är inte begränsad av våra misstag eller våra känslor av otillräcklighet.

Hans syn på oss är grundad i vår inneboende värdighet och potential som skapade i Guds avbild. Och han ser det goda i oss även när vi inte kan se det själva. Med andra ord, medan vi ofta dömer oss själva utifrån vad vi gör eller inte gör, ser Jesus oss i ljuset av vem vi är i vårt innersta och den kärlek han har för oss.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning för oss, men också en befrielse då denna syn kan hjälpa oss att vara mer barmhärtig mot oss själva och att förstå att vi inte behöver vara perfekta för att vara värda kärlek och respekt. Att se på sig själv på samma sätt som Jesus handlar om att försöka se sig själv genom en lins av kärlek, nåd och förlåtelse.

/ Urban

Läste nånstans att varje människor har sin egen grundton likt tangenterna på ett piano har en viss ton, men att vissa upplevelser och erfarenheter kan få oss att ändra vår melodi.

En del människor har ett hetsigt temperament medans andra är lugna. En del är blyga medans andra är utåtriktade… Men samtidigt är det ju så att olika sidor av vår personlighet kommer fram i olika sammanhang. Vi har alla olika nyanser och det är inte alltid så lätta att kategorisera, men jag tror det finns två saker som förändrar oss i grunden: kärlek och kriser. 

Både kärlek och kriser har en förmåga att på olika sätt påverka de djupaste lagren av vår identitet och personlighet. Tänker att båda tvingar oss till anpassning och att vassa kanter i våra personligheter på så sätt kan slipas ned. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan att spelas…

Kärlek, i alla dess former: romantisk kärlek, föräldraskap, vänskap men också självkärlek har en kraftfull inverkan på vårt inre liv.

Kärleken kan göra att vi upptäcker nya lager i oss själva som vi inte visste om, och att älska och bli älskad kan förändra våra prioriteringar och värderingar. Den kan öppna oss för nya sätt att förstå oss själva och andra. Och när vi älskar, ökar vår förmåga till sårbarhet, empati och medkänsla, det kan också stärka vår känsla av mening och tillhörighet.

När livet krisar kan vi upptäcka en inre styrka som vi inte visste att vi hade. När det känns som att marken under oss försvinner kan vi tvingas omvärdera vad som verkligen är viktigt och betyder något.

Tror att kriser ofta förändrar vårt perspektiv på livet, det kan väcka tacksamhet för det vi har, även om det är lite, och vi kan lära oss att uppskatta nuet mer. Samtidigt tänker jag att en ödmjukhet kan växa fram ur insikten att livet är skört och oförutsägbart.

När vi själva går igenom en kris blir vi ofta mer medvetna om att andra människor också kämpar med sina egna utmaningar, även om de inte alltid är synliga på ytan. Den egna sårbarheten kan öppna upp en större förståelse och medkänsla för andras svårigheter. Det är som om vi genom våra egna smärtsamma upplevelser lär oss att relatera till andra på ett djupare plan.

/ Urban

Ibland händer det saker i ens liv som man inte riktigt kan släppa. Saker som känslomässigt är svåra att hantera och ju mer man tänker desto sämre mår man. Det är lätt hänt att man fastnar i negativa tankemönster eller ältar en händelse och då kan det kännas som att tankarna bara växer och blir tyngre ju mer man fokuserar på dem.

Tror att vi alla har saker inom oss som vi skulle vilja prata om, men som vi av rädsla istället går och bär på själva. Personligen gick jag många år och bara på massa ”skit’ inom mig som jag inte vågade tala om, trots att det enda jag egentligen ville var att få ur mig det. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det.

Det gick flera år utan att jag berättade om mitt mående och att jag hade posttraumatisk stressyndrom, men när jag väl tog mod till mig och berättade om mitt mående började jag läka som människa.

Psykoterapeuten som jag då började gå hos berättade att merparten av hans klienter genom åren målat upp en felaktig bild av hur det kommer att bli när man säger som det är. Precis som många andra hade jag byggt upp scenarion i mitt huvud med de värsta tänkbara konsekvenserna av att vara ärlig om mitt mående.

Rädslan för att bli dömd, inte förstådd eller för att belasta andra kan skapa en känsla av det kommer bli ”en bomb” att säga sanningen om sitt mående. Men i verkligheten kan det snarare leda till lättnad och stöd. Stegen känns lättare när man väl fått ur sig det jobbiga, och många med mig har nog upptäckt att omgivningen är mer förstående och accepterade än man trott.

Att få prata öppet och ärligt med någon som lyssnar kan vara oerhört befriande. Att inför en vän, psykolog eller själavårdare få sätta ord på det som känns svårt och överväldigande kan göra att vi börjar se saker från ett annat perspektiv. När vi inte längre behöver hålla allt inom oss, känns bördan lättare och stegen framåt mer möjliga att ta.

Kan det vara så lätt att man blir less på att vara ledsen? Kan det vara så bra att man blir trött på att vara trött? Jag inte vet jag men nu när jag fått ur mig skiten när någon riktigt lyssnat på vad jag har känt är det som om det har minskat, annat växt sig stort….

Tommie Sewon

/ Urban

Vår syn på andra människor påverkar ofta hur de ser på sig själva. När vi uttrycker förväntningar, uppskattning eller kritik gentemot andra kan de medvetet eller omedvetet börja anpassa sitt beteende utifrån det.

Om vi till exempel ser någon som kompetent och pålitlig så kan denna person börja känna sig mer självsäker. Å andra sidan om vi ser någon som mindre kapabel så kan den personen börja tvivla på sin egen förmåga.

Om vår syn på andra kan påverka deras sätt att se på sig själva, kan såklart vår egen syn på oss själva påverka våra tankar, känslor och handlingar…

…om vi har en felaktig eller negativ självbild kan det begränsa oss, skapa onödig osäkerhet och hindra oss från att bli de vi innerst inne vill. Därför är det viktigt att vi ständigt funderar på hur vi ser på oss själva och utmanar de tankar som faktiskt inte stämmer överens med verkligheten.

Hur vi pratar med oss själva spelar en avgörande roll för vår självbild. Om vi ständigt kritiserar oss själva, blir den negativa självbilden starkare. Om vi däremot har en vänlig och kärleksfull inre dialog kan det ge oss en mer positiv och balanserad syn på oss själva.

Att vårda en sund självbild innebör att ha en balanserad syn på sig själv, där man känner igen sina positiva egenskaper och styrkor samtidigt som man inte blundar för sina begränsningar.

Att ha en bra självbild handlar alltså inte om att vara perfekt utan om att ha en realistisk och kärleksfull uppfattning om sig själv och sina förmågor, och att man förstår att man har ett värde oavsett prestation.

/ Urban

Alla får vi bära bördor i livet, ibland så tunga att vi inte vet hur vi ska orka bära dem och i dessa stunder undrar vi vart Gud är någonstans?

När stressen, rädslan och sorgen överväldigar oss är det lätt att tro att vi är ensamma. Det kan kännas som att Gud är långt borta, som om våra böner ekar tomt i rymden. Som att våra ord försvinner ut i det tomma utan något svar och och vi undrar: Hör han verkligen mig? Ser han min smärta?

Men mitt i dessa djupa frågor tänker jag att det finns en sanning som går rakt igenom bibeln: Gud är inte frånvarande och Gud är inte likgiltig inför vår smärta och sorg…

…kanske är det så att han är närmast när vi känner oss som mest ensamma.

Jesus grät

Johannesevangeliet 11:35

Jag tänker att bibelns kortaste vers också är en   av de mest betydelsefulla. Trots att han visste att han hade makten att besegra döden så grät Jesus. Han grät för att han delade sorgen med dem som stod där.

Det går att ha hoppet som hållning i tillvaron och samtidigt gråta. Det går att lita på att Gud kan göra allt, till och med komma med liv till platser som är fyllda av död och samtidigt erfara avgrundsdjupt mörker när vi skiljs från någon vi älskar. Det går att tro på livet och samtidigt sörja döden. Berättelsen om Lasarus visar också på det Hebreerbrevets författare vittnar om: Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i vår svaghet. Att Gud stiger ner till jorden och blir människa för vår skull innebär att han förstår oss, vi kan dela våra tårar med honom – Guden som gråter.

Christoffer Abrahamsson

Gud är inte rädd för våra kriser, utan han står stadigt bredvid oss även när vårt liv känns som ett överfallslarm som inte går att stänga av. Och vi behöver inte vara passiva och bara ta emot när något hemskt drabbar oss utan vi får och bör vara ledsna, arga och visa vår smärta…

…och vi får dela våra tårar med honom – Guden som gråter.

Du har sett hur jag plågad har irrat omkring. Alla mina tårar har du räknat, ja du har antecknat varenda en av dem i din bok.

Psaltaren 56:9

Varje tår vi fäller, varje smärta vi upplever har han koll på. Inte bara som en avlägsen betraktare utan som den som delar vår sorg och smärta. Vi är inte ensamma!

/ Urban

Har du tänkt på att hus ofta ser lite olika ut beroende på vilken sida eller vinkel man betraktar det från. Det är ytterst sällan som ett hus ser likadant ut på alla sidor. Om vi bara tittar på en sida av huset får vi en begränsad bild, men om vi går runt och betraktar det från alla håll får vi en helhetsbild.

Av egen erfarenhet vet jag att det är lätt hänt att man fastnar i ett perspektiv när man drabbas av en livskris. Att man bara ser det hela från en sida, och precis hus ser en livskris, ett problem olika ut beroende på vilket perspektiv man intar.

Precis som varje sida av ett hus har sina unika detaljer, det kan vara ett fönster, en dörr, en balkong, en altan eller en veranda så ser problem och utmaningar i livet olika ut beroende på vart man står och tittar. Om vi bara ser en aspekt av det kan vi missa andra viktiga detaljer och perspektiv som behöver tas i beaktande.

I bibeln står det om när Israels folk intar staden Jeriko. Då marscherade de varv efter varv runt dess murar. Först gick de runt staden en gång om dagen i sex dagar, på sjunde dagen marscherade de sedan sju varv och då föll muren! Genom att marschera runt hela staden om och om igen fick de ett helhetsperspektiv, för att komma åt fienden var de liksom tvungna att se staden ur alla dess vinklar.

Att gå runt huset handlar inte om att man ska gå runt och undvika problemet, nej det handlar om att få murarna runt problemet att rasa precis som Jerikos murar gjorde. Det är ett sätt att komma åt ”fienden” inom oss för att kunna gå vidare i livet.

Ibland vet vi nog inte riktigt varför vi mår dåligt. Det kan vara yttre faktorer som triggar igång det och som sedan förstärks av det man har med sig i bagaget. Saker som man inte gjort upp med och bearbetat ordentligt. Ibland kanske man tror att ens problem är på ena sidan huset när det i själva verket är på andra sidan som det verkliga problemet är.

/ Urban

Jag tänker att livserfarenheter är en väv av både det vackra och det fula, det ljusa och det mörka i livet. Varje upplevelse, vare sig den är positiv eller negativ kan lära oss något.

Livserfarenheter är precis just det ordet säger, erfarenheter av att ha levt. Det kan vara de där vackra stunderna som ger glädje, hopp och tacksamhet. Men också de där sakerna i livet som känns tunga att bära, och kanske är det just genom dessa upplevelser som vi lär oss mest om livet och oss själva…

…jag har i alla fall lärt mig att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som man aldrig kan få utan smärtan, ångesten, och sorgen.

Att lära sig är inte en barnlek, vi kan inte lära oss utan smärta.

Aristoteles

Utan det mörka kanske vi inte skulle uppskatta det ljusa och utan det fula skulle vi inte förstå skönheten. Varje erfarenhet, oavsett om den är ljus eller mörk, formar oss och kan hjälpa oss att förstå vad som verkligen är viktigt.

Googlar man på erfarenhet så får man fram att ordet har flera olika betydelser, det kan handla om en upplevelse eller händelse, men det kan också betyda kunskap, lärdom, kompetens, klokhet och mognad.

Men erfarenhet kanske inte alltid är den bästa läraren, men erfarenhet som det reflekteras över kan vara det. Bara för att man är med om en upplevelse, en händelse så behöver man inte lära sig av det. Men om man reflekterar över det man upplevt, då kan man lära sig någonting.

Den förståndiga lär redan av andras erfarenheter, den vanliga människan lär bara av egna erfarenheter och den oförståndiga lär varken av andras eller egna erfarenheter.

Engelskt ordspråk

För mig är livserfarenheter att lära sig av det som varit och tillämpa den kunskapen på nya ögonblick, situationen och händelser i livet…

…och jag tror att både de positiva och negativa erfarenheterna kan komma till nytta i helt andra sammanhang än där man fick dem. Det hela beror på om man ser dem som tillgångar eller belastningar.

/ Urban.

.

Medan Bibelns författare har ett kollektivt synsätt, tolkar vi ofta det kristna livet utifrån ett individualistiskt perspektiv.

Christoffer Abrahamsson

Jag tänker att den kristna tron både har en individuell och en kollektiv dimension som är viktiga att hålla i balans, för kristen är man både enskilt och kollektivt.

Att vara kristen är inte bara en personlig resa, utan handlar också om att vara en del i ett större sammanhang, den gemensamma resan i tron.

Vi tenderar att ensidigt fokusera på vad Gud ska göra för mig och glömmer bort att min erfarenhet inte är avskuren den gemensamma. Det går inte att skilja mitt minne från ditt. På samma sätt som det inte går att skilja ditt minne från mitt. Det vi minns är snarare vad Gud har gjort med, för och i oss.

Christoffer Abrahamsson

Självklart är det individuella viktigt. Att ha en personlig tro och göra egna erfarenheter av Gud.  Men precis som Christoffer skriver är vi nog ibland allt för individualistiska och tänker bara på vad Gud ska göra för mig.

Precis som ‘ingen människa är en ö” så är ”ingen kristen en ö”, den kristna tron är avsedd att levas i gemenskap med andra.

I det kristna livet kompletterar det individuella och det kollektiva varandra, den personliga tron stärks och vårdas av gemenskapen och gemenskapen berikas av varje individs unika bidrag.

Vi måste också komma ihåg att den egna erfarenheten säger något om Gud, men inte allt. Därför är det endast sett i gemenskapens ljus som erfarenheten kan få sin rätta plats. Då kan den bli ett minne som vi får fira, vårda, bära, glädjas över och formas av tillsammans.

Christoffer Abrahamsson

Vi behöver varandras vittnesbörd om hur Gud hjälpt, styrkt, tröstat eller väglett oss, men också få höra om den kamp som tron kan innebära med tvivel och obesvarade böner. Genom att dela våra personliga berättelser och erfarenheter med varandra, påminns vi om att vi inte är ensamma i våra upplevelser och att vi kan lära och växa tillsammans.

/ Urban

Ps. Citaten är från Christoffer Abrahamssons nya bok ”Lyft blicken – Hoppets hållning i vredens tid” Ds.

Den senaste veckan har jag lyssnat på mycket musik eftersom Samuel Ljungblahd släppt sitt nya album ”I made it out”. Ett fantastiskt album med soul och tydliga inslag av funk och gospel. Har dessutom varit på två release konserter, i tisdags på Fasching i Stockholm och i torsdags på Makeriet i Örebro.

När jag i morse tog en härlig morgonpromenad slog det mig att växlingen mellan tystnad och musik kan vara som en rytm i livet som hjälper mig att hålla balans och välmående. Att kunna växla mellan musikens energi och glädje och tystnadens lugn är helt enkelt ett sätt att ta hand om mig själv, jag behöver båda delarna.

När jag imorse fick se solen gå upp kom jag att tänka på Moder Teresa’s vackra ord om tystnad.

Se hur naturen, träd och blommor och gräs växer i tystnad. Se stjärnor, månen och solen hur de rör sig i tystnad. Vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.

Moder Teresa

Hon påminner oss om att naturen, träd, blommor, gräs, och himlakroppar lever och rör sig utan ljud, vilket visar hur mycket som kan ske utan ljud, buller och distraktion. I en värld som ofta är fylld med ljud och aktivitet, lyfter hon fram värdet av tystnad som en nödvändighet för att må bra.

Att lyssna på musik kan ge mig energi, glädje, tröst och inspiration. Och den kan sätta ord och toner på känslor som ibland är svåra att uttrycka. Å andra sidan ger tystnaden en chans att varva ner, reflektera och känna in vad som pågår inom mig.

Jag tänker att växlingen mellan musik och tystnad är ett sätt för mig att reglera känslor och energi. Jag lyssnar på musik när jag vill ha sällskap och stimulans och jag söker tystnaden när jag behöver lugn och ro.

/ Urban