Urbans Tankar och Funderingar

Alla bär på något, något som kanske inte syns men som känns. Det kan vara sorg, ilska, skam, ångest, frustration, stress, rädsla, ett jobbigt minne eller en dröm som gått i kras.

I mötet med andra människor kan vi ibland ana det, vi kan se det i någons blick, höra det mellan raderna i det någon säger.

Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Tomas Sjödin

Alla bär vi på problem i livet, stora och små saker som vi försöker gömma bakom vår fasad. Men om vi vågar bryta tystnaden och visa vår sårbarhet händer ofta något fascinerande: andra vågar göra detsamma. Plötsligt märker vi att vi inte är ensamma, att det faktiskt är fler som går runt och bär på tunga saker i ens liv.

Om vi vågar uttrycka våra tankar och känslor ger vi andra människor en inblick i vår inre värld, vilket också kan hjälpa dem att känna igen sina egna känslor och upplevelser.

Genom att våga berätta skapar vi alltså inte bara en öppning för vår egen läkning, utan vi bygger också broar för andra att våga gå över.

Om vi vågade släppa vår fasad, kanske vi skulle upptäcka att sprickorna inte är något att dölja, utan något vackert: en plats där ljuset kan tränga in.

Så nästa gång vi möter någon, kan vi försöka minnas att även de bär på något, och att vara människa är att både behöva och att erbjuda stöd längs väg.

/ Urban

Precis som man ibland inte ser skogen för alla träden, kan vi missa julens innersta kärna på grund av all jul. Vi går på julmarknader och julkonserter. Vi städar, pyntar och bakar för att skapa en miljö där julen kan kännas, synas och smakas. Men kanske blir vi så upptagna av ytan att vi inte ser djupet?

Tror att det mitt i advents-rushen finns en risk att vi springer förbi det som egentligen gör julen viktig och meningsfull. Kärleken, hoppet, nåden och friden riskerar att försvinna i mängden av allt som ska hinnas med.

Tänker att advent också är en tid att förbereda sitt inre, att det yttre pyntandet också har en inre motsvarighet.

För mer än tvåtusen år sedan föddes Jesus i ett stall, men det fanns inte plats för honom i härbärget. Kanske är det samma sak i våra hjärtan idag? Vi fyller dem med så mycket annat: oro över framtiden, krav på prestationer och bruset från en värld som aldrig tycks sakta ner. Så vi märker inte att Jesus står där vid dörren och väntar på att få komma in.

Att julpynta sitt inre handlar nog inte om att lägga till fler saker, utan om att våga skala av. Det kanske innebär att sänka kraven på alla ”måsten”, att låta tystnaden få en plats mellan all julmusik. Att välja stillheten framför jäkten och reflektionen framför stressen. När vi gör detta, bereder vi plats i vårt hjärta för det lilla barnet att få rum.

Att Jesus föds i ett stall är en påminnelse om att Gud möter oss i det enkla och vardagliga. Och att julpynta sitt inre handlar inte om att vara perfekt utan om att vara mottaglig. Det handlar om att våga öppna dörren till sitt inre och säga: Välkommen, här finns plats för dig!

/ Urban

Det är en fras som polisen Jesse upprepar många gånger i tv-serien Tunna blå linjen. Tänker att det finns något djupt mänskligt i den uppmaningen, en önskan om att möta livet och sitt uppdrag med mod men samtidigt ta hand om sig själv och andra.

För poliserna i Tunna blå linjen är rädslan en del av deras vardag. De möter våld, kaos och människors allra svåraste stunder, och att då inte vara rädd kan framstå som en omöjlig och provocerande uppmaning…

…och likadant är det med Jesu ord ”Var inte rädda”, de kan upplevas som en direkt uppmaning som nästan kräver att vi omedelbart ska släppa all vår rädsla.

Men rädsla är en naturlig del av att vara människa. Vi känner den när vi tänker på världsläget, när vi står inför det okända, när vi tappar kontrollen eller möter prövningar. Den kan både vara en varningssignal och ett hinder.

Orden Var inte rädda… handlar nog inte om att förneka rädslan eller trycka undan den, utan mer om vad vi gör med den. En påminnelse om att inte låta rädslan styra oss, att inte låta den lamslå oss eller begränsa våra drömmar.

Istället för att se Jesu ord som en befallning att sluta känna rädsla kan vi se dem som en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår rädsla, för han är med oss även när livet känns övermäktigt.

…Men var rädda om er, här finns en viktig kontrast, en påminnelse om att mod och dumdristighet inte är samma sak. Att våga betyder inte att kasta sig huvudstupa in i faror utan förnuft eller eftertanke.

Men vad innebär det i praktiken att vara rädd om sig själv? Tänke att det handlar om små, vardagliga handlingar. Att lyssna till kroppen när den säger ifrån. Att prioritera återhämtning i en tid som ständigt kräver prestation. Att våga säga nej till sådant som dränerar och ja till det som fyller på. Att vara medveten om sina känslor och ta dem på allvar, att våga stå upp för sig själv och sina behov och värderingar. Att uppskatta och acceptera sina styrkor och svagheter, och tillåta sig själv att göra misstag och lära av dem.

Att vara rädd om sig själv och andra handlar alltså om att värna om välmående och trygghet. Att visa omtanke i handlingar och ord, både mot sig själv och andra. Och genom att vårda relationer och ta ansvar kan vi tillsammans skapa en grund för gemenskap och respekt.

/ Urban

Jag cyklar väldigt sällan nuförtiden och när jag väl gör det handlar det oftast om en kort tur till affären. Och om jag ska vara ärlig, händer det att jag ibland slarvar och struntar i cykelhjälmen och tänker: det är ju bara en kort tur.

Igår eftermiddag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur, men den fick ett abrupt slut när jag blev påkörd av en elsparkcykel. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera, men som jag uppfattade det kom elsparkcykeln farandes i alldeles för hög fart upp på cykelbanan, och de klarade inte av att ta kurvan utan att stöta till mig.

Ena sekunden satt jag på cykeln och trampade och nästa låg jag på marken och såg de två killarna på elsparkcykeln åka vidare som om ingenting hänt.

Det kunde ha gått riktigt illa, men jag hade hjälm. Som tur är hade jag hjälm. Utan hjälmen kunde skadorna ha blivit mycket värre än en hjärnskakning.

Självklart är det inte alls roligt med huvudvärk, trötthet och yrsel, men av erfarenhet vet jag att det går över. Har nämligen haft hjärnskakning flera gånger tidigare.

Efter tidigare cykel incidenter har jag lovat mig själv att aldrig mer slarva med hjälmen, oavsett hur kort eller ofarlig turen känns. Trots det har jag ändå ibland valt att cykla utan. Hur svårt kan det egentligen vara att förstå allvaret.

/ Urban

Gick in på pizzerian för att köpa pizza, och pizzabagaren frågar om jag inte ska skriva en ny bok snart. Han berättar att han har läst min tidigare bok flera gånger och tycker att den är riktigt bra. Jag säger tack och hänvisar till bloggen. Då säger plötsligt den andra pizzabagaren att han också läst boken och tycker den är bra…

…Blir alldeles varm inombords. Det är något speciellt med att få beröm, uppmuntran och bekräftelse. Ändå är det lite svårt att hitta ord för att beskriva känslan…

Hur vi reagerar på beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar, ibland känner vi glädje och tacksamhet. Andra gånger har vi lite svårt att ta emot det och undrar om vi verkligen är värda berömmet? Men kanske är det så att beröm, uppmuntran och bekräftelse betyder mer för oss än vi kanske själva anar.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig. Men för att det ska ske behöver vi alla en liten knuff ibland.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi både känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vad som är vår uppgift i livet. Det kan helt enkelt få oss att nå vår fulla potential!

Och när vi möter motgångar eller tvekar inför nya utmaningar kan en uppmuntrande kommentar vara skillnaden mellan att ge upp och att fortsätta. Ibland behöver vi människor som ser vår potential och tror på oss mer än vi själva gör.

Läste nånstans att vi antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så tror jag att det är, vi kan antingen vara de som lyfter andra eller de som bara ser på utan att säga något.

Nästa gång du ser någon göra något bra, säg det. När någon tvekar, var den som tror på dem. Och när någon delar sina tankar eller känslor, lyssna med ett öppet hjärta.

/ Urban

Ps. Tack personalen på Hagagrillen för god kebabpizza, beröm och uppmuntran. Ska ta en ordentlig funderare på om jag ska skriva en bok till Ds.

Jag kanske är annorlunda, men finns det något bättre än att ta en morgonpromenad på några kilometer innan jobbet? För mig är det en slags ritual, en god vana och det finns något väldigt befriande i att möta en värld som håller på att vakna.

Utan morgonpromenader skulle dagen börja abrupt, som att kastas rakt in i den utan någon förberedelse. Det skulle liksom saknas ett lugn att hålla fast vid när dagens krav och måsten börjar tränga sig på.

Tänker att morgonpromenaden till stor del handlar om möten, inte med människor för dem möter jag sällan ute på morgonen (förutom hundägarna). Nej, de möten jag tänker på är mötet med naturen, med Gud och med mig själv.

Utan morgonpromenader skulle jag tappa kontakten med årstidernas cykler och naturens rytm. Utan dessa stunder kanske jag skulle förlora kontakten med det enkla och naturliga flödet och kanske även med mig själv.

Under morgonpromenaden väcks kroppen till liv och det går nästan att känna hur energin sakta byggs upp. Men morgonpromenaden är inte bara ett fysiskt uppvaknande utan också ett mentalt. Det är som att tankarna rör sig lättare på morgonen än vid andra tider på dygnet. Ibland grubblar jag, tänker och funderar. Ibland kommer jag på lösningar på problem jag brottats med och ibland tänker jag på ingenting alls och låter bara stegen föra mig framåt.

Morgonpromenadens stillhet blir också en slags andakt, där varje steg blir en bön och varje andetag en påminnelse om livets gåva. Och tystnaden bär på en närvaro som om Gud själv vandrar vid min sida.

/ Urban

Vi lever i en tid där individen står i centrum. Följ dina drömmar, gör det som känns rätt för dig och stå upp för din egen vilja är budskap vi matas med från alla håll.

Visst finns det något vackert i den friheten, att varje människa har rätt att uttrycka sina behov och att följa sina drömmar och önskningar. Men samtidigt tycker jag att det är ett problem att frasen men jag vill blivit en symbol för en tid där individens röst värderas högre än någonsin.

Det är en fras som jag som pedagog på förskola får höra otaliga gånger varje dag och orden men jag vill är inte bara ett uttryck för en önskan. Det är ett mantra för en generation som lär sig att världen ska anpassa sig efter dem, snarare än tvärtom.

Livet är mer än jag vill, det är en insikt som måste läras, inte bara av barn och unga utan även av oss vuxna. Givetvis är vår egen vilja viktig, men den är aldrig ensam. Viljan är en del av ett större sammanhang och våra handlingar påverkar andra.

Vi behöver förstå värdet av gemenskap, kompromisser och det kollektiva. För i slutändan är det inte bara vad jag vill som bygger världen, utan vad vi kan åstadkomma tillsammans. Och jag tänker att vår förmåga att se och förstå andras perspektiv är avgörande för hur vi bygger relationer, samhällen och en meningsfull tillvaro.

Tänker att livet inte bara är mitt eller ditt, utan vårt. Och ju tidigare vi lär oss att balansera vår egna drömmar, vår egen vilja och behov med andras, desto mer harmoniska och meningsfulla kan våra liv bli.

/ Urban

För några veckor sedan visades sista avsnittet av SVT:s serie Tunna blå linjen. En serie om en grupp polisers arbete och vardag i Malmö.

Något som stuckit ut på grund av det sällan förekommer i svenska tv-serier är hur karaktären Saras kristna tro fått ta plats, och en scen som etsat sig fast hos mig är när hon försvarar sin tro inför sin partner Magnus.

Att förklara sin tro är som att försöka fånga vinden med händerna. Den känns, den påverkar, men den låter sig inte fångas. Tron är så självklar för den som upplever den, men så svår att sätta ord på för någon som står utanför.

Tänker att tro handlar om närvaro, om en Gud som är där, alltid och överallt, men utan att nödvändigtvis ropa ut sin existens.

Han är där i barnets första skrik vid födseln, i körsbärsblomningen, i kärlekens intimitet. Han är där i skrattet och i tårarna. I allt det vi ofta tar för givet och det är just detta som gör tron på Gud så svår att förklara.

För mig är kristen tro berättelsen om hopp, kärlek och förlåtelse. Men det är också en berättelse om frågor och tvivel. Jag tvivlar. Jag frågar. Och jag tror att det är precis så det ska vara. Tro är inte att ha alla svar, utan att våga söka, våga lita och våga hoppas.

/ Urban

Det talas ofta om rättigheter såsom rätt till frihet, privatliv, utbildning, sjukvård, yttrandefrihet,  kultur och religion. Och varje människa har givetvis rätt att leva i en miljö fri från våld, diskriminering och övergrepp.

Men jag upplever att allt detta snack om rättigheter gör att människor glömmer bort att med varje rättighet kommer också en skyldighet. En skyldighet gentemot andra, gentemot samhället, och inte minst gentemot oss själva. 

Det är ju lätt att ropa efter våra rättigheter när de hotas, men glömmer vi bort att vi själva också har ett ansvar för att dessa rättigheter ska kunna förverkligas, både för oss själva och för andra.

Rättigheter och skyldigheter är nämligen som två pusselbitar som passar ihop och kan inte existera utan varandra. Dina rättigheter hänger liksom ihop med mina skyldigheter och vice versa.

Låt oss börja med barn och unga, i förskola och skola lär vi dem om deras rättigheter och det är givetvis viktigt. Men pratar vi tillräckligt om deras skyldigheter? Att rätten till utbildning också innebär en skyldighet att bidra till sin egen och andras lärande. Att rätten till en trygg miljö också innebär att de måste agera respektfullt gentemot andra.

Det är inte ovanligt att man hör människor säga: ”Jag har rätt att säga vad jag vill”. Och delvis stämmer det, men rätten till yttrandefrihet innebär också en skyldighet att använda den med ansvar. Att inte skada andra med sina ord, att inte sprida hat eller lögner.

Vi har rätt till sjukvård, men vi har också skyldigheten att vårda vår hälsa så gott vi kan. Vi har rätt till sociala skyddsnät, men vi har också skyldigheten att bidra till dem genom att arbeta och betala skatt.

Låt oss börja prata mer om skyldigheter och då inte som en börda utan som en möjlighet. En chans att bidra till något större än oss själva. För jag tänker att när vi människor lever upp till både våra rättigheter och skyldigheter så skapar vi en värld där frihet, rättvisa och ansvar går hand i hand.

/ Urban

2020 blev FN:s barnkonvention svensk lag och äntligen skulle barns rättigheter ha samma tyngd som andra lagar. Men hur blev det i verkligheten?

Som det är just nu är barnkonvention bara en pappersprodukt, ett fint dokument utan någon större betydelse. Och kan vi verkligen kalla barnkonvention för svensk lag när vi gång på gång ser hur den brister inom skola och förskola?

Vid alla beslut som rör barn ska det i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. 

Hur många av Sveriges kommuner kan med handen på hjärtat säga att de följer  barnkonventionens artikel 3?

Om vi inte kan garantera att dessa rättigheter följs, är det kanske bättre att vara ärliga och erkänna att barnkonventionen som lag inte alls fyller sitt syfte, utan bara är tomma ord.

Om vi verkligen menar allvar med barnkonventionen måste vi gå längre än att bara sätta fina ord på papper. Det behövs konkreta åtgärder och investeringar som gör att barnens rättigheter får genomslag i vardagen. Det handlar om mindre barngrupper och att ge förskola och skola de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna arbeta med barns bästa. Att kunna skapa en miljö där varje barn blir sett, lyssnat på och får det stöd och trygghet som krävs för att kunna utvecklas på bästa sätt.

/ Urban