Jag vet inte hur det är för er men jag gillar den tid som ligger framför oss, lövens otroliga färgskiftningar, de magiska höst dimmorna som gör landskapet mjukt och där konturer suddas ut och hösthimmlarna de är verkligen något alldeles speciellt.
Hösten kan också kännas som en påminnelse om livets förgänglighet, löven som faller till marken och förmultnar blir liksom en påminnelse om livets slut. Men precis som naturen förnyas varje vår, kan hösten ses som en större cykel där döden inte är slutet utan en övergång till något nytt. Löven vissnar och dör för att sedan ge näring åt jorden och skapa förutsättningar för nytt liv.
Lär mig, du skog, att vissna glad en gång som höstens gula blad. En bättre vår snart blommar, där härligt grönt mitt träd skall stå och sina rötter djupa slå i evighetens sommar.
Emilia Ahnfelt-Laurin
När jag i söndags predikade på Frälsningsarmén i Tranås så läste Britt-Marie denna vackra psalmtext och jag har en förtröstan på att livet inte tar slut med döden, utan att en bättre vår och evig sommar väntar.
När mina dagar på denna jord är slut hoppas jag få somna in med samma trygga förvissning om evigt liv som min pappa gjorde när han dog, så lär mig du skog…
En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: Herre, den som du har kär ligger sjuk. Jesus hörde detta och sade: Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den. Jesus älskade Maria och hennes syster och Lasarus. När Jesus hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sa han till sina lärjungar: Låt oss gå tillbaka till Judeen… När Jesus kom fram fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Hon svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma till världen… När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Kom och se och Jesus grät. Då sade judarna se hur han älskade honom! Men några bland dem sade: Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog. Jesus blev åter häftigt upprörd och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: Tag bort stenen! Den dödes syster Marta sade till honom: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Jesus sade till henne: Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet? De tog bort stenen och Jesus lyfte blicken mot himlen sade: Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön. När han hade sagt det ropade han med hög röst: Lasarus kom ut. Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: Befria honom och låt honom gå.
Johannesevangeliet 11:1-7, 17-27, 32-44
Den här söndagen brukar ibland kallas för höstens påskdag och i de olika årgångarnas evangelietexter får vi möte tre olika personer som Jesus uppväckte från döden: Änkans son i Nain, en tolvårig dotter till synagogsföreståndaren Jairos och Lasarus. Det är intressant att alla de människor som uppväcks i dessa berättelser beskrivs utifrån sina relationer, och det är ju så vi ofta möter döden, när någon vi känner och älskar dör. En livspartner, en mor, en far, en mormor, en farfar, en granne, en kollega, en släkting…
Lasarus och hans systrar Marta och Maria bodde i Betania och vara nära vänner med Jesus, man skulle nog kunna säga att de tillhörde den innersta kretsen kring Jesus. Förutom de tolv lärjungarna var det ju många andra, både kvinnor och män som följde Jesus. De hade hört hans undervisning och sett hans underverk och de trodde att han kunde bota så när Lasarus blev sjuk skickade systrarna genast bud till Jesus och bad honom komma och göra sin vän frisk.
Jesus han var inte alls långt ifrån Betania när han fick bud om att Lasarus var sjuk, men ändå gick han inte dit, istället väntade han i två dagar. Varför gick han inte dit och botade sin vän, innan det var försent? Och vad menade han egentligen när han sade: ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den.”
Jesus låter alltså sin vän Lasarus dö och Marta och Maria lida för att själv kunna bli förhärligad. Tycker det finns en slags spänning som genomsyrar denna berättelse från början till slut. Gång på gång får vi i texten höra hur mycket Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus, men ändå uppträder Jesus på ett väldigt konstigt sätt.
I texten står det att när Jesus fick höra att Lasarus var sjuk så stannade han två dagar där han befann sig. Trots att han hävdar att han älskar dessa tre så lämnade han dem helt medvetet ensamma i deras nöd. Han struntar helt enkelt i att svara på deras innerliga vädjan om hjälp. Det kan också vara så att Lasarus redan hade dött när budet kom fram till Jesus och att det liksom inte spelade någon roll om han gick direkt eller stannade två dagar.
Det finns som sagt en spänning mellan påståendet att Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus och vad vi vet att Jesus tillät dem att genomlida. Och jag tänker att samma spänning finns idag. Vi får höra att Jesus älskar oss, att Gud bryr sig om oss, och att ingenting omöjligt för honom. Och precis som Marta och Maria tar vi kontakt med den himmelska världen när någon i vår närhet blir sjuk eller att vi behöver hjälp med något annat. Vi ber och vi ropar till honom i vår nöd, men ändå verkar det ibland, eller rätt ofta som att Gud är avlägsen. Att han liksom drar sig tillbaka, att han kan agera men att han inte gör det. Jag vet inte varför det är så här, men Jesus är ju ingen jultomte som ger oss precis vad vi önskar hela tiden. Vi kan liksom inte kräva att han ska göra massa under för oss eller att han ska skydda oss från svårigheter och det jobbiga i livet.
Tänker att den här berättelsen visar på Guds djupa kärlek och medkänsla. När Maria kom till Jesus och föll ner vid hans fötter och sade: ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött” så gråter Jesus. I vers 35 står det ”och Jesus grät”, en vers som verkligen visar att Jesus inte är avlägsen eller likgiltig inför vår smärta och sorg. Nej, han delar vår smärta och sorg, och när vi gråter så gråter han med oss. Jag vet inte hur det är för dig men jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jesus grät för sin vän, men också för mänsklighetens lidande och denna berättelse synliggör att Jesus var sann Gud och sann människa på en och samma gång. Han var väldigt mänsklig i sina reaktioner samtidigt som det hela tiden fanns någon övermänskligt i honom.
Innan det står att Jesus grät står det att ”När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Herre kom och se.” I en annan översättning står det att han blev upprörd och skakad i sitt innersta. Här märker vi tydligt att Jesus visade mänskliga känslor och visst kan man tycka att det är lite märkligt att han blir upprörd när han ser Maria och de andra sörja. Vet att en del teologer och pastorer tolkat detta som att Jesus är upprörd över deras brist på tro, att han är frustrerad över att folk inte fattar vem han är. Att det helt enkelt är ett utfall mot syndens makt över människan. Visst kan det vara så men jag tänker att med dagens språkbruk kanske man skulle kunna säga att Jesus visar empati och bibeln uppmanar oss att göra detsamma. I Romarbrevet 12:15 står det ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter”. Kanske ska vi också vara arg med dem som är arga och frustrerade med dem som är frustrerade, samtidigt som vi visar på att det finns ett hopp.
Jesus blev upprörd över all den ondska och allt det lidande som människan får utstå. Men han stannar inte utanför vår nöd, utan han går in i den. Frågan är vad du och jag gör med vår ilska och frustration över världsläget?
Låt oss nu backa lite grann i berättelse och se vad som hände när Marta mötte Jesus. När Jesus till slut kom till Betania så kom Marta och mötte honom. ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.”
Marta trodde att Jesu kunde hela, men nu verkade det som sagt vara för sent. Så när hon möter Jesus gör hon det både med sorg och förtvivlan, tro och hopp. Hon är uppgiven över att Jesus inte kommit tidigare för då hade ju hennes bror levt, och när Jesus säger till henne att Lasarus ska uppstå så tror hon givetvis att han menar på den sista dagen. Det blir liksom lite förvirring, för de pratar ju om två olika saker.
Jesus säger då ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Marta svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skall komma till världen.”
Vet inte om Marta blir så mycket klokare av att Jesus säger att han är uppståndelsen och livet, hon förstår nog ändå inte att Jesus tänker uppväcka Lasarus från det döda. Och det är ju inte så svårt att förstå, är man död så är man ju död. Hon tror att han är Messias och på de dödas uppståndelse vid tidens slut, men enligt Jesus är uppståndelsen redan en verklighet. Uppståndelsen ger dig och mig möjlighet till ett nytt liv, inte bara i framtiden, utan också här och nu.
Ibland tror jag att vi i kyrkan målar upp en felaktig bild av Marta. Ofta framställs hon som stressad och att hon har allt för mycket fokus på det praktiska medan hennes syster Maria sätter sig ner vid Jesu fötter och lyssnar. Men när man läser den här bibeltexten så är det en helt annan bild som kommer fram av henne. ”När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade hemma.” Det är hon som skyndar sig ut för att möta Jesus när deras bror dött och kanske är det hon som är den första som bekänner Jesus som Messias, eller hon är i vilket fall som helst den andra personen som gör det.
Vi tänker ofta att det är Petrus som först bekänner Jesus som Messias då han och de andra lärjungarna får frågan ”och ni, vem säger ni att jag är?” och Petrus svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Men vad jag har förstått finns det en del teologer som menar att Martas bekännelse kom innan Petrus berömda bekännelse i Matteusevangeliet 16:16. Visst är det är intressant att det talas så lite om hennes bekännelse. Kan det bero på att hon var kvinna?
I mötet med Marta uppenbarar sig Jesus inte bara som helare utan som själva källan till liv och den som har makt över döden. I det han säger vill han understryka sin roll som Guds son som kommit för att ge evigt liv till de som tror. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att vara och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha ett evigt liv. Var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö!
Denna berättelse visar att tro handlar om relation. Kristen tro är inte bara att tro på massa saker som står i en bok, utan det handlar om tillit till en person, till Jesus Kristus. Det var ju så det hade börjat för Marta och hennes syskon. De hade blivit vänner med Jesus, lärt känna honom och på så sätt hade deras tro vuxit sig starkare.
När Jesus är framme vid graven, en klippgrav med en sten för öppning säger han: Ta bort stenen! Marta svarar: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Hon påpekar att Lasarus varit död i fyra dagar, men Jesus han insisterar, stenen den ska bort.
Sedan säger Jesus något intressant: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet”. Menar han att det behövs tillräckligt stor tro för att ett underverk ska ske? Nej, jag tror inte det. Man kanske kan se tro som en kanal genom vilken Guds verk och närvaro blir uppenbar. Att tron liksom är nyckeln för att förstå och erfara hans närvaro i världen. Om man inte tror så kanske man helt enkelt missar Guds härlighet, man tänker helt enkelt inte på att det kan vara Gud som gör det man erfar. Men kom ihåg att guds kraft, hans förmåga att göra under inte är begränsat av mänsklig tro.
Jesus ber sedan en rätt märklig bön: ”Fader jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön”. Vad menar Jesus med denna bön? Läste nånstans att man kan tolka det som att Jesus redan bett för Lasarus, men att han gör det igen för att folket ska förstå att han och Gud har en ständig och nära kontakt med varandra. Att han och Gud är ett, vilket Jesus också säger i Johannesevangeliet 10:30 ”Jag och fadern är ett”.
Efter att Jesus bett till sin far ropade han med hög stämma: Lasarus kom ut! Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Människorna som stod utanför graven måste ju häpnat och blivit alldeles förstenade när Lasarus plötsligt kom gåendes ut ur graven. Han måste ju sett ut som en mumie!
Då säger Jesus: Befria honom och låta honom gå! Vad menade Jesus med de orden? Visst, det var en praktisk instruktion, han ville att de skulle hjälpa Lasaros att bli av med sina begravningskläder så att han kunde röra sig fritt och verkligen bekräfta att han var levande igen. Men på ett djupare plan kan Jesu ord förstås symboliskt. Genom att Jesus befriar Lasarus från bindlarna, befriar Jesus honom inte bara från döden, utan också från allt som binder eller begränsar honom. Detta kan ses som en symbol för att Jesus kan befria människor från synd, död och allt som håller dem fångna.
Tänker att man kan se den här berättelsen som en slags bild på Jesu död och uppståndelse. Genom att väcka Lasarus från de söda ger Jesus en föraning om sin egen uppståndelse. Man skulle kunna säga att han gav en försmak av den seger över döden som han skulle fullborda på korset.
När Lasarus återvänder från död till liv så blir det ett hoppets tecken på att Jesus är uppståndelsen och livet. Och frågan som Marta får blir också en fråga till dig och mig? Tror du på detta? Han frågar om hennes tro och hon bekänner att han är Guds son. Det utmanar oss att också tro på att Jesus är uppståndelsen och livet och att ha en relation med honom.
Jag tror på en Gud som lever med mig när jag dör, för döden har förlorat sin slutgiltiga makt över den som tror. I kristen tro betraktas döden inte bara som en avslutning utan också som porten in i det eviga livet. Tänker att detta perspektiv kan ge oss hopp och tröst när vi drabbas av sorg och förlust, men det tar inte bort sorgen, smärtan eller saknaden när man förlorar någon man älskar. Det är naturligt att känna sorg och förtvivlan, men kom ihåg att Jesus är med dig.
Tack Jesus för att du är uppståndelsen och livet. Tack för att du genom din död och uppståndelse har övervunnit synden och döden och öppnat vägen till evigt liv för oss. Amen.
Livet handlar om prioriteringar, att lägga till och dra ifrån. Att lägga till det som ger oss glädje och mening och dra ifrån det som dränerar oss på energi. Man skulle nog kunna säga att livet är en ständig process av att justera och omprioritera.
Och det skrivs mängder av texter om konsten att hinna med allt man vill, men kan man verkligen det? Och om man inte hinner med allt det där man tänkt sig har man då haft allt för mycket ambitioner, varit lat eller ostrukturerad? Eller har man varit tidsoptimist? Visst kan det vara så, men faktum är att det mesta i livet hinner man inte med, det mesta missar man!
Du kanske tycker att det är ett tråkigt konstaterande att man missar det mesta. Men att inse att man inte kan hinna allt man vill i livet kan också kännas befriande. Det är både okej och mänskligt att det alltid kommer finnas saker vi vill göra och uppleva som vi inte hinner med. Det är liksom en del av att vara människa, att ha drömmar och möjligheter framför sig, men samtidigt är det nog nödvändigt att vi inte kan göra allt vi önskar och vill.
Tänker att begränsningarna i livet är nödvändiga för att våra val och handlingar ska få en mening. Om vi kunde göra allt vi vill och drömmer om, utan några gränser så skulle nog inget till slut kännas speciellt eller värdefullt.
Livet har en tendens att fortsätta, även när det känns svårt, och när något omvälvande eller svårt har skett och man går igenom en kris eller sorg kan det kännas märkligt att världen runt omkring bara fortsätter som vanlig…
Det kan kännas orättvist att allas liv bara fortsätter som vanligt när ens egen verklighet förändrats helt. Att människor ler, skrattar, går till jobbet och att solen går upp som om ingenting har hänt kan kännas provocerande när man varit med om något som förmodligen kommer forma hela ens liv. Men det är så det är, livet fortsätter och man måste bara leva.
Känslan av att vara ur synk med världen och att det känns som att man står still medan allt annat bara rusar förbi är en del av krisen och sorgens natur. och jag vet mycket väl att det kan vara smärtsamt när ens inre värld står i brand medan allt annat bara fortsätter som vanligt runt omkring. Att det kan kännas som att man är osynlig, att ens smärta och kamp inte märks eller har någon betydelse i den stora bilden.
Men även om världen verkar fortsätta som om ingenting har hänt, betyder inte det att din upplevelse är mindre viktig eller betydelsefull.
Det är viktigt att hitta någon som kan förstå, lyssna och dela lite av den tyngd man går och bär på. Och jag vet mycket väl att det i bibeln står att vi ska gråta med de som gråter. Men ibland kan det vara lika viktigt att få ta en paus från sorgen och krisen, och vara i sammanhang där livet känns ”som vanligt”.
När livet fortsätter gäller det att hitta en balans mellan att tillåta sig själv att känna smärtan och att också ge sig själv tillåtelse att ta del av vardagliga glädjeämnen. Och att få vara i miljöer där allt känns ”som vanligt” kan ge en känsla av stabilitet och trygghet när allt annat känns jobbigt och kaotiskt.
Jag tänker att det är naturligt och helt okej att behöva båda – både stöd och empati från andra, och stunder av vanlighet och normalitet.
Ett av de största hälsoproblemen vi har är att de flesta rör sig alldeles för lite. Våra kroppar är nämligen skapta och designade för att vara i rörelse. Vi är byggda för att gå, springa, lyfta och använda vår kropp på olika sätt och mår bäst när vi lever så. Kroppen är helt enkelt inte byggd för en bekväm livsstil där vi spenderar allt mer tid inomhus, sittandes framför en skärm. Ett samhälle där många arbetsuppgifter automatiserats eller mekaniserats och där bil eller elsparkcykel ständigt används när man ska ta sig någonstans.
Tittar man tillbaka genom historien så rörde sig våra förfäder sig mycket mer i sin vardag jämfört med dagens moderna livsstil. Och idag rör sig många mycket mindre än vad som egentligen är naturligt för oss. Visst, vi kan delta i organiserade fysiska aktiviteter, men rörelse är inte alls lika integrerat i vår vardag som den var för våra förfäder.
I dag talas det mycket om psykisk ohälsa men väldigt lite om att det finns ett starkt samband mellan fysisk rörelse och psykiskt välmående. Detta är väldigt märkligt med tanke på att det finns forskning som visar att regelbunden fysisk aktivitet har många positiva effekter på hjärnan och det mentala välbefinnandet.
Personligen skulle jag inte klara av ett stillasittande jobb där man är inne hela dagarna, jag behöver få röra på mig och komma ut i friska luften. Och för mig är många och långa promenader oerhört viktigt för både kropp och knopp.
Självklart behöver man inte göra som mig och snitta runt arton tusen steg per dag, men det vore intressant att se hur det psykiska välmåendet skulle öka om fler började röra på sig.
Under en promenad tillsammans med en vän fick jag höra att man kan likna livet vid en Zebra, vilket jag tycker är en klockren beskrivning på hur det är att vara människa.
Det är en metafor som beskriver livets kontraster, de ljusa stunderna och de mörka precis som ränderna på en zebra. Ibland är de ljusa ränderna bredare och mer framträdande än de mörka och ibland är det precis tvärtom. Och jag vet mycket väl att de mörka perioderna kan kännas långa men precis som på en zebra kommer de vita ränderna alltid tillbaks, även om de till en början kan vara smalare och mer diskreta.
Precis som en zebras ränder är en del av dess identitet och gör den unik, är våra upplevelser, både de positiva och negativa en naturlig del av våra liv. Tillsammans skapar det svarta och vita en helhet, ett unikt mönster som gör varje människas liv till sin egen berättelse.
Att se livet som en zebra kan också vara ett sätt att förstå och acceptera att livet sällan är helt perfekt eller helt mörkt, ofta är det en blandning av båda. Man kan nämligen vara glad och ledsen, lugn och orolig samtidigt. Det är faktiskt helt naturligt att känna så, eftersom våra känslor är komplexa och kan rymma flera lager och nyanser.
Jag tänker att Guds plan för ens liv kan liknas vid ett pussel och att vi alla är pusselbitar i ett gigantiskt pussel. Och precis som barn ofta gör försöker vi ibland tvinga ner vår pusselbit på en plats där den faktiskt inte ska sitta. Vi trycker och lirkar tills den passar utan upptäcka att motivet då blir fel.
Precis som ett pussel består av många enskilda bitar som till en början kan verka oklara och slumpmässiga kan våra liv innehålla upplevelser, händelser, erfarenheter och beslut som inte alltid verkar hänga ihop. Men precis som pusselbitarna så småningom faller på plats och bildar ett motiv tror jag att händelser och beslut i våra liv kan få en mening och en plats i Guds plan.
Guds plan för ens liv kanske är som ett stort pussel som finns inom en ram. Innanför ramen har vi stor frihet att lägga vilken pusselbit vi vill. Ibland håller vi på i ena hörnet och ibland i mitten och så vidare, men allt är liksom Guds plan. Men vi kan också strunta i att lägga en pusselbit, det vill säga gå emot Guds vilja och plan. Och ibland kanske vi rentav försöker få in en pusselbit från något annat pussel.
Man skulle kunna säga att det hela tiden är en balans mellan Guds plan och vår egen fria vilja. Och eftersom Gud är allseende och allvetande så kan han hela tiden se hela pusslets bild, men vi har frihet att välja hur vi bit för bit vill bygga det. Varje val vi gör i livet är som att lägga en bit i pusslet, ibland passar biten perfekt, ibland kanske den inte gör det och vi måste prova igen.
Först så blir man TRÖTTER, man orkar ingenting. och ingenting spelar längre någon roll. Sen blir man BLYGER och man orkar inte träffa massa folk. Sen blir man BUTTER och man är ledsen, dämpad och arg. Sen så blir man TOKER och står inte ut med någonting, man tror att man blivit tokig! Sen blir man PROSIT, immunförsvaret har sänkts. Sen blir man KLOKER, man börjar omvärdera livet, och man ser livets mening igen. Och slutligen så blir man GLADER. Man blir stark och man känner glädje igen.
Tycker att texten om de sju dvärgarna är en klockren beskrivning på hur det är att genomgå en kris. Av egen erfarenhet vet jag att de olika dvärgarna i berättelsen om Snövit representerar olika känslor och reaktioner som vi människor kan uppleva under en kris, men det finns inte alltid så tydliga gränser mellan de olika stadierna i en kris..
Tänker att krisreaktioner är naturliga och normala svar på onormala och överväldigande händelser. Det är liksom kroppens sätt att försöka hantera och bearbeta det som hänt. Det är ett tillstånd man hamnar i när ens tidigare erfarenheter och kunskaper inte räcker till.
Det är viktigt att förstå att dessa reaktioner är en naturlig del i att vara människa. Alla får vi möta sorger och besvär och uppleva kriser i livet. Då kanske texten om de sju dvärgarna kan vara till hjälp, både i vår egen kris och när vi möter andra människor som är i kris. Det är också viktigt att komma ihåg att dessa reaktioner inte alltid syns på utsidan. Ibland kan man verka oberörd till det yttre samtidigt som det går på högvarv i ens inre.
Många av oss är nog uppvuxna i en kultur som anser att obehagliga känslor ska undvikas, så vi flyr, trycket ner och dövar det som är jobbigt. Men att tillåta sig att känna känslor är viktigt om man vill vara sann mot sig själv.
Det jag lärt mig i mitt livs berg och dalbana är vikten av att känna sina känslor. För när jag började våga att känna allt det jobbiga så insåg jag också att det hände något i mitt inre. Man skulle kunna säga att det är som att kroppen belönar oss när vi är modiga och vågar känna det jobbiga fullt ut.
Det är alltså hälsosamt att våga känna sina jobbiga känslor, för genom att verkligen uppleva dessa kan vi frigöra oss från deras grepp och börja läka. Trycker vi undan dem stannar de däremot ofta kvar och kan påverka oss negativt på lång sikt, både fysiskt och psykiskt.
Visst kan det vara jobbigt, men det som är häftigt med att vara människa är att vi har ett så brett känslospektrum. Om vi försöker trycka undan och döva sorgen, ilskan, frustrationen och nedstämdheten hindrar det oss samtidigt från att känna riktig glädje och lycka. Men genom att tillåta oss själva att känna de mörkare sidorna av livet, blir vi också mer öppna för att fullt ut känna de ljusare sidorna. Att känna det som är jobbigt kan också lära oss att uppskatta de stunder av lycka och lättnad som vi ibland tar för givna.
I filmen ”Sune i Grekland – All Inclusive” finns det en kort men tänkvärd dialog mellan Sune och hans tjej Sophie, som jag ofta återkommer till i tanken.
– Karl Sune Rudolf Andersson ibland är du bara för mycket!
– Jaha, ibland är du faktiskt för lite!
Alla känner vi nog vänner och bekanta, arbetskollegor och släktingar som ibland bara är för mycket. Människor som tar alldeles för stor plats, har åsikter om ditt och datt och typ älskar att höra sin egen röst! Människor som mer än gärna framför sina tankar, åsikter och funderingar, och som alltid vet mest och bäst. Men om man nu kan vara för mycket så måste man också kunna vara för lite? Eller hur?…
…och när jag nu sitter i soffan och skriver detta fundera jag på om jag själv är för mycket eller för lite. Jag vet att jag förr var som en liten mussla som bara ibland öppnade sig, men allt för ofta var tyst och stängd. Idag är jag mer spontan och frimodig i att säga vad jag tycker och tänker och ibland kanske det är för mycket? 🤔 I medarbetarsamtal har jag till exempel fått frågan om jag haft tankar på att bli politiker eller förskolechef?
Att vara för mycket kan nog innebära att man uppfattas som överdriven i sitt beteende, i sina känslor och i sitt sätt att uttrycka sig. Att man är dominant och tar mycket utrymme, samtidigt som man har stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Självklart är detta generaliserat och det som är för mycket i ett sammanhang kan vara helt accepterat och uppskattat i ett annat.
Att vara för lite kan innebära att man inte bryr sig om sina egna behov, åsikter eller känslor i tillräcklig utsträckning, vilket kan göra att man blir osynlig och förbisedd. Att man känner sig överkörd och nedvärderad. Att vara för lite handlar alltså om att inte ta den plats man faktiskt har rätt till, att vara för tyst eller för anpassningsbar.
Jag tänker att det kan vara problematiskt att vara för mycket eller för lite, det gäller att försöka hitta en balans där man kan vara sig själv och uttrycka sig autentiskt utan att varken ta upp all plats eller försvinna helt.
Balans innebär att kunna uttrycka sig och ta plats när det behövs, men också att veta när det är dags att lyssna och ge utrymme åt andra. För att få till den balansen krävs självkännedom och medvetenhet om hur ens beteende påverkar andra och en själv. I vissa situationer kan det vara rätt att ta ett steg framåt och vara mer medan det i andra kan vara bäst att vara mindre.
Urbans Tankar och Funderingar 