Urbans Tankar och Funderingar

Något av det jobbigaste som finns är överbeskyddande föräldrar, föräldrar som ständigt följer med barnet, även i de enklaste situationer, och ingriper direkt för att hjälpa, skydda eller trösta. Föräldrar som inte låter sitt barn utforska världen på egen hand.

Det kan nog ofta bero på en djup oro för barnets säkerhet och välmående, men samtidigt kan det leda till att barnet blir beroende och inte får utveckla sin självständighet. Det hindrar liksom den naturliga processen där barnet lär sig att hantera frustration, lösa problem och bygga upp självkänsla genom att lyckad på egen hand.

Det kan också skapa en osäkerhet hos barnet. Om en förälder alltid ingriper, får barnet signalen att världen är farlig och att det inte kan klara sig själv utan ständig hjälp.

Jag tror det är bra för barn att ibland misslyckas eller uppleva lite motgångar, eftersom det ger dem möjlighet att växa.

Men vad har detta med Gud att göra? Jo, jag tror att han tänker precis likadant, för han är ingen överbeskyddande förälder.

I psalmen Blott en Dag sjunger vi: han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag dess beskärda del av fröjda och smärta. Möda, vila och behag.

Tror det är precis så Gud tänker och agerar. Varje nyfödd dag ger han dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. 

Jag ger lycka och skapar olycka. Jag, Herren gör allt detta.

Jesaja 45:7

Detta bibelord är inte lätt att förstå, men jag tror inte att det är Gud som skapar olycka, utan att det snarare är så att han som allsmäktig tillåter att människor går igenom svårigheter, lidande och utmaningar. Här är också den fria viljan en viktig aspekt. Tänker att det onda som vi kan få uppleva kan vara resultatet av fria val, både av oss själva och andra, snarare än ett ingripande från Gud.

Om Gud var en överbeskyddande förälder och konstant ingrep för att skydda oss från alla svårigheter och all smärta så kulle det begränsa vår frihet att fatta egna beslut.

Friheten att möta utmaningar, och ibland misslyckas, är en viktig del i att vara människa. Och genom att möta motgångar och lidande kan vi utveckla dygder som tålamod, medkänsla, ödmjukhet, styrka, uthållighet, tacksamhet, visdom och förlåtelse.

/ Urban

Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard lär har sagt att våga är att förlora fotfästet för en liten stund och att inte våga är att förlora sig själv. 

Att våga är verkligen att leva, att göra val och ta ansvar för dessa val, även när utgången är osäker. Tänker att det är genom att våga vi kan erfara både det goda och det svåra, och det är i dessa erfarenheter vi verkligen lever istället för att bara existera. 

Kierkegaard pekar på att den verkliga förlusten inte ligger i att misslyckas eller att göra misstag, utan i att aldrig försöka. Utan mod kanske vi stannar i en trygghet som känns bekväm, men som i längden kan leda till en känsla av tomhet och meningslöshet.

När jag tänker efter så handlar ju livet rätt mycket om att våga. Att våga vara sig själv, att våga lyssna till sitt hjärta och tro på sin egen förmåga. Att våga ta plats och göra sin röst hörd. Att våga stå för sina åsikter och värderingar, men också att kunna ändra sig. 

Att våga berätta hur man mår, framförallt när man mår dåligt. Att våga be om hjälp och att erbjuda sin hjälp till andra. Att våga säga Ja, men också att säga nej. 

Att våga pröva nya vägar genom att släppa taget om vår nuvarande situation och blicka framåt. Att fatta beslut och våga göra fel. 

Att våga berätta vad man är bra på, men också erkänna sina fel och brister, och att säga förlåt när det behövs. 

Att våga trotsa Jante och tro att man är något. Att man passar in i själva skapelsen och att det finns en uppgift just för mig. 

Och för att våga vara sig själv och lita på sin egen förmåga tror jag det är viktigt hur vi tar emot komplimanger och bekräftelse. Gör vi det som en gås eller som en blomma?

Häller man vatten på en gås rinner det av, men häller man vatten på en blomma så suger den åt sig och blommar ännu mer. Säger du: ”äh, det var så lite så” eller låter du andra människors ord sjunka in så att du får kraft och inspiration att våga ännu mer?

Men det är också viktigt att komma ihåg att vårt värde som människa inte sitter i vad vi gör, och det oavsett hur bra eller dåliga vi är på det vi gör.

Nej, vi har vårt värde i de vi är och som kristen måste jag våga lita på det som Gud säger om mig och min identitet. Att han älskar mig, att han vill vara min vän och att nåden gäller även mig!

/ Urban 

Sätter mig vid skrivbordet för att skriva färdigt ett blogginlägg, vänder upp kalenderbladet till dagens datum och blicken fastnar på orden som står där.

De där orden påminner mig om hur viktigt det är att låta tankarna få vandra, och för att de ska kunna göra det behöver i alla fall jag röra på mig.

Genom livets toppar och dalar har jag insett att promenader och vandringar är oerhört viktiga för att jag ska må bra psykiskt. Och jag tänker att vetskapen att jag kan påverka mitt mentala välbefinnande genom något så enkelt som att röra på mig är en styrka i sig själv.

Det är något med att sätta en fot framför den andra som får tankarna att följa med och det är där ute i rörelsen som jag har hittat mitt sätt att klara av livets toppar och dalar.

När tankarna snurrar och känslorna stormar inombords kan det vara svårt att sitta still. Då finns det inget bättre än att komma ut och låta kroppen röra sig och ge tankarna ett utrymme att andas. Det behöver inte handla om att lösa något specifikt utan bara om att rensa huvudet. Att låta tankarna komma och gå utan krav på lösningar eller slutsatser.

Precis som stigarna jag går på kan tankarna slingra sig åt oväntade håll, ta omvägar eller hitta nya riktningar. Och där mellan stegen har jag lärt mig att livet alltid går vidare och att jag bara behöver följa med, ett steg i taget.

/ Urban

Ps. Blogginlägget jag skulle skriva färdigt får publiceras någon annan dag. Ds.

Igår morse upptäckte jag att Per Gessle släppt en ny skön singel. Denna gång en duett tillsammans med Amanda Ginsburg och en text om ordets makt och hur ord kan fungera som plåster på våra sår.

Ord kan vara så små
Och göra skada ändå
Men mina är starka som stål
Och blir plåster på dina sår
Mjukt på dina sår

Ord kan bygga magi
Mirakel fyrverkeri
Jag hoppas de går att förstå
Och blir plåster på dina sår
Mjukt på dina sår

Jag känner väl till ordens dubbla natur, att de både kan vara läkande och sårande, beroende på hur de används.

Orden som sägs kan påverka oss på djupet, särskilt om man befinner sig i en känslig och sårbar situation. När man mår dåligt kan välmenande kommentarer ibland kännas okänsliga eller bagatelliserade trots att de egentligen är avsedda att hjälpa. Särskilt när den som säger orden saknar förståelse för vad man går igenom.

Men jag vet också att ord som sägs kan fungera som ett slags emotionellt plåster, som tröstar, lugnar och läker. När någon lyssnar och använder sina ord med omtanke och empati, kan det skapa en känsla av samhörighet, minska känslan av ensamhet och ge oss hopp även i mörka tider.

Men även kommunikationen med oss själva är viktig. Att sätta ord på sina tankar, känslor och upplevelser kan lindra smärta och hjälpa oss att bearbeta det som är svårt och jobbigt.

/ Urban

Jag brukar ibland få höra att jag är en bra lyssnare och så är det nog. Men ärligt talat så brukar jag ibland anta att jag förstår vad den andre menar och vill ha sagt, vilket gör att jag ligger steget före, drar slutsatser och kanske avbryter och fyller i, istället för att låta personen tala till punkt.

Kanske är det så att vi ofta tror att vi lyssnar men istället kommer vi med goda råd, förklaringar, lösningar och tröst. Tänker att det finns en balans mellan att dela våra egna erfarenheter och att bara lyssna på andra. När vi lyssnar utan att känna behovet att jämföra eller svara med våra egna berättelser, ger vi utrymme för den andre att känna sig hörd och förstådd. Och ibland är det nog just den känslan av att bli lyssnad på som människor behöver mest.

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd, då gör du inte det jag bad dig om. När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta varför jag inte borde känna som jag gör, då trampar du på mina känslor. När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste lösa mitt problem, då sviker du mig, hur konstigt det än låter…

Läste nånstans att lyssnandet är ett slags dubbelseende, i vilket man både ser utåt och inåt. Vi tittar och söker ögonkontakt med den som talar samtidigt som vi målar upp bilder i vårt inre av de ord som sägs. Dessa bilder skapas såklart utifrån våra föreställningar, erfarenheter och upplevelser av livet. Men som den välkända dikten säger gör vi något som den personen faktiskt inte bad om när vi börjar ge råd, och hur konstigt det än kan verka så sviker vi faktiskt den som bett oss lyssna då vi känner att vi måste lösa dennes problem.

Att lyssna är inte enbart att uppfatta orden i det någon säger, det handlar lika mycket om att uppfatta ansiktsuttryck, kroppsspråk och tonfall. Att lyssna utan att försöka lösa den andres problem innebär att vi lyssnar utan att bedöma det vi hör som rätt eller fel, dumt eller smart, passande eller opassande.

Att vi lyssnar med hela kroppen, lämnar våra egna tankar och flyttar uppmärksamhet och koncentration till den som talar genom att nicka, ha ögonkontakt och hmm-a litegrann.

/ Urban

Att klaga på Gud är ett sätt att vara ärlig med sin smärta, sin frustration och sin oförståelse inför det svåra och jobbiga man möter i livet.

Genom att klaga erkänner man också att Gud är den som kan bära och förstå dessa känslor. Klagan kan då bli en form av bön där man är i dialog med Gud istället för att vända sig bort från honom. Man får helt enkelt vara arg, besviken och ledsen tillsammans med Gud, han tål det.

Gud vill inte att vi ska vara så heliga att vi inte är mänskliga. Gud vill inte ha falska böner och lovsånger. Gud vill ha en ärlig sann, riktig relation.

Regina Brett

Han är inte rädd för våra känslor, utan han vill att vi ska komma till honom precis som vi är, med hela vårt känsloregister. Han vill möta oss där vi är, även i våra mest sårbara och arga ögonblick.

Rikta ilskan dit den hör hemma, i stället för att rikta den inåt. Det skapar bara sorg och nedstämdhet. Det är en stor gåva att vi, som kristna och kristen kyrka, har en tradition av att rikta ilskan mot Gud och ropa på honom, som mästaren gjorde på korset: Han ropade: – Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?

Per Arne Dahl

Ibland tror jag dock att vi som kristna och kyrka glömt bort den stora gåvan vi fått i att få visa ilska gentemot mot Gud. Många gånger finns det istället en föreställning om att man som kristen hela tiden behöver vara tacksam, lugn och förlåtande, även i relationen till Gud. Men jag menar att man har rätt att bli arg på Gud och att det är nyttigt att skälla ut honom!!

Tänker att psaltaren kan ge oss ett språk för de jobbigaste av känslor. Psaltaren visar oss nämligen att inga mänskliga känslouttryck är opassande att komma inför Gud med.

Psaltarpsalmerna hjälper mig att vara ärlig. För de förser mig med formuleringar till böner jag inte skulle bett om inte psalmerna hade uppmanat mig till det. Jag har lärt mig att be mer mänskligt genom att läsa psalmerna och göra dem till mina böner.

Philip Yancey

Vi får vara vaksamma så att vi inte begränsar hur tron får komma till uttryck. Vi behöver inte bara sjunga glada poppiga lovsånger för livet är ju inte på topp alla dagar.

/ Urban

Allt i våra liv påverkas av vilken syn vi har och inte minst hur vi ser på oss själva. Och det i sin tur är ofta beroende av hur andra har sett på oss. Andras ögon kan vara så olika, de kan ge värme, närvaro och livsmod men också fruktan, tomhet och förakt.

Många av oss är nog våra värsta kritiker, vi har liksom en tendens att fokusera på våra svagheter och misstag mer än våra styrkor och framgångar. Vi jämför oss med andra och kan känna oss otillräckliga, ovärdiga och tyngda av skuld och skam.

Visst, att vara självkritisk kan ibland hjälpa oss att växa och bli bättre, men om vi är allt för självkritiska kan det istället skapa osäkerhet, ångest och låg självkänsla.

Tänk om vi istället skulle försöka se oss själva genom Jesu kärleksfulla blick! Tror nämligen att han ser oss på ett helt annat sätt än vi själva, när vi ser brister, misslyckande och svagheter ser han potential och värde. Hans syn på oss är inte begränsad av våra misstag eller våra känslor av otillräcklighet.

Hans syn på oss är grundad i vår inneboende värdighet och potential som skapade i Guds avbild. Och han ser det goda i oss även när vi inte kan se det själva. Med andra ord, medan vi ofta dömer oss själva utifrån vad vi gör eller inte gör, ser Jesus oss i ljuset av vem vi är i vårt innersta och den kärlek han har för oss.

Att förstå och acceptera detta kan vara en utmaning för oss, men också en befrielse då denna syn kan hjälpa oss att vara mer barmhärtig mot oss själva och att förstå att vi inte behöver vara perfekta för att vara värda kärlek och respekt. Att se på sig själv på samma sätt som Jesus handlar om att försöka se sig själv genom en lins av kärlek, nåd och förlåtelse.

/ Urban

Läste nånstans att varje människor har sin egen grundton likt tangenterna på ett piano har en viss ton, men att vissa upplevelser och erfarenheter kan få oss att ändra vår melodi.

En del människor har ett hetsigt temperament medans andra är lugna. En del är blyga medans andra är utåtriktade… Men samtidigt är det ju så att olika sidor av vår personlighet kommer fram i olika sammanhang. Vi har alla olika nyanser och det är inte alltid så lätta att kategorisera, men jag tror det finns två saker som förändrar oss i grunden: kärlek och kriser. 

Både kärlek och kriser har en förmåga att på olika sätt påverka de djupaste lagren av vår identitet och personlighet. Tänker att båda tvingar oss till anpassning och att vassa kanter i våra personligheter på så sätt kan slipas ned. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan att spelas…

Kärlek, i alla dess former: romantisk kärlek, föräldraskap, vänskap men också självkärlek har en kraftfull inverkan på vårt inre liv.

Kärleken kan göra att vi upptäcker nya lager i oss själva som vi inte visste om, och att älska och bli älskad kan förändra våra prioriteringar och värderingar. Den kan öppna oss för nya sätt att förstå oss själva och andra. Och när vi älskar, ökar vår förmåga till sårbarhet, empati och medkänsla, det kan också stärka vår känsla av mening och tillhörighet.

När livet krisar kan vi upptäcka en inre styrka som vi inte visste att vi hade. När det känns som att marken under oss försvinner kan vi tvingas omvärdera vad som verkligen är viktigt och betyder något.

Tror att kriser ofta förändrar vårt perspektiv på livet, det kan väcka tacksamhet för det vi har, även om det är lite, och vi kan lära oss att uppskatta nuet mer. Samtidigt tänker jag att en ödmjukhet kan växa fram ur insikten att livet är skört och oförutsägbart.

När vi själva går igenom en kris blir vi ofta mer medvetna om att andra människor också kämpar med sina egna utmaningar, även om de inte alltid är synliga på ytan. Den egna sårbarheten kan öppna upp en större förståelse och medkänsla för andras svårigheter. Det är som om vi genom våra egna smärtsamma upplevelser lär oss att relatera till andra på ett djupare plan.

/ Urban

Ibland händer det saker i ens liv som man inte riktigt kan släppa. Saker som känslomässigt är svåra att hantera och ju mer man tänker desto sämre mår man. Det är lätt hänt att man fastnar i negativa tankemönster eller ältar en händelse och då kan det kännas som att tankarna bara växer och blir tyngre ju mer man fokuserar på dem.

Tror att vi alla har saker inom oss som vi skulle vilja prata om, men som vi av rädsla istället går och bär på själva. Personligen gick jag många år och bara på massa ”skit’ inom mig som jag inte vågade tala om, trots att det enda jag egentligen ville var att få ur mig det. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det.

Det gick flera år utan att jag berättade om mitt mående och att jag hade posttraumatisk stressyndrom, men när jag väl tog mod till mig och berättade om mitt mående började jag läka som människa.

Psykoterapeuten som jag då började gå hos berättade att merparten av hans klienter genom åren målat upp en felaktig bild av hur det kommer att bli när man säger som det är. Precis som många andra hade jag byggt upp scenarion i mitt huvud med de värsta tänkbara konsekvenserna av att vara ärlig om mitt mående.

Rädslan för att bli dömd, inte förstådd eller för att belasta andra kan skapa en känsla av det kommer bli ”en bomb” att säga sanningen om sitt mående. Men i verkligheten kan det snarare leda till lättnad och stöd. Stegen känns lättare när man väl fått ur sig det jobbiga, och många med mig har nog upptäckt att omgivningen är mer förstående och accepterade än man trott.

Att få prata öppet och ärligt med någon som lyssnar kan vara oerhört befriande. Att inför en vän, psykolog eller själavårdare få sätta ord på det som känns svårt och överväldigande kan göra att vi börjar se saker från ett annat perspektiv. När vi inte längre behöver hålla allt inom oss, känns bördan lättare och stegen framåt mer möjliga att ta.

Kan det vara så lätt att man blir less på att vara ledsen? Kan det vara så bra att man blir trött på att vara trött? Jag inte vet jag men nu när jag fått ur mig skiten när någon riktigt lyssnat på vad jag har känt är det som om det har minskat, annat växt sig stort….

Tommie Sewon

/ Urban

Vår syn på andra människor påverkar ofta hur de ser på sig själva. När vi uttrycker förväntningar, uppskattning eller kritik gentemot andra kan de medvetet eller omedvetet börja anpassa sitt beteende utifrån det.

Om vi till exempel ser någon som kompetent och pålitlig så kan denna person börja känna sig mer självsäker. Å andra sidan om vi ser någon som mindre kapabel så kan den personen börja tvivla på sin egen förmåga.

Om vår syn på andra kan påverka deras sätt att se på sig själva, kan såklart vår egen syn på oss själva påverka våra tankar, känslor och handlingar…

…om vi har en felaktig eller negativ självbild kan det begränsa oss, skapa onödig osäkerhet och hindra oss från att bli de vi innerst inne vill. Därför är det viktigt att vi ständigt funderar på hur vi ser på oss själva och utmanar de tankar som faktiskt inte stämmer överens med verkligheten.

Hur vi pratar med oss själva spelar en avgörande roll för vår självbild. Om vi ständigt kritiserar oss själva, blir den negativa självbilden starkare. Om vi däremot har en vänlig och kärleksfull inre dialog kan det ge oss en mer positiv och balanserad syn på oss själva.

Att vårda en sund självbild innebör att ha en balanserad syn på sig själv, där man känner igen sina positiva egenskaper och styrkor samtidigt som man inte blundar för sina begränsningar.

Att ha en bra självbild handlar alltså inte om att vara perfekt utan om att ha en realistisk och kärleksfull uppfattning om sig själv och sina förmågor, och att man förstår att man har ett värde oavsett prestation.

/ Urban