Urbans Tankar och Funderingar

Under en promenad tillsammans med en vän fick jag höra att man kan likna livet vid en Zebra, vilket jag tycker är en klockren beskrivning på hur det är att vara människa.

Det är en metafor som beskriver livets kontraster, de ljusa stunderna och de mörka precis som ränderna på en zebra. Ibland är de ljusa ränderna bredare och mer framträdande än de mörka och ibland är det precis tvärtom. Och jag vet mycket väl att de mörka perioderna kan kännas långa men precis som på en zebra kommer de vita ränderna alltid tillbaks, även om de till en början kan vara smalare och mer diskreta.

Precis som en zebras ränder är en del av dess identitet och gör den unik, är våra upplevelser, både de positiva och negativa en naturlig del av våra liv. Tillsammans skapar det svarta och vita en helhet, ett unikt mönster som gör varje människas liv till sin egen berättelse.

Att se livet som en zebra kan också vara ett sätt att förstå och acceptera att livet sällan är helt perfekt eller helt mörkt, ofta är det en blandning av båda. Man kan nämligen vara glad och ledsen, lugn och orolig samtidigt. Det är faktiskt helt naturligt att känna så, eftersom våra känslor är komplexa och kan rymma flera lager och nyanser. 

/ Urban

Jag tänker att Guds plan för ens liv kan liknas vid ett pussel och att vi alla är pusselbitar i ett gigantiskt pussel. Och precis som barn ofta gör försöker vi ibland tvinga ner vår pusselbit på en plats där den faktiskt inte ska sitta. Vi trycker och lirkar tills den passar utan upptäcka att motivet då blir fel.

Precis som ett pussel består av många enskilda bitar som till en början kan verka oklara och slumpmässiga kan våra liv innehålla upplevelser, händelser, erfarenheter och beslut som inte alltid verkar hänga ihop. Men precis som pusselbitarna så småningom faller på plats och bildar ett motiv tror jag att händelser och beslut i våra liv kan få en mening och en plats i Guds plan.

Guds plan för ens liv kanske är som ett stort pussel som finns inom en ram. Innanför ramen har vi stor frihet att lägga vilken pusselbit vi vill. Ibland håller vi på i ena hörnet och ibland i mitten och så vidare, men allt är liksom Guds plan. Men vi kan också strunta i att lägga en pusselbit, det vill säga gå emot Guds vilja och plan. Och ibland kanske vi rentav försöker få in en pusselbit från något annat pussel.

Man skulle kunna säga att det hela tiden är en balans mellan Guds plan och vår egen fria vilja. Och eftersom Gud är allseende och allvetande så kan han hela tiden se hela pusslets bild, men vi har frihet att välja hur vi bit för bit vill bygga det. Varje val vi gör i livet är som att lägga en bit i pusslet, ibland passar biten perfekt, ibland kanske den inte gör det och vi måste prova igen.

/ Urban

Först så blir man TRÖTTER, man orkar ingenting. och ingenting spelar längre någon roll. Sen blir man BLYGER och man orkar inte träffa massa folk. Sen blir man BUTTER och man är ledsen, dämpad och arg. Sen så blir man TOKER och står inte ut med någonting, man tror att man blivit tokig! Sen blir man PROSIT, immunförsvaret har sänkts. Sen blir man KLOKER, man börjar omvärdera livet, och man ser livets mening igen. Och slutligen så blir man GLADER. Man blir stark och man känner glädje igen.

Tycker att texten om de sju dvärgarna är en klockren beskrivning på hur det är att genomgå en kris. Av egen erfarenhet vet jag att de olika dvärgarna i berättelsen om Snövit representerar olika känslor och reaktioner som vi människor kan uppleva under en kris, men det finns inte alltid så tydliga gränser mellan de olika stadierna i en kris..

Tänker att krisreaktioner är naturliga och normala svar på onormala och överväldigande händelser. Det är liksom kroppens sätt att försöka hantera och bearbeta det som hänt. Det är ett tillstånd man hamnar i när ens tidigare erfarenheter och kunskaper inte räcker till.

Det är viktigt att förstå att dessa reaktioner är en naturlig del i att vara människa. Alla får vi möta sorger och besvär och uppleva kriser i livet. Då kanske texten om de sju dvärgarna kan vara till hjälp, både i vår egen kris och när vi möter andra människor som är i kris. Det är också viktigt att komma ihåg att dessa reaktioner inte alltid syns på utsidan. Ibland kan man verka oberörd till det yttre samtidigt som det går på högvarv i ens inre.

/ Urban

Många av oss är nog uppvuxna i en kultur som anser att obehagliga känslor ska undvikas, så vi flyr, trycket ner och dövar det som är jobbigt. Men att tillåta sig att känna känslor är viktigt om man vill vara sann mot sig själv.

Det jag lärt mig i mitt livs berg och dalbana är vikten av att känna sina känslor. För när jag började våga att känna allt det jobbiga så insåg jag också att det hände något i mitt inre. Man skulle kunna säga att det är som att kroppen belönar oss när vi är modiga och vågar känna det jobbiga fullt ut.

Det är alltså hälsosamt att våga känna sina jobbiga känslor, för genom att verkligen uppleva dessa kan vi frigöra oss från deras grepp och börja läka. Trycker vi undan dem stannar de däremot ofta kvar och kan påverka oss negativt på lång sikt, både fysiskt och psykiskt.

Visst kan det vara jobbigt, men det som är häftigt med att vara människa är att vi har ett så brett känslospektrum. Om vi försöker trycka undan och döva sorgen, ilskan, frustrationen och nedstämdheten hindrar det oss samtidigt från att känna riktig glädje och lycka. Men genom att tillåta oss själva att känna de mörkare sidorna av livet, blir vi också mer öppna för att fullt ut känna de ljusare sidorna. Att känna det som är jobbigt kan också lära oss att uppskatta de stunder av lycka och lättnad som vi ibland tar för givna.

/ Urban

I filmen ”Sune i Grekland – All Inclusive” finns det en kort men tänkvärd dialog mellan Sune och hans tjej Sophie, som jag ofta återkommer till i tanken.

– Karl Sune Rudolf Andersson ibland är du bara för mycket!

– Jaha, ibland är du faktiskt för lite!

Alla känner vi nog vänner och bekanta, arbetskollegor och släktingar som ibland bara är för mycket. Människor som tar alldeles för stor plats, har åsikter om ditt och datt och typ älskar att höra sin egen röst! Människor som mer än gärna framför sina tankar, åsikter och funderingar, och som alltid vet mest och bäst. Men om man nu kan vara för mycket så måste man också kunna vara för lite? Eller hur?…

…och när jag nu sitter i soffan och skriver detta fundera jag på om jag själv är för mycket eller för lite. Jag vet att jag förr var som en liten mussla som bara ibland öppnade sig, men allt för ofta var tyst och stängd. Idag är jag mer spontan och frimodig i att säga vad jag tycker och tänker och ibland kanske det är för mycket? 🤔 I medarbetarsamtal har jag till exempel fått frågan om jag haft tankar på att bli politiker eller förskolechef?

Att vara för mycket kan nog innebära att man uppfattas som överdriven i sitt beteende, i sina känslor och i sitt sätt att uttrycka sig. Att man är dominant och tar mycket utrymme, samtidigt som man har stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse. Självklart är detta generaliserat och det som är för mycket i ett sammanhang kan vara helt accepterat och uppskattat i ett annat.

Att vara för lite kan innebära att man inte bryr sig om sina egna behov, åsikter eller känslor i tillräcklig utsträckning, vilket kan göra att man blir osynlig och förbisedd. Att man känner sig överkörd och nedvärderad. Att vara för lite handlar alltså om att inte ta den plats man faktiskt har rätt till, att vara för tyst eller för anpassningsbar.

Jag tänker att det kan vara problematiskt att vara för mycket eller för lite, det gäller att försöka hitta en balans där man kan vara sig själv och uttrycka sig autentiskt utan att varken ta upp all plats eller försvinna helt.

Balans innebär att kunna uttrycka sig och ta plats när det behövs, men också att veta när det är dags att lyssna och ge utrymme åt andra. För att få till den balansen krävs självkännedom och medvetenhet om hur ens beteende påverkar andra och en själv. I vissa situationer kan det vara rätt att ta ett steg framåt och vara mer medan det i andra kan vara bäst att vara mindre.

/ Urban

Min tro är som ett förhållande, som ett äktenskap, det är med- och motgångar, sorger och besvikelser men framför allt är det kärlek, nåd och värme… Och precis som alla förhållanden så behöver tron både vård och omsorg, så att den kan vara livet ut.  

Ett äktenskap handlar inte bara om passion, utan om vilja och beslut. I början kan kärleken kännas som en överväldigande kraft, men med tiden blir det tydligt att det som håller relationen stark inte bara är intensiva känslor utan det dagliga valet att stå kvar vid varandras sida.

Precis som i ett äktenskap handlar tron alltså inte bara om känslor som kan vara intensiva ena dagen och avtagande nästa, utan om ett beslut att stå fast vid sitt val, oavsett hur det känns för stunden. Man skulle kunna säga att det är ett åtagande som går djupare än tillfälliga känslor eller omständigheter, en relation som bygger på tillit och engagemang, och viljan att hålla fast vid ett löfte.

I min värld är relationen till Gud även den en kärleksrelation och utgör därmed inget undantag från den regeln. Som all varaktig kärlek bygger den på att man först och främst bara vill vara tillsammans, så är också relationen till Gud djupast sett sådan. Den är naturligtvis mycket annat också, men detta är själva golvet.

Tomas Sjödin

Tro handlar i grunden om att fatta ett beslut, att lita på på något större än oss själva även om vi inte ser hela bilden. Att tro handlar inte om ritualer och att följa massa regler utan om en  levande och kontinuerlig relation. Att vilja vara tillsammans.

Nästa år har jag och min fru varit gifta i tjugofem år och vi och vårt förhållande har förändrats genom årens lopp, och precis likadant är det med min tro. Den tro jag hade för tjugofem år sedan har förändrats och idag blivit djupare, bredare och mer personlig.

/ Urban

Jag har kommit på mig själv att jag i mina predikningar ofta säger ”jag tror…”, och visst det är väl förståeligt att vilja uttrycka sin personliga tro. Men om jag använder de orden för mycket kanske det kan ge intrycket av osäkerhet eller att budskapet är subjektivt snarare än grundat i bibeln. Kanske ska jag börja uttrycka mig mer direkt och med auktoritet?

När jag nu sitter reflekterar över varför jag använder det uttrycket så ofta så beror det nog på nån slags ödmjukhet. Att jag liksom inte är helt säker på att det jag säger stämmer och därför vill jag säkra upp det hela med att säga att ”jag tror…”

Kanske är det så att jag i min förkunnelse mer ska börja använda uttryck som ”Guds ord säger…” och ”vi tror…” Men att tro det är personligt. Tron är olika för oss alla. Den är unik och den är din och min, och kristen är man självständigt och personligt, men inte ensam.

Att vara kristen är djupast sett inte att tillhöra en definierad grupp, det är att tillhöra och följa en definierad frälsare med namnet Jesus. Dessa individer är utifrån det sammanflätade men de är inte likadana och ska inte så vara, de är skapade olika men tillhör samma övertygelse och hopp. Kristen är man självständigt och personligt men inte ensam.

Carl-Henric Jaktlund

Jesus lärde ju oss att be ”Fader vår” istället för ”Fader min” och det är ju något visst med att läsa den apostoliska trosbekännelsen tillsammans med andra. När vi ber ”Fader vår” eller läser den apostoliska trosbekännelsen gör vi det inte bara som individer, utan som en del av en större gemenskap.

Tron har nämligen två aspekter, den enskilda och den gemensamma. Båda behövs, för givetvis kan vi inte bara förlita oss på andras tro och erfarenheter. Vi behöver en egen tro, men tyvärr har kyrkan ofta haft en tendens att säga: Kom som du är och bli som oss!

Visst, vi strävar alla efter att bli mer lika Jesus men det innebär inte att vi med automatik ska bli likadana allihop. Tänk på Abraham, Isak och Jakob. Var och en av dem hade en unik resa med Gud. Gud mötte dem på olika sätt och i olika omständigheter, men i varje fall var det en personlig upplevelse.

Den personliga tron formas av en människas erfarenheter och reflektioner och om vi nu lever i ett individualistiskt samhälle så kanske det andliga livet också ska få vara det?

Kyrkan behöver vara en plats med rymd kring tron. Inte så att det blir oklart vilken tro som står i centrum, ingen annan än den kristna kan befinna sig där utan att kyrkan slutar vara kyrka. Men inom den egna tron är rymden viktig, där får det inte vara för trångt.

Carl-Henric Jaktlund

Alla har vi olika uttryckssätt för vår tro, eftersom vi ber, tänker, läser, lovprisar och tvivlar på olika sätt. Kyrkans uppgift är att ge rum för frågor, tvivel och ifrågasättanden. Att samtala om livet och tron. Ingen av oss kan på egen hand förstå höjden, bredden, längden och djupet i tron, där behöver vi varandra.

Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet….

Efesierbrevet 3:16-18

/ Urban

Idag är vi drygt 8 miljarder människor på jorden och majoriteten av dessa varken tycker eller tänker som mig. De har helt enkelt vuxit upp med andra traditioner, värderingar och synsätt än mig…

…Det är nämligen så att vi påverkas av allt det vi fått med oss sedan barnsben. Hur vi upplever och förstår världen omkring oss formas av våra egna perspektiv och de erfarenheter vi har, av invanda värderingar och de fördomar vi har.

Fördomar? Ja, faktum är att vi alla har förutfattade meningar eftersom det är en naturlig del av hur hjärnan bearbetar information. Fördomarna, de uppstår av att vi kategoriserar det vi ser och hör för att på så sätt snabbt kunna förstå och reagera. Visst, kan det vara hjälpsamt att kategorisera men samtidigt kan det leda till orättvisa bedömningar och stereotypa bilder av människor.

Vi avläser texter och situationer, men vi läser oss också in i texter och situationer.

Staffan Selander, Per-Johan Ödman

Vi ser vad som händer eller vad som står i en text och förstår det på ett grundläggande sätt. Men sedan tolkar vi och ger mening åt det vi ser eller läser baserat på våra egna erfarenheter, kunskaper och känslor. Man skulle kunna säga att vi lägger till vår egen förförståelse och gör situationen eller texten relevant för oss själva.

Livet handlar alltså i stor utsträckning om tolkningar, och att vi tolkar livet utifrån oss själva kan ibland leda till missförstånd, konflikter och begränsade perspektiv. Men genom att vara medvetna om att våra tolkningar är formade av vår subjektiva verklighet kan vi öva på att ta in andras perspektiv och synsätt.

Det är också viktigt att vara medveten om sina fördomar och aktivt arbeta på att minska deras inflytande på våra handlingar och beslut. Och genom att utmana våra egna fördomar och vara öppen för nya perspektiv kan vi också bli mer öppensinnade och rättvisa i vår bedömning av världen runt omkring oss.

/ Urban

Dagens samhälle är starkt influerat av självförverkligande och framgångs filosofi. Ändå från barnsben uppmanas vi att tro på oss själva, att ta för oss och förverkliga våra drömmar. Fokus ligger ofta på individuell utveckling, prestation och att nå personliga mål. Samtidigt kan det leda till både press och stress att ständigt sträva efter att uppnå mer och att leva upp till idealen lycka och framgång. Och kan man verkligen bli precis vad man vill?

Orden: du kan bara du vill, skapar orealistiska fantasier. De flesta har inte alls möjlighet att förverkliga sina drömmar trots att de tänker positivt varje dag.

Owe Wikström

Det är ytterst tveksamt att man kan bli precis vad man vill, det finns nämligen flera olika faktorer som påverkar våra möjligheter att nå våra drömmar. Till exempel sociala och ekonomiska förutsättningar, våra fysiska och mentala förmågor samt yttre omständigheter.

Men med rätt förutsättningar, hårt arbete och realistiska mål kan man nå långt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att framgång och lycka inte nödvändigtvis innebär att uppnå alla sina drömmar, utan att hitta en balans som fungerar för en själv.

Självklart är drömmar viktiga, det är nämligen de som får oss att agera i livet. Och för mig är drömmar lite som att andas, slutar man andas så dör man och slutar man drömma dör man litegrann som människa.

Drömmarna de är som morötter som lockar på oss och alla har vi nog ett djupt mänskligt behov av att vilja växa. Alla vill vi nog testa vår drivkraft, våra färdigheter och talanger och genom att drömma kan en framtidstro skapas och utifrån drömmarna kan man sedan sätta upp mål i livet.

Ibland behöver man avstå från en sak för att kunna uppnå en annan, och för att en dröm ska kunna gå i uppfyllelse så behöver den på något sätt förankras i vår personlighet, i våra egenskaper, gåvor och talanger.

Det är som sagt värdefullt att drömma, men det är också viktigt att vara medveten om våra egna styrkor och begränsningar, och det sammanhang vi befinner oss i. Ibland behöver vi omformulera våra drömmar baserat på den verkligheten vi lever i eller hitta andra sätt att känna oss uppfyllda. Och måste alla drömmar verkligen gå i uppfyllelse? Nej, jag tror faktiskt inte det, ibland kan nog en dröm ha ett eget värde.

Flyr gör man för att slippa verkligheten, drömmer gör man nog oftast av det motsatta skälet, för att orka med verkligheten. Drömmarna är våra allra starkaste drivkrafter. Längtan eller drömmen är en öppning mot något, något man kan värma sig vid en stund utan något egentligt krav på att förverkliga denna längtan.

Tomas Sjödin

/ Urban

Ordet NEJ är ett av de mest grundläggande och kraftfulla orden vi har i det svenska språket. Ett viktigt ord för att skapa balans i livet, men det är också ett av de mest komplexa orden som finns.

Vad komplext? Alla vet väl att ordet nej är ett uttryck för avslag eller förnekelse. Att det är ett ord som används för att sätta stopp, säga emot eller avvisa någon eller något.

Men har du tänkt på att det i Sverige är vanligt att börja en mening med nej. Ett exempel är den märkliga kombinationen ”Nej, vad trevligt”. Ett motsägelsefullt sätt att uttrycka sig där ordet nej används som ett förstärkningsord för att uttrycka glädjen. Ett annat exempel är ”Nej, nu måste vi gå hem” där nejet används som en förstärkning som snarare uttrycker en plötslig insikt eller ett beslut än ett avslag. Ett tredje exempel är frasen ”Nej men, är det du!” där nejet används för att uttrycka förvåning snarare än förnekelse.

Ett sätt att förklara detta ständiga nejande är att det vittnar om en dold skuldkänsla över att ha det för bra. Samvetet är på väg att höja sitt finger och då är det dags att vi säger: nej, nu måste vi komma igång igen, eller: nej, det duger inte att sitta och kallprata, eller: nej, nu måste jag sova. Nejet vittnar om en osynlig dialog. Nejet förutsätter två parter, två viljor, en för och en emot.

Owe Wikström

Att kunna säga NEJ är en viktig färdighet för vårt eget välmående, ett uttryck för självrespekt och gränssättning. Och jag vill påstå att jag i alla fall blivit hyfsat bra på det, till exempel innebar min utmattning att jag lärt mig att lyssna på vad min kropp säger och sätta gränser utifrån det.

NEJ är ett ord som är helt avgörande för att kunna upprätthålla balansen mellan andras förväntningar och ens egna behov. Ett sätt att skydda sin tid och energi, men också ett sätt att skydda sitt inre och sina värderingar.

Att säga NEJ kan bygga upp ett liv där vi känner oss både trygga och respekterade, både av oss själva och av andra. För att kunna säga JA till det som verkligen betyder något för oss måste vi säga NEJ till det som inte gör det, vilket inte alltid är så lätt i en värld där vi ständigt möts av krav, förväntningar och möjligheter.

Ska vi leva länge måste vi säga nej till det som förkortar livet. 

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick en stund. 

Ska vi säga ja till det som är vår livsuppgift måste vi säga nej till det som inte är det.

Ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner. 

Alf B Svensson

/ Urban