Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt

Jag tänker att livet på många sätt är som en labyrint, där det finns många vägar att välja emellan och kanske är det så att även en återvändsgränd kan tillföra något till helheten. Ibland tror man att man hittat en genväg men sedan visar det sig att den ledde åt helt fel håll och ibland så går man vilse.

Kanske har du precis som jag nångång tappat bort dig själv fullständigt. Man går och går och försöker hitta ut, men efter ett tag inser man att man bara går runt i cirklar. Där varje nytt försök att hitta rätt bara leder tillbaks till punkten där man insåg att man var vilsen.

Man är arg, ledsen och frustrerad och vet inte ens hur man hittar tillbaka till starten, och man inser att den väg man går på inte leder dit den skall. Och det lönar sig ju inte att springa om man är på väg åt fel håll!

Att gå vilse är ett sätt att lära sig hitta rätt

Afrikanskt ordspråk

Jag tänker att det är helt okej att gå vilse ibland, att det är mänskligt och att det faktiskt är ett sätt att lära sig hitta rätt. Ibland måste man liksom pröva andra vägar för att upptäcka att man redan går den rätta vägen, och ibland måste man gå vilse i sig själv för att kunna hitta sitt rätta jag.

Visst ibland går man rätt från början, men ganska ofta går det lite i kringelikrokar innan man hittar rätt. Och det är bara att konstatera att alla dagar inte är spikraka.

Självklart ska man ha planer i livet och det är ju mer sannolikt att man kommer dit man vill om man har mål och en slags rikting i livet…

…men ibland blir det inte alls så som man tänkt sig, ens planer går om intet och man känner sig vilsen i livets labyrint och när man inser att man tappat bort sig behöver man stanna upp en stund och landa i det som är. För att sedan i lugn och ro ta reda på vad som behövs för att komma på rätt väg igen.

Och om man hela tiden strävar efter att skapa det liv som man på förhand vill ha är risken stor att man tror att det bara finns en väg och blundar för andra möjligheter. Så våga gå vilse ibland, du vet aldrig vad du finner eller för att använda Tomas Tranströmers ord ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”.

/ Urban

Prövningar & frestelser

Kyrkoårets tema den här söndagen är prövningens stund och jag tänker att det säger något om vårt livsvillkor här på jorden. Alla möter vi olika slags prövningar i livet och en del av oss verkar ha fått större del än andra.

Den moderna västerländska förväntan på livet är att vi ska vara friska och lyckliga. Och att allt annat är en slags avvikelse som går att rätta till, men är inte det en ganska skev bild av livet?

Kanske är det så att vi får möta prövningar, frestelser, svårigheter och lidanden betydligt oftare än vi skulle vilja. Men faktum är ju att livet både är härligt och vedervärdigt i en oförutsägbar och kanske lite orättvis blandning.

Jag tänker att en prövning inte alltid är en frestelse och en frestelse inte alltid är en prövning, men kanske är det i livets svårigheter och lidanden som frestelserna blir extra lockande. För de tycks vara enkla utvägar.

Läste nånstans den klockrena beskrivningen att skillnaden på prövningar och frestelser är att ena stunden bli serverad fiskbullar och nästa gräddtårta.

Men är det inte så att vi behöver motstånd för att kunna växa som människor? Och att prövningar därmed inte bara är något negativt utan snarare något som vi faktiskt behöver för att kunna växa som människor både andligt och själsligt. En del av dem gör oss till sannare och starkare människor.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Matteusevangeliet 6:13

Men ändå ber vi i Fader vår om att inte utsättas för prövning. En bön som många av oss dessutom bett många gånger, hur går det ihop? Varför ber vi så om det nu är så att prövning är bra för andliga mognad? Förr bad vi ”inled oss icke i frestelse”, men nu har det blivit en bön om att slippa prövning, hur ska man förstå detta?

Tydligen kan det grekiska ordet som används i grundtexten betyda både prövning och frestelse så båda översättningarna är alltså riktiga. Personligen föredrar jag ordet frestelse, vilket också är det ord som används i Svenska Folkbibeln.

Båda formuleringarna får det dock att låta som att det är Gud som prövar eller frestar oss, är det verkligen så?

Nej, jag tror inte att det Gud som gjort att jag fått uppleva massa prövningar i livet. Det är inte han som kommit med svårigheterna och lidandet men han har inte heller förhindrat det.

Kanske ska vi se orden i Fader vår som en insikt om vår egen svaghet. Vår oförmåga att på egen hand kämpa mot mörkret i världen och vårt eget inre. Att vi helt enkelt behöver Guds hjälp och omsorg när vi möter prövningar och frestelser.

Och för oss inte in i frestelse (prövning), utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).

Matteusevangeliet 6:13 (kärnbibeln)

Skydda oss från oss själva och från djävulen. 

Matteusevangeliet 6:13 (The message)

Vi möter prövningar och frestelser, ibland går det bra och ibland misslyckas vi. Men Gud lämnar oss inte vare sig vi lyckas eller misslyckas. Och han vill hjälpa oss om vi tar emot hans förbarmande och accepterar hans hjälp.

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Hebreerbrevet 4:15-16

/ Urban

 

Kärlek

Jag tror att vi människor har ett grundläggande behov av kärlek. Att få älska och bli älskade är ett mänskligt behov som behöver tillfredsställas för att vi ska må bra.

Och vi önskar väl alla kunna vandra kärlekens väg genom livet och att de människor vi möter på vår vandring genom livet också skulle göra det? Att både mitt egna och andras liv skulle präglas av kärlek.

Ibland tror jag dock att kärlek blivit ett lite utslitet ord för något vi tillfälligt känner eller upplever. Vi vet liksom vad kärlek är men det är knepigare att beskriva den.

Men är kärlek verkligen en känsla? Visst det vardagliga pratet om kärlek kan nog få oss att tro att kärlek är någon form av känsla. Visst kärleken frambringar känslor men själva kärleken är ingen känsla, utan det är snarare en handling, ett viljebeslut.

Vi bör se kärleken som en stark kraft, ett förhållningssätt som är avgörande både för oss själva och vår omgivning. Och att sprida kärlek är nog det finaste som finns och kan göras på så många olika sätt.

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheter och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken

Första Korintherbrevet 13:1-13

Jag tycker väldigt mycket om kärlekens lov, det är stora och vackra ord och man skulle kunna säga att texten är som en predikan i sig.

Problemet är dock att vi ofta framställer texten i romantisk form, den läses ju ofta på bröllop. Vi har fått den att handla om ett kärleksfullt par när den egentligen är tänkt att gälla alla. Kärlekens lov är ju inte bara några goda råd till par utan en uppmaning till hur vi alla förhåller oss till varandra.

Ibland är det enkelt att visa kärlek och ibland är det svårare. Men det världen behöver är kärlek och ännu mer kärlek. Men ingen enda av oss klarar av att älska såsom kärleken beskrivs i Korintherbrevet 13. Men jag tror att Gud kan och vill hjälpa oss i detta, men vi kommer alltid att misslyckas då och då. Det är bara Gud kan älska fullkomligt.

/ Urban

.

Vad vill du att jag ska göra för dig?

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: Jesus, Davids son, förbarma dig över mig. De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: Davids son, förbarma dig över mig. Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: Vad vill du att jag skall göra för dig? Han svarade: Herre, gör så att jag kan se igen. Jesus sade: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig. Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov

Lukasevangeliet 18:35-43

En blind man satt vid vägkanten och när han hör att en grupp människor närmare sig och att det är Jesus från Nasaret som kommer så ropar han med hög röst: Davids son, förbarma dig över mig!

Detta var inte bara ett nödrop från en tiggare bland många andra, utan ett rop som andades förvissning. Han hade verkligen förstått vem Jesus var.

Jesus hör ropet och ser till att någon hjälper mannen fram och frågar: vad vill du att jag ska göra för dig?

Jesus frågar och han lyssnar. Detta är intressant. Tror nämligen att vi ofta tänker tvärtom. Att Jesus säger åt oss vad vi ska göra, inte att han frågar oss vad vi vill att han ska göra.

Varför frågar Jesus: vad vill du att jag ska göra för dig? Var inte det uppenbart? Fattar han inte  vad en blind vill? .

Om den blinde skulle få sin syn tillbaks så skulle hans liv förändras radikalt. Då skulle han kunna jobba och sluta att tigga. Och vi ska också ta i beaktning att på den tiden betraktade judarna sjukdomar som Guds straff så han var säkert utstött.

Å andra sidan tänker jag att frågan är ett tydligt tecken på att Gud tar vår fria vilja på allvar. Även om Jesus kände till mannens behov frågade han honom vad han ville att Jesus skulle göra för honom. Eftersom Gud är kärleken kan han inte köra över oss och tvinga sina lösningar på oss, för då vore han ju inte kärleken utan en diktator.

Jesus frågar inte folkskaran: Vad vill ni att jag ska göra för er? Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Det visar att den kristna tron och Guds relationen är personlig. Och jag tänker att kristendomen bejakar individualismen men inte egoismen.

Vad skulle du svara om Jesus stannar framför dig och frågor: Vad vill du att jag ska göra för dig? Den blinde mannen svarade: Gör så att jag kan se igen! Och det var nog inte bara synen han fick tillbaks, tror också att han fick kärlekens ögon att se med.

/ Urban

Kanske är det så att Gud bestämt sig för att inte behöva höja rösten?

Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där. En stark storm som klöv berget och krossade klipporna gick före Herren. Men herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: Varför är du här Elia?

Första Kungaboken 19:11-13

Måste erkänna att jag har lite svårt för denna berättelse, på något sätt är det som att den begränsar och förminskar Gud. Och hur är det egentligen? Talar Gud med hög stämma eller viskar han bara i ett stilla sus?

När allt oljud var över hörde Elia ett stilla sus och Gud talade till honom, ett sätt som nog var olikt det Elia kände till sedan tidigare. Han var nog van vid att Gud gjorde högljudda och mäktiga manifestationer. Han hade ju utmanat Baals profeter i en kamp om vems Gud som kunde tända offerbålet först.

Självklart kan Gud uppenbara sig, visa sin närvaro och tala på många olika sätt. Men i en tid som vår, med ständigt brus omkring oss så tror jag att Gud föredrar att tala genom det stilla suset.

Kanske är det så att Gud bestämt sig för att han inte ska behöva höja rösten!? Men vi lyssnar efter en storm, en häftig och mäktig känsloupplevelse.

Gud försöker inte överrösta oljuden genom att skrika i vårt öra och den tysta viskningen hör nog bara den som själv blivit tyst och stilla. Den stressade och jäktade märker den inte, och om vi ständigt omges av bruset finns det en risk att vi inte hör Gud tala.

Bli stilla och besinna att jag är Gud

Psaltaren 46:11

Jag tänker att tystnaden är viktig för att kunna växa i sin relation till Gud. Att på något sätt minska på de yttre intrycken för att istället lyssna inåt. Och när vi kämpar och inte riktigt vet vad och hur vi ska be så suckar anden i bön för oss.

I tystnaden väljer man bort ljud och ord även de egna. Istället tillåter man sig att bara vara. I Guds tystnad tillåter vi Gud att tala och vi tillåter oss själva att möta delar av oss själva som vi annars pratar ihjäl eller pratar bort.

Sussie Kårlin

Vi vet inte vad vi bör be om, men anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad anden menar.

Romarbrevet 8:26-27

/ Urban

Alla brottas vi med oönskade tankar i vårt inre

Att ha jobbiga tankar är en del av livet, och jag tror att vi alla mer eller mindre brottas med tankar i vårt inre som vi varken vill ha eller kännas vid. Och det gäller att inte ge dem för stort inflytande.

Alla har vi nog nångång haft problem eller upplevt något jobbigt som skapat tankar som känns oönskade och att tänka dessa tankar eller försöka ändra eller fly ifrån dem tar på våra krafter. Och vi blir varken lyckligare eller friare av att försöka förtränga och fly bort från de jobbiga tankarna.

När något jobbigt hänt är det helt naturligt att vi på något sätt bearbetar det i vårt inre. Vår hjärna kan liksom inte bara stänga av och låtsas som att ingenting hänt. Varken du eller jag kan styra vilka tankar vi tänker men jag tror att vi kan styra hur de påverkar oss. En del kanske tycker att det bästa man kan göra är att distrahera hjärnan så att den inte har tid att ägna sig åt grubblerier och oönskade tankar. Men när vi kämpar emot och inte vill ha vissa tankar är det som att vi vattnar och gödslar ogräset för att det ska försvinna. På något märkligt sätt är det så att tankarna ofta blir större när vi försöker hålla dem ifrån oss.

Jag tror att vi stället måste acceptera eller kanske snarare notera och konstatera det vi tänker för att på så sätt komma ur den onda spiral som de jobbiga och oönskade tankarna ofta leder till. Ett annat sätt att stå ut med de oönskade tankarna som plågar en är att skapa distans till dem. Att se att en tanke bara är just en tanke, hur hemska de än är och den behöver inte heller vara sanningen, vad tanken än försöker hävda!

Men ibland måste man ta sig tid och bearbeta de oönskade tankarna under ordnade former. Till exempel kan man bestämma sig för att under en kvart, en halvtimme eller timma sitta och grubbla och älta det jobbiga för att sedan släppa det för stunden. Genom att göra så låter man inte de oönskade tankarna ha makten över oss.

Och ibland önskar jag att jag var en sån som inte tänkte alls…

/ Urban

Att vara upptäckare, bärare och budbärare av ljuset.

Enligt kyrkoåret så firas idag kyndelmässodagen, en dag som firas till minne av den dag då Jesus bars fram i templet. En dag som till stor del handlar om Jesus som världens ljus. Ordet kyndel är ett gammalt svenskt ord som betyder ljus eller bloss.

I en tid där vi har så mycket skärmar och elektricitet tänker jag att levande ljus ger så mycket av det som är viktigt för oss människor i form av ljus, värme, lugn. Men också trygghet och hopp. Det finns inget som så fort och lätt skapar en mysig stämning som levande ljus och ett enda litet ljus kan ju lysa upp ett stort mörkt rum.

Så här års är det nog också många som längtar efter att dagsljuset ska komma tillbaka mer och mer. Att solen ska få värma vårt bleka ansikte och väcka hoppet om att att det ska bli vår även i år. Men jag tror också att vi alla nånstans inom oss bär på en längtan efter ett annat ljus. En längtan efter att få möta han som en gång sade:

Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus

Johannesevangeliet 8:12

I dagens evangelietext möter vi en nybliven familj som med hjälp av två gamlingar i templet får hjälp att se sig och sitt barn i ett större sammanhang.

I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helige Ande var över honom och den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av anden gick han till templet och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”. Hans far och mor förundrade sig över vad som om honom…. Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon var till åren kommen, som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Lukasevangeliet 2:25-33,36-38

När Symeon säger ”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel” så betyder det att Jesus kommer till alla människor, inte bara det judiska folket.

När jag läser dagens text ser jag en upptäckare av ljuset, en bärare av ljuset och en budbärare som berättar om ljuset. Och jag tänker att vårt uppdrag som kristna är att vara såsom Symeon, Maria och Hanna. Att likt Symeon känna igen ljuset när vi ser det, att som Maria bära ljuset inom sig och att som Hanna berätta om ljuset.

Var och en av oss, oavsett vilka vi är kan lära känna det ljuset. Lära oss att känna igen det, bära det inom och sprida det vidare och vara ljus för varandra.

/ Urban

Att vänta

Jag tänker att det finns en viktig förmåga som vi tyvärr sällan talar om, förmågan att vänta. Somliga är bra på det, andra urusla och jag skulle nog vilja påstå att jag är både och. Eller kanske nånstans där mittemellan?

Till vardags arbetar jag på förskola och märker tydligt att barn blir otåligare och otåligare över att behöva vänta. Visst, att vänta på sin tur är inte alltid så lätt men det är en viktig egenskap och något som man måste träna och lära sig. Och det är ju faktiskt nyttigt att ha lite tråkigt emellanåt.

Å andra sidan kan man ju fundera på hur mycket vi vuxna väntar numera? Vår väntan fylls allt oftare av ett ivrigt scrollande på mobilen. Om väntan uppstår måste vi ju fylla den tiden med något, att bara vänta är inte alternativ. Faktum är ju att det är sällan man ser en person som bara står och är.

Att vänta är nog inte vår starkaste sida, man vill ju ha omedelbar tillfredsställelse! Men är det verkligen önskvärt?

Kanske går det att öva upp förmågan att vänta genom att inte ta upp mobilen ur fickan, eller distrahera sig med något annat. Och väntan behöver inte bli passiv och likgiltig utan kan snarare handla om vila och eftertänksamhet. Ett slags viktigt andningshål som kan förbereda oss för det som komma skall.

Tror att vi skulle må bra av att tillåta oss att vänta mer och inte leva liv där vi behöver omedelbar tillfredsställelse.

Snöflingor i februari brukar jag se som en lycklig påminnelse om att fjärilarna ska dansa över sommarängen, men när de faller i sena mars eller april börjar de bli störande små bråkmakare. Faller de i maj är avgrunden nära. Jag tror att det är den stora tryggheten som då hotas: Årstiderna. Ju äldre jag blir, desto mer betyder årstidernas gång. Och faktiskt, ju äldre mänskligheten blir på denna jord, desto mer betydelsefull blir årstidsväxlingen.

Göran Greider

Årets första månad ligger bakom oss och många lever nog i en väntan som har med årstider att göra. Man hoppas och längtar att vintern snart ska övergå till vår, och fastän vi vet att vi har en lång tid med kyla, slask, mer snö, tö och regn framför oss blir inte längtan och väntan mindre påtaglig.

Tänker att årstiderna kan fungera som bilder för våra liv. Nu är det vinter, men snart är det vår. Sedan kommer sommaren, hösten och sedan kommer vintern igen… Det enda vi inte kan köpa, påverka och eller få snabbare är årstiderna. Det spelar liksom ingen roll hur mycket vi än längtar efter sommaren, den kommer inte fortare för det. Det enda vi kan göra är att vänta och kanske kan årstiderna få oss att inse värdet i att vänta och längta.

/ Urban

Självkänsla & självförtroende

Självkänsla och självförtroende är två begrepp som vi ibland blandar ihop. Vi tänker att de handlar om en och samma sak, men så är inte fallet och jag tror det är viktigt att skilja dem åt…

…men samtidigt hör de ihop, är man bra på något, särskilt om det är något som är viktigt för en så växer självförtroendet som i sin tur påverkar självkänslan.

Läste nånstans att man kan likna skillnaden mellan självkänsla och självförtroende med ett träd, där rötterna står för självkänslan och grenarna för självförtroendet. En bra beskrivning tycker jag.

Självkänsla är hur och vad man tycker, tänker och känner om sig själv, dvs. den övergripande känslan av det egna värdet. Självförtroende handlar om tron på sig själv och vår egen uppfattning om vår förmåga att klara saker.

En del menar att självförtroende är något som andra kan ge oss genom komplimanger, beröm och uppmuntran. Medan självkänslan endast är något som vi själva kan göra något åt. Men är det verkligen så enkelt? 🤔

Nej, jag tror faktiskt inte det. För visst är det väl så att vad andra tycker och tänker om oss påverkar vår självbild och därmed också vår självkänsla.

Vägen till bra självkänsla och ett bra självförtroende kan både vara lång och kurvig, och jag tänker att det hela kan gå lite upp och ner. Ibland har man dålig självkänsla och då försöker man prestera och framhäva sig själv för att på något sätt duga. Och när man har bra självkänsla är behovet av att visa sig duktig inte lika stort, för man vet att man är bra utan att behöva prestera något.

Personligen har jag ibland blandat ihop detta med självkänsla och självförtroende, vilket inneburit att när jag gjort fel eller misstag i livet så har det påverkat båda delarna. Visst, alla har vi nog tvivlat på oss själva någon gång eller tänkt negativa tankar om oss själva. Vi kan alla göra misstag men vi är aldrig ett misstag. Vi kan alla göra fel men vi är aldrig fel. Visst ibland behöver vi be om ursäkt för vad vi tyckt, tänkt eller gjort men vi behöver aldrig be om ursäkt för den vi är.

/ Urban

Vingårdsarbetarnas lön – rättvist eller orättvist?

Det har varit lite si och så med mitt bloggande utifrån kyrkoårets texter, men här kommer i alla fall lite tankar och funderingar om Jesu liknelse om Vingårdsarbetarnas lön.

Med himmelriket är det som när en jordägare vid dagens början gick ut för att leja arbetare till sin vingård. Han kom överens med dem om en dagspenning och sände i väg dem till vingården. Vid tredje timmen gick han ut igen och fick se några andra stå sysslolösa på torget. Till dem sade han: Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt betalt. Och de gav sig dit. Sedan gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick han ut igen och när han såg några andra stå där sade han: varför står ni här hela dagen utan att arbeta? De svarade: Därför att ingen har lejt oss. Då sade han: Gå bort till vingården, nu också. På kvällen sade vingårdens ägare till förmannen: kalla samman arbetarna och ge dem deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första. De som hade lejts vid elfte timmen kom fram och fick en denar var. När sedan de första steg fram trodde de att de skulle få mer, men fick var sin denar de också. Då protesterade de och sade till ägaren: De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen i solhettan. Då sade han till en av dem: min vän, jag är inte orättvis mot dig. Vi kom ju överens om en denar, ta nu vad du skall ha och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? Så skall de sista bli först och de första sist.

Matteusevangeliet 20:1-16

Visst vore det helt galet om ens arbetsgivare använde Jesu liknelse om vingårdsarbetarna som bedömningsunderlag vid lönesättning, här finns det ju inga logiska proportioner mellan arbetsinsats och lön. Tänk dig att du börja klockan sex på morgonen och sedan arbeta hela dagen och så glider nån in vid tretiden, jobbar nån timme och får samma lön!!

På Jesu tid var det vanligt att jordägare använde sig av daglönare och arbetsdagen brukade normalt sett börja vid soluppgången. Men här möter vi en jordägare som letar efter arbetare vid flera tillfällen under dagen och är det inte lite dålig planering att kalla på arbetskraft i elfte timmen!?

Arbetsdagen blir inte lika lång för alla. Några arbetar tolv timmar och några bara en timme, och när lönen ska betalas ut blir inte alla så nöjda: ”De där som kom sist har bara hållit på en timme och du jämställer dem med oss som har slitit hela dagen…”

Jordägarens svar är fascinerande, han hänvisar till att de kommit överens om lönen och att han därmed ger en dem en rättvis lön och tillägger: ”Men jag vill ge den siste lika mycket som du fick. Har jag inte rätt att göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god?”

Utgångspunkten för jordägarens svar är den godhet han känner gentemot de som var sent ute och hade varit sysslolösa en stor del av dagen. För mig påminner arbetarna som kom i elfte timmen om rövaren på korset och den förlorade sonen. Som jordägaren agerar mot arbetarna som kom i elfte timmen, pappan gentemot sonen och Jesus mot rövaren på korset så agerar Gud mot dig och mig.

Vingårdsarbetarnas lön – rättvist eller orättvist? Oavsett vad vi tycker måste vi kasta allt vanligt rättvisetänke åt sidan och ta till oss att nåden är lika för alla. Ingen av oss ska tro att vi är värda mer belöning än någon annan, och istället för att vara avundsjuka ska vi försöka göra så gott vi kan med den del av vingården som anförtrotts oss

Vem låter solen lysa fritt för alla som bebor vår jord? Och vem tar odågan till son till bords och bjuder på kalas, när brodern som gjort allting rätt besviken stannar utanför?

Och vem är herden, han som går från flocken för ett enda får. När arbetarna som fick jobb i sista stund får samma lön som de som slitit hela dan, vem är den arbetsgivaren?

Vem öppnar upp sitt paradis för tjuvar och för främlingar? Han tänker inte på vårt sätt, han låter nåd gå före rätt. Gud måste vara orättvis, det är vårt enda hopp till sist!

Ylva Eggehorn, Elisabet Eggehorn

/ Urban