Urbans Tankar och Funderingar

Som litet barn får man väldigt tidigt i livet vänja sig vid att få bekräftelse, det räcker liksom att le eller peka på en lampa så blir man bombarderad med leenden och beröm. Med ju äldre man blir desto svårare och svårare blir det att bekräftelse, och som vuxen kan det ibland gå lång tid mellan gångerna som man blir bekräftad… 

Det är som att detta med bekräftelse är något som man successivt ska vänja sig av vid, och som vuxen klingar ordet bekräftelsebehov ofta lite negativt.

Kanske beror det på att betydelse av ordet blivit lite skevt i dagens samhälle, där detta med bekräftelse ofta blivit till en slags tävling, där vi söker bekräftelse för det vi gör, presterar och upplever. 

Men är det verkligen dåligt att vilja ha bekräftelse? Är inte bekräftelse ett mänskligt behov som vi alla har? Jo, jag tror att det är ett grundläggande behov som vi alla har, att bli sedda och bekräftad.

Men behovet av bekräftelse kan nog både hjälpa och stjälpa oss. Om behovet av bekräftelse gör att vi ägnar alldeles för mycket tid och kraft åt att fundera på hur andra människor uppfattar oss, begränsar det oss. Och om vårt behov av bekräftelse gör att vi ständigt jagar efter andras gillande är det definitivt fel.

/ Urban 

Man brukar säga att det sista som lämnar människan är hoppet, men förutsättningarna för att känna sig hoppfull har väl aldrig varit sämre än nu, skulle nog många säga…

…och ibland kan jag tycka att det är lite märkligt att vi människor överlever med tanke på hur mycket det är som kan knäcka oss. Och jag tror ingen tyckte att uttalanden som ledande politiker och militärer gjorde om att det kan bli krig i Sverige och att vi bör förbereda oss för det var speciellt upplyftande.

Tänk vad mycket negativt budskap vi får till oss varje dag, framförallt genom våra skärmar. Så hur håller man hoppet vid liv då man ser och hör om allt förfärligt som händer i världen? Och vad är egentligen hopp? Är det en känsla, en slags livshållning eller är det bara ett naivt sätt att försöka undvika livets verklighet.

Alla drabbas vi ibland av meningslöshet och tappat hopp, men det kan vara förödande om det pågår länge. Tror nämligen att hoppet har en viktig funktion, det är liksom drivkraften för att orka kämpa och uthärda det som är jobbigt i livet.

Är vi utan hopp är vi lätt styrda och blir lätt manipulerade, därför är hopplösheten väldigt farlig även i ett demokratiskt land.

Det är hoppet som springer före och drar de andra (tron, kärleken) med sig. Metaforen är talande: när hoppet slocknar börjar allt gå utför. Men så länge hoppet lever drar det allt annat med sig. Hoppet är den kraft vi behöver för att bevara kärleken i en tid då så många kurvor pekar åt fel håll.

Joel Halldorf, Kent Wisti

Även om det omöjligen kan sägas att Jesu födelse bidragit till fred på jorden kanske berättelsen om honom och tron på att alla problem kommer att lösas ha hjälpt många att orka en dag till”.

Sofia Mirjamsdotter

Visst, Jesu födelse har inte bidragit till fred på jorden, men jag tänker ändå att julens berättelse handlar om hopp, om ljuset som ska lysa i mörkret. Och påsken den handlar om hur hopplöshet vänds till hopp. Om att det i det djupaste mörker finns ljus.

När våra egna bekymmer och världens alla strider och sorger trycker ner oss får vi tänka på att det finns ett hopp om en annan framtid. En framtid där ingen död, ingen sorg, ingen klagan eller smärta skall finnas mer.

Visst ibland kan det vara svårt att tro på detta, men som det står i Romarbrevet, ett hopp som man ser uppfyllt är inget hopp. Vem hoppas på det han redan ser?

I hoppet är vi räddade, ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.

Romarbrevet 8:24-25

Vet dock inte om jag alltid är så uthållig 🤔. Tålamod är inte alltid min starka sida.

/ Urban.

Vi lever i en tid där det förväntas att man ständigt ska utvecklas och prestera, både privat och i arbetslivet. Idag bygger arbetslivet på att vi hela tiden ska sträva efter att bli bättre och bättre och vi förväntas ständigt prestera mer. Dessutom ska vi sätta upp mål för vad vi vill uppnå i vårt arbete och ha en individuell utvecklingsplan för komma dit.

Visst, jag är medveten om att de ständiga förändringarna i samhället och vår omvärld gör att vi ständigt behöver lära nytt och även lära om. Och att det vi gjort tidigare inte alltid fungerar…

…men jag tror också att höga ambitioner och prestationskrav gör att man lätt går vilse och tappar bort sig själv. Att det lätt leder till en känsla av att aldrig vara tillräcklig, och jag vet av egen erfarenhet att människor med höga krav på sig själv ofta har en tendens att ständigt höja kraven ytterligare istället för att känna sig nöjda.

Naturligtvis är kollegialt lärande, utbildningar och vidareutveckling viktigt, för man vill ju utvecklas. Men det är också viktigt att kunna vara nöjd med ens prestationer.

Tänker att balans är ett viktigt ord i många delar av livet, till exempel balansen mellan att vara nöjd med det man har uppnått och samtidigt sträva efter att utvecklas.

Men att balansera nöjdhet och tacksamhet för det man presterar samtidigt som man strävar efter att utvecklas och lära sig nytt kan verkligen vara en utmaning.

Den balansen måste vi alla fundera på, men framförallt måste nog arbetsgivarna klura mer på detta, i en tid där många människor känner sig otillräckliga på grund av alla höga krav. Och jag kan inte undgå att fundera på om det alltid är så önskvärt att ständigt sträva efter att bli bättre och bättre… Kan man aldrig bara få vara nöjd nuförtiden?

/ Urban

Nalle Puh är verkligen en citatmaskin av rang och idag på internationella Nalle Puh-dagen, vill jag dela några av hans tankar om tänkande.

Det är bara att konstatera att författaren AA Milne kunde konsten att väva in kloka ord i berättelserna om den lille björnen och hans vänner i Sjumilaskogen.

Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.

När man tänker för mycket kan man ibland ska problem som inte fanns där från början.

Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Ibland, när säger vad jag tänker, märker jag att så tycker inte jag.

Människor som inte tänker ordentligt har inga hjärnor, snarare har de grått ludd som flugit in i huvudet på dem av misstag!

Det är att göra en god gärning utan att tänka på att det är en god gärning.

Nalle Puh

Precis som Nalle Puh har jag insett att det inte alltid är så lätt att tänka rätt och att detta med tänkande är mer komplext och komplicerat än man kan tro.

Man ska inte tänka för lite och inte heller för mycket för då är risken att man övertänker och gräver ner sig i sina tankar, och tänker lite för ofta och för länge på en och samma sak. Och för att se framåt måste man till exempel tänka bakåt och det är inte heller alltid så lätt att tänka positivt. Och att tänka positivt är inte heller alltid så positivt 🤔.

/ Urban

Vad betyder egentligen närvaro? Och vad har det för funktion och betydelse?

Betyder det att vi fysiskt är på den platsen där vi ska befinna oss just för stunden, t ex på jobbet eller i skolan? Har förstått att dagens skolelever vill ha närvaro och inte frånvaro från lektionerna för annars kan CSN bli indraget. Men innebär det att eleverna är ”närvarande” på lektionerna?

Att vara närvarande handlar inte bara om att vara fysiskt närvarande, det handlar också om att vara mentalt närvarande.

Samtidigt har vi ett samhälle som uppmuntrar oss till multitasking och ständig uppkoppling, där oerhörda mängder information konkurrerar om vår uppmärksamhet. Vilket innebär att det är en stor utmaning för oss att vara här och nu, ofta är vi nog på väg till nästa sak utan att verkligen uppleva det som händer här och nu. Vi kan alltså fysiskt vara närvarande men i tanken redan vara någon annanstans.

Jag tror man kan träna sig i konsten att vara mer närvarande. Till exempel tror jag att tacksamhet, att uppskatta små stunderna i vardagen kan hjälpa oss till ökad närvaro, och något av det allra vackraste man kan ge en annan människa är sin fulla närvaro. Men för att kunna vara närvarande för andra behöver man först vara närvarande i sig själv.

Livet handlar på många sätt om att förhålla sig till sig själv, till andra och till Gud, och min längtan är att bli mer närvarande i mötet med mig själv, andra och Gud.

/ Urban

I förrgår var det andra fredagen i januari, vilket sägs vara den dagen då de flesta bryter sina nyårslöften. Personligen har jag som nyårslöfte att äta nyttigare, inte köpa massa snacks och godis och att inte äta någon semla förräns fettisdagen.

Det sistnämnda kanske inte låter så svårt, men så fort jag går in på sociala medier känns det som att der kommer det upp en vacker bild på en god och fluffig semla 😋. Antingen är det någon vän som ätit semla eller annars är det något konditori som marknadsför sin semla. Och det är inte bara de konditorier jag följer som kommer i mitt flöde utan typ alla som bakar semlor!! 😮

Många gånger har jag lovat mig själv att ändra på något i mitt levnadssätt, men efter en tid har det liksom runnit ut i sanden och tillslut har jag varit tillbaka på ruta ett.

Det är bara att konstatera att löften är lättare att ge än att hålla, och kanske är det bättre att lova att äta mer grönsaker och frukt än att lova att sluta äta godis 🤔.

Ibland kan man ju undra om det allra bästa kanske vore att inte lova någonting alls 🤔. Eller att i alla fall inte lova för mycket, varken till sig till själv eller andra.

Om vi bryter våra löften vi har med andra så tappar de förtroendet för oss, men om vi bryter våra löften till oss själva så tappar vi förtroendet för oss själva

Torkild Sköld

Tänker att de flesta har gott uppsåt när de lovar något, men samtidigt är det ju så att vi ibland lovar saker för att komma undan en jobbig situation, att vi lovar för att få lite lugn och ro. Och ibland är det ju frestande att lova något för man vill så gärna att andra ska bli glada.

Men blir man glad av tomma löften? Även om man blir glad i stunden av att få ett löfte så innebär ju ett brutet löfte en besvikelse och att man tappar förtroendet för den personen.

Kanske borde man tänka sig för mer när man både direkt och indirekt lovar något, både för sin egen skull och för andras skull.

/ Urban.

Att känna sig ensam är nog vanligare än vad man tror och du som läser detta har säkert känt dig ensam någon gång eller kanske känner du dig ensam just nu?

Tänker att ensamhet är en subjektiv känsla där bara man själv kan veta om man känner sig ensam eller inte. Det går liksom inte att beräkna om någon känner sig ensam utifrån antalet vänner och bekanta. Till och med när man är omgiven av andra människor kan man känna sig ensam. Sedan är nog våra känslor komplicerade, de är liksom sanna samtidigt som de inte alltid säger sanningen.

Du är inte ensam om att känna dig ensam, dessutom tror jag att det finns någon som alltid är med oss, som alltid är nära och som alltid bryr sig.

Gud är alltid närvarande, vare sig vi tror det eller inte, vare sig vi ser det eller inte. Även när det känns som att Gud är långt borta så är han inte det.

När jag känner mig ensam kan det också hjälpa att tänka på Jesus, för han vet hur det är att känna sig ensam. Han fick nämligen uppleva den totala ensamheten när han spikades upp och dog på korset.

Idag släppte min vän Mats Dernand singeln ”You are not alone” på just detta temat. Lyssna via länken nedan och i månadsskiftet februari/mars släpps hans debutalbum ”Lake home”.

You are not alone, you are not alone. when all you feel is pain i will cry with you. You think that hope is gone but you are not alone. You say that darkness grows but look to the horizon, we’ll greet dawn together

Mats Dernand

/ Urban

Såhär i början av ett nytt år är vi nog rätt många som väljer att lägga till nya och goda vanor. Men kanske är det så att vi kan inte bara lägga till, vi behöver också välja bort.

Välja bort för att kunna skapa tomrum i tillvaron och jag läste nånstans att vi behöver tomrum för att kunna urskilja tingen. Att frånvaron är grunden, en duk att måla på eller ett papper att skriva på.

Tänker att det finns flera aspekter av tomrum och många kan nog känna igen sig i känslan av att bära ett tomrum inom sig. Att det liksom finns ett hål inom oss som till varje pris måste fyllas, vilket gör att tillvaron lätt blir fullproppad.

Men måste det verkligen vara så?

Tomrum kan också handla om en känsla av att något fattas, antingen för att det fanns där förut eller att vi på något sätt förväntade oss något mer.

Jag tror varandet är minst lika viktigt som görandet och att det är av stor betydelse att stoppa in luckor, mellanrum, tid av ingenting för att vi ska må bra. Och i de tomrummen kan det hända något överraskande, lärorikt och roligt.

Likadant är det med vårt inre, vi behöver emellanåt städa där för att skapa utrymme, tomrum för det som verkligen betyder något, vilket Anders Svahn bland annat talade om i gårdagens predikan i Immanuelskyrkan.

Ibland är våra liv som en gammal vind, vi slänger upp sak efter sak och tillslut så är det fullt. Vi samlar på oss saker i livet som vi kanske inte tar itu med. Men ibland behöver det rensas ut för att det inte finns något rum kvar för det som verkligen betyder något. När vi burit ut lite bråte kan det faktiskt hända att vi upptäcker att det finns ett litet tomrum där. Tomrum är inte så farliga, det är inget tecken på Guds frånvaro. Faran är egentligen att det inte finns något tomrum att fylla. För i tomrummet finns Guds möjlighet att fylla på.

Anders Svahn

Kanske är det så att Gud skapat dig och mig med ett tomrum som bara han kan fylla!

/ Urban

Ni som känner mig vet att jag gillar att fira olika saker, framförallt sådant som handlar om mat och fika. Många maträtter och bakverk har sin egen dag och de mest kända är nog fettisdagen, våffeldagen och kanelbullens dag. Min favorit dag är dock 7 november då det är Kladdkakans dag.

Jag följer https://temadagar.se/kalender/ där det finns över 800 olika saker att fira och minnas under året! Det finns också temadagar som är allvarliga, då man vill uppmärksamma ett problem eller något hemskt som har hänt för länge sedan.

Givetvis firar jag inte allt temadagar som finns, har till exempel aldrig firat krama en bibliotekarie dagen eller Surströmmingens dag. Däremot råkade jag ett år läsa fel och firade världsnjutardagen då det i själva verket var världsnjurdagen.

Jag kan som sagt räkna upp massa saker som jag vill fira lite speciellt och nästan varje dag finns det något att fira. Men ändå har jag en känsla av att det är livet i allmänhet jag vill fira.

Ibland blir jag påmind om och ibland behöver jag påminna mig själv om själva livet faktiskt är värt att fira. Att man inte bara ska fira enstaka händelser. Man kan fira att man har ett liv att leva och att varje ny dag kan få läggas i minnes banken.

Det finns alltid något att vara tacksam över. Det spelar ingen roll vilken skitdag man haft, hur mycket problem man har i livet. Vad man varit med om eller hur ledsen och sorgsen man känner sig. Jag tror alltid att det finns något, hur litet det än är, som får en att le eller känna tacksamhet. Det kan vara precis vad som helst.

/ Urban

Ps. Idag är det temadagens dag Ds.

Jag tänker att det finns två sorters ensamhet. Den ena handlar om den där jobbiga känslan av att känna sig ensam, övergiven och exkluderad. Den andra handlar om en självvald ensamhet som man också skulle kunna kalla självsamhet.

Vet inte vem som myntade begreppet självsamhet, men jag gillar det ordet och tänker att det till stor del handlar om att trivas i sitt eget sällskap.

Idag är det världsdagen för introverta och delvis har jag nog en lite introvert personlighet som gillar att bli försjunken i mig själv för att grubbla och fundera.

Nu kanske du tycker att det låter som att jag är en osocial person. Men så är verkligen inte fallet. Jag tycker om att umgås med familj och vänner och i mitt yrke som barnskötare umgås jag ständigt med människor. Men jag behöver också tid bara för mig själv. Tid där jag inte behöver ta hänsyn till andra människors behov, önskningar och viljor.

Tyvärr har egentid fått ett lite dåligt rykte och många tolkar det som egoistiskt att tänka på sig själv. Men jag måste emellanåt få vara osocial för att kunna vara social. Ni vet den där klassiska säkerhets instruktionen på flyg där de ber oss att först trä syrgasmasken på oss själva innan vi hjälper någon annan, vi behöver först ta hand om oss själv innan vi kan hjälpa andra.

Och kanske är det precis som med den sociala kompetensen att man måste träna på att vara för sig själv!

Jag tror det är jätte viktigt att umgås med sig själv, för om man inte gör det är det lätt hänt att man kör över sig själv eller tappar bort sig själv nånstans på vägen. Visst vi känner oss själva till en viss gräns, men eftersom vi hela tiden växer och omständigheterna förändras så märker vi inte alltid vilka vi håller på att förändras till. Och vad som egentligen är viktigt för oss nu som inte har varit det förut.

/ Urban