Urbans Tankar och Funderingar

Jag tycker att plikt har fått ett oförtjänt dåligt rykte, och det är sällan man hör någon tala om den i dagens samhälle. Istället är det begrepp som självförverkligande, rättigheter och valfrihet som lyfts fram.

”Jag gör det för att jag måste” är ord som ofta sägs med en suck. Som om plikten vore en slags börda. Och vi förknippar den med att ställa upp trots att vi inte vill, att bita ihop när vi egentligen längtar efter att släppa taget.

Men jag tänker att begreppet plikt är något vi inte kan undvika, åtminstone inte om vi vill leva som civiliserade människor. Vi måste alla inse att vi bär ansvar, inte bara för oss själva, utan för varandra och för samhället vi är en del av.

Plikten är en grundpelare för varje fungerande kultur och gemenskap. Vi kan inte leva våra liv pliktlöst och egocentriskt och förvänta oss att andra har plikter gentemot oss, medan vi själva inte har det mot dom.

Missförstå mig inte, personlig frihet är ovärderligt. Vi behöver alla tid och utrymme för oss själva, vi behöver kunna sätta gränser och ibland måste vi få säga nej. Men om ”jag har ingen lust” och ”jag känner inte för det” ständigt får gå före ”det här är mitt ansvar” och ”det här behöver göras” riskerar vi att tappa något då väsentligt.

Att följa sin plikt betyder att man ibland måste gå emot sin lust. Och i ett samhälle där man gör det man känner för ofta betraktas som det främsta beviset på äkthet kan plikten upplevas suspekt.

Men plikt är också rätten att ibland säga nej, just för att man också har en plikt mot sig själv.

Jag tänker att om man är en del av en grupp, ett sammanhang eller en aktivitet, kan man inte varje gång fundera på om man ska delta eller inte. Har man åtagit sig något, så är man med och deltar.

Vi är mer än bara individer. Vi är medmänniskor, del av samhällets grund och skapare av vår kultur. Allt börjar med något både enkelt och utmanande, att ta ansvar. För varandra. För det gemensamma. För framtiden.

/ Urban

Det talas ofta om att ”hitta sig själv” som om det fanns en slutpunkt där allt faller på plats. Som om livet vore ett pussel där bitarna till slut ska ligga på exakt rätt plats. Men vad händer när vi inser att det där pusslet aldrig blir färdigt eller att det kanske inte ens finns någon färdig bild att gå efter?

Livet är inte ett problem som ska lösas, utan en verklighet som ska upplevas.

Søren Kierkegaard

Livet är inget problem som behöver lösas och det finns inget facit längst bak i boken. Det är ett äventyr i ständig rörelse. En rad försök, omstarter, nya vägar, ibland återvändsgränder, men alltid med något nytt bakom nästa krök. Och det är just det som gör livet levande.

Ibland är vi nog så upptagna med att prestera, att bli bättre, starkare, klokare, lyckligare, som om varje dag måste föra oss närmare ett mål vi aldrig riktigt formulerat. Men vad händer om vi istället tänker så här: om jag är en lite bättre version av mig själv idag än jag var igår, då räcker det. Då har jag vuxit. Då har jag lyckats i det lilla, i det mänskliga.

Och visst misslyckas vi. Om och om igen. Men vad gör det? Det betyder inte att vi är svaga, det betyder att vi vågar, att vi försöker. Det är mänskligt och ofta är det just där, i fallet, vi lär oss mest. Så varför inte omfamna det också?

Livet rymmer både det vackra och det frustrerande, det oväntade och det glädjefyllda, ibland allt på en och samma gång.

Vi hamnar i situationer vi aldrig bett om, med omständigheter vi inte kunnat styra över, men tänk vad tråkigt det vore om allt bara rullade på i samma tempo, i samma spår.

Om livet ändå ska gå på räls, då väljer jag hellre en skakig, galen berg-och-dalbana än ett försenat Sj tåg. För det är i kurvorna, i uppförsbackarna och i de plötsliga fallen vi verkligen känner pulsen av att leva. Och det är väl ändå det vi är här för: att leva, inte att lösa.

/ Urban

 

.

I mitt arbete på förskola.möter jag ständigt barn som vill något av mig: uppmärksamhet, tröst, hjälp med något, eller kanske en särskild leksak eller aktivitet. Jag försöker så gott jag kan att möta deras behov, men ibland är det svårt för dem att acceptera de svar de får. Det kan leda till ilska, frustration och utrop som: ”MEN JAG VILL!”

Men vi vuxna, jag och mina fina kollegor har ett annat perspektiv. Vi ser helheten, vi vet vad som är bäst för barnen i längden, även om de just då inte kan förstå det. Och vet du? Jag tänker att det är precis så det är med Gud.

Tänk om Gud alltid gav oss precis det vi bad om. Om han tog bort alla sjukdomar, problem och svårigheter. Om vi fick allt vi pekade på. Skulle han då vara en god Gud? Och vad skulle det göra med oss människor?

En förälder som säger ja till allt sitt barn ber om, är det verkligen en kärleksfull och klok förälder? Jag ger inte mina egna döttrar allt de vill ha, även om de titt som tätt lindat mig runt sitt lillfinger. I grund och botten handlar det ju om kärlek. Och så är det med Gud också.

Jag har ofta hört det sägas att Gud svarar på bön på tre sätt: ja, nej eller vänta. Och visst har vi människor svårt att ta ett nej, men kanske är det ännu svårare att leva med ett ”vänta”. För vi lever ju i en tid där allt ska gå snabbt. Helst omedelbart.

Ofta har vi nog en så tydlig bild av hur vi vill att Gud ska svara att vi missar hans svar när det kommer i en annan form än vi förväntat oss. Men även ett nej är faktiskt ett bönesvar. Och kanske till och med ett uttryck för Guds omsorg, hur svårt det än kan vara att se i stunden.

/ urban 

Det är märkligt hur lätt jag finner Gud i solnedgångar och skogspromenader, men hur svårt det är att upptäcka honom i den överfulla tvättkorgen, i disken som aldrig tycks ta slut. I vardagens strida ström av måsten. Som om det heliga gömmer sig när livet blir för vanligt.

Kanske ligger problemet i mitt sätt att dela in livet. Det är som om jag, utan att tänka på det, delar in världen i två fack: det heliga och det vardagliga. Och det är jag nog inte ensam om. Vi har på något sätt vant oss vid att skilja det andliga från det vardagliga, det heliga från det vanliga. Men om världen verkligen har sitt ursprung i Gud, borde då inte också det lilla och till synes obetydliga bära spår av det gudomliga?

Kanske handlar det inte om att försöka upphöja vardagen eller fly den för att söka Gud, utan om att inse att vardagen redan bär en inneboende helighet. Att den, i all sin enkelhet är en plats där Gud redan är närvarande.

Han finns inte bara i det storslagna, han är också närvarande i händerna som sköljer tallrikar, i stegen som går samma väg till jobbet varje dag, i varje andetag som håller oss vid liv, i en suck av trötthet mitt i vardagen. Och om jag kan låta varje handling bli ett uttryck för kärlek, närvaro och tacksamhet, då börjar gränsen mellan det heliga och det vardagliga suddas ut. Då är Gud inte bara i solnedgången, utan också i den överfulla tvättkorgen.

Om Gud är kärlek, och kärlek i sin djupaste mening handlar om att ge sig själv, då kanske vardagens alla små sysslor är just de penseldrag som målar den större bilden. Och kanske är själva livet en bön: ”Gud, lär mig att upptäcka dig i det som redan är.”

/ Urban

Vi talar ofta om förändring som något stort och omvälvande. Som en ny riktning i livet, ett uppbrott från det gamla, som att byta jobb, bli förälskade, flytta till en ny plats eller fatta avgörande beslut.

Men sällan stannar vi upp och funderar över hur förändring egentligen sker. Vad är det som faktiskt formar oss, skiftar våra perspektiv, våra känslor, våra liv?

Och då syftar jag inte bara på de stora, omvälvande händelserna utan också på de där små skiftningar som händer inuti. De som smyger sig på nästan obemärkt, men som en dag får en att stanna upp och inse: Jag har förändrats. Jag är inte riktigt densamma längre.

Jag tänker att det finns fyra grundläggande sätt vi människor förändras på. Fyra vägar eller metoder som öppnar oss mot något nytt. Och de handlar alla om att lägga till eller ta bort. På utsidan och på insidan.

Att förändras genom att lägga till något nytt på utsidan, det känner vi nog alla igen. En ny miljö, nya sammanhang eller att vi börjar med en vana vi inte haft förut. Vi kanske börjar träna, byter arbetsplats, anmäler oss till en kurs eller flyttar till annan ort. Det yttre skiftar, och vi märker hur också vårt inre börjar röra på sig. Sakta men säkert formas vi till någon annan.

Sen finns det förändringen som kommer av att ta bort något från utsidan. När vi rensar ut, gör plats, släpper taget om sådant som tappat sin kraft: gamla mönster, relationer som tär mer än de ger, intryck som tröttar snarare än berikar. Ibland är det först när vi skalar bort som vi ser klart. Som när ett fönster tvättas rent och ljuset faller in igen.

Men den djupaste förändringen kanske sker i det tysta, inom mig. När något tillförs i mitt inre, en tanke som inte funnits där förut, en ny insikt, ett beslut, en förlåtelse jag till sist ger. Något vi lär oss, förstår, vågar känna.

Och så finns den inre förändringen som sker när vi släpper taget om något vi burit med oss länge. En gammal rädsla, åsikt eller tanke. Ett invant krav, en föreställning om vem vi borde vara. Ibland är det svåraste vi kan göra att låta något dö för att något nytt ska kunna få liv.

De här fyra vägarna att lägga till eller ta bort, på utsidan eller på insidan är inte isolerade från varandra. Tvärtom, de vävs ständigt samman. Det vi förändrar på utsidan påverkar ofta vårt inre mer än vi anar, och det som sker inom oss får förr eller senare genomslag i hur vi lever, väljer, och relaterar till vår omgivning.

Kanske är det just därför förändring sällan sker plötsligt, utan snarare i lager som långsamt läggs ovanpå varandra. Ett steg i taget och ibland märker vi det först i efterhand när vi vänder oss om och inser att vi gått långt, fast vi trodde att vi stod still.

/ Urban

Det var hemma i mitt barndomsrum i Laxå. Lampan var tänd, min yngsta dotter låg och sov i samma rum, och jag låg i sängen med Bibeln i handen. Läste från Johannes första brev, det där kapitlet som talar så starkt om ljuset, att Gud är ljus, att inget mörker finns i honom.

När jag läste verserna om att vandra i ljuset, drabbades jag av hur påtagliga och levande orden kändes. Det var inte bara en teologisk tanke, utan något högst verkligt.Och när jag till slut släckte lampan, blev det, som man säger kolsvart.

Till en början såg jag ingenting, men efter en kort stund vande sig ögonen vid mörkret. Det gick att urskilja konturer och det hade inte varit några problem röra sig i rummet. För det som först varit helt kolsvart kändes plötsligt ljusare.

Och just där, i det ögonblicket, gick det plötsligt upp för mig: att de är precis så här det fungerar i livet också..

När lampan är tänd och jag är nära Jesus blir allt tydligare. Då ser jag vad som inte är bra i mitt liv. Mina felsteg, mina misstag, de beslut jag ångrar, mina synder. I ljuset kan jag inte gömma något. Och det är där, i mötet med det ljuset väcks en längtan att förändras. Att leva nära Jesus, att följa honom.

Men så släcks lampan. Ljuset försvinner. Och jag vänjer mig, anpassar mig. Börjar se i mörkret. Det känns inte lika skrämmande längre. Jag fortsätter som förut, faller tillbaka i gamla mönster. Och utan att jag riktigt märker det börjar jag lita mer på mitt eget omdöme än på ljuset. Försöker själv hitta vägen i ett mörker jag inte är rustad att navigera i. Risken är då stor att jag går vilse, fattar fel beslut och väljer vägar jag inte borde gå.

Det där ögonblicket i mörkret blev en vändpunkt för mig, inte bara på ett andligt plan, utan också på ett djupt mänskligt. Det blev början på en resa där jag insåg att vissa delar av mitt liv, smärtsamma upplevelser och våldsbrott jag utsatts för behövde föras fram i ljuset. Inte för att väcka skuld och skam, utan för att jag skulle bli hel. Jag insåg att jag inte kunde klara det ensam. Jag behövde hjälp. Någon som kunde stå bredvid mig i mörkret och hjälpa mig att tända lampan igen.

Och det var där helandet började, i ljuset. I det obekväma, avslöjande, men samtidigt befriande ljuset. Ett ljus som ger möjlighet till upprättelse, insikt och försoning.

Att möta sanningen om sig själv och sina erfarenheter kan vara smärtsamt, men det är också en nödvändig väg mot frihet. När vi vågar låta ljuset tränga in, kan vi släppa taget om skam och skuld som annars håller oss fast i mörkret. Det är i detta ljus vi kan börja bygga upp oss själva på nytt, steg för steg.

I keep trying to find a life. On my own, apart from You. I am the king of excuses. I’ve got one for every selfish thing I do.

What’s going on inside of me? I despise my own behavior. This only serves to confirm my suspicions That I’m still a man in need of a Savior.

I wanna be in the Light. As You are in the Light. I  wanna shine like the stars in the heavens Oh, Lord be my Light and be my salvation, cause all I want is to be in the Light All I want is to be in the Light.

Dc Talk

Jag tänker ofta på den låten av DC Talk, för den beskriver så tydligt kampen mellan den jag vill vara och den jag ibland är. Men också längtan efter något mer, efter frid, efter mening, efter att leva ett liv i sanning.

Ljuset handlar inte bara om tro. Det handlar om att våga se sig själv. Våga lyfta fram det svåra. Våga förändras. För när allt kommer omkring: vi kan vänja oss vid mörkret, men det betyder inte att vi ser klart.

Så jag vill fortsätta vandra i ljuset. Inte för att jag har allt på plats och är perfekt, snarare tvärtom. För att jag har insett att det bara är där, i ljuset som den verkliga läkningen sker. Både för hjärtat och tanken. Och kanske är det så att det mest modiga vi kan göra är att våga öppna oss för ljuset och låta det nå hela vägen in.

/ Urban

PS. Detta är ett smakprov ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som släpps i höst DS.

 

Det är något särskilt med stigar. De där smala, slingrande stigarna som letar sig fram genom skog och mark. Inte breda vägar eller asfalterade promenadstråk utan riktiga stigar, sådana som trampats upp av många steg före ens egna. Av människor, djur, kanske till och med av tankar.

Jag vandrar ofta i skogen. Inte bara för att få röra på mig utan för något djupare, stillheten och förundran.. Den där härliga känslan av att gå in i något större än mig själv, något som funnits långt före mig och kommer att finnas kvar långt efter.

Stigar i skogen är mer än bara vägar genom naturen, de bär på en djupare mening. Man skulle kunna säga att de är symboler för rikting, val och hopp. För det finns alltid något hoppfullt i en stig. Den leder någonstans, även om man inte vet vart och öppnar en möjlighet att ta sig vidare, att upptäcka det nya och lämna det gamla bakom sig.

Tänk om stigarna inte fanns. Om skogen bara var tät och ogenomtränglig, en grön mur utan några öppningar. Vad skulle det säga om våra liv? Kanske att vi ibland irrar omkring, vilsna, utan att ens förstå att vi saknar en stig att följa.

Livet är fullt av svårframkomlig terräng, tät skog och snåriga beslut. Ibland står man där, mitt i allt, utan att veta vart man ska ta vägen. Då kan en stig bildligt talat vara räddningen. En liten stig  som säger: “Här har någon gått före. Det finns en väg genom det här.”

Stigen är också en påminnelse om att någon gått före. Vi är inte ensamma, hur mycket vi än känner oss som det ibland.

Stigen i skogen är inte effektiv. Den är krokig, långsam, ibland till och med svår att följa. Och det är just därför den är viktig. Den påminner oss om att livet inte är en motorväg. Det är en serie val, omvägar, avstickare och vilopauser.

Stigen kräver närvaro, man behöver vara medveten om vart man sätter foten. Det går liksom inte att rusa fram genom skogen som man gör genom en shoppingrunda, en tv-kväll med fjärrkontrollen i hand eller ett flöde på sociala medier. Skogen låter sig inte stressas. Den svarar på uppmärksamhet, inte på brådska.

/ Urban

”Vi har aldrig varit osams”, det kanske låter fint vid första anblicken när ett par säger det med stolthet, när ett arbetslag nämner det i förbifarten eller när en vänskapsrelation lyfter det som ett tecken på äkta samförstånd. Men bakom de orden tänker jag att något annat kan gömma sig.

Men vad innebär det egentligen att aldrig ha varit osams. Att aldrig ha stött sig med någon och känt friktion?

Tänker att det i praktiken betyder att någon, eller flera har valt att tiga. Att hålla inne med sina åsikter. Att inte uttrycka vad man känner, för att slippa det obekväma. Att ena eller båda parter ständigt anpassar sig och kompromissar i tysthet, med önskningar som aldrig uttalad och behov som aldrig får utrymme.

Tror att vi alla ibland bär på ord vi inte säger, känslor vi inte vågar visa och irritationer vi tyst sväljer för att inte störa husfriden eller stämningen. Men tystnad betyder inte alltid harmoni. Ibland är det just när vi tiger som avståndet mellan oss växer.

Vi människor är olika, vi tycker olika och vi känner olika. Att aldrig vara oense eller osams, ingen fördjupning. Ingen försoning. Ingen verklig närhet. För när vi vågar uttrycka våra behov, våra känslor och våra gränser, ger vi också andra möjlighet att möta oss på riktigt.

I ett äktenskap där ingen säger ifrån blir kärleken lätt till en fasad. I ett arbetslag där ingen vågar ha en annan uppfattning stagnerar samarbetet. I en församling där enighet går före ärlighet, blir gemenskapen ytlig.

Nej, det är aldrig kul att bli osams med sin partner (kollega eller vän). Men att vara osams då och då är inget nederlag, det är snarare ett kvitto på att relationen rymmer tillräckligt mycket tillit för att bära oenighet. Att man betyder så mycket för varandra att man vågar visa sitt sanna jag. Ibland arg, ibland frustrerad och ibland ledsen. Men alltid äkta.

Att vädra luften handlar inte om att skapa konflikt utan om att förebygga den. Det är att våga tala ta upp det som skaver, innan det blir en mur. Att sätta ord på tankar, oro eller missnöje, inte för att skuldbelägga utan för att nå fram ocb bli hörd..

/ Urban

Igår besökte vi Kinnekulle, beundrade den sällsynta Guckuskon, andades in doften av blommande ramslök i Munkängarna och skrattade åt de livliga korna, alla lika ivriga att få vara med på bild.

Det är lätt att tro att livet händer någon annanstans. Att det vackra bara finns i andra länder, vid välkända utflyktsmål eller i de perfekta ögonblicksbilderna vi scrollar förbi på sociala medier.

Och medan vi drömmer oss bort missar vi ofta det som sker precis framför oss, det lilla, tysta, vardagliga som faktiskt är livet självt.

Jag tror att livet är fullt av skönhet, men att vi ofta missar den eftersom den gömmer sig i det vardagliga. Det är lätt att ta det vi har omkring oss för givet. Så vi glömmer att stanna upp, att verkligen se, uppskatta och känna tacksamhet.

När jag imorse tog min morgonpromenad slog det mig att det finns något fint i det vi ser varje dag. Att gå samma stig och ändå lägga märke till något nytt. Att höra fåglarna sjunga som vanligt, men plötsligt känna hur fint det låter. Det handlar inte om att världen förändrats, utan om att vi har börjat se den.

Mycket handlar också om inställning. När vi är på semester har vi en annan blick, vi är nyfikna, förväntansfulla och redo att njuta. Men när  väckarklockan ringer på måndagsmorgonen är det lätt att glömma bort den känslan.

Kanske borde vi försöka se på vår vardag med samma ögon som en turist ser på en ny stad med upptäckarlust, närvaro och förundran. Tänk om vi betraktade vår hemstad och våra rutiner och vanor som om vi såg dem för allra första gången.

Kanske är det just i det som finns nära vi bäst förstår vad livet betyder. För det är där vi byggt våra dagar, där vi levt våra sorger och glädjeämnen. Och om vi stannar upp och ser det vackra i det vardagliga, kanske vi inser att vi inte behöver resa bort för att hitta något större. Kanske är det största redan här. Tänk om vi faktiskt levde våra liv med insikten att livet i sig är något oerhört vackert. Om vi kunde bära med oss en vana av tacksamhet, att varje dag rymmer något fint, att varje människa vi möter bär på något värdefullt. Vad skulle då hända med oss?

/ Urban

 

 

Jag har tyvärr en tendens att jämföra mitt eget sätt att skriva och uttrycka mig med andra människors. Det är sällan särskilt hjälpsamt för vi är ju alla unika.

När jag för några år sedan deltog i en retreat helg för kreativa, tror jag att Gud ville påminna mig just om det.

En av dagarna satt jag på stranden i Stenboda. Stillheten och tystnaden gjorde mig en smula rastlös, så jag började plocka upp några stenar som låg vid vattnet. När jag betraktade dem närmare slog det mig, ingen av dem var den andra lik. Alla hade sin egen färg, form och struktur. Just i det ögonblicket dök en textrad av Lalehs upp i mitt inre: ”Åh, jag är bara en sten i havet, det är inte värre än så.”

Laleh har berättat i intervjuer att det var den allra första textrad hon skrev till den låten. En rad som fångar känslan av att ibland uppleva sig liten och obetydlig men som samtidigt påminner om att just därför är vi betydelsefulla. För ingen annan är precis som du eller jag. Vi är alla bara stenar i havet, inte viktigare eller oviktigare. Bara unika.

Det sägs att kreativiteten bärs upp av två grundkänslor: lust och smärta. Det ligger något i det. Livets omständigheter formar oss, likt stenar som slipas av tidens rörelser. Jag tror vi har ett val, att låta oss formas till något vackert av det som händer oss, eller att låta oss slitas sönder av det. Båda vägarna gör ont, för varje förändring innebär att vi lämnar något bakom oss.

Jag är övertygad om att det är Gud som gett mig gåvan att uttrycka mig i tal och skrift. Och oavsett hur stark eller svag den förmågan är, vill jag förvalta den, både för att mina tankar kanske kan få vara till hjälp för någon annan och för att ge ära åt Honom som gett mig gåvan.

Därför vill jag kämpa för att släppa taget om jämförelsens förbannelse och istället ta emot den välsignelse det innebär att ha förebilder.
Att du får vara du. Att jag får vara jag.
Och att vi får inspireras och uppmuntras av varandras gåvor och kreativitet.

/ Urban