Urbans Tankar och Funderingar

När jag imorse tog en promenad i skogen kom jag att tänka på ett citat från en Netflixserie jag såg i vintras: Naturen är det bästa koffeinet. Det känns extra passande med tanke på hur dyrt kaffe är. Kanske är det dags att vistas ännu mer än tid ute i naturen istället?

I ett samhälle där många är stressade och trötta är det många som söker efter ett snabbt sätt att hålla sig pigga och alerta. Fyllda kaffekoppar och energidryck konsumeras i mängder. Men tänk om det är så att den mest kraftfulla energikällan inte finns i en kopp eller burk utan i naturen!

Naturen med sitt lugn, sin stillhet och skönhet kan ge en typ av pigghet som ingen kopp kaffe i världen kan ge.

Forskning visar att tid i naturen inte bara kan minska stress och förbättra koncentrationen, utan också ge en mer varaktig energi. När vi vistas i naturen frigörs endorfiner, kroppens egna ”må-bra” hormoner, vilket gör att vi känner oss mer levande.

Det är också något djupt existentiella med att vistas bland träd som funnits i hundra år och inse hur liten man själv är i det stora sammanhanget. I en tid där vi ständigt är uppkopplade och tillgängliga, och där varje ögonblick kan avbrytas av en notis, blir skogens tystnad kanske det mest stimulerande vi kan uppleva.

Naturen skärper våra sinnen precis som koffein, men på ett djupare och mer långvarigt sätt. Den ger oss chans till återhämtning, utan den där välbekanta dippen som ofta kommer efter koffeinkicken.

Nej, jag säger inte att vi ska sluta dricka kaffe. Men nästa gång tröttheten smyger sig på, varför inte låta kaffekoppen stå och istället dra på sig skorna och ge sig ut i naturen?

Kanske ta med dig en kaffetermos, för visst är det så att kaffe smakar allra bäst ute i naturen.

/ Urban

Ibland brukar jag få frågan om vilken årstid som är min favorit och visst, jag förstår tanken. Vi gillar att välja och rangordna, men varje gång jag får frågan brukar jag svara att jag gillar den årstid som är just nu.

Det är inte för att jag är obeslutsam. Inte för att jag inte kan bestämma mig. Utan för att det är just växlingarna jag gillar.

Många människor har en tydlig favoritårstid, men jag tycker faktiskt om dem alla, men inte varje dag och inte varje aspekt av dem. Jag klagar på slask och fryser när det är för kallt, och när det är för varmt svettas jag och gnäller. Och ibland suckar jag över blåst och mörker också. Men ändå: jag skulle inte vilja vara utan någon av årstiderna.

Våren kommer alltid som en lättnad och bär med sig lukten av jord, hopp och fjolårets löv. En doft som andas förväntan och nystart. Sommaren med sina ljumma kvällar och doften av grillat och ljuset som dröjer sig kvar långt in på natten. Hösten med sin krispiga luft, sprakande färger i träden och det härliga prasslet av löv under skorna. Vintern må vara kall, mörk och ibland tung men det är också en chans att få njuta av tända ljus och lugna stunder.

Att gilla alla årstider är för mig att säga ja till livet såsom det är, för livet är en ständig växling. Ibland blommar vi, ibland vissnar vi. Vi bär både ljus och mörker, rör oss i full fart och söker stillhet och vila.

Årstiderna speglar allt det där som finns inom oss, och kanske är det därför jag aldrig kunnat välja en favorit. Och årstiderna konkurrerar inte med varandra, utan de är delar av samma helhet. Av samma liv..

/ Urban 

Det är något särskilt med nakna träd utan löv. Bara grenar som sträcker sig ut… De står där och väntar på värme, på ljus och på liv. Kanske är det just då, när de är som mest avklädda som de påminner oss om tålamodets styrka. Om modet att visa sig som man är och vissheten att även det som ser ut att vara dött, en dag kommer att grönska igen.

Under barken pulserar livet och snart sväller och brister knopparna och grenarna kläs i skiftande grönt. 

De nakna träden påminner mig om att vila inte är samma sak som att ge upp. Att vissna inte är samma sak som att dö. 

Träden de vet att våren och sommaren kommer och att de snart ska få nya löv. Men de kräver ingenting, de väntar bara, med rötterna rotade i jorden och sina kronor vända mot ljuset. 

Tänk om vi människor var mer som träd. Tänk om vi kunde vila i våra vintrar utan att förlora hoppet. Att vi vågade visa våra grenar och kunde förstå att vi inte alltid måste blomma för att vara levande.

Urban

Sitter framför brasan i Sannerud och funderar på ordet ”hemma”, tänker att det där lilla ordet rymmer så mycket mer än bara en plats på kartan.

Det handlar inte bara om var man bor, utan lika mycket om en känsla i kroppen. Hemma behöver alltså inte alltid vara något man ser, det kan lika gärna vara något man känner, och det är en plats som ofta förknippas med trygghet och känslan av att höra till.

När vi säger att vi längtar hem, vad är det då vi egentligen längtar efter? Är det en specifik adress eller är det något annat?

Ibland hittar vi hem i en annan människa eller i ett sammanhang, där någon eller några med sin närvaro får oss att känna oss mer levande, mer oss själva. Andra gånger är det en plats som väcker den känslan, sommarstugan, ett café, en stad eller naturen, en skog eller en sjö som andas i takt med vårt inre.

Och det kanske allra svåraste är att hitta hem i oss själva…

…Tror att vi alla då och då bär på en hemlängtan, men inte alltid till en plats. Ibland handlar det mer om att hitta tillbaka till sig själv. En tyst process där man långsamt lär sig att lyssna på sig själv, på vad som skaver och vad som får oss att blomstra.

Det märkliga med att hitta hem är att man inte alltid vet att man letat förrän man plötsligt har hittat hem. Det är som att vandra länge i mörkret och plötsligt mötas av ljus, först då inser man hur mycket man saknat det.

Så vart är hemma? Det är inte nödvändigtvis  platsen vi bor på, det är platsen där vi känner oss hela, där vi får vara precis som vi är.

/ Urban

3 juni 2004

Det var min första årskongress med Frälsningsarmén, och jag var på mitt allra första soldatmöte i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Jag satt på läktaren, lite nervös, tillsammans med mina svärföräldrar. Talare för kvällen var Israel Gaither, dåvarande stabschef vid Frälsningsarméns internationella högkvarter i London.

I slutet av sin predikan ville han se hur länge de närvarande hade varit frälsningssoldater. Han bad först dem som varit det i över 60 år att resa sig, sedan 50 år, 40 år, och så vidare. Till sist var det min tur, de som varit frälsningssoldater i mindre än ett år, och då var det bara jag och en tonåring som reste oss.

Israel Gaither tittade upp mot läktaren och sa: – Ni två som varit frälsningssoldater mindre än ett år, tror ni att Gud kan använda en helt vanlig människa? Tror ni att Gud kan ge en helt vanlig människa extra ordinär kraft? Tror ni att Gud kan förändra genom en helt vanlig människa? 

Våra blickar möttes, och jag svarade med ett tydligt JA! En värme spred sig genom kroppen och jag kände kraften från den helige ande

Detta hände vid en avgörande tidpunkt i mitt liv. Jag hade precis tackat ja till en tjänst på Vasakåren i Stockholm och skulle om bara någon vecka predika för första gången någonsin, men jag hade ingen som helst inspiration. Några veckor tidigare hade jag blivit utsatt för ett grovt våldsbrott, och det hade skakat mig i grunden. Jag ifrågasatte allt. Varför försöka göra världen bättre när det alltid finns människor som förstör? Ville säga nej till både jobbet och predikan, men något inom mig stoppade mig. En röst sa: ”om jag inte predikar, om jag inte börjar jobba på Vasakåren, då vinner han!”

Där på läktaren i Filadelfia, Stockholm återvände både inspirationen och motivationen. Jag insåg att Gud verkligen kan göra något genom mig, så jag tog steget, höll min predikan i Laxå och började min tjänst på Vasakåren.

Men min tid där blev kort. Jag drabbades av ännu ett grovt våldsbrott och orkade inte längre. Hamnade i en djup livs- och troskris, sade upp mig och vi flyttade till Örebro. Men den där rösten har alltid funnits kvar: ”Gud kan använda mig!”

Kanske är jag naiv, men jag tror fortfarande att det är sant. Att Gud kan använda mina smärtsamma och svåra erfarenheter. Att Gud kan använda min personlighet. Att Gud kan använda mig i mitt arbete på förskola. Att Gud kan använda mig när jag skriver och delar mina tankar och funderingar här på bloggen. Att Gud kan använda mig när jag bakar en kladdkaka och bjuder någon på en bit gemenskap…

…Och jag är säker på en sak: Gud kan också använda dig.

/ Urban

Livet är ingen rak linje, det är snarare en berg och dalbana med toppar och dalar, framgångar och motgångar. Och när vi faller, vilket vi alla förr eller senare gör finns det en fras som både kan trösta och utmana oss på samma gång: Det är bara att bryta ihop och komma igen.

De bevingade orden kommer från skidåkaren Per Elofsson i OS 2002, då han blivit utklassad av den dopade Johann Mühlegg.

Men vad betyder det egentligen att bryta ihop och komma igen?

För mig handlar frasen om att omfamna vår mänsklighet i dess mest sårbara form, att erkänna att vi ibland bryter ihop men att vi också har en förmåga att resa oss igen.

Jag är övertygad om att det är viktigt att tillåta sig själv att bryta ihop ibland, att få nå den djupaste botten för att sedan kunna resa sig starkare med nya insikter, erfarenheter och förståelse om sig själv. Att bara bita ihop och fortsätta som om ingenting har hänt är sällan en hållbar lösning. Det är som att blunda för verkligheten och hoppas att problemen ska försvinna av sig själva. Men de gör sällan det, tvärtom kan de slå tillbaka ännu hårdare vid ett senare tillfälle.

I en värld där styrka ofta likställs med att alltid hålla sig samlad, att hålla fasaden uppe, kan det krävas mod att tillåta sig själv att bryta ihop. Att vara ledsen, frustrerad, arg eller uppgiven är inget att skämmas för. Tvärtom, det är ett tecken från vårt inre att vi behöver pausa och ge oss själva den omsorg vi förtjänar.

Nästa gång livet slår undan benen på dig, tillåt dig själv att bryta ihop. Gråt, skrik eller dra täcket över huvudet en stund. Men kom sedan ihåg att resa dig, försök på nytt och fortsätt…

För i slutändan handlar livet inte om att undvika att falla. Det handlar om att lära sig att resa sig, gång på gång… Och det är där vi finner vår styrka, i modet att bryta ihop och sedan komma igen.

/ Urban

När jag idag var hos fysioterapeuten sa han att jag haltar trots att jag inte behöver det. Att jag under de här veckorna med ont i knät vant mig vid att halta och att jag nu behöver vänja mig av vid det. Och när jag dessutom fick svar från röntgen att det inte är några skelett skador eller artros så upptäckte jag att när jag gick därifrån så haltade jag inte längre, i alla fall inte lika mycket.

Ibland behöver vi halta, för att vi har ont och kroppen behöver tid för att återhämta sig och läka. Man skulle kunna säga att haltandet blir mer än en rörelse. Det är ett sätt att lyssna på kroppens signaler, en påminnelse om att vi inte alltid kan pressa oss framåt i samma takt som tidigare. Ibland behöver vi sakta ner och acceptera våra begränsningar och låta kroppen få den vila den behöver, och att halta kanske då inte är en svaghet utan en del av läkandet?

Men ibland händer något märkligt. Vi fortsätter att halta, trots att vi egentligen inte behöver det längre. Det mesta av smärtan kanske har försvunnit men försiktigheten dröjer sig kvar. Vi har liksom vant oss vid att ta små och lite osäkra steg, som om kroppen och sinnet håller vid att vi fortfarande är skadade, trots att vi egentligen är redo att gå obehindrat igen.

Det handlar inte bara om fysiska skador, vi kan också börja halta genom livet på andra sätt. Kanske har vi misslyckats och vågar inte riktigt tro på oss själva igen. Kanske har vi blivit svikna och vågar inte öppna oss för någon annan. Vi haltar som om smärtan fortfarande finns där, fast den kanske bara lever kvar i våra tankar.

Om vi låter gamla sår och skador styra våra rörelser riskerar vi att fastna i ett mönster av rädsla och begränsningar. Kanske är det dags att räta på ryggen och släppa taget om den försiktighet som en gång var nödvändig men som nu håller oss tillbaka. För det är först när vi vågar ta steget fullt ut som vi inser att vi inte längre behöver halta.

/ Urban

Jag tror att vi ofta blandar ihop tro med känslor. Vi säger att vi känner oss hoppfulla, att vi känner oss övertygade… Men tro handlar inte om känslor. Att tro är ett val, något vi bestämt oss för oavsett vad vi för stunden känner.

Känslor är flyktiga, de kommer och går och påverkas av vädret och yttre omständigheter. På något sätt känns det lättare att tro på Gud när vårsolen lyser, krokusar och vitsippor blommar än under höstrusket och november mörkret.

Om min tro vara en känsla så skulle den förändras med mina humörsvängningar, men jag tänker att sann tro står fast även när känslorna skiftar. Även tvivel är en form av tro, den visar att vi tar tron på allvar och söker efter sanningen.

Sanningen, Tron och Känslan gick på en mur. Så länge Tron riktade blicken rakt fram på Sanningen gick det bra för alla tre. Men när Tron inte längre riktade blicken på Sanningen utan vände sig om för att se hur Känslan mådde, ramlade Tron ner från muren tillsammans med Känslan, men Sanningen gick vidare.

Idrottare tränar inte bara när det känns bra utan utan för att de bestämt sig för det. På samma sätt kräver tron uthållighet, det handlar om att hålla fast vid den även när tvivlet smyger sig på.

Men kan en tro verkligen bestå utan känslomässiga upplevelser? Är inte den också beroende av stunder då vi upplever något större än oss själva?

Tro är inte känsla, men den behöver näring och den näringen kommer ofta genom upplevelser. Det kan vara ett ögonblick av stillhet i naturen, en upplevelse av Guds närvaro i bön, en sång eller ett musikstycke som berör på djupet eller ett möte med en annan människa som känns meningsfullt och förändrande. Det kan också vara att uppleva en djup lättnad och frihet efter att ha förlåtit någon eller själv blivit förlåten. Att känna att man får en inre insikt eller ett tecken som leder en i rätt riktning i livet, ibland i form av en intuitiv känsla eller en oväntad händelse.

De andliga erfarenheterna är personliga och kan upplevas på många olika sätt, men gemensamt är att de ofta väcker en känsla av insikt och förundran. Dessa stunder ger syre åt tron.

Att tro är som sagt inte en känsla, men utan känslan bleknar tron, men balansen mellan tro och känsla är skör. Om känslan får för mycket utrymme kan tron vackla varje gång upplevelsen uteblir, medan en tro utan känsla riskerar att svalna. Kanske är det just här den verkliga styrkan ligger, i att våga tro även när känslan inte finns där, men också i att söka de upplevelser som gör tron levande.

/ Urban

Tid är en märklig sak. Vi mäter den i sekunder, minuter och timmar, men samtidigt upplever vi den på helt olika sätt beroende på situation och sammanhang. En timme kan ibland kännas som en evighet och ibland bara försvinna på ett ögonblick.

När vi väntar drar sig tiden fram som tjock sirap medan roliga stunder ofta har en märklig ketchup effekt, först känns det som att tiden rör sig i normal takt, men plötsligt rusar den iväg. Precis som ketchupen som först tvekar innan den forsar ut, verkar lyckliga ögonblick samla sig innan de på en gång rinner iväg. Innan vi vet ordet av är det över och kvar finns den goda eftersmaken och känslan av att tiden alltid tycks gå som snabbast när vi vill hålla kvar den. Vad säger det om tidens verkliga natur?

I natt förlorade vi en timme, vilket innebar att jag plötsligt kunde sov till klockan sju. Sommartid och vintertid är konkreta exempel på hur vi leker med tiden. Vi ställer fram och tillbaka klockorna som att vi hade kontroll, men i verkligheten styr den oss mer än vi styr den.

Tiden själv bryr sig inte om sommartid eller vintertid, den bara fortsätter ticka på och kanske är det inte tiden vi borde försöka kontrollera, utan vårt förhållande till den. Istället för att stressa över att den inte räcker till borde vi fokusera på hur vi fyller de timmar vi faktiskt har.

Livet är inte en fråga om att ha tid, utan om att ta sig tid.

För vad är tid om inte summan av våra upplevelser?

/ Urban

Tänk vad fort man vänjer sig vid en ny rutin, vid en annan rytm, vid något som först kändes främmande men snart blir en självklar del av vardagen. Tänker att det är en av människans mest fascinerande egenskaper, men också en av de mest riskfyllda.

För några veckor sedan snittade jag runt 18 000 steg om dagen. Morgonpromenad, en runda på rasten, en kvällstur för att rensa tankarna det var en självklar del av min vardag. Sedan hände något, plötsligt fick jag ont i vänster knä, började  halta och fick använda krycka för att ta mig fram.

Under de fyra senaste veckorna är det få dagar jag varit över 5000 steg. Istället har jag suttit ner, tittat på tv, läst böcker, skrivit bloggtexter, lyssnat på musik eller bara suttit i solen på altanen….

Tänk vad fort man vänjer sig, det är märkligt hur fort kroppen och sinnet anpassar sig till en annan rytm. Jag trodde att jag skulle bli mer rastlös, att kroppen och huvudet skulle protestera. Men det hände aldrig, istället vande jag mig förvånansvärt snabbt!

Detta väcker en tanke: tänk om vi vänjer oss vid något som egentligen inte är bra för oss?

Vi kanske drar ner på tempot för att vi behöver vila, men vänjer oss vid att att inte ta oss ut alls. Vi kanske drar oss undan för att vi är trötta på sociala sammanhang, men plötsligt har ensamheten blivit vår nya vardag. Vi kanske låter mobilen ta för mycket plats i vårt liv, men inser inte att vi att vi knappt läser böcker längre, att våra tankar ständigt avbryts och störs av notiser.

Vanor är bedrägliga på det sättet, det som först bara känns som en tillfällig förändring kan snart bli det nya normala. Och ibland är frågan inte bara vad vi vänjer oss vid utan om vi ens är medvetna om det. Kanske är det inte alltid vi själva som styr våra vanor, ibland är det de som styr oss. Men samtidigt: Är det alltid dåligt? Jag har också uppskattat de här veckorna. Av stillheten, av att låta kroppen vila, av att bara vara. Kanske behövde jag en paus utan att veta om det, men nu börjar jag längta efter promenader och skogsvandringar igen.

Tänker att vanans kraft både är en tillgång och en belastning. Den kan bygga upp oss, men också sakta bryta ner oss om vi inte är vaksamma. Därför är det viktigt att stanna upp ibland och fråga sig: Är det här verkligen något jag vill vänja mig vid?

/ Urban