Urbans Tankar och Funderingar

Vi tror ofta att vi känner och förstår oss själva. Vi vet vad vi gillar, vad vi ogillar, vad vi är bra på och vad vi helst undviker. Vi tror att vi har en tydlig bild av våra styrkor och svagheter, och vilka sår, rädslor och erfarenheter vi bär på. Det

Men ibland händer det saker som får oss att inse att vi bara skrapat på ytan av vårt inre. Vi reagerar på ett sätt vi inte förstår, upplever en känsla som vi inte riktigt kan förklara eller fastnar i ett mönster som vi upprepar utan att veta varför. Vi famlar i mörkret och försöker förstå varför vi gör som vi gör. Psykologin ger oss teorier och självhjälpsböcker ger oss tips men ändå kommer vi ofta till korta.

Men Jesus han ser det vi inte kan se och förstår det vi själva inte kan förstå. Han ser det vi försöker dölja, både för andra och oss själva. Han ser inte bara våra handlingar utan också våra innersta motiv, rädslor och sår. Han förstår varför vi reagerar som vi gör, varför vi fastnar i samma mönster och varför vissa känslor tynger oss utan att vi riktigt vet varför. Han ser våra brister men också den godhet vi själva ibland glömmer att vi har.

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga.

Psaltaren 139:1-4

Att förstå oss själva är en livslång process, men jag tror att Jesus kan hjälpa oss. Vi ser bara delar av oss själva, medan han ser helheten. Han röntgar vårt inre, inte för att döma oss utan för att hjälpa oss att förstå oss själva på ett djupare plan. När vi börjar se oss själva genom hans kärleksfulla blick blir vi både ödmjukare och friare. Vi inser att vi inte behöver dölja något eller kämpa för att förtjäna kärlek, vi är redan älskade, precis som vi är.

/ Urban

Jag har precis börjat läsa Tomas Sjödins senaste krönikebok ”Drömmar är segel – minnen är roder”, och ni som följer min blogg vet att jag uppskattar hans sätt att skriva, så det lär nog dyka upp fler citat från honom framöver.

Titeln ”Drömmar är segel, minnen är roder” fångade mitt intresse, tror nämligen att vi behöver båda, men i det här inlägget tänkte jag reflektera lite extra över det senare.

Att återvända till sina minnen eller rester av minnen, är inte blott och bart nostalgi, det är också att lyssna till sina känslor på ett sätt man inte gör när man drömmer. Drömmar är segel. Minnen är roder.

Tomas Sjödin

”Minnen är ett roder” är en vacker metafor för hur våra erfarenheter styr oss genom livet. Precis som ett roder hjälper en båt att hålla din kurs, ger våra minnen oss rikting. Man skulle kunna säga att minnena hanterar det liv som faktiskt blev. De berättar vilka vi varit, vad vi kämpat med och vad vi lärt oss.

Vi bär alla på dem, ljusa och mörka, glädjefyllda och smärtsamma. Våra största triumfer, den gången vi vågade, den gången vi lyckades. Men där finns också våra nederlag, våra förlorade drömmar, de val vi ångrar.

De är som små fragment av livet, instängda i vårt inre, redo att dyka upp när vi minst anar det. Det kan vara en doft, en melodi, en plats, en upplevelse som väcker dem till liv och kastar oss tillbaka i tiden. Och oavsett om vi vill det eller inte påverkar de oss, styr oss, formar oss.

Minnena kan hjälpa och leda oss framåt, en lärdom från ett misstag, en stund lycka som ger kraft, en röst från det förflutna som talar om för oss att vi klarar mer än vi tror…

…men ett roder kan både hjälpa och stjälpa. Det är lätt att fastna i minnen, att älta det som gick fel och känns orättvist eller att längta tillbaka till det som en gång var…

…men minnen ska inte vara ett ankare eller en boj, de ska vara en karta. Och precis som en skicklig seglare justerar rodret efter vinden, behöver vi hantera våra minnen på ett sätt som hjälper oss att navigera vidare i livet.

/ Urban

Minns en gång när ett barn på förskolan upptäckte att skuggan hela tiden följde efter henne under en utflykt. Hon sa till den att sluta följa efter och kände en lättnad när vi kom in i skuggan och trodde att den var borta. Men snart var vi ute i solljuset igen, och då var skuggan där igen!

Ibland är skuggan en vänlig följeslagare som mjukt sveper över marken när vi promenerar, andra gånger är vi precis som det här barnet och tänker att det enda sättet att bli av med vår skugga är att skymma den genom att gå in i ett område där inga solstrålar når. Visst, det kan tyckas vara en effektiv lösning, men den försvinner inte, för så fort solen skiner på oss igen så är den tillbaka.

En del av våra skuggor är vi medvetna om, andra har vi ingen koll på och en del kanske bara ses av andra. Men oavsett om vi vill det eller ej så följer den oss vart vi än går. Den rör sig när vi rör oss, cyklar när vi cyklar, och står stilla när vi står still. Man kan inte springa ifrån den, för då springer den också

Nästa gång du går ut i solen och ser din skugga på marken fundera då på vad den säger om dig? Vad döljer den? Tänker nämligen att skuggan inte bara är en passiv återspegling utan en påminnelse om att det synliga och det osynliga inom oss hör ihop. Och kanske är det så att det är i det dolda som vi finner de djupaste insikterna om vårt eget liv.

/ Urban

Har idag varit iväg och röntgat mitt vänster knä. En enkel procedur, några röntgenbilder tas, en läkare granskar dem och sedan får jag svar inom två veckor. Kanske en korsbandsskada, meniskskada eller ledbandsskada eller kanske ingenting alls, troligtvis är det en överansträngning. Kroppen är konkret på det sättet. Skador kan upptäckas, bekräftas och behandlas.

Tänk om det vore lika enkelt med själen?

Tänk om vi kunde röntga vårt inre och tydligt se vad som är trasigt. En svartvit bild där sprickorna i hjärtat syns tydligt, där gamla sår som aldrig riktigt läkt blir synliga. Där vi kan se en spricka från händelser vi aldrig riktigt kommit över. En skada från orden som någon sade i affekt men som ändå fastnade. Kanske ett slitage, spåren av att man burit på massa oro, ångest eller skam. Eller rädslan som vi lärt oss leva med men som ändå begränsar.

Men till skillnad från ett knä kan själen inte röntgas på ett sjukhus, det finns inga maskiner för det. I stället kräver den något annat av oss. En vilja att verkligen se oss själva och modet att våga blicka inåt.

Vet att det är lätt hänt att ignorera det som skaver. Vi haltar oss fram och tänker att det nog går över, att det inte är så farligt. Tills den dag vi inte längre kan ta ett steg till utan att det gör för ont.

Att röntga sitt inre kan göra ont, för det blottar sådant vi helst skulle vilja dölja, både för andra och oss själva. Men om vi aldrig vågar möta verkligheten, hur ska vi då kunna läka, växa och förändras? Kanske är det därför vi ibland måste röntga vårt inre, även om det smärtar att se vad som döljer sig där. Inte för att älta eller fastna i det förflutna, utan för att förstå vad vi bär med oss.

/ Urban

PS. Bilderna visar inte mitt vänster knä. Jag fick inte se röntgen bilderna. DS.

I lördags var jag på 3Arena i Stockholm och lyssnade på Kent. En av höjdpunkterna var ”Förlåtelsen”, en låt som kretsar kring skuld, svek och den svåra konsten att förlåta, både sig själv och andra. Men den här gången hade Jocke Berg lagt till en ny textrad som gav låten en mer hoppfull ton:

Jag tror det finns en mening med att säga förlåt. Jag tror det finns en väg som leder oss hem. Jag tror det finns ett hem där vägen tar slut. Du kan förlåta. Jag kan förlåta.

Kent

Att be om förlåtelse är något av det svåraste men också betydelsefulla vi kan göra. Det kräver mod att erkänna att vi sårat någon och det kräver styrka att släppa taget om det som gjort ont…

…men jag tror att förlåtelsen är en väg som hjälper oss att hitta hem. Både till oss själva och till varandra.

Vi bär nog alla på minnen där vi blivit svikna eller själva orsakat smärta. Ibland bär vi runt på gammal bitterhet som en tung sten i hjärtat och tänker att om vi håller fast vid ilskan så skyddar det oss från att bli sårade igen..Men sanningen är att det är förlåtelsen som befriar oss och ger oss frihet. Att förlåta innebär inte att säga att det som hände var okej. Det är att välja att inte längre låta den definiera oss.

Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen?” sjunger Jocke Berg, och visst gör det det. Men vi måste komma ihåg att förlåtelse är en process. Den kan inte tvingas fram eller krävas, men den kan ges och tas emot när vi är redo.

Många tror att förlåtelse är något vi ger för den andres skull, för att den som sårat oss ska känna sig lättad. Men förlåtelse handlar inte bara om att ge den till andra, det handlar också om att ge den till oss själva. Vi har alla gjort misstag, sagt saker vi ångrar, handlat i affekt eller brustit i våra relationer. Att säga förlåt och be om ursäkt till den vi sårat eller svikit är viktigt, men också att kunna se sig själv i spegeln och säga ”jag förlåter mig själv”.

Förlåtelse är inte ett avslutat kapitel. Det är en början, en levande process där vi, om vi tar den på allvar, får en chans att välja en bättre väg framåt.

Att säga förlåt är bara första steget. Därefter börjar arbetet med att bevisa att man verkligen menar det.

Jesper Caron

Tror att det finns en mening med att säga förlåt. För i förlåtelsen finns en styrka som övervinner stoltheten, en kärlek djupare än smärtan.

Jag tror också att det finns ett hem där vägen tar slut. Ett hem där vi kan lägga ner våra bördor och mötas i förståelse och finna frid med varandra.

Du kan förlåta. Jag kan förlåta. Och kanske är det just genom den handlingen vi hittar vägen hem.

/ Urban

Jag älskar att promenera, att gå långt och låta tankarna vandra fritt. Steg efter steg, kilometer efter kilometer. Det har liksom varit min form av återhämtning, min paus från vardagens krav och måsten. Men även det som vi tror ger oss återhämtning kan bli för mycket, något mitt vänster knä nu påminner mig om.

En överansträngning, en påminnelse om att jag inte har gett mina ben den återhämtning de behöver.

Så nu ger jag mitt vänster knä den återhämtning det behöver, precis som jag en gång var tvungen att låta hjärnan få sin.

Visst har det varit frustrerande att avstå från mina dagliga promenader, men märkligt nog vänjer man sig vid att inte ge sig ut och gå.

Det är också märkligt hur vi ofta förstår vikten av återhämtning i teorin men ändå har svårt att tillämpa den i praktiken. Vi vet att muskler behöver vila efter träning, att hjärnan kräver sömn och att stress tär på kroppen. Men ändå kör vi på tills något säger stopp!

Om vi är dåliga på att lyssna på kroppen, är vi nog ofta ännu sämre på att lyssna på själen. Psykisk trötthet syns inte på samma sätt som ett ont knä, men den är minst lika verklig. Jag vet det, för jag har varit där.

När jag för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom insåg jag att kroppen under en längre tid hade försökt varna mig, men tänkte hela tiden att det går nog över. Jag förstod inte vad som hände, förrän det var för sent!

Den viktigaste lärdomen jag fick från min utmattning är att återhämtning inte är ett val utan en nödvändighet…

…och förhoppningsvis lär jag mig något liknande nu. Givetvis ska jag ut och gå igen, både korta promenader och långa vandringar. Men både kroppen och själen kräver en balans mellan aktivitet och återhämtning för att kunna fungera långsiktigt

/ Urban

Jag har ofta fått höra att jag har en god anpassningsförmåga och det stämmer nog, men är det en styrka eller en fälla?

Anpassningsförmåga, samarbetsförmåga och flexibilitet lyfts ofta fram som avgörande både i arbetslivet och privatlivet. Att kunna förändras, hänga med i utvecklingen och hantera oväntade situationer är en värdefull egenskap. Att snabbt kunna läsa av och anpassa sig till en ny miljö betraktas nästan som en superkraft. Den som kan förändras utifrån omständigheterna har större möjligheter att lyckas, både i arbetslivet och privatlivet…

…men är det verkligen så? Är det alltid till godo att vara anpassningsbar? För vad händer om vi hela tiden anpassar oss för att passa in?

Om vi ständigt anpassar oss efter andras förväntningar, riskerar vi att förlora oss själva på vägen. Vi kompromissar med våra egna värderingar, vi säger ja när vi egentligen borde säga nej. Lär oss att le när vi egentligen vill protestera. Vi säger ja till fler arbetsuppgifter än vi egentligen hinner med och lär oss att ständigt skruva upp tempot utan att ifrågasätta om det är hållbart…

…om vi aldrig står upp för det vi egentligen tycker, tänker och känner, vem är vi då?

Många människor har nog upplevt känslan av att tappa bort sig själv i ett jobb, en relation eller en social krets. De har anpassat sig så mycket att de till slut inte vet vad de själva vill längre.

Om en groda plötsligt skulle sättas ner i kokande vatten skulle grodan genast hoppa ur. Men om grodan placeras i ljummet vatten som gradvis värms upp, så skulle den inte bli medveten om den ökande faran från det varma vattnet. Som ett resultat kokas grodan långsamt och dör till slut.

På samma sätt kan vi gradvis anpassa oss till situationer som egentligen inte är bra för oss, en destruktiv arbetsmiljö, en relation där vi tappar bort oss själva, eller ett samhällsklimat där vi börjar acceptera saker vi en gång skulle ha ifrågasatt.

Så var går gränsen?

Nyckeln är att hitta balansen, för vi behöver alla kunna anpassa oss. Men anpassning ska inte innebära att vi förlorar oss själva. Det handlar om att kunna förändras utan att förlora sin integritet. Att kunna kompromissa utan att kompromissa bort sig själv. Så nästa gång du anpassar dig, fråga dig själv: Gör jag det här för att jag vill, eller för att jag känner att jag måste?

/ Urban

Vi lever i en tid där vi ständigt blir bombarderade av olika värderingar, tankar och idéer. Det finns oändligt många åsikter om vad som är rätt och fel, och hur man borde leva sitt liv. Det som hyllas av en person kan kritiseras av en annan, och mitt i allt ska vi försöka navigera och hitta vår egen väg.

Ena dagen hör man något som låter klokt och rimligt, bara för att nästa dag höra någon annan som argumenterar lika övertygande för motsatsen.

Frågan är om livet blir bättre och enklare att leva av alla dessa råd och åsikter? Nej, det är nog tveksamt. 

Ett problem är att många av oss nog tvivlar på vår egen intuition, förmåga och erfarenhet. I stället söker vi svar på olika frågor hos så kallade experter som delar sina åsikter i böcker, tidningar, bloggar, poddar och sociala medier.

Det betyder förstås inte att vi ska sluta lyssna på andra, jag vill ju gärna att ni fortsätter läsa mina blogginlägg. Vi behöver alla perspektiv utifrån, ny kunskap och ibland hjälp att se saker på ett nytt sätt. Men vi behöver också fråga oss: Vem är det vi lyssnar på? Vilka värderingar ligger bakom deras råd? Och framförallt, stämmer de överens med våra egna?

Om vi förlitar oss för mycket på andras råd och åsikter riskerar vi att tappa bort vår egen inre kompass. Så det kanske är dags att börja lita mer på oss själva, på vår egen erfarenhet och intuition. Det betyder inte att vi alltid har rätt, men samtidigt lär man sig ju av sina misstag..

/ Urban

Igår firades Saint Patrick’s Day, en dag då människor världen över klädde sig i grönt, deltog i parader, njöt av irländsk öl och whiskey, åt traditionell irländsk mat och lyssnade på irländsk musik. Högtiden är tillägnad Irlands skyddshelgon, Sankt Patrick.

Personligen deltog jag inte i något av firandet (inte ens genom att lyssna på mitt favoritband U2), men dagen fick mig att reflektera över Sankt Patricks bön. Bönen tillskrivs traditionellt Sankt Patrick, även om det saknas direkta bevis för att han faktiskt skrev den. Den nedtecknades troligen på 800-talet, medan Sankt Patrick levde på 400-talet. Men oavsett dess ursprung tycker jag att det är en vacker och tänkvärd bön.

Jag reser mig idag genom en mäktig kraft, Guds kallelse, genom tron på Treenigheten,
bekännelsen av den ende Skaparen.

Jag reser mig idag genom Kristi födelse och dop, genom hans korsfästelse och grav, genom hans uppståndelse och himmelsfärd, genom hans återkomst för att döma världen.

Jag reser mig idag genom änglarnas kraft,
genom ärkeänglarnas ledning, genom martyrernas tro, genom helgonens bön.

Jag reser mig idag genom solens ljus, månens sken, genom eldens glöd, blixtens hastighet, genom vindens kraft, havets djup,
genom jordens stabilitet, klippans fasthet.

Jag reser mig idag genom Guds kraft som leder mig, Guds öga som vakar över mig, Guds öra som hör mig, Guds ord som talar för mig, Guds hand som skyddar mig, Guds väg som ligger framför mig, Guds sköld som försvarar mig, Guds här som räddar mig från djävulens snaror, från frestelsens lockelser, från alla som vill mig ont, nära eller fjärran.

Kristus med mig, Kristus framför mig, Kristus bakom mig, Kristus i mig, Kristus under mig, Kristus över mig, Kristus till höger om mig, Kristus till vänster om mig, Kristus när jag ligger, Kristus när jag sitter, Kristus i hjärtat på var och en som tänker på mig, Kristus i munnen på var och en som talar om mig, Kristus i ögat på var och en som ser mig, Kristus i örat på var och en som hör mig.

Jag reser mig idag genom en mäktig kraft, Guds kallelse, genom tron på Treenigheten,
bekännelsen av den ende Skaparen.

Sankt Patrick

Kristus är framför mig. Bakom mig över mig
Och under mig. Kristus är med mig, i mig.
Runt omkring, Du bor i mig. Omger hela mig
Morgon, dag som natt

Erik Tilling

Den del av bönen som jag uppskattar mest är där Sankt Patrick på ett konkret sätt beskriver Kristi närvaro i vårt dagliga liv. En djup känsla av att vara omgiven och beskyddad av Kristus i varje aspekt av livet. Att hans kraft omger oss från alla håll.

Men om jag ska vara helt ärlig, känns det inte alltid så. Det är inte alltid jag upplever att Kristus är med mig, framför mig, bakom mig, i mig, under mig, över mig… Ibland känner jag mig ensam. Men ändå vill jag hålla fast vid tron att det är sant, för tro handlar ju inte bara om känslor.

Tänker mig bönen som en rustning, en slags påminnelse om att vi aldrig är ensamma. Den uttrycker en längtan efter en inre trygghet och visshet om att någon vakar över oss när vi tar oss fram genom livets prövningar. Men det är lätt hänt att separera vår relation med Jesus från det vardagliga livet, att skilja på det andliga livet och det vanliga livet, mellan gudstjänstlivet och resten av vår tid.

Tänker att bönen rymmer en slags längtan till överlåtelse och ödmjukhet. Att låta Kristus gå framför oss, att inte alltid behöva vara den som leder vägen. Att låta honom vara bakom oss genom att släppa taget om det förflutna. Att låta honom vara inom oss, att våga tro och lita på att vi har allt vi behöver, redan här och nu.

/ Urban

När jag var barn åkte vi ofta på semester runt om i Europa, och varje gång jag fick syn på en turistinformation insisterade jag på att vi skulle stanna, så att jag kunde springa in och samla på mig turistbroschyrer. Hade nämligen en samling med turistbroschyrer som jag noggrant kategoriserade och betygsatte. Nöjesparker fick högst betyg medan hotell hamnade längst ner på listan, jag förstod ju inte riktigt vad de var till för. Vi bodde ju i husvagn eller i husbilen.

I grunden tror jag att vi alla är samlare, det ligger liksom i vår natur som människor. Förr i tiden var människor tvungna att jaga och samla föda för att överleva. Idag, i västvärlden, behöver vi varken jaga eller samla mat på samma sätt, men jag tror att behovet att samla finns kvar inom oss. Man skulle kunna säga att jakten har förändrats, och nu är det själva sökandet efter det vi samlar på som blivit vår nya jakt.

Redan som barn lär vi oss att samla och upptäcker tidigt att vissa saker har ett värde, att vissa föremål kan ge oss status. Det gjorde dock aldrig turistbroschyrer!

Vi samlar på saker, på böcker vi aldrig hinner läsa, minnessaker från platser vi besökt men som mest får stå och samla damm. Vi samlar på betyg, på jobb meriter, på likes och följare. På erfarenheter, upplevelser, ögonblick…

Vi samlar också på drömmar. På de vi förverkligar och de vi tvingas släppa. På platser vi besökt och de vi fortfarande längtar till.

Vi samlar på skratt som ekar länge inom oss men också på smärtan vi försöker glömma men som ändå format oss. På uppgångar och nedgångar, framgångar, nederlag och dröjsmål. Ibland tänker vi livet som en rak linje uppåt, en resa mot något bättre. Men det är snarare en berg och dalbana där topparna inte hade känts lika höga utan dalarna emellan..

Livet är inte bara en samling av perfekta ögonblick utan en brokig mosaik av allt det vi upplevt. Både det ljusa och mörka, både det vi minns med glädje och det vi helst av allt vill glömma. Och kanske är det just det som gör livet så vackert att vi aldrig slutar samla. Men det finns en baksida, i vår iver att samla glömmer vi ibland att leva. Vi jagar nästa sak, nästa mål, nästa upplevelse och plötsligt har vi en massa saker men ingen tid att verkligen njuta av dem.

/ Urban