Jag tror att de allra flesta av oss nångång i livet kommer i kontakt med psykisk ohälsa, antingen att vi själva drabbas eller någon i familjen, vän eller arbetskollega. Alla mår vi nog dåligt ibland, vilket kan bero på att vi varit med om något jobbigt, oroar oss för något eller så vet vi inte riktigt varför vi känner som vi gör.
I vårt samhälle är det dock inte riktigt legitimt att må dåligt, att vara ledsen, ha ångest eller oro, känna sig nedstämd eller deprimerad. Man ska bita ihop och kanske ta ett piller. Allt för att slippa känna det vi känner.
Och jag vet mycket väl att den psykiska ohälsan ökar i samhället och likaså användningen av antidepressiva läkemedel, vilket jag också ätit under en tidsperiod. Men frågan är om det verkligen är rätt väg att försöka medicinera bort det som gör ont i livet. Att vi på något kemiskt sätt ska slippa det mörka i livet.
Alla har vi nog då och då tankar om att vissa känslor inte är riktigt tillåtna och att de därför behöver gömmas, bearbetas eller ändras fort. Att de är avvikelser när de i själva verket är en naturlig del av livet.
Och kanske är det så att många i dagens samhälle mår dåligt pågrund av det inte längre är legitimt att må dåligt?
I efterhand har jag förstått hur viktigt det är att tillåta sig att må dåligt och att inte kämpa emot. Och om vi tillåter oss själva att känna det vi känner av ilska, sorg, oro, ångest och frustration kanske kanske inte de där andra känslorna av skuld, skam och självfördömelse skulle bli lika stora? Och ibland har vi nog alldeles för bråttom mot målet att må bra.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 