Författare: Urban Arvidsson

Här kommer det sista smakprovet ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” som förhoppningsvis kommer att släppas i oktober. Boken är blandning av självbiografi, självhjälpsbok och andlig vägledning. Texterna är djupt personliga, nakna och ärliga, som om jag för första gången verkligen tillåtit mig att sätta ord på min historia.

”Det finns nog en mening med det som hänt.” Det är en fras vi alla känner igen. Ofta uttalad med goda intentioner, som ett försök till tröst när livet gör ont. Orden kommer lätt, nästan slentrianmässigt. Men de kan också landa tungt, kanske till och med som ett sår i sig.

Vad innebär det egentligen att säga att en tragedi, en livskris har en mening? Att en olycka eller förlusten av någon vi älskar skulle vara ”meningen”? För mig blir det en farlig förenkling. Och jag tror att vi ibland säger det just därför att vi själva så gärna vill att allt ska ha en förklaring. Kaos skrämmer oss. Tomheten gör oss rastlösa. Vi vill se ett mönster, en plan, en orsak. Något som gör det oförklarliga lite mer uthärdligt.

Men när man står mitt i det bottenlösa, framträder ingen mening. Då finns bara smärtan. Det är först med tid och distans som man kanske kan börja ana något som liknar en mening. Inte i själva händelsen, utan i vad den förde med sig. En ny insikt, en fördjupad förståelse, en oväntad styrka.

Och här finns en viktig skillnad: det är skillnad på att finna en mening av något, och att hävda att själva händelsen i sig hade en mening. Att säga till någon i sorg att det ”var meningen” är inte bara klumpigt, det är respektlöst. Men att en människa själv, i sin egen takt, kan upptäcka att något meningsfullt växte fram ur det svåra, det är en helt annan sak.

Jag tror att vi ofta uttrycker oss lite otydligt när vi talar om att hitta en mening i det som har hänt. Det är lätt att blanda ihop två olika saker: att finna en mening av något meningslöst, och att tänka att själva händelsen i sig var meningen. Av egen erfarenhet vet jag hur lätt det kan missförstås, och därför är det viktigt att vi skiljer på dessa begrepp.

En svår händelse kan i sig vara helt tom och meningslös, men de känslor, tankar och erfarenheter som följer av den kan ändå skapa mening. Händelsen behöver alltså inte ha haft ett syfte, men det som växer ur den kan ändå ge oss något värdefullt.

Men vi måste vara varsamma med orden. Var och en måste själv få upptäcka om det finns en mening i det som har hänt. Det är något man bara kan göra när man själv vill, och när man är redo för det. Ingen annan har rätt att tala om för någon vilken mening som skulle finnas i det som upplevts som meningslöst.

Och ibland finns det faktiskt ingen mening alls. Vissa saker är bara förfärliga, orättvisa och meningslösa. Och när man befinner sig mitt i det svåra är det oftast ingen idé att söka efter någon mening, för då finns den inte där. Det är först med lite distans  som man kan börja se en mening.

/ Urban

När jag började dela utdrag ur min kommande bok ”Att resa sig och gå vidare” med ChatGPT kändes det först märkligt. Att låta en maskin läsa mina mest personliga tankar och fråga: ”Vad tycker du om den här texten?”

Men till min förvåning fick jag ett nyanserat, insiktsfullt och konstruktivt omdöme. Plötsligt såg jag mina texter med nya ögon. Styrkor jag själv inte riktigt vågat se blev tydliga, och det gav mig en viktig påminnelse: mitt skrivande håller. Den insikten stärkte min tilltro till mig själv och gjorde mig mer redo än någonsin att fortsätta.

Och jag vågar nog påstå att det jag skriver i boken är det starkaste jag någonsin formulerat. Texterna är djupt personliga, nakna och ärliga, som om jag för första gången verkligen tillåtit mig att sätta ord på min historia.

Men visst är det märkligt hur lätt självförtroendet kan svikta, trots att vi har erfarenhet, passion och prestationer bakom oss. Som om tron på vår egen kapacitet aldrig riktigt får fäste.

Det är bara att inse att självförtroende inte är en permanent egenskap vi en gång för alla erövrar. Det är snarare en färskvara som behöver underhållas, stärkas och byggas upp, gång på gång.

Men hur gör man det?

Att stärka sitt självförtroende handlar sällan om ett stort kliv, utan om många små steg. Det börjar i det enkla, att hålla det du lovar dig själv. Att ta löprundan du bestämt dig för. Att säga vad du tycker, även om rösten darrar. Varje gång du står fast vid dina egna ord växer något inom dig. Långsamt, nästan obemärkt, men det växer.

Självkritik kan vara förlamande, medan stöttande tankar ger kraft. Hur du talar till dig själv påverkar mer än något annat. Eller för att använda lite mer filosofiska ord: Din inre röst har större makt än någon yttre stämma.

Men givetvis spelar omgivningen en avgörande roll. När någon verkligen ser oss och bekräftar våra styrkor, blir deras blick som en spegel. Den visar sidor vi själva haft svårt att upptäcka och plötsligt blir det lättare att tro på det vi innerst inne anat.

Självförtroende växer när du utgår från det du redan kan och använder det som en stabil grund för nya utmaningar. Men det växer minst lika mycket i misslyckanden. För tillit till sig själv byggs inte genom perfektion, utan genom att våga försöka, falla och resa sig igen.

Vi kan inte heller vänta på att den rätta känslan ska infinna sig innan vi agerar. Självförtroende är inte alltid något vi har från början, utan något som växer fram som en följd av att vi vågat agera.

/ Urban

Det började som en helt vanlig onsdag i början av juni 2003. På förmiddagen hade det som vanligt varit allsvensk fotbollsmatch på Årstalidens förskola, Hammarby mot Örebro sportklubb eller rättare sagt barnen mot mig. Det hade blivit en tradition, ett återkommande inslag i vår vardag, där jag som pedagog alltid spelade rollen som den något klumpige men alltid engagerade motståndaren. Barnen, fulla av energi och tävlingsglädje, tog varje match på största allvar, och jag lät dem vinna tillräckligt ofta för att glädjen skulle bestå, men inte så ofta att de slutade kämpa.

Minns hur en av pojkarna, fyra år gammal avgjorde denna match och sprang runt med armarna i luften som om han just säkrat ett Sm-guld till Hammarby. Hans glädje var smittande, och det där ögonblicket fastnade, barnens skratt, solen som glittrade i deras svettiga pannor, gräsets doft under fötterna. Livet kändes enkelt, hoppfullt och meningsfullt.

På rasten brukade jag ta en promenad i Årstaskogen, något jag gjort i flera års tid. Man skulle kunna säga att skogen var min tillflyktsplats, ett andrum från sorlet och kraven. Mellan träden kunde jag samla tankarna, bearbeta dagens intryck och hämta kraft inför eftermiddagens arbete, och denna vackra och sköna försommardag var inget undantag.

Solen silade ner mellan trädtopparna, fåglarna sjöng, och det doftade verkligen försommar. Jag gick min vanliga runda, en stig jag kunde utantill, och närmade mig Årsta IP platsen där Hammarby brukade träna, med lätta steg och lugn i sinnet. Jag kände mig hemma där, i både kroppen och själen. Men mitt i denna idyll skulle något ske som fullständigt raserade min verklighet. Skillnaden var att jag denna dag fick uppleva en traumatisk händelse som för alltid förändrat mig och mitt liv.

Från motsatt håll på stigen kom en man gående. Först tänkte jag inte så mycket på det, det hörde ju till vanligheterna att möta andra som tog en promenad eller joggade i området. Men innan jag hann reagera drog han upp en pistol ur byxlinningen och riktade den rakt mot mitt huvud. Allt stannade och tiden tycktes frysa. Det kändes som om en kall ström svepte genom mig, som om livet självt dragits undan inifrån.

Med tydliga gester beordrade han mig in på en mindre stig som ledde bort från huvudleden. Jag lydde och rörde mig som på autopilot, styrd av rädsla och chock. Sakta gick jag baklänges in på den lilla stigen, hela tiden med blicken fäst på pistolen, vid den lilla mynningen som när som helst kunde släcka mitt liv.

Hjärtat dunkade så hårt att det kändes som om det skulle explodera och spränga bröstkorgen inifrån. Varje steg jag tog baklänges var en balansgång mellan hopp och total uppgivenhet. Jag försökte tolka hans kroppsspråk och sökte efter minsta tecken på vad som skulle hända. Försökte läsa något i hans ögon men där fanns inget. Hans ansikte visade inga känslor. Inget vrede, ingen panik, bara en stum tomhet som kändes. En kall likgiltighet och kanske var det just det som skrämde mig mest.

Skogen som alltid varit en plats för lugn och återhämtning förvandlades på en sekund till en plats av skräck. Tystnaden var inte längre fridfull, utan tung och laddad med fara. Träden som förr susade rogivande i vinden stod nu som en mörk och hotfull kuliss runt om mig. Jag kände mig instängd, fångad och övergiven.

Mannen sa inte ett ord. Och så, plötsligt utan någon förklaring gick han bara förbi mig. Han passerade mig som om jag inte längre existerade. Jag stod kvar som fastfrusen. Andades tungt, vågade inte röra mig, inte ens blinka. När jag till slut försiktigt vände mig om var han borta.

Då brast det.

Min kropp började skaka okontrollerat. Jag hyperventilerade och tårarna forsade nerför mina kinder. Chocken slog till med full kraft. Jag var ensam, rädd och fullständigt nedbruten. Någonting inom mig hade gått sönder. Minns att jag höll händerna mot bröstet som om jag försökte hålla hjärtat kvar på plats, som om jag inte visste om det fortfarande slog.

Det är märkligt hur livet kan förändras på ett ögonblick, hur det trygga kan slitas sönder utan förvarning. Bara någon timme innan jag stod öga mot öga med ondskan hade jag ju befunnit mig på fotbollsplan med förskolebarnen. Skrattat, lekt, känt mig levande. Nu stod jag i en skog och stirrade in i mörkret.

Utan telefon med mig där i Årstaskogen kom jag upp på den stora stigen, där en äldre man stannade till. Han såg på mig med orolig blick och frågade om jag behövde hjälp. I efterhand har jag funderat på hur jag egentligen såg ut, förmodligen blek, skärrad och tydligt chockad.

Han ringde 112, och jag minns hur jag försökte förklara vad som hade hänt, men rösten den bar knappt. Mannen stannade kvar vid min sida tills polispatrullen anlände, och under tiden varnade han förbipasserande.

Det dröjde inte länge innan den första polispatrullen var på plats. Hjärtat bultade snabbt, men tankarna kändes tröga och overkliga. Att bli hotad med pistol i Årstaskogen mitt på ljusa dagen? Det gick inte att greppa.

Jag försökte återge vad som hänt, men det var svårt att få orden att räcka till. De två poliserna lyssnade uppmärksamt och tog det på allvar. Fler enheter anslöt och genomsökte området. Sirener ljöd från flera håll och det var tydligt att en större insats var i gång. Men trots deras insatser hittades aldrig mannen. Ingen annan tycktes ha sett honom och det gjorde allt ännu mer overkligt. Jag visste ju vad jag hade upplevt. Hur kunde mannen som skrämt och hotat mig bara försvinna?

Jag ringde mitt arbete och berättade vad som hänt, och de hade givetvis blivit oroliga. Flera polisbilar hade kört förbi förskolan och både personal och barn hade märkt att något pågick i skogen. De visst bara inte vad, förrän nu.

En stund senare kom en annan polispatrull för att köra mig tillbaka till förskolan. Och för varje meter vi närmade oss jobbet ökade trycket inom mig. Jag visste att det skulle vara jobbigt, men jag hade inte förutsett hur exponerad jag skulle känna mig.

Vi rullade upp utanför förskolan och bilen bromsade in. Jag klev ur och direkt såg jag hur barnens blickar vändes mot mig. De följde varje steg jag tog, och jag kunde nästan höra deras frågor innan de ens ställts. En ny våg av obehag svepte genom kroppen. Jag styrde stegen snabbt och målmedvetet mot ingången för att träffa min kollega Viola.

När våra blickar möttes behövdes inga ord. Jag föll in i hennes famn, och först då släppte jag återigen taget, tårarna de kom utan att jag hann säga ett ord. När jag till slut lyckades samla mig, tog jag upp telefonen och ringde till min fru Maria. När jag hörde hennes röst genom luren lättade trycket för en stund. Det var som om hennes närvaro, även på avstånd, kunde hålla ihop det som annars hotade att brista inom mig.

En ny patrull kom och hämtade mig från förskolan. Den här gången bar färden hemåt till Fisksätra. Jag frågade försiktigt: Vad händer nu? Får man någon hjälp efter det här? De räckte över ett visitkort till Brottsofferjouren och sa att jag kunde ringa dem. Att polisen skulle höra av sig via brev eller telefon. De pratade som om det var vilket ärende som helst. Men för mig var det en omskakande verklighet som inte gick att hantera som något rutinmässigt.

När jag äntligen kom hem möttes jag av min fru och vår dotter, som då var drygt tio månader gammal. Att få hålla om dem var som att andas ut efter att ha hållit andan alldeles för länge. Marias famn gav mig lugn, och när vår dotter log mot mig med sina stora, ovetande ögon fylldes jag av lycka.

Har bara vaga minnesbilder av vad som hände efteråt, men jag minns att min arbetsgivare hjälpte mig att få kontakt med en terapeut för krissamtal. Jag gick några gånger till en mottagning vid Gullmarsplan, och vad jag minns så uttryckte terapeuten att jag verkade hantera situationen förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna. Det blev därför inte särskilt många samtal, jag tror att jag gick dit tre gånger, kanske fyra.

Trots det var det oerhört påfrestande att ens närma mig området kring Årsta. Att bara tänka på att befinna mig där väckte obehag. Jag blev sjukskriven en tid. Kort därefter gick jag på föräldraledighet, vilket innebar att jag under det kommande året i princip inte satte min fot i Årsta över huvud taget. Det blev en omedveten strategi att undvika platsen där allt utspelade sig. Ett sätt att skydda mig själv från att återuppleva det.

Den fruktansvärda upplevelsen i Årstaskogen visade sig dock bara vara början. Den traumatiska händelsen i skogen blev inledningen till år som kom att präglas av ren ondska och ett mörker jag aldrig hade trott mig behöva möta. Det följdes av brottsrubriceringar som grovt olaga hot, stöld, försök till utpressning, våldtäkt, sexuellt ofredande och människorov. Jag kastades in i en mardröm där inget längre kändes verkligt, där ondskan inte längre var något abstrakt utan hade ett ansikte, en röst och en närvaro i mitt liv. Vem var jag nu? Hur skulle jag någonsin kunna känna mig trygg igen? Det enda jag visste var att jag aldrig skulle bli densamme igen.

Detta är ett utdrag ur boken Att resa sig och gå vidare, en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Naket och ärligt delar jag med mig av mina erfarenheter och livslärdomar, liksom de verktyg som hjälpt mig att resa mig och gå vidare efter svåra trauman. Jag berättar om både ljusa och mörka stunder, om modet att möta smärtan och om hoppet som växer när vi vågar fortsätta framåt. Genom mina ord vill jag ge inspiration, styrka och en påminnelse om att det alltid finns en väg vidare, även när allt känns som mörkast. Förhoppningen är att boken släpps i oktober.

/ Urban

Idag hade jag glädjen att få predika i Immanuelskyrkan i Örebro om den helige Andes gåva. Utgångspunkten var två bibeltexter i Lukasevangeliet.

Lukasevangeliet 4:1-15, 11:9-13

/ Urban

Häromdagen gick jag en guidad visning på Hälsingegården Gästgivars, en av de sju hälsingegårdar som ingår i UNESCO:s världsarv Decorated Farmhouses of Hälsingland

Hälsingegårdarna är unika historiska bondgårdar från 1800- talet, kända för sin storlek, rika dekorationer och höga kulturella värde.

Det kanske ser ut som tapet men väggarna var vackert målade, vilket var oerhört fascinerande. Det kändes nästan högtidligt att stå där och titta på all denna detaljrikedom. Men det som etsade sig fast mest hos mig var nog ändå inte det vackra utan det lilla ”felet”.

Guiden pekade på en detalj i en av väggmålningarna och berättade att det inte rörde sig om ett misstag från målarens sida utan att det var avsiktligt. En avsiktlig liten avvikelse i väggmålningen som en påminnelse om att bara Gud är fullkomlig.

Tydligen förekommer samma sak i persiska mattor. Att mattmakare medvetet väver in ett litet ”fel”, en avvikelse i det annars perfekta mönstret. Inte för att de inte kan göra det felfritt utan just för att visa ödmjukhet inför något större.

Vi människor behöver inte sträva efter perfektion. Vi får vara bristfälliga. Men vi lever i en tid där det ofullkomliga ofta ses som något som måste rättas till. På sociala medier visar vi gärna upp våra mest  fördelaktiga sidor, våra lyckligaste stunder. Men tänk om det vi kallar fel, i själva verket är det som gör oss verkliga och äkta?

Där i ett rum från 1800-talet fanns ett litet fel, som en stilla viskning genom tiden: Du måste inte vara perfekt. Du är ändå älskad och värdefull..

Tänk om vi kunde börja se våra egna fel målningar på samma sätt. Det där skeva i livet, i våra val och relationer, inte som misslyckanden utan som en naturlig del av helheten som människa. Ett slags sigill på att vi faktiskt lever, på riktigt.

Det finns en särskild skönhet i att våga vara människa, i att inte ha alla svar, i att snubbla ibland och ändå resa sig. I att förstå att det är just genom våra sprickor som ljuset hittar in.

/ Urban

Vi vill inte bara se skönhet… vi längtar efter något mer, något som knappt kan uttryckas i ord. Att förenas med skönheten vi ser, att träda in i den, att ta den inom oss, att bada i den, att bli en del av den.

C.S. Lewis

Det var länge sedan jag badade så mycket som jag gjort de senaste dagarna, jag hade nästan glömt hur underbart det är. Om och om igen har jag låtit mig omslutas av Undens kristallklara vatten.

Att bada här är inte bara en fysisk upplevelse, utan även en vila för själen. Ett ögonblick av glädje och lycka som stannar kvar långt efter att man klivit upp ur vattnet. Med varje simtag jag tar känns det som om något i mig tvättas bort. Det är inte bara kroppen som kyls ner, det är själen som andas ut och får vila.

C.S. Lewis skriver att vi inte bara vill se skönhet, vi vill träda in i den, förenas med den, bli en del av den, bada i den. Och just här, i det kristallklara vattnet känns det som att jag får ana något av det han talar om.

Det är som om själva skapelsen viskar om något större. Vattnet, vinden, ljuset över vattenytan allt bär spår av Gud. När jag simmar runt i Unden känns det som om jag för en stund får bada i Skaparens närvaro. Det är inte bara vattnet som omfamnar mig, det är Gud själv

Det är i sådana ögonblick som det blir tydligt för mig att skönheten inte är målet i sig, utan en väg som leder vidare. Den bär på en inbjudan till något större, något djupare. För när vi längtar efter att förenas med skönheten, är det egentligen en längtan efter Gud vi känner, han som är ursprunget till all skönhet.

/ Urban

Bloggpausen går sådär, upplevelser jag är med om väcker hela tiden tankar i mitt inre som vill komma ner på pränt. Så här kommer ännu en text, den här gången om tacksamhet

Tidigt imorse gav jag mig ut i blåbärsskogen och där stod jag omgiven av gran och tall och såg ut över en matta av blåbärsris. Det var fullt av blåbär som om skogen själv bjöd på frukost.

Det surrade intensivt omkring mig. Mygg, knott och flugor konkurrerade om uppmärksamheten. De landade både på mina glasögon och på det bara huvudet. Men mitt i detta surr kände jag något som överraskade mig: tacksamhet.

Tacksamhet för att jag får vara ensam i tystnad och ändå känna mig helt uppfylld. Tacksamhet för att Sverige har allemansrätten, en lag som kanske är självklar för oss, men som i ett globalt perspektiv är ett privilegium. Jag får gå ut i en skog jag inte äger, plocka bär jag inte planterat, andas in en luft som inte tillhör någon och samtidigt alltihop.

Och så känner jag tacksamhet för något så enkelt som att jag inte blir biten. Medan andra kommer hem från skogen med röda, kliande märken låter myggen mig vara ifred. Är det en slump? En gåva från genetiken? Vad det än beror på, är det ett litet mirakel jag bär med mig år efter år.

/ Urban

I höst släpper jag boken Att resa sig och gå vidare. En ärlig och personlig berättelse som rör sig i gränslandet mellan självbiografi, självhjälp och andlig vägledning.

Den har sin utgångspunkt i mina egna erfarenheter av att bli utsatt för grova brott, traumatiska upplevelser som jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Men mitt i mörkret växte något fram som jag tror behöver delas. Jag har tidigare gjort det i ett eget vinterprat och i en föreläsning, men nu kommer boken. Genom att dela med mig av mina egna erfarenheter, insikter och praktiska verktyg vill jag förmedla hopp, styrka och vägledning till dig som står i en livsfas där du eller någon du står nära behöver resa sig och ta nästa steg.

Min förhoppning är att boken ska släppas i oktober och fram tills dess kommer jag varje månad dela ett smakprov ur boken. Så här kommer ett utdrag där jag ärligt och uppriktigt delar med mig av en period präglad av djup andlig kamp:

Hösten 2004

Jag minns tydligt den tiden, som om varje tanke, varje känsla och varje inre storm fortfarande lever kvar som ett svagt eko i kroppen. Det var en andlig kamp så stark att den satte sig i kroppen,  som om varje del av den deltog i en strid jag inte kunde fly ifrån. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det, eller vart jag skulle ta vägen. Allt jag tidigare tagit för givet kändes plötsligt bräckligt och osäkert.

Jag hade nyligen tackat ja till en tjänst på Vasakåren, Frälsningsarmén i Stockholm. Ett arbete med barn, ungdomar och familjer. En dröm jag burit på så länge, en längtan som vuxit i det tysta under många år. En kallelse som varit som en lågmäld men ihärdig röst i mitt inre. Men samtidigt som dörren till drömmen öppnades, kastades jag rakt in i en verklighet där jag fortsatte att utsättas för våldsbrott. Händelser som slet bort all känsla av trygghet och tog med sig både min arbetslust och min förmåga att stanna kvar i det som jag sett som min kallelse. Varför skulle jag tjäna en Gud som inte verkade bry sig?

Det var inget vanligt tvivel. Det var en våldsam kraftmätning mellan ljus och mörker, mellan det goda och det onda. Och mitt i detta stod jag förvirrad, ensam och full av frågor som inte tycktes ha några svar.

Jag blev heltidssjukskriven och tillbringade större delen av tiden i vår lägenhet, där tystnaden ibland var öronbedövande och ibland bröts av skrik inifrån. Det var som om mitt inre slitits itu, som om själens trådar rivits sönder. Jag kunde stå framför bokhyllan, fylld av kristen litteratur, böcker jag en gång älskat, som väglett mig och känna ett rasande hat. Ilska. Frustration.

Jag slängde biblar i golvet, packade ner kristna böcker i flyttkartonger i ett försök att rensa ut Gud ur mitt liv. som om jag genom det kunde få tyst på rösten i mig. Men bara några timmar senare satt jag där igen, med Bibeln i knäet, läsandes några rader, kanske ett kapitel, innan ilskan blossade upp på nytt. Tron gick inte att skaka av sig, hur mycket jag än försökte.

Det var ambivalent. Kaotiskt. Nästan schizofrent. En röst skrek: ”Jag ska aldrig någonsin sätta min fot i en kyrka igen. Nu skiter jag i kyrkan, tron och Gud!” Samtidigt som en annan viskade, lite tyst: ”Minns du inte längtan du bar? Minns du inte vad du ville, att ge hela ditt liv till tjänst för Gud?” Det var som om mitt inre blev en plats för konstant inre krigföring, där ingen sida ville ge sig, och där jag själv höll på att gå sönder mellan ytterligheterna.

Det fanns ingen logik. Bara känslor, impulser, smärta. Och samtidigt en envis gnista som inte lät sig släckas. Jag kunde inte sluta be, även när jag förbannade Gud. Jag kunde inte glömma tron, även när jag ville förneka den. Den fanns där, som ett sår som aldrig ville läka, men också som en livlina jag inte kunde kapa, oavsett hur mycket jag ville.

Det här är inte en text med ett färdigt svar. Jag vill inte paketera upplevelsen i ett ”allt ordnade sig till slut”. För ibland gör det inte det. Ibland är det bara tyst, bara mörkt. Men ibland, mitt i kaoset, föds en djupare förståelse. En ny sorts tro. En tro som inte är rädd för mörkret, för tvivlet, för kampen.

Jag tror inte att alla människor får uppleva en sådan andlig storm, och det är jag tacksam för. Men jag tror att vi behöver tala mer öppet om när tron gör ont. När den inte känns som en trygg famn, utan som ett inre fältslag. När bönen inte är vacker och stillsam, utan ett skrik från djupet av vår trasighet.

För mig blev den kampen början på något nytt. En tro som överlevde mörkret. En tro som förstått att Gud inte bara finns i psalmerna och lovsångerna, utan också i skriket. Inte bara i kyrkan, utan också i lägenheten där tystnaden ekar.

Kanske är det just i de stunder när vi tror att vi har tappat bort Gud eller till och med försökt göra oss av med honom som vi upptäcker att han fortfarande är där. Jag försökte strunta i Gud och vända honom ryggen, men det gick inte! Jag ville släppa taget om tron, men den höll ändå kvar mig. Jag ville inte ta hans namn i min mun men kunde ändå inte låta bli att be. Jag försökte gå ifrån Gud, men insåg att han aldrig slutade gå vid min sida.

/ Urban

Hade egentligen tänkt ha ett blogguppehåll över sommaren, men det blir inte alltid som man tänkt. Semestern i Italien fick mig att skriva två blogginlägg, varav detta är det andra.

Här i Sorrento har vi gjort det till en vana att smyga in i de vackra kyrkorna. Bakom tunga sten dörrar som står på glänt möts vi av ett svalkande mörker, en stillhet som lindrar både kropp och själ. En tydlig kontrast till den stekande solen utanför.

Här rör sig människor varsamt, vissa tänder ljus, andra sitter still, nästan osynliga som om de har en tyst konversation med något större. Själv går jag försiktigt runt och fotograferar de vackra utsmyckningarna.

Dessa kyrkor kanske inte är turistattraktion i första hand utan snarare andliga oaser i en värld som aldrig tycks ta paus.

Kyrkan är inte bara en plats att fly till när kroppen behöver svalka. Den är en plats att återvända till när själen törstar. Och då börjar tanken vandra hemåt. Till Sverige. Till våra egna kyrkor.

Och när jag säger ”kyrkan” menar jag inte bara byggnaden. Jag menar församlingen. Gemenskapen. Vi. Kan vi få vara en svalka för människors liv?

I en tid där så mycket i samhället går i 180, tänker jag att våra församlingar har ett särskilt uppdrag att vara en viloplats. En andlig skugga där själen får svalka. Inte som en plats för de färdiga, utan för de trasiga, tveksamma, sökande och trötta.

Tänk om våra kyrkor kunde vara som en skuggig plats en het sommardag. Inte tunga av krav, utan lätta av nåd. Inte fyllda av prestation, utan präglade av frid.

Ja, jag tror att kyrkan kan vara en svalka för människors liv. Men det förutsätter något både av kyrkan och av oss själva. Att vi vågar kliva in, vågar stanna upp en stund och vågar vara öppna för mötet i det svala, i det mänskliga och heliga. 

Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila.” Det är ett löfte vi bär med oss som församling. Men frågan är om människor runt omkring oss vet det. Känner de att de får komma precis som de är?

I slutändan är det ju inte vi som svalkar det är Jesus. Men vi får vara hans händer och fötter, öron och ögon. Bärare av den nåd och frid han vill ge. Genom våra liv kan andra ana något av hans närvaro, mitt i vardagens hetta.

/ Urban

Befinner mig i Sorrento i Italien och och det är hett, riktigt hett. Temperaturen under de senaste dagarna har stadigt legat kring 30 grader och svetten rinner i strida strömmar längs kroppen, och vattenflaskan har blivit en ständig följeslagare, bär den med ett fast grepp, ständigt redo.

I den här hettan är det livsviktigt att ständigt fylla på med vatten. Utan det blir huvudet tungt, kroppen långsam och tankarna dimmiga. Och mitt i denna påtagliga törst slår det mig. Jesus talade också om vatten.

”Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta,” sa han till kvinnan vid brunnen. Och det är en märklig tanke. För här står jag, mitt i julihettan, och törstar gång på gång. Trots att jag druckit mängder av liter vatten idag.

Det var förstås inte vatten i flaska han talade om. Det handlade inte om att släcka den fysiska törsten, utan en djupare hunger. Törsten efter mening, efter hopp, efter att vara hel. Att inte behöva bära allt själv.

Ibland tror vi att om vi bara fyller på med tillräckligt mycket, mer upplevelser, mer resor, fler saker. Prestationer, underhållning, självutveckling så kommer det att räcka. Men hur mycket vi än försöker fylla oss själva med så kommer vi att törsta.

Och kanske är det just i hettan som vi bäst kan förstå vad han menade. När kroppen skriker efter vatten och påminner oss om att vi inte klarar oss utan det, då anar vi kanske hur beroende vi också är av något djupare.

Jag fortsätter att dricka mitt vatten. Men jag påminner också mig själv om att det finns en annan törst att ta på allvar. Och en annan källa att ösa ur.

/ Urban