Författare: Urban Arvidsson

Det slog mig häromdagen att det är väldigt länge sedan jag var på gudstjänst. Hade någon frågat mig för en och en halv månad sedan om det skulle spela någon större roll, hade jag nog ryckt på axlarna. Tron sitter väl inte i kyrkbänken, och Gud är väl lika närvarande hemma som i kyrkan. Och det tror jag fortfarande.

Men det visade sig ändå spela större roll än jag hade anat.

Först märkte jag det knappt. En söndag blev två. Två blev fyra. Gudstjänsten försvann ur veckorytmen, nästan omärkligt. Det fanns goda skäl – resor, sjukdom och andra prioriteringar. Livet kom emellan.

Men efter ett tag började något skava. Inte som ett dåligt samvete, egentligen. Mer som en stilla känsla av att något saknades. Min tro var densamma och min övertygelse oförändrad. Ändå hade något blivit tunnare, som om ett lager av livet sakta försvunnit utan att jag märkte det.

Det är svårt att förklara för den som aldrig haft återkommande gudstjänstbesök som en del av sitt liv. Men jag märker att jag själv har förändrats.

Jag blir en sämre version av mig själv.

Jag behöver veckorytmen. Jag behöver att veckan har ett centrum. För mig är söndagens gudstjänst just det. I en tid där allt handlar om att vara flexibel, spontan och fri är det lätt att underskatta värdet av det återkommande. Men just därför tror jag att gudstjänsten är så viktig. Den bryter vardagens tempo. Den påminner mig om att livet inte bara handlar om det jag ska prestera eller hinna med.

Jag behöver få höra en predikan som utmanar och uppmuntrar mig. Jag behöver sjunga lovsång, inte för att Gud behöver min sång, utan för att mitt hjärta behöver påminnas om vem Gud är. Jag behöver be tillsammans med andra människor. Jag behöver gemenskapen. Det finns något djupt mänskligt i att samlas vecka efter vecka. Att dela glädje och sorg. Att bära och bli buren.

När söndagarna försvinner blir det lätt att tron reduceras till något privat. Men tron är också en praktik. Den formas av vanor. Av rytmer. Av att gång på gång ställa sig i samma riktning och säga: ”Här är jag, Gud.”

Men när undantagen blir många märker jag vad jag har förlorat. Jag saknar inte bara gudstjänsten. Jag saknar den människa jag blir när gudstjänsten är en självklar del av mitt liv.

/ Urban

Ps. Ikväll ska jag på gudstjänst i Immanuelskyrkan Örebro. I sommar firar vi gudstjänst kl 18 och den 12 juli har jag förmånen att predika om Petrus möte med Jesus. Ds.

Snart har halva året passerat och jag sitter och funderar över vart tiden egentligen tog vägen. Minns hur jag stod där i början av året, fylld av ambitioner, planer och förhoppningar. Men tiden stannar inte upp och väntar på att vi ska hinna ikapp eller känna oss redo. Den fortsätter framåt, likt sanden i ett timglas som fortsätter rinna.

Korn för korn faller sanden genom den smala öppningen mellan de två glasen. Tyst. Oavbrutet. Och medan vi ofta blickar bakåt på det som varit eller framåt mot det som väntar, är det lätt att missa det som finns mitt framför oss.

Det undre glaset är allt det som redan har passerat. Alla erfarenheter, alla beslut, alla ögonblick som format oss till dem vi är idag. Där ligger också våra misslyckanden, våra framgångar och de där envisa frågorna om vad som hade kunnat bli. ”Om jag bara hade…”, ”Om det inte hade hänt…”. Men hur mycket vi än grubblar förändras inte det som varit. Precis som sanden i timglasets botten ligger det förflutna stilla. Det kan lära oss mycket, men det kan aldrig levas om.

Och det övre glaset? Det är framtiden. Där finns allt det som ännu inte har hänt. Våra planer, förhoppningar och farhågor. Vi försöker kontrollera den, förutse den och ibland oroar vi oss för den långt mer än vad som är rimligt.

Om vi låter det förflutna styra våra tankar ger vi det också makt över framtiden. Vi återupprepar gamla mönster, gamla rädslor och gamla begränsningar. Det är som om vi försöker hälla tillbaka gammal sand i det övre glaset. Då blir framtiden aldrig riktigt ny, bara en upprepning av det som redan varit.

Men mellan det som varit och det som ska komma finns något annat.

Nuet

I det lilla ögonblick då ett enda sandkorn passerar mellan glasen finns nuet.

Där finns livet.

Den enda plats där vi kan välja. Tala eller vara tysta. Älska eller förlåta. Förändras, utmanas och utvecklas.

/ Urban

Varje år, när sommarsolståndet kommer, säger jag samma sak: ”Nu vänder det!”

Jag säger det med viss beräkning. Inte för att förstöra stämningen, bara för att provocera lite.
Någon suckar. Någon protesterar. Någon tycker att jag är jobbig som på årets ljusaste dag måste påminna om att dagarna från och med nu blir kortare.

”Men sommaren har ju precis börjat!”

Ja, det är ju just det som är poängen. Hela våren har varit en resa mot mer ljus. Dag för dag har morgnarna blivit tidigare och kvällarna längre. Vi har kämpat oss ut ur mörkret. Och idag är det  årets längsta dag. Men från och med nu blir dagarna faktiskt kortare. Inte mycket. Kanske omärkbart till en början. Men ändå.

Det är inte en åsikt.

Det är ett faktum.

Vi människor har en märklig relation till tiden. Vi vill gärna tro att de bästa stunderna kan stanna kvar. Att sommaren precis ska börja och samtidigt aldrig ta slut.

Men tiden är som när man står på toppen efter en lång vandring. Utsikten är fantastisk. Samtidigt vet man att man inte kan stanna kvar. Färden fortsätter.

Jag säger inte ”Nu vänder det” för att vara pessimist. Tvärtom. Jag älskar årstidernas gång. Jag skulle inte vilja leva i ett land där det såg likadant ut året runt.

Jag älskar den första vårdagen när man känner att vintern tappat greppet. Jag älskar de ljusa juni nätterna när mörkret nästan glömmer att komma. Jag älskar höstens klara luft och löv som brinner i gult och rött. Och jag tycker om vinterns första snöfall när världen plötsligt blir tystare.

Det fina med varje årstid är att den inte varar för evigt. Om sommaren aldrig tog slut skulle den till slut bara bli vardag. Det är förändringen som gör att vi uppskattar den.

Därför känner jag ingen sorg när jag konstaterar att det vänder vid sommarsolståndet.

Snarare tvärtom.

Jag tycker att det finns något trösterikt i att naturen fortsätter sin eviga rörelse. Medan vi människor stressar, planerar och oroar oss går jorden sin bana med lugn självklarhet. Ljuset kommer. Ljuset går. Hösten följer sommaren. Vintern följer hösten. Och någonstans i december börjar det vända tillbaka igen.

Så ja, jag kommer att fortsätta säga: ”Nu vänder det.” För att provocera lite. Men framför allt för att påminna mig om att allt som är vackert också är i rörelse. Och att det är just därför vi uppskattar det.

/ Urban

Ljuset. Grönskan. Fågelsången. Blommorna.

Det är som om hela skapelsen vid midsommar stannar upp ett ögonblick och visar sig från sin allra vackraste sida.

I går samlades vi kring midsommarbordet med sill, färskpotatis och allt som hör till, följt av jordgubbstårta och trevlig gemenskap med familj och vänner. I dag är tempot lite lugnare. Det finns tid för en kopp kaffe på altanen, en  promenad eller att bara låta blicken vila över grönskan.

Det är lätt att ta allt detta för givet. De blommande ängarna, träden som susar i den ljumma sommarvinden. Fågelsången som fyller morgonen långt innan de flesta av oss vaknat och de vackra solnedgångarna som är unika varje kväll…

…men om vi verkligen stannar upp och lyssnar, ser och känner, upptäcker vi att skapelsen ständigt talar till oss.

Jag tror att vi människor är skapade för förundran. Vi behöver stunder då vi lyfter blicken från skärmar, kalendrar och att-göra-listor och bara ser världen omkring oss. Inte för att analysera den eller kontrollera den, utan för att uppskatta den.

När jag sitter på altanen i Sannerud påminns jag om att skapelsen är fylld av en skönhet som vi människor inte själva har skapat. Ingen av oss har målat kvällshimlens färger. Ingen av oss har komponerat fåglarnas morgonkonsert eller gett sommarblommorna deras prakt. Ändå finns allt detta omkring oss, som gåvor att upptäcka, beundra och glädjas över.

Vi får ta emot det som en gåva.

Kanske är det därför naturen så ofta talar till människors hjärtan. Inte med ord, utan genom upplevelsen av att vara en del av något större.

När solen långsamt går ner en ljummen sommarkväll känns det som om skapelsen själv viskar att livet är mer än stress, prestation och ständiga måsten. Kanske är det just då vi hör det som annars drunknar i vardagens brus.

/ Urban

Det är märkligt hur vissa känslor kan vara nästan ljudlösa utåt, samtidigt som de dånar i vårt inre. Ilskan som bränner i bröstet, sorgen som dröjer sig kvar och oron som ständigt finns i  bakgrunden. Vi bär dem med oss varje dag, ofta utan att förstå deras tyngd, och intalar oss att det säkert försvinner med tiden.

Men känslor är envisa varelser. De vill bli sedda. De vill ha namn. Och ibland är det först när vi sätter ord på dem som vi faktiskt förstår vad det är vi bär på.

Att säga “jag är ledsen” är inte alltid tillräckligt. Det är som att säga ”det regnar” oavsett om himlen öppnat sig i ett åskoväder eller om det bara är ett fint duggregn. Det finns skillnad på att vara besviken, att känna saknad, eller att vara uppgiven. Ju mer exakt vi kan beskriva, desto lättare är det att hitta rätt sätt att ta hand om känslan.

Ord är ingen mirakelmedicin, men de hjälper oss att förstå det som pågår inom oss. Utan dem riskerar vi att fastna i en känslomässig dimma där allt bara känns tungt eller svårt att hantera. När vi hittar rätt ord blir det lättare att orientera oss. Vi kan se skillnaderna mellan känslorna och förstå vad de egentligen försöker berätta.

Då kan vi börja se vad som faktiskt döljer sig bakom känslan. Vi kan säga: ”Det här handlar inte bara om ilska – det är frustrationen över att inte bli lyssnad på.” Eller: ”Det här är inte bara oro – det är rädslan att förlora något som betyder mycket för mig.”

Kanske är det inte bara sorg, utan saknaden efter någon som inte längre finns nära. Kanske är det inte bara stress, utan känslan av att aldrig riktigt räcka till. Det som först känns som avund kan egentligen vara en längtan efter något vi själva saknar. Det som ser ut som irritation kan bottna i trötthet eller besvikelse. Och det som vi kallar osäkerhet kan i själva verket vara en rädsla för att bli avvisad eller misslyckas.

Och kanske är det just i mötet med andra som orden får sin verkliga kraft. När vi delar dem, låter någon annan höra vad vi kämpar med, då händer något. Det blir lite mindre tungt, lite mer begripligt. Som om känslan, nu när den fått ett namn, inte längre behöver kämpa lika hårt för vår uppmärksamhet.

Att sätta ord på svåra och jobbiga känslor är sällan enkelt. Ibland känns det som att orden inte räcker till. Andra gånger kommer de trevande eller ofullständiga.

Men varje försök är en bro, mellan oss och oss själva, och mellan oss och andra. Och kanske är det just den bron som gör att vi orkar vidare.

/ Urban

Allt är föränderligt och det gäller också hur jag tänker, och jag inser den här boken egentligen aldrig kan bli färdigskriven.

Så börjar förordet i boken som jag precis har börjat läsa. Jag fastnade direkt, inte för att orden i sig var särskilt anmärkningsvärda, utan för att de satte fingret på något jag själv upplevt den senaste tiden.

I förrgår lämnade jag in terminens sista uppgift, och redan igår började jag förbereda mig inför den validering som kan ge mig möjlighet att förkorta utbildningen.

När jag började läsa till förskollärare kände jag mig ganska säker på min kunskap. Men ju mer jag har fördjupat mig i litteraturen och forskningen, desto mer har jag förstått att det finns mycket kvar att lära.

Det fascinerande med kunskap är att den inte bara ger svar, den väcker också nya frågor. Varje gång jag tror att jag börjar förstå ett område upptäcker jag nya perspektiv, nya infallsvinklar och nya saker som jag tidigare inte ens visste att jag inte visste. Det som först såg ut som en liten damm visar sig vara ett hav.

Kanske är det just därför studier har blivit så mycket roligare än jag hade föreställt mig. Inte för att jag känner mig färdig eller säker, utan tvärtom. För att jag har insett att lärande inte handlar om att nå en slutpunkt. Det handlar om att ständigt ompröva, utvecklas och vara öppen för att ens tidigare övertygelser kanske inte var hela sanningen.

I förordet skriver författaren att möten med andra människor ger anledning att ompröva sådant man tidigare tänkt. Det känner jag igen. Och kanske är det inte kurslitteraturen som förändrar mig mest, utan samtalen. Diskussionerna med kurskamrater och lärare med andra erfarenheter. De får mig att se saker ur nya vinklar och utmana sådant jag tidigare tagit för givet.

Att bokens inledning berörde mig så starkt beror kanske på att den inte bara handlar om en bok som aldrig blir färdigskriven, utan också om oss människor. Vi blir aldrig riktigt färdiga. Vi formas av våra erfarenheter, våra möten och den kunskap vi tar till oss längs vägen. Och kanske är det också där det verkliga värdet ligger, inte i att ha alla svar, utan i att behålla sin nyfikenhet och fortsätta vilja lära sig mer.

/ Urban

Ibland önskar jag att livet vore lika enkelt som en lärobok. Att jag bara kunde slå upp rätt sida och hitta ett tydligt svar på vem jag är och hur jag ser på världen. Men ju äldre jag blir, desto mer har jag insett att människor sällan ryms i färdiga fack eller tydliga kategorier.

Om någon frågade mig vilket perspektiv jag har på livet skulle jag nog inte svara sociokulturellt, behavioristiskt, kognitivistiskt eller pragmatiskt. Jag skulle nog svara lite av varje, för jag känner igen mig i flera sätt att förstå människan.

Jag tror att människor formas av sin omgivning. Familjen,vännerna, samhället och kulturen. För mig har frikyrkokulturen varit en viktig del av det sammanhang som påverkat mina värderingar, min människosyn och mitt sätt att förstå världen. Därför känner jag igen mig i det sociokulturella perspektivet. Vi blir till i mötet med andra människor.

Samtidigt är det svårt att bortse från den kraft som finns i våra tankar och tolkningar. Två personer kan vara med om exakt samma händelse men ändå bära med sig helt olika erfarenheter av den. Det som formar oss är inte enbart det som sker, utan också hur vi förstår, tolkar och ger mening åt våra erfarenheter. Där finns något kognitivistiskt som jag inte kan ignorera.

Jag ser också hur våra vanor och beteenden påverkar vilka vi blir. Det vi övar på utvecklar vi, och det vi belönas för tenderar vi att fortsätta med. Våra handlingar formar oss över tid, ofta mer än vad vi själva inser. Därför finns det även något värdefullt i det behavioristiska perspektivet, som påminner om att människan inte bara är sina tankar och känslor, utan också summan av sina återkommande handlingar och val.

Samtidigt känner jag igen mig i det pragmatiska perspektivet. För mig handlar livet inte bara om att förstå världen i teorin, utan om att omsätta kunskap i praktiken. Jag tänker att erfarenheter och lärande är viktiga drivkrafter i livet. Genom att våga pröva, tänka efter och lära av både framgångar och motgångar kan vi utvecklas som människor.

Vi är inte bara våra tankar, vår uppväxt eller våra vanor, vi är allt detta på samma gång. Därför vill jag inte låsa fast mig i ett enda perspektiv. För mig handlar förståelsen av livet inte om att välja sida mellan olika teorier, utan om att låta dem komplettera varandra.

/ Urban

När jag ser tillbaka på livet inser jag att det finns människor som bär oss utan att själva göra något större väsen av det. Som funnits där med sin närvaro, sin omsorg och sin kärlek. För mig har min mamma varit en sådan person.

Jag har världens bästa mamma. Det vet jag förstås att många andra också säger, men för mig är det sant. Hon har funnits där i livets alla skeden, i glädjen, i sorgen, i framgångarna och i misslyckandena. När något viktigt händer är hon en av de första jag ringer. Det spelar ingen roll om nyheten är god eller dålig. Jag vet att hon lyssnar, bryr sig och delar det jag bär på.

När vi är barn är våra föräldrar hela vår värld. Med åren förändras relationen. Vi flyttar hemifrån, skapar egna familjer och bygger egna liv. Men vissa band förändras aldrig. De kanske sträcks ut över mil och år, men de går inte av. Kanske är det just det som kännetecknar en mors kärlek – den är uthållig. Den finns kvar, även när barnen inte längre är barn.

Ibland får jag höra, med glimten i ögat eller med en viss underton av allvar, att jag aldrig riktigt klippt navelsträngen till min mamma. Kanske ligger det något i det.

Tack mamma Lisbeth för att just du är min mamma ♥️. Sedan är jag såklart oerhört glad och tacksam över att mina döttrar också fått världens bästa mamma! 

Min bloggvän Pedher Skoog skrev en gång att vi pappor nog aldrig fullt ut kan förstå vad det innebär att vara mamma. Att bära sitt barn i nio månader skapar spår av kärlek som aldrig suddas ut. Jag tror att han har rätt. Som pappa kan jag ana, beundra och försöka förstå, men det finns något i moderskapet som förblir ett mysterium för den som aldrig själv har burit ett barn under sitt hjärta.

Det brukar sägas att den starkaste kärlek som finns är den mellan en mor och hennes barn. Kanske ligger det mycket i det. Få krafter är så uthålliga, så osjälviska och så starka som en mors kärlek.

Därför tycker jag om de bibliska texter som beskriver Gud med moderliga drag. En bild vi oftast inte möter i kyrkan, men kanske är det en bild vi behöver återupptäcka?

Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

Jesaja 66:12-13

Vilken vacker tanke. Att Gud inte bara är den starke Fadern som leder och skyddar, utan också den ömma Modern som tröstar, bär och håller om. En Gud vars hjärta slår med samma villkorslösa kärlek som den bästa av mödrar.

På mors dag tänker jag därför inte bara på min egen mamma, även om hon förtjänar all kärlek och uppskattning. Jag tänker också på den kraft som moderskapet representerar. På alla mammor som älskar, oroar sig, bär, tröstar och aldrig riktigt slutar vara mammor.

Jag tror att världen skulle vara en lite mjukare och mer medmänsklig plats om vi oftare uppmärksammade och värdesatte den styrka som ryms i omsorg, trofasthet och kärlek.

Och genom generationerna går ett modershjärta vidare – i våra familjer, i våra berättelser och i Guds eget hjärta.

/ Urban

Det är märkligt hur det som känns bäst för stunden ofta är det som långsamt bryter ner oss. Att vara tyst när någon går över ens gränser. Att säga ”det är lugnt” fast det inte är det. Att skjuta upp samtalet, förändringen eller det där beslutet som man innerst inne vet borde ha tagits för länge sedan.

På kort sikt känns undvikandet ofta som en lättnad. Det är enklare att säga ja när vi menar nej, hålla tillbaka våra åsikter och slippa obehaget för stunden än att möta det direkt.

Men det som ger tillfällig lättnad idag kan bli en tyngd som växer med tiden.

Varje gång du åsidosätter dina behov lär du dig samtidigt att de är mindre viktiga. Varje gång du låter någon kliva över dina gränser utan att säga ifrån flyttas gränsen lite längre bort. Och till slut står man där och undrar varför man känner sig liten, trött eller osynlig.

I längden mår vi sällan bäst av att fly från det svåra. Vi mår bättre av att vara ärliga mot oss själva, sätta gränser, ta samtalen och våga förändra det som inte fungerar. Självklart kan det vara obekvämt för stunden, men den stunden går över. Och det långsiktiga välmåendet varar trots allt mycket längre än den tillfälliga lättnaden.

Att stå upp för dig själv handlar inte om att bråka, sätta sig på tvären eller vara självisk. Det handlar om respekt. Om att förstå att ens egna känslor, behov och gränser faktiskt är värda att försvara. Det betyder dock inte att du alltid måste vinna varje konflikt eller säga exakt vad du tycker i varje situation. Men det betyder att du inte ska behöva överge dig själv för att andra ska slippa känna obehag.

Jag vet att det kan kännas svårt och jobbigt att stå upp för sig själv. Hjärtat slår snabbare, rösten kanske darrar litegrann, och någon bli besviken eller ledsen. Men det obehaget är övergående.

Självrespekt känns annorlunda. Den kommer inte som en snabb lättnad, utan som en stilla trygghet i att veta att du inte svek dig själv. Att du vågade säga nej när något kändes fel. Att du vågade kräva respekt. Att du slutade göra dig mindre för att passa in i andras förväntningar.

/ Urban

När jag nyligen började läsa igenom min blogg från början slog det mig att skrivandet har varit mycket mer än bara ord på en skärm. Det har varit ett sätt att förstå mig själv. Ett sätt att skapa ordning i det som känts oklart och att sätta ord på sådant som annars bara hade blivit diffusa tankar och funderingar.

När jag läser inlägg efter inlägg, från augusti 2021 fram till idag, ser jag ett mönster. Inte bara i vad jag skriver om, utan i vem jag är. Texterna avslöjar vilka frågor jag återkommer till, vilka värderingar jag bär på och vad som faktiskt betyder något för mig. De blir nästan som små tidsdokument över mitt inre liv – ett slags karta över hur jag tänker, känner och försöker förstå världen.

Kanske är det just därför skrivandet betyder så mycket för mig. När livet rullar på finns det sällan tid att stanna upp och fundera över vem man egentligen håller på att bli, man bara fortsätter framåt. Men när tankarna får ta form i text blir de tydligare och lättare att förstå.

Plötsligt går det att se samband mellan erfarenheter, motgångar och drömmar. Då blir det också tydligt att identitet inte är något statiskt. Vi formas ständigt av våra erfarenheter, våra val och de människor vi möter längs vägen.  Och ja tror att min blogg har hjälpt mig att förstå just det. Att jag är den jag är på grund av min livshistoria. Mina upplevelser har satt spår i mig, både de fina och de smärtsamma.

Kanske har jag ett större behov än många andra av att sätta ord på vad allt detta egentligen betyder. För mig tycks skrivandet vara ett sätt att förstå och bearbeta livet medan det fortfarande pågår.

Samtidigt undrar jag om inte fler människor egentligen skulle må bra av att skriva. Inte för att publicera texter eller få läsare, utan för att få syn på sig själva. Vi lever i en tid där mycket ska gå snabbt och där reflektion ofta prioriteras bort. Men när man skriver tvingas man sakta ner, sortera sina tankar och stanna kvar lite längre i det man faktiskt känner och tänker. Man måste tänka färdigt en tanke innan man går vidare till nästa.

Mitt skrivande har också lett fram till två böcker ”Vägen blir till medans vi går” och ‘Att resa sig och gå vidare”. På många sätt känns de som en naturlig fortsättning på allt det jag försökt förstå och sätta ord på genom åren. Böckerna bär spår av mina erfarenheter, mina tankar och de frågor jag ständigt återkommer till. Och kanske är det inte slut där. Kanske kommer det fler böcker i framtiden, för jag tror att behovet av att skriva, reflektera och försöka förstå livet alltid kommer att finnas kvar hos mig.

/ Urban