Ljuset. Grönskan. Fågelsången. Blommorna.
Det är som om hela skapelsen vid midsommar stannar upp ett ögonblick och visar sig från sin allra vackraste sida.
I går samlades vi kring midsommarbordet med sill, färskpotatis och allt som hör till, följt av jordgubbstårta och trevlig gemenskap med familj och vänner. I dag är tempot lite lugnare. Det finns tid för en kopp kaffe på altanen, en promenad eller att bara låta blicken vila över grönskan.
Det är lätt att ta allt detta för givet. De blommande ängarna, träden som susar i den ljumma sommarvinden. Fågelsången som fyller morgonen långt innan de flesta av oss vaknat och de vackra solnedgångarna som är unika varje kväll…
…men om vi verkligen stannar upp och lyssnar, ser och känner, upptäcker vi att skapelsen ständigt talar till oss.
Jag tror att vi människor är skapade för förundran. Vi behöver stunder då vi lyfter blicken från skärmar, kalendrar och att-göra-listor och bara ser världen omkring oss. Inte för att analysera den eller kontrollera den, utan för att uppskatta den.
När jag sitter på altanen i Sannerud påminns jag om att skapelsen är fylld av en skönhet som vi människor inte själva har skapat. Ingen av oss har målat kvällshimlens färger. Ingen av oss har komponerat fåglarnas morgonkonsert eller gett sommarblommorna deras prakt. Ändå finns allt detta omkring oss, som gåvor att upptäcka, beundra och glädjas över.
Vi får ta emot det som en gåva.
Kanske är det därför naturen så ofta talar till människors hjärtan. Inte med ord, utan genom upplevelsen av att vara en del av något större.
När solen långsamt går ner en ljummen sommarkväll känns det som om skapelsen själv viskar att livet är mer än stress, prestation och ständiga måsten. Kanske är det just då vi hör det som annars drunknar i vardagens brus.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 