U2 sjunger om det nästan som om det vore en plats man kan återvända till. En plats där världen ännu inte hunnit bli så komplicerad. Där det fortfarande finns närhet till leken, förundran och det enkla.
Men någonstans på vägen förändras vi.
Vi lär oss att tänka efter innan vi skrattar för högt. Vi väger våra ord, skyddar oss, planerar och presterar. Vi upptäcker också att livet inte alltid är tryggt, att människor kan göra oss besvikna och att sådant vi älskar kan gå sönder.
Kanske är allt det en del av att bli vuxen. Men ibland undrar jag ändå vad vi lämnar kvar på vägen.
Jag har arbetat med barn i trettio år. Under alla dessa år har jag försökt lära barn saker, men ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket de också har lärt mig. Framför allt om konsten att vara närvarande..Ett barn kan stanna vid en vattenpöl som om det vore ett hav. Några stenar kan bli en skatt. En daggmask eller spindel kan få allt annat att försvinna för en stund.
Barnet ser.
Narnet stannar.
Barnet undrar.
Vi vuxna går ofta förbi.
Kanske är det också därför jag tycker så mycket om hur Jesus möter barnen. Han verkar inte se dem som människor som först måste växa upp för att räknas. Tvärtom säger han till de vuxna:
Om ni inte omvänder er och blir som barnen…
Det är ganska märkliga ord egentligen.
Vi tänker ofta att barnen ska bli som oss vuxna. Jesus vänder nästan på det och säger att vi vuxna har något att lära av barnen.
Kanske handlar det inte om att bli barnslig. Inte heller om att tro att barndomen alltid är enkel eller trygg.
Kanske handlar det om något annat. Om tilliten. Öppenheten. Förundran. Förmågan att vara helt upptagen av det som händer just nu. Och kanske är det där Jesu ord möter U2:s ord för mig.
I can go back / I can stay awhile.
Jag kan gå tillbaka. Jag kan stanna en stund.
Inte tillbaka till barndomen. Den vägen finns inte.
Men kanske går det att hitta tillbaka till något av barnets sätt att möta världen. Till förundran. Till nyfikenheten. Till leken. Till modet att känna det man känner..Barn har ännu inte lärt sig att dölja allt. När de är glada syns det. När de är ledsna syns det också.
Vi vuxna blir bättre på att gömma oss.
”Hur är det?”
”Bra.”
Och så går vi vidare.
Och visst – ibland kan jag tänka att det faktiskt vore ganska roligt att få vara barn igen. Att få springa runt, leka och upptäcka världen i stället för att sitta still och lyssna på en tråkig predikan. Men egentligen handlar det nog om något djupare än så.
Om den del av oss som ännu inte har lärt sig att gömma sig bakom fasader, väl valda ord och ett snabbt: ”Det är bra.”
Kanske behöver vi inte bli barn igen. Men kanske skulle vi må bra av att ibland hitta tillbaka till något av det barnet fortfarande bär: förundran, nyfikenheten och modet att vara den man är.
För jag tror inte att barnet inom oss försvinner.
Kanske går det bara lite längre in.
Into the heart.
In i hjärtat.
Och ibland hittar vi tillbaka dit.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 