Det finns frågor som aldrig riktigt lämnar oss. Varifrån kommer vi? Varför finns vi? Och vad händer när vi dör?
U2:s One Step Closer är en stillsam låt som kretsar kring frågan om döden. Inte med stora svar eller tvärsäker tro, utan snarare med den osäkerhet som kan uppstå när döden plötsligt kommer nära.
Bakgrunden till titeln är speciell. När Bonos pappa Bob låg döende pratade Bono med Noel Gallagher från Oasis. Bono funderade över sin pappas tro och över vad som egentligen väntade honom. Gallagher svarade ungefär att hans pappa i alla fall var ett steg närmare att få veta. Ett steg närmare.
Jag tycker att det är en vacker tanke. För sanningen är ju att ingen av oss vet. Vi kan tro. Vi kan hoppas. Vi kan tvivla. Men veta? Nej.
Jag tänker ibland på hur märkligt livet är. Ena stunden sitter vi vid köksbordet och planerar morgondagen. Nästa stund kan allt förändras.
Vi vet att vi ska dö, men lever oftast som om döden gäller någon annan. Kanske måste det vara så. Det skulle vara svårt att leva om vi varje minut tänkte på vår egen dödlighet. Samtidigt kan tanken på döden hjälpa oss att se värdet i livet vi faktiskt har.
Den kristna tron bär på ett hopp om att döden inte är slutet. Jag vill tro att livet inte bara upphör när hjärtat slutar slå och att det finns en Gud som möter oss när vår vandring här är över.
Men jag vet inte.
Och kanske är den viktigaste frågan inte vad som händer när jag dör, utan hur jag lever innan dess. Hur jag tar hand om människorna omkring mig. Om jag säger det som behöver sägas medan tid finns:
”Jag älskar dig.”
”Förlåt.”
”Tack.”
”Jag finns här.”
Jag vet inte vad som finns på andra sidan.
Men jag hoppas. Och fram till dess får jag leva, älska, hoppas och tvivla. Ett steg i taget.
Som i så många av U2:s låtar är Bonos texter mångbottnade och öppna för flera tolkningar.
Låten behöver inte läsas som en text om döden. Den kan lika gärna handla om livet här och nu.
I’m across the road from hope.
Ibland känns livet som att stå precis bredvid det man längtar efter, men ändå inte riktigt nå fram. Hoppet finns där, på andra sidan vägen, men avståndet kan ändå kännas oändligt. Jag känner igen den där känslan. Att befinna sig mitt i livet men ändå känna sig fast.
I can’t go forward, I can’t turn back.
Det går inte att återvända till det som varit, men vägen framåt är heller inte tydlig. Man ser bara bakljusen från något som verkar försvinna längre bort.
Kanske är det just där vi ofta befinner oss som människor. Vi vill förstå varför saker händer, varför livet blev som det blev och vart vi egentligen är på väg. Men svaren kommer sällan på en gång.
Låten återkommer hela tiden till orden:
One step closer to knowing.
Ett steg närmare att förstå. Inte framme. Inte färdig. Bara ett steg närmare.
The heart that hurts is a heart that beats.
Ett hjärta som gör ont är samtidigt ett hjärta som fortfarande slår. Smärtan är alltså inte bara ett tecken på det vi förlorat. Den kan också vara ett tecken på att vi fortfarande lever och kan könna, älska och hoppas.
Kanske handlar livet därför inte om att en dag förstå allting, utan om att fortsätta gå. Ett steg i taget. Ett steg närmare.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 