Välsignelser är inte bara till för dem som knäböjer.

Dagens blogginlägg tar sin utgångspunkt i de avslutande raderna i U2:s låt City of Blinding Lights.

Some pray for, others steal.

Jag tänker att vi människor söker efter ungefär samma saker, men vi gör det på väldigt olika sätt. Trygghet. Kärlek. Bekräftelse. Mening. Någonstans att höra hemma.

Någon knäpper händerna och ber. Någon arbetar ännu hårdare. Någon fyller tomrummet med saker hon egentligen inte behöver. Någon annan söker bekräftelse i likes. Någon försöker kontrollera allt. Någon flyr. Någon söker tröst i sådant som lindrar för stunden, men som kanske inte bär särskilt långt. Och någon tar det som egentligen tillhör någon annan.

Jag känner igen det där.

Jag har själv försökt hitta olika sätt att hålla ihop när livet varit svårt. Sätt att få ordning på det som känts kaotiskt. Sätt att stå ut när tankarna blivit för många och livet inte blivit som jag hade tänkt mig.

Kanske handlar allt detta egentligen om en djupare längtan. Jag tror att det finns en längtan efter Gud i oss människor, även när vi inte själva skulle kalla den så. Vi söker efter något som kan fylla tomrummet, ge oss trygghet, mening och en plats att höra hemma. Kanske är våra många olika och ibland krokiga vägar uttryck för samma längtan.

Men den kristna tron berättar inte bara om människans sökande efter Gud. Den berättar också om en Gud som söker efter människan. Medan vi letar efter något som kan bära oss, söker han efter oss.

Min tro har förändrats genom åren. Det har funnits perioder då bönen varit självklar och Gud känts nära. Då orden kommit lätt och tron nästan burit sig själv. Men det har också funnits andra tider. Tider då tron varit betydligt mer trevande. Då frågorna varit fler än svaren och Gud känts långt borta.

Ibland har min bön bestått av många ord. Andra gånger har jag bara fått fram ett enda ord: Hjälp! Och ibland har jag inte haft några ord alls.

Ändå har livet fortsatt att ge.

Genom människor, genom naturen, genom små ögonblick av ljus när jag behövt dem som mest.

En människa som stannat kvar när livet varit svårt. En skogspromenad när tankarna blivit för många. Ett samtal vid rätt tillfälle. En vacker solnedgång. Ett skratt som bryter igenom mitt i det tunga.

Blessings are not just for the ones who kneel. Luckily.

Välsignelser är inte bara till för dem som knäböjer. Lyckligtvis.

Om Guds godhet bara var till för dem som alltid har en stark tro, ber rätt, tror rätt, lever rätt och beter sig rätt skulle vi få problem allihop. Jag skulle i alla fall få det.

Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.

Matteusevangeliet 5:45

Jag tror inte att Gud står med ett protokoll och räknar våra böner innan solen får gå upp över oss. Jag tror inte att varje god sak i livet är en belöning för att vi lyckats vara tillräckligt troende, tillräckligt goda eller tillräckligt fromma.

Nåden verkar på ett annat sätt. Den kommer ibland mitt i tvivlet. Mitt i tröttheten. Mitt i misslyckandet. Mitt i det ofärdiga livet.
Kanske är det just därför den kallas nåd.
För att den inte går att förtjäna.

Den kan finnas i människan som stannar kvar när andra går. I handen som sträcks ut när vi inte längre klarar oss själva. I den nya morgonen efter en sömnlös natt. I möjligheten att börja om trots att gårdagen inte blev som vi hade hoppats. I ett skratt mitt i sorgen. I en skogsstig. I en kopp kaffe tillsammans med någon som orkar lyssna.

Livet är fullt av sådant vi inte kan kontrollera. Vi kan kämpa, planera, arbeta och försöka hålla ihop. Men förr eller senare upptäcker vi att vi också är beroende av det vi själva inte kan skapa.

Kärlek.

Nåd.

Förlåtelse.

Hopp.

Människor som stannar. Och nya morgnar.

Kanske finns Gud närmare än vi tror, även när vi inte känner det. Och kanske är välsignelsen ibland precis detta: Att få hjälp när man inte längre klarar allt själv. Att få börja om. Att få resa sig. Och att få gå vidare.
Lyckligtvis.

/ Urban