Magnificent – att ge tillbaka sin röst

I was born. I was born to be with you. In this space and time.

U2:s låt Magnificent börjar med tanken om att vara född för något. Född för att vara med någon. Född in i just denna tid och på just denna plats. Det finns något nästan svindlande i den tanken. Att mitt liv inte bara är en slumpmässig rad av dagar, utan att det kanske finns en mening, en riktning, en kallelse.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan ibland fundera på varför just jag finns här.
Varför fick jag det här livet? De här människorna omkring mig? De här gåvorna? Och varför behövde jag gå igenom det som gjort ont?

Finns det en tanke med mitt liv, eller försöker jag bara i efterhand skapa mening av det som råkat hända? Och jag önskar ibland att tron gav tydligare svar. Men det gör den inte.

After that and ever after I haven’t had a clue.

Jag har ingen aning.

Det är faktiskt befriande att höra de orden i en sång som samtidigt känns så fylld av tro.
För kanske är det just där min egen tro befinner sig ganska ofta. Inte i vissheten, utan i frågorna.

Vi vill gärna tro att livet ska gå att förstå om vi bara tänker tillräckligt länge. Att det finns en tydlig plan som vi någon gång ska få se i sin helhet.

Men så fungerar livet sällan.

I was born. I was born to sing for you. I didn’t have a choice but to lift you up. And sing whatever song you wanted me to. I give you back my voice. From the womb my first cry, it was a joyful noise.

Bono sjunger om att vara född för att sjunga, född för att lyfta upp någon annan och om att ge tillbaka sin röst

Det är en stark bild.

Att ge tillbaka sin röst.

Kanske är våra gåvor inte bara något vi fått för vår egen skull, och kanske handlar kallelse mindre om att göra något stort och mer om att använda det vi har fått där vi faktiskt befinner oss.

För mig blir det också en bild av min tro. Jag tror att de gåvor jag har fått ytterst kommer från Gud. Min röst, min förmåga att skriva, möta människor och dela med mig av det jag själv har varit med om är inte bara något jag fått för min egen skull. Att använda dem blir därför också ett sätt att tacka Gud.

Kanske är lovsång inte bara något vi sjunger i kyrkan. Kanske kan hela livet bli en lovsång när vi använder det vi har fått till att lyfta andra människor, ge hopp och göra kärleken lite mer synlig.

Det blir mitt sätt att ge tillbaka min röst.

Only love, only love can leave such a mark.
But only love, only love can heal such a scar.

Det är några få ord, men de rymmer något väldigt mänskligt.

Kärleken är märklig på det sättet. Den som får oss att känna oss som mest levande kan också göra oss som mest sårbara.

Kärleken gör oss sårbara. När vi verkligen älskar någon släpper vi en annan människa nära. Vi öppnar dörren till det innersta och hoppas att det vi lämnar över ska behandlas varsamt. Därför kan också den människa som betyder mest för oss vara den som sårar oss allra djupast.

Only love can leave such a mark.

Kanske är det just för att kärleken betyder så mycket som den kan lämna så djupa spår när vi blir sårade, övergivna eller svikna.

Men låttexten stannar inte där.

Only love can heal such a scar.

Det märkliga är att det som gör oss sårbara också kan bli vägen till läkande. Inte genom att sudda ut det som har hänt. Livet har ingen sådan funktion.

Ärren finns kvar. Men kärleken kan förändra hur vi bär dem. Genom en människa som stannar när det hade varit enklare att gå. Någon som lyssnar utan att komma med lösningar. Någon som håller om när orden inte längre räcker.

Genom förlåtelse.

Genom närhet.

Genom nåd.

Genom att våga öppna hjärtat igen.

Ärren berättar att vi har blivit sårade. Men de kan också berätta att såret läkte. Och kanske är det just det Bono fångar i de där raderna: kärleken kan lämna de djupaste märkena i oss, men kärleken kan också bli den kraft som gör att de inte får sista ordet.

Tänk om livet inte främst handlar om att göra mitt eget namn större, utan om att låta kärleken bli större och låta det jag fått bli ett sätt att upphöja Gud. Min tid, min röst, mina erfarenheter och till och med mina ärr kan få användas för något större än mig själv för att ge hopp, visa nåd och lyfta andra.

Kanske är det där det magnifika finns när livet, mitt i allt ofullkomligt, blir en sång riktad bortom mig själv. En lovsång till Gud.

/ Urban