Det finns perioder då det är ganska lätt att tro. När livet fungerar. När människorna man älskar mår bra. När böner tycks få svar och världen åtminstone för en stund känns begriplig…
…Och så finns det dagar då man ser sig omkring och undrar var Gud egentligen håller hus.
Det är den frågan jag hör i U2:s If God Will Send His Angels.
Hey, if God will send his angels, and if God will send a sign. And if God will send his angels. Will everything be alright?
Jag tycker om att U2 skriver sådana låtar. Låtar där tron inte är färdigpaketerad. Där Gud inte alltid känns nära och där människan får både tro och tvivla samtidigt.
För sådan är min tro också ibland. Den pendlar. Det finns dagar då jag tycker mig ana Gud överallt. Och det finns dagar då telefonen verkar vara avstängd.
God’s got his phone off the hook, babe
Would he even pick up if he could?
Dagar då det verkar som att Gud lagt av telefonluren och skulle han ens svara om han kunde?
Jag tror att många känner igen den erfarenheten. Inte nödvändigtvis att man slutar tro, utan att man ibland undrar var Gud egentligen befinner sig?
Men kanske har jag också lärt mig något genom åren. Att Guds frånvaro och Guds tystnad inte nödvändigtvis är samma sak som att Gud inte finns där. Ibland har jag först långt senare kunnat se människor, samtal och små händelser som på något märkligt sätt bar mig genom en svår period.
Det finns böner jag bett där svaret känts tydligt. Men det finns också böner jag har viskat om och om igen som bara försvunnit ut i tystnaden. Tillfällen då jag hade önskat ett tecken, ett ingripande eller åtminstone en liten försäkran om att någon fanns där och såg. Att någon såg hur ont det gjorde, hur rädd jag var, hur mycket jag försökte hålla ihop.
Och när inget kom, började jag leta efter änglar. Efter någon som skulle dyka upp utifrån, förstå utan att jag behövde förklara och rädda mig från det jag själv inte visste hur jag skulle ta mig ur.
Men kanske finns det också en annan fråga gömd i sången. Tänk om vi själva ibland är svaret på någon annans bön?
Vi frågar var kärleken finns samtidigt som en människa bredvid oss behöver bli sedd. Vi frågar var hoppet finns samtidigt som vi faktiskt kan ge någon hopp. Vi frågar varför Gud inte gör något samtidigt som vi själva har möjlighet att göra något litet.
Kanske väntar vi ibland på att Gud ska skicka sina änglar, när vi själva skulle kunna vara en ängel för någon annan.
Jag vet fortfarande inte varför Gud ibland känns nära och ibland långt borta. Jag vet inte varför vissa böner får svar medan andra tycks mötas av tystnad. Jag vet inte varför världen är så full av både skönhet och brutalitet. Men jag kan inte släppa tron på Jesus. Och kanske är tro ibland inte större än så. Att mitt i en värld där mycket verkar ha gått sönder fortsätta hoppas. Fortsätta fråga. Fortsätta älska. Och kanske, när någon annan ber Gud att skicka sina änglar, försöka vara en av dem.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 