Running to stand still

I slutet av september är det 50 år sedan U2 bildades. Ett halvt sekel av musik, texter, konserter och låtar som på olika sätt har följt människor genom livet, och som också har betytt mycket för mig personligen.

För att uppmärksamma jubileet kommer jag under september att publicera ett antal blogginlägg med utgångspunkt i olika U2-låtar.

Inläggen kommer inte i första hand att handla om musiken i sig, utan om de tankar, minnen, frågor och känslor som låtarna väcker hos mig. Ibland kanske det handlar om tro och tvivel, ibland om livet, relationer eller om den värld vi lever i.

Det finns låttitlar som nästan rymmer en hel berättelse, Running to Stand Still är en sådan.

Det finns människor som springer för att komma fram. Och så finns det människor som springer för att slippa känna efter. Som springer för att slippa stanna.

Running to Stand Still är en mörk berättelse. En berättelse om beroende, flykt och desperation. Om en människa som försöker hitta en väg ut ur något som blivit för tungt att leva i. Men ju mer jag lyssnar på låten, desto mindre tycker jag att den bara handlar om heroin. Den handlar också om oss. Om alla våra sätt att fly.

Vi springer genom livet med kalendern full och telefonen i handen. Vi fyller våra dagar med arbete, måsten, konsumtion, projekt och planer.

Vi fortsätter scrolla och håller oss ständigt sysselsatta för att slippa höra det som blir tydligt först när det blir tyst.

Tystnaden kan vara obekväm. Där kan sådant finnas som vi helst vill slippa möta. Sorgen vi inte riktigt har bearbetat. Oron vi försöker hålla undan. Ensamheten. Skammen. Känslan av att inte räcka till.

Mitt i låten finns en märklig rad:

You got to cry without weeping.

Kanske är det just så det ibland känns att bära på sådant som gör ont. På utsidan fortsätter livet nästan som vanligt. Man går till jobbet, handlar och gör det som förväntas. Men någonstans där inne pågår något helt annat.

Det finns tårar som aldrig når ögonen. Sorg som inte syns. Oro som bärs i tysthet. Smärta som blivit så väl inövad att omgivningen kanske inte ens märker den.

Så vi fortsätter att springa. Genom dagar som fylls till brädden, genom brus och distraktioner, med en känsla av att rörelsen i sig måste betyda att vi är på väg bort från det som gör ont.

Run from the darkness in the night.

Vi har nog alla sådant mörker. Sådant vi helst skulle vilja lägga bakom oss. Saker vi ångrar.
Saker vi oroar oss för. Saker andra gjort mot oss och saker vi själva gjort. Rädslor för framtiden. Och ibland tänker vi att bara vi rör oss tillräckligt snabbt kommer mörkret inte hinna ikapp. Problemet är bara att mörkret ofta är en uthållig löpare.

Ibland springer vi så snabbt att vi nästan lyckas övertyga oss själva om att vi faktiskt är på väg någonstans. Men ibland stannar vi till.
Och då kommer insikten. Vi har rört oss hela tiden, men ändå inte kommit vidare.
Vi har sprungit långt. Men står fortfarande kvar.

Det är det som gör titeln Running to Stand Still så smärtsamt träffande. Bilden av en människa som använder all sin kraft för att fly, men som ändå inte kommer vidare. Beroenden fungerar ofta så. De lovar en väg ut. En stunds lättnad. En paus från verkligheten. Några minuter då livet känns lite enklare att bära. Men det som först verkade vara en flyktväg kan långsamt förvandlas till ännu ett fängelse.

Låten börjar med ett uppvaknande. En kvinna vaknar och inser att någonting måste hända: I gotta do something about where we’re going.

Någonting måste förändras. Förr eller senare tror jag att den insikten når de flesta av oss. Inte alltid som en dramatisk vändpunkt, utan ibland bara som en stilla tanke mitt i en helt vanlig vardag: Jag kan inte fortsätta så här. Något behöver bli annorlunda. Jag måste fundera över vart jag egentligen är på väg.
Och kanske är det just där förändringen börjar. Inte i att öka tempot, kämpa hårdare eller springa ännu fortare.

Ibland tror vi att friheten finns i flykten. Men kanske börjar friheten först när vi slutar springa. När vi vågar stanna.

/ Urban