U2:s White as Snow är en lågmäld och eftertänksam sång. Här finns inga stora gitarrer eller refränger skapade för att fylla en arena. I stället känns den nästan som en viskning, som de ord som återstår när det mesta redan har sagts. Som en människa som stannar upp, ser tillbaka på sitt liv och försöker förstå vad som egentligen blev kvar.
Den berättar om en soldat som ligger döende långt hemifrån. Medan livet håller på att rinna ur honom vandrar tankarna tillbaka. Till barndomen. Till brodern. Till vägarna de körde på. Till tiden då dagarna tycktes oändliga.
En gång i tiden trodde han på en gudomlig kärlek, men någonstans på vägen började han tvivla på om den kärleken fortfarande gällde honom.
Once I knew there was a love divine. Then came a time I thought it knew me not. Who can forgive forgiveness where forgiveness is not. Only the lamb as White As Snow.
Jag känner igen den frågan. Jag tror på Gud, men tro är inte detsamma som att alltid känna hans närvaro. Det finns stunder när tron bär av sig själv, när Gud känns nära och självklar. Men det finns också dagar då orden i bönen inte tycks nå längre än till taket och himlen känns tyst och stängd. Det är då frågorna kommer: Gud, vet du fortfarande vem jag är? Ser du mig? Har du glömt bort mig?
Kanske är det därför Bibelns människor berör mig så mycket. De framställs sällan som andliga hjältar med en orubblig tro. De tvivlar, flyr, sviker, blir rädda och brottas med frågor som inte alltid får några enkla svar.
Och ändå ger Gud inte upp om dem. Han fortsätter att söka, kalla och möta dem. Kanske är det evangeliet i sin enklaste och vackraste form: att allt inte hänger på hur hårt människan lyckas hålla fast vid Gud, utan att Gud håller fast vid människan.
Det är också talande att melodin till White as Snow bygger på den gamla adventshymnen O Come, O Come, Emmanuel. En sång om längtan. Om ett folk som väntar i mörkret och hoppas på att Gud ska komma nära.
Kanske finns samma längtan hos soldaten i U2:s sång. Han befinner sig långt hemifrån, nära döden, och söker efter något som fortfarande kan bära. Nåd. Förlåtelse. En Gud som inte har glömt honom.
Advent handlar ju inte bara om väntan på julen. Den handlar om människans rop efter ljus i mörkret: Kom, Immanuel. Kom, Gud med oss. Kanske är det just det ropet som också finns under ytan i White as Snow.
As boys we would go hunting in the woods,
to sleep the night shooting out the stars. Now the wolves are every passing stranger. Every face we cannot know. If only a heart could be as White As Snow. If only a heart could be as White As Snow.
Det finns också en annan bild i sången som stannar kvar hos mig. Soldaten minns hur han och brodern som pojkar gick ut i skogen och jagade, i en tid då världen ännu tycktes trygg och full av möjligheter. Men något har förändrats. Nu kan varje okänd människa kännas som ett hot.
Kanske är det så livet formar oss. Vi blir sårade, försiktigare och börjar bygga murar omkring oss. Till slut vet vi knappt om murarna skyddar oss eller bara håller andra på avstånd.
Därför blir längtan efter ett hjärta vitt som snö så stark. Inte ett hjärta utan minnen eller ärr, utan ett hjärta som trots allt inte låter bitterheten, hatet eller rädslan få sista ordet. Ett hjärta som fortfarande vågar älska, fast det vet vad kärleken kan kosta.
Soldaten i låten söker efter bilden av lammet, vitt som snö. För mig går tankarna direkt till Jesus.
Guds lamm
Förlåtelsen
Nåden
Även om era synder är blodröda ska de bli vita som snö
Jesaja 1:18
Det finns något oerhört vackert i den gamla bibliska bilden av att det som blivit fläckat kan bli vitt som snö.
Jag vet inte hur det är med dig, men ibland önskar jag att livet hade ett suddgummi. Att det gick att radera det man ångrar, sudda bort det som gjorde ont och skriva om vissa kapitel. Men livet fungerar inte så. Det som har hänt har hänt.
Och jag tror att många av oss går omkring med små domstolar inom oss. Där gamla händelser tas upp till förhandling om och om igen. Samma vittnen kallas. Samma bevis läggs fram. Och domen blir alltid densamma: Du borde ha gjort bättre. Du borde ha förstått. Du borde ha varit starkare. Men nåden säger något annat. Den säger inte att det som blev fel var rätt. Den säger: Det behöver inte vara slutet på berättelsen.
Kanske är det därför snön är en så stark bild.
När den första snön faller över en mörk novemberkväll förändras världen nästan ljudlöst. Samma gata. Samma hus. Samma träd. Ändå ser allting annorlunda ut.
Det som nyss var mörkt reflekterar plötsligt ljus. Kanske är det så nåden fungerar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 