Det finns ögonblick i livet som delar tiden i ett före och ett efter. För mig finns ett sådant ögonblick.
Jag hade blivit utsatt för grova våldsbrott som satte djupa spår i mig. Ändå försökte jag länge leva vidare som vanligt, utan att erkänna hur mycket det hade påverkat mig.
Jag ville vara stark. Så jag kämpade och
försökte hålla ihop vardagen, tankarna och känslorna. Tänkte att om jag bara bet ihop lite till skulle det gå över. Om jag bara fortsatte framåt skulle jag till slut lämna allt bakom mig. Men trauma fungerar inte riktigt så.
Det vi försöker springa ifrån kan följa med oss.
Till slut kom ett ögonblick då jag inte orkade kämpa längre – mitt eget moment of Surrender. Inte ett ögonblick då jag gav upp livet, utan då jag gav upp föreställningen om att jag måste klara allting själv.
Jag erkände: ”Jag orkar inte mer. Jag mår inte bra. Jag behöver hjälp”. Det låter kanske enkelt när man skriver orden. Men för mig var de allt annat än enkla. Det var några av de svåraste orden jag har sagt och samtidigt några av de viktigaste.
I tied myself with wire, to let the horses run free. Playing with the fire. Until the fire played with me
I början av Moment of Surrender sjunger Bono om att binda fast sig själv för att låta hästarna springa fria.
Jag känner igen något i den motsägelsen. För på något sätt var det precis vad jag gjorde. Jag längtade efter att bli fri från det som hade hänt, men samtidigt band jag mig hårdare och hårdare vid tanken att jag måste klara allt själv.
Jag försökte kontrollera det okontrollerbara. Jag försökte tänka bort sådant som inte gick att tänka bort. Jag försökte vara stark när jag egentligen behövde få vara svag, och till slut gick det inte längre.
At the moment of surrender i folded to my knees. I did not notice the passers-by and they did not notice me.
I låten faller huvudpersonen ner på knä mitt bland människor som går förbi. Han märker inte dem och de märker inte honom.
Den bilden berör mig, för det går att befinna sig mitt bland människor och ändå känna sig helt ensam. Man kan gå till jobbet, prata, skratta, handla och göra allt det där som hör vardagen till.
Utåt kan allt se precis ut som vanligt. Men på insidan kan allt vara i upplösning. Ibland är man så fokuserad på att få vardagen att fungera att man inte ens själv inser hur dåligt man faktiskt mår.
Kanske är det en av de svåraste sakerna med psykiskt lidande. Det syns inte alltid. Och ibland har man blivit så skicklig på att dölja det att man nästan lyckas lura sig själv också.
I was punching in the numbers at the ATM machine. I could see in the reflection. A face staring back at me.
Ibland kan livet komma till en punkt där man nästan betraktar sig själv utifrån och undrar: Vem har jag blivit? Vad hände med den människa jag var?
My body’s now a begging bowl. That’s begging to get back, begging to get back. To my heart and to the rhythm of my soul. And to the rhythm of my unconsciousness. To the rhythm that yearns. To be released from control
I sången finns bilden av en kropp som blivit som en tiggarskål, som ber om att få komma tillbaka till hjärtat och själens rytm. Den bilden känner jag igen.
För mig har läkandet inte handlat om att bli den jag var innan allt hände. Den människan går kanske inte att återvända till. Det har snarare handlat om att hitta hem igen – till mig själv, till tryggheten, till glädjen och till livet.
Jag behövde människor. Någon som lyssnade. Professionell hjälp. Men framför allt behövde jag våga säga sanningen. Till andra och till mig själv: Jag orkar inte. Jag behöver hjälp. Jag klarar inte detta ensam.
Det var mitt moment of surrender.
Och det jag länge hade sett som svaghet visade sig vara något helt annat – mod. För det finns saker i livet som inte går att besegra genom att kämpa hårdare. Ibland måste man sänka garden. Sluta springa. Våga öppna händerna och erkänna att man inte längre kan bära allt själv.
Kanske är det en av livets märkligaste paradoxer: ibland är det först när vi slutar kämpa för att klara allting själva som vi faktiskt börjar resa oss.
För mig var kapitulationen inte slutet.
Det var början på vägen tillbaka.
/ Urban
När jag skrev den här texten började jag fundera på varför jag inte tog med Moment of Surrender i min bok Att resa sig och gå vidare, som släpptes förra året. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur väl låten och dess budskap hade passat in i boken.
Att resa sig och gå vidare är en personlig berättelse som väver samman självbiografi, självhjälpsinsikter och andlig vägledning. Texterna är nakna, ärliga och djupt personliga. Ett vittnesmål om hur våld, hot och övergrepp kan påverka en människa, men också om modet att berätta, söka hjälp och inte låta ondskan vinna.
Boken kan köpas direkt av mig för 150 kr. Om boken behöver skickas tillkommer porto.
Det går också att beställa boken via: https://bokshop.bod.se/att-resa-sig-och-ga-vidare-urban-arvidsson-9789180978057
Det går också att köpa den via Adlibris, Bokus, Akademibokhandeln, Amazon eller din lokala bokhandel.
Urbans Tankar och Funderingar 