Det finns saker i livet jag gärna skulle vilja göra om. Ord jag önskar att jag aldrig sagt, beslut jag önskar att jag fattat annorlunda och tillfällen då jag borde ha varit modigare, klokare eller mer närvarande.
Jag tror inte att jag är ensam om det.
Vissa svek sker i ett ögonblick. Ett ord sägs, ett löfte bryts, ett beslut fattas. Och sedan kommer ögonblicket efteråt – när man förstår vad man har gjort och inte längre kan göra det ogjort.
Det är där U2:s Until the End of the World börjar bli riktigt intressant. Låten låter Judas tala till Jesus – efter måltiden, efter kyssen, efter sveket.
We ate the food, we drank the wine. Everybody having a good time. Except you. You were talking about the end of the world.
Det märkliga är att han nästan pratar med Jesus som med en gammal vän. Som om han sitter långt senare och tänker: Hur kunde det bli så här?
I took the money… I kissed your lips and broke your heart. You. You were acting like it was the end of the world
Kyssen borde vara ett tecken på kärlek, närhet och vänskap. Men i Getsemane blir den i stället signalen som förråder Jesus. Det är en stark och smärtsam bild – att något som ser ut som kärlek samtidigt kan bära på ett svek.
Och kanske finns det något djupt mänskligt där. Vi kan älska någon och ändå såra. Kanske är det till och med de människor vi älskar mest som vi också kan såra djupast, just därför att de står oss nära.
Berättelsen om Judas fascinerar mig. Inte för att försvara det han gjorde, utan för att den också handlar om vad skuld kan göra med en människa.
Skuld kan säga: Det där blev fel. Be om förlåtelse. Försök göra annorlunda. Men ibland förändras den från jag gjorde fel till jag är fel. Och det är en farlig förflyttning.
I efterhand är det lätt att döma den människa man en gång var. Du borde ha förstått. Du borde ha vetat bättre. Men den som står mitt i stormen har inte samma utsikt som den som senare står på stranden och ser tillbaka.
Jag har också sagt saker jag ångrat, sårat människor och fattat beslut jag önskar att jag kunde göra om. Det tror jag att vi alla har.
Någonstans behöver vi därför lära oss skillnaden mellan jag gjorde fel och jag är fel.
Det första kan leda till förändring.
Det andra riskerar att ta ifrån oss hoppet.
In my dream I was drowning my sorrows.
But my sorrows, they learned to swim. Surrounding me, going down on me
Spilling over the brim.
Det är en märklig och samtidigt träffande bild. Judas försöker i drömmen dränka sina sorger, men de drunknar inte. De lär sig simma.
Jag tror att många känner igen det där. Vi försöker springa ifrån det som gör ont. Arbeta mer. Tänka mindre. Fylla kalendern. Köpa något nytt. Scrolla lite längre. Men en del saker låter sig inte dränkas. Sorgen kan lära sig simma. Skulden också. Ångern. Minnena av det vi önskar att vi hade gjort annorlunda.
Jag har själv erfarenhet av att försöka leva vidare genom att bara fortsätta framåt, som om avståndet skulle göra det förflutna mindre. Men så fungerar inte alltid livet. Till slut behöver vi ibland vända oss om och möta det vi försökt springa ifrån.
Waves of regret and waves of joy.
I Judas dröm kommer vågorna. Vågor av ånger, men också av glädje.
Kanske är det just där livet finns. Inte bara i mörkret eller bara i ljuset, utan mitt emellan. Sorgen och tacksamheten. Misslyckandet och hoppet. Det trasiga och det vackra, sida vid sida.
I reached out for the one I tried to destroy.
Det är kanske låtens mest gripande ögonblick. Mitt i skulden och ångern sträcker Judas handen mot den han själv har förrått. Mot Jesus.
Och svaret är nästan ofattbart. Inte hämnd. Inte avståndstagande.
Utan:
You, you said you’d wait. ‘Til the end of the world.
Som om Jesus säger: Jag finns kvar. Även efter det du gjorde. Även när du inte kan förlåta dig själv.
Det är där låten möter evangeliet för mig.
Tänk om nåden faktiskt är sådan – att Gud står kvar också när vi själva tror att vi har gått för långt.
Jag har ibland funderat på Judas. Tänk om han hade stannat kvar. Om han hade orkat vänta till söndagsmorgonen. Om han hade vågat tro att också hans berättelse kunde få ett kapitel till.
Evangelierna berättar inte om något sådant möte. I Matteusevangeliet grips Judas av ånger, lämnar tillbaka silverpengarna och tar sedan sitt liv. U2:s version blir därför en poetisk och teologisk tanke: tänk om Judas, i stället för att låta skulden få sista ordet, hade vågat sträcka sig mot Jesus? Och då blir slutet nästan hjärtskärande: Jesus väntar.
Until the End of the World slutar i mörker. Men evangeliet gör inte det. Efter sveket kommer korset. Efter korset kommer gryningen.
Och där finns mitt hopp: att våra sämsta ögonblick inte behöver få sista ordet. Att nåden kan nå längre än skulden.
Sorgen kanske lär sig simma. Skulden likaså. Men det kan hoppet, nåden och kärleken också.
Och när vågorna kommer får jag sträcka ut handen och hoppas att någon fortfarande finns där. Och väntar.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 