Vem styr egentligen mitt liv?

Det finns saker som flyttar in i oss utan att vi riktigt märker när det händer. Rädsla och skam. Besvikelse, bitterhet och oro. Behovet av att prestera. Längtan efter bekräftelse. Sår som aldrig riktigt fått läka.

Först är det kanske bara något som finns där i bakgrunden. Men lite i taget börjar det ta större plats och börjar påverka hur vi ser på oss själva, på andra människor och på livet.

I U2:s The Troubles sjunger Bono:

Somebody stepped inside your soul / Little by little they robbed and stole / Till someone else was in control.

Någon har tagit sig in i din själ. Lite i taget har något blivit stulet, tills någon annan till slut har kontrollen.

U2 har beskrivit The Troubles som en obekväm sång om våld i nära relationer. Och med den utgångspunkten blir orden särskilt starka. De beskriver hur en människa gradvis kan brytas ner av någon annan. Hur kontroll inte alltid tas genom ett enda dramatiskt ögonblick, utan kan växa fram sakta.

Kanske försvinner självkänslan först. Sedan tryggheten. Sedan tilliten till det egna omdömet. Till slut kanske man inte längre riktigt vet vilka tankar som är ens egna och vilka som formats av den människa som fått makt över en.

Men utan att jämställa dessa erfarenheter hör jag också något i orden som går att känna igen på andra områden i livet.

Little by little.

Lite i taget.

Jag tycker de orden fångar något viktigt. För det är sällan något tar över våra liv från den ena dagen till den andra. Det sker långsamt.

Lite i taget börjar oron och rädslan bestämma vilka situationer jag undviker och vilka människor jag vågar närma mig.

Lite i taget börjar prestationskraven tala om för mig när jag duger.

Lite i taget börjar andras åsikter väga tyngre än min egen övertygelse. Och mobilen, arbetet, pengarna eller behovet av bekräftelse kan få större plats än jag egentligen tänkt ge dem.

Och någonstans där behöver jag ibland ställa mig frågan: vem styr egentligen mitt liv?

Det är en obekväm fråga. För det är betydligt enklare att se vad andra människor borde förändra än att se sina egna mönster.

You think it’s easier / To put your finger on the trouble / When the trouble is you.

Den raden skaver, för ibland finns åtminstone en del av det jag brottas med också inom mig.

Mitt sätt att tänka. Mitt behov av kontroll. Min stolthet. Min rädsla för vad andra ska tycka.
Gamla sår som fortfarande påverkar nya situationer.

Det betyder inte att allt som händer oss är vårt eget ansvar. Människor kan faktiskt skada oss. Livet kan göra ont utan att vi själva har orsakat det.

Jag kan skylla på omständigheter, människor, stress eller allt det som händer omkring mig. Och ibland är det förstås också där problemet finns. Men det finns ändå en fråga som förr eller senare blir min: vad får det som hänt mig för makt över det liv jag lever nu?

Det är kanske där kampen finns. För det som en gång gjorde ont – ett sår, en rädsla, en skuld eller något någon annan gjorde mot oss kan med tiden bli en röst inom oss. Och hör vi den tillräckligt länge kan vi börja missta den för vår egen.

Den säger att vi inte duger. Att vi aldrig kommer undan. Att vi är det som hände oss.
Och hör vi den rösten tillräckligt länge kan gränsen mellan det som drabbade oss och den vi är börja suddas ut. Mörkret behöver inte längre komma utifrån. Det har redan fått fäste inom oss.

Till someone else was in control.

Låten handlar också om det som kan börja styra oss inifrån: rädsla, skam, ilska, bitterhet, prestationskrav och behovet av bekräftelse.

Och ibland är det mer vardagligt än så.
Jag ska bara kolla telefonen. Jag ska bara arbeta lite till. Jag ska bara… Till slut återstår frågan: Är det fortfarande jag som väljer?

Är det jag som vill prestera, eller försöker jag bevisa mitt värde?

Är det jag som säger ja, eller är jag rädd för att någon ska bli besviken om jag säger nej?

I The Troubles finns också en annan rörelse. Från att något har tagit kontrollen till att människan börjar återta sitt liv:

I have a will for survival.

Det finns något trotsigt i de orden. Det här har påverkat mig. Det har gjort ont. Det har kanske styrt mig längre än jag velat erkänna.
Men det får inte sista ordet.

Frihet är kanske inte att tysta alla röster inom oss. Frihet är att känna igen dem och förstå att jag inte måste lyda dem.

Rädslan får finnas där, men den behöver inte välja vägen. Det förflutna får vara en del av min berättelse, men det behöver inte skriva alla kommande kapitel.

Och kanske börjar förändringen just där:
när jag vågar fråga vem som egentligen håller i ratten.

You think it’s easier / To know your own tricks / Well it’s the hardest thing you’ll ever do.

Att förstå andra kan ibland vara betydligt lättare än att förstå sig själv.

Men kanske börjar friheten just där. När jag vågar se mig själv utan att fly.

När jag vågar erkänna vad som fått för stor makt över mitt liv.

Och när jag vågar släppa taget om sådant jag burit alldeles för länge.

/ Urban