Kategori: Okategoriserade

I dagens samhälle värderas det högt att ha något att göra eller vara upptagen, och vi söker ständigt nya nöjen och olika tidsfördriv för att slippa ha tråkigt. I det ständiga flödet är vi ständigt på jakt efter underhållning och nyhetsuppdateringar, och jag är precis likadan som alla andra, så fort en lucka uppstår plockar jag fram mobilen.

Men det är nog inte meningen att livet ständigt ska vara roligt, det behöver också vara tråkigt ibland.

För att kunna ha roligt måste man helt enkelt ha tråkigt ibland, för annars tror jag att glädjen förlorar sin charm. Och kanske är det så att livet måste bestå av både glädje och sorg, mörker och ljus, hopp och förtvivlan för att bli komplett.

Ni kanske minns berättelsen om när Alfons Åberg och hans pappa räknat ut att om.man skulle hoppa över allt vanligt tråk, så skulle man ha roligt jämt, varenda dag. Varvid Farmor bara skrattar och säger:

Det var det dummaste jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Var glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.

Att ständigt sträva efter att ha roligt innebär som sagt att man samtidigt flyr från det tråkiga. Och visst finns det mycket i livet som är tråkigt, att betala räkningar till exempel. Men struntar man i att betala räkningarna så blir det ännu tråkigare längre fram.

Det kan verkligen vara påfrestande att ha tråkigt, men samtidigt tänker jag att det lär oss människor att livet kräver en ansträngning från vår sida. Och kanske är det ur tristessen och tomrummen som kreativitet, skapande och nya tankar växer fram.

/ Urban

Sinnesrobönen handlar om att lära sig leva med motsättningen mellan det som man kan förändra och det som man inte har makt över och är en förkortning av en längre bön skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr.

Sinnesrobönen är inte en verklighetsflykt utan snarare en viktig påminnelse om livets realitet i stunder där man annars lätt fastnar i frustration eller bitterhet.

Tänker att en förutsättning för sinnesro är att man låter sig beröras av livets verklighet och på något sätt gör upp med de destruktiva krafter som finns både inom oss själva och runt omkring oss.

Lika viktigt som det är att vi tar ansvar och försöker förändra sådant som vi kan förändra är det att vi inte slösar tid och energi på sådant som vi inte kan förändra. Men att acceptera det man inte kan förändra är inte alltid så lätt, men att inse att det är meningslöst att försöka kan också skänka oss ett lugn.

Att förändra det man kan är som sagt viktigt, att förstå att vissa saker inte gör självt, och kanske framförallt förstå att om man gör som man alltid har gjort så kommer det att fortsätta bli som det alltid har blivit. Ibland måste man anstränga sig för att bryta gamla vanor och mönster.

Läste nånstans att det i den ursprungliga versionen av sinnesrobönen står ”what should be done”. Det vill säga, vad som borde göras. Vissa förändringar som är möjliga bör man helt enkelt avstå från att göra. Detta är komplicerat, å ena sidan bör vi försöka förändra det som vi behöver förändra, å andra sidan bör vi inte vara för hårda gentemot oss själva, för att vi inte orkar allt vi borde.

/ Urban

 

Jag tror att de allra flesta av oss nångång i livet kommer i kontakt med psykisk ohälsa, antingen att vi själva drabbas eller någon i familjen, vän eller arbetskollega. Alla mår vi nog dåligt ibland, vilket kan bero på att vi varit med om något jobbigt, oroar oss för något eller så vet vi inte riktigt varför vi känner som vi gör.

I vårt samhälle är det dock inte riktigt legitimt att må dåligt, att vara ledsen, ha ångest eller oro, känna sig nedstämd eller deprimerad. Man ska bita ihop och kanske ta ett piller. Allt för att slippa känna det vi känner.

Och jag vet mycket väl att den psykiska ohälsan ökar i samhället och likaså användningen av antidepressiva läkemedel, vilket jag också ätit under en tidsperiod. Men frågan är om det verkligen är rätt väg att försöka medicinera bort det som gör ont i livet. Att vi på något kemiskt sätt ska slippa det mörka i livet.

Alla har vi nog då och då tankar om att vissa känslor inte är riktigt tillåtna och att de därför behöver gömmas, bearbetas eller ändras fort. Att de är avvikelser när de i själva verket är en naturlig del av livet.

Och kanske är det så att många i dagens samhälle mår dåligt pågrund av det inte längre är legitimt att må dåligt?

I efterhand har jag förstått hur viktigt det är att tillåta sig att må dåligt och att inte kämpa emot. Och om vi tillåter oss själva att känna det vi känner av ilska, sorg, oro, ångest och frustration kanske kanske inte de där andra känslorna av skuld, skam och självfördömelse skulle bli lika stora? Och ibland har vi nog alldeles för bråttom mot målet att må bra.

 / Urban

Det sägs att vi människor har nio grundkänslor, två positiva, en neutral och sex negativa, och man kan ju verkligen fundera på varför de flesta är negativa? Men är de verkligen negativa, är det inte snarare positivt att kunna känna dessa känslor? 

Vi gillar nog inte hur de dåliga känslorna känns så därför försöker vi mota bort dem men vi kan faktiskt inte undvika de negativa känslorna och jag vet mycket väl att de både kan vara svåra och smärtsamma, framförallt när de är starka eller när ploppar upp en efter en…

…men är verkligen olika känslor bättre eller sämre än andra, är det inte så att vi snarare behöver dem allihop för att klara av livet? Att negativa känslor faktiskt kan ha en positiv inverkan på oss, genom att identifiera problem, motivera oss att ta itu med svårigheter och till och med göra att vi växer och utvecklas som individer.

Att vara ledsen är en negativ känsla som vi alla behöver känna ibland. Tänker att det är ett sätt för oss att förstå vad det är som betyder något för oss och nån klok människa lär ha sagt att sorg är kärlek som blivit hemlös. Vi behöver helt enkelt få känna oss ledsna för att kunna bearbeta saker som hänt oss i livet.

Rädsla är en negativ känsla men också en naturlig reaktion som är enormt viktig då den talar om för oss om något är farligt.

Ilska är en negativ känsla som behövs för att kunna försvara oss och stå upp för oss själva. Att vi kan markera gränser gentemot andra genom att kunna bli arga när vi behöver det är oerhört viktigt, men ilska behövs också för ta oss framåt och ta oss genom hinder och svårigheter vi stöter på.

Skam är en negativ känsla som både kan vara jobbig och besvärlig eftersom den handlar om vad man är, att man till exempel är otillräcklig eller felaktig på något sätt. Men skammen kan också hjälpa oss att förstå att vi brutit mot sociala normer eller överskridit andras gränser, och få oss till att reflektera över våra handlingar och sträva efter att bli bättre.

Att känna äckel eller avsky handlar inte bara om mat utan kan också vara en känsla som indikerar på att något strider mot våra värderingar eller moraliska principer. Negativa känslor som kan hjälpa oss att hålla fast vid våra övertygelser och gränser.

Som du säkert förstår kan vi alltså inte bara lyssna på de positiva känslorna utan alla våra känslor är viktiga att lyssna på, även de negativa, för negativa känslor kan också vara positiva!

/ Urban

 

Det sägs att ett barn i genomsnitt ställer trehundra frågor per dag och det är verkligen en förmån att i mitt yrke som barnskötare få se barns strävan efter att få veta, att få lära sig och förstå.

Hos barn finns en genuin nyfikenhet som yttrar sig i den ständiga frågan: Varför?….

…men ärligt talat kan det ibland var väldigt frustrerande med frågvisa barn som ställer samma fråga om och om igen. Och kanske är det just den där frustrationen som gjort att många av oss vuxit upp och fått höra det både till oss själva och andra att man inte behöver vara så himla nyfiken.

Redan i högstadiet mattas nyfikenheten av och som vuxna har vi stagnerat och ofta tappat vår nyfikenhet, förlorat den i krav, mål och måsten. Vi behöver helt enkelt likt Nicke nyfiken bestämma oss för att ge fortsatt näring åt vår nyfikenhet, vårda den och stärka den.

Om man inte vill utvecklas så avvecklas man och därför måste man fortsätta att vara nyfiken.

Janne Andersson

Jag tänker att nyfikenhet är en gåva som får oss att utvecklas som människor, att frågorna och funderingarna i vårt inre kan föra oss vidare. Och är man nyfiken på livet så blir livet också mer spännande att leva! 

När vi är nyfikna är vi mer motiverade att försöka förstå och lära oss av andras åsikter, istället för att agera dömande. Nyfikenhet öppnar liksom upp för dialog och förståelse. Och i dessa tider där det är busenkelt att googla allt man undrar över får vi inte glömma bort att man oftast får ut så mycket mer av att prata med en annan människa. Ett samtal kan nämligen leda in oss på oväntade spår som sökmotorernas algoritmer ännu så länge inte klarar av.

/ Urban

När vuxna använder ordet lek får det ofta en negativ klang, eller vad sägs om uttryck som ”han leker bara med dina känslor”, ”sitter du bara här och leker”, ”den som ger sig in i leken får leken tåla” och ”det är bara på lek”.

Och när vuxnas diskussioner ligger på en låg nivå kallas det ofta för ”sandlådenivå”, men det är ju djupt orättvist gentemot alla barn som dagligen spenderar stor del av sin tid i sandlådan.

Jesus säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket.

Matteusevangeliet 18:3-4

Jesus säger att vi ska bli som barn och vad gör barn? Jo, så fort de får möjlighet så leker dom och de leker för lekens skull, för att det är kul. Lekens egenvärde står helt enkelt i första rummet och har ett liv och själ som är dess egen…

…men samtidigt har lekens egenvärde också ett nyttovärde. Det är själva grunden för vår förmåga att förstå och i och genom leken utvecklas förmågan till samspel med andra.

Jag är övertygad om att livet är en lek, i leken klyvs, fördubblas, förångas och förtätas vi. Vi flyter ut, försvinner och samlas igen.

August Strindberg

Prästen Thomas av Aquino sa på 1200-talet att ”lek är nödvändig i en människas liv” och på 1700-talet skrev den tyske filosofen Friedrich Schiller att: ”Människan är endast människa i ordets djupaste mening då hon leker, och hon leker bara i ordets djupaste mening då hon är människa”

Livet är en lek, lek det

Moder Teresa

Gillar verkligen Moder Teresas ord om att livet är en lek. Orden är så härligt inspirerande och livsbejakande. Det gäller verkligen att ta livet som en lek, för tappar man lusten till lek så tappar man livet och visst vill väl du vara människa, så lek! 

/ Urban

Idag är det påskafton, en dag med påskägg, godis, påskmust, god mat och gemenskap. Den dag under påsken då många samlas och firar. Det är nog inte många som tänker på döden idag, men egentligen är ju detta dödens dag, dagen då Jesus är död. En dag inklämd mellan korsfästelsen och uppståndelsen.

I dagens samhälle är döden något som vi ytterst sällan talar om, men jag tror att vi skulle må bra av att våga tala mer med varandra om döden och de döda. Och det skulle också innebära att vi pratade mer om livet, om vad som är viktigt.

Kanske är påsken en tid att fundera över livet och döden, och är det någon gång som det verkligen är berättigat att fira så är det ju när man firar livets seger över döden.

På något sätt är det som att döden hjälper oss att förstå vad livet egentligen handlar om och därför är berättelsen om Jesu död viktig för oss. Han vet hur det är att dö och han vet hur det är att se sina nära och kära gråta förtvivlans tårar vid avskedet.

Vi upplever påskafton med facit i hand, vi vet ju att påskdagen och uppståndelsen väntar, men det visste inte lärjungarna. Och ibland är nog våra liv såsom lärjungarnas påskafton.

Påskafton är ingemansland mellan frågor och svar, bön och mirakel. Det är där vi väntar, med en underlig blandning av tro och förtvivlan varje gång som Gud är tyst eller livet är obegripligt

Pete Greig

/ Urban

Sommaren 2010 var jag och min fru på passionsspelen i Oberammergau. Under fem timmar fick vi se byns invånare spela upp Jesu sista dagar i livet. Det var en mäktig upplevelse, otroligt maffigt att bevittna korsfästelsen samtidigt som åskan ekade mellan alptopparna. Men den scen jag minns mest är då den djupt ångerfyllde Judas Iskariot gick och hängde sig. Varvid publikens applåder var enorma. Jag minns än idag den olust känsla jag då kände. Visst applåderades det för en fantastisk rollprestation, men samtidigt fanns hatet och föraktet i luften, nu fick han vad han förtjänade!! 

Alla vet nog vad som åsyftas när någon kallas för Judas, för i snart tvåtusen år har namnet varit synonymt med att vara en svikare, en förrädare.

Med tanke på att Jesus kom för att dö för oss och att Judas på ett sätt möjliggjorde detta så kan jag tycka att den nattsvarta bilden av honom som ofta förmedlas är en aning orättvis.

Och är det inte lite förvånande att de första kristna inte höll tyst om att det var en av de tolv lärjungarna som överlämnade Jesus till fienden. Och man kan ju undra om Jesus gjorde ett misstag när han valde Judas till en av sina lärjungar? Och vilka tankar och känslor hade Jesus inför Judas när de satt där vid bordet och åt den sista måltiden?

Judas han säljer ut sin vän och läromästare, tillika Guds son och mänsklighetens frälsare för trettio silverpenningar och pekar ut Jesus för soldaterna med en kyss. Han framställs ofta som en skurkaktig typ och paradoxalt både som snåljåp och förskingrare. Alltid sist i listan av de tolv lärjungarna med tillägget förrädare. Ondskan förkroppsligad i människokropp, enda sedan förräderiet mot Jesus har han fått representera det onda, de andra. Men han är inte en av de andra, han är en av oss och då som nu går gränsen mellan gott och ont rakt igenom våra hjärtan.

I århundraden har han fått symbolisera sveket, och gång på gång har människor som inte levt upp till förväntningarna pekats ut som Judas. Men borde inte Judas betraktas som en av de mest lojala av alla lärjungar. När Jesus vid sista måltiden pekar ut förrädaren, säger han ju samtidigt till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!”

– En av er skall förråda mig. Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: Herre, vem är det? Jesus svarade: det är han som får brödstycket som jag doppar. Och han doppade brödet och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket for Satan in i honom. Jesus sade då: Gör snart vad du tänker göra”

Johannesevangeliet 13:21-27

Nedan två sköna låtar om Judas:

Urban          

De senaste dagarna har jag gått och funderat på ordet Hosianna. Ni vet det där ordet som folket ropade när Jesus red in i staden på en åsna.

Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Matteusevangeliet 21:8-11

Hosianna är väl framförallt ett ord vi sjunger och ofta tänker vi nog att det är ett slags jubelrop ungefär som halleluja! Men faktum är att det är ett hebreiskt ord som betyder ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

När folket ropade Hosianna den där allra första palmsöndagen kanske de inte tänkte på att de ropade på hjälp. Utan de tänkte nog mer att de ropade hurra, att det var ett slags glädjerop.

Jag gillar att ett och samma ord både kan innehålla jubel och rop på hjälp, för precis så motsägelsefullt är livet. Livet är ofta både och, både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mörker och ljus.

I det ropet kan vi alla få vara med oavsett om vill tacka och jubla, eller om vi ropar efter hjälp och räddning. Och vi får ropa oroligt och ängsligt men också envist och trotsigt.

Visst det är lätt att ropa precis som alla andra, det vet nog alla vi som varit på en fotbollsmatch. Och historien visar allt för väl att folkmassor kan manipuleras till nästan vad som helst. Var och en har ansvar för sin egen röst, men sluta aldrig ropa Hosianna!!

/ Urban

Sitter i soffan och funderar på tid och hur vi upplever tiden. Visst, tiden den rör sig hela tiden i samma tempo, i sin egen takt oavsett hur vi beter oss. Men det finns också en annan slags tid, den där upplevda tiden. Den som kan kännas som att den står still eller som att veckorna bara består av måndagar, fredagar och söndagskvällar.

Minns att jag som barn hörde min farmor säga att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir. Som barn kunde jag förstås inte förstå detta märkliga påstående. Som barn kunde ju en dag kännas som en vecka och ett sommarlov som oceaner av tid. Men som vuxen känns det ofta som att tiden bara springer iväg.

En förklaring till denna känsla kan vara att vi varje nytt år adderar en allt mindre procent tid till vårt liv. Som fyraåring utgör varje år 25 procent av ens liv och som tioåring är det 10 procent, och när man som jag kommit upp i fyrtiosex år är varje år bara 2.17 procent!

En annan förklaring har att göra med alla de ”måsten” man har som vuxen. Förutom att arbeta ska man handla, laga mat, diska, städa, tvätta och utföra alla de ”måsten” som finns i livet. Dessa rutiner, vanor och upprepande av aktiviteter gör att det känns som att livet går fortare och fortare eftersom hjärnan inte slösar energi på att komma ihåg dem.

Den tredje förklaringen hör ihop med de tidigare och handlar om att hjärnans omdöme av tid baseras på hur många nya upplevelser och intryck vi får till oss under en tidsperiod. Varje nytt år tillför allt mindre upplevelser och minnen i relation till det som vi redan har upplevt, vilket gör att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir.

/ Urban