Kategori: Okategoriserade

När man kör bil har man en väldigt stor framruta, en liten backspegel och två sidospeglar. Visst det är väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna, och det viktigaste när man kör bil är ju att titta framåt. Men man behöver också backspeglarna för att titta bakåt ibland.

Både framrutan och backspeglarna är viktiga för körningen och fyller olika funktioner. Backspeglarna gör att man har möjlighet att hålla koll på bakomvarande trafik på ett säkert sätt. För att kunna köra tryggt och säkert behöver man ha ordentligt koll i backspeglarna och likadant tänker jag att det är med själva livet.

Tänk dig att livet är en lång lång bilkörning, då behöver man titt som tätt blicka bakåt.

När jag kör bil tittar jag nog alldeles för sällan i backspeglarna. Men i själva livet är jag nog rätt bra på att använda backspeglarna, för jag har insett vikten av att göra det.

När man kör bil är det extra viktigt att kolla i backspegeln när man på något sätt ska förändra sin framfört, t.ex byta körfält, köra om, accelerera, bromsa eller svänga. Och likadant är det nog i livet.

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.

Søren Kierkegaard

Visst, många gånger kan man förföras över att människor inte lärt mer av historien men ofta ser man också hur framsteg görs av tidigare lärdomar och erfarenheter.

Det är som sagt väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna. Tänk om det hade varit tvärtom. Att man bara hade den lilla backspegeln att använda när man ska titta framåt, då hade det verkligen varit svårt att köra.

Ibland tror jag att det som hänt tidigare i livet har för stort inflytande i våra liv. När vi färdas fram genom livet kan vi ibland ha en tendens att förstora backspegeln och i samma veva krympa vår framruta.

Personligen har jag en hel del mörka minnen av livet och jag kan inte blunda för dessa. De har varit en del av livet och de har på sätt och vis format mig till den jag är idag. Och det har funnits perioder i livet där jag riktar blicken alldeles för mycket i backspegeln vilket inneburit att jag både kört vilse och kraschat

En del människor tycker att man inte ska lägga tid och energi på det som varit. För det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Men jag tror inte att det är optimalt att ta bort blicken från livets backspeglar och bara rikta sin uppmärksamhet framåt. Tror det är viktigt att reflektera, begrunda och bearbeta det som hänt i livet, och genom att se bakåt kan man faktiskt se framåt!

/ Urban

Om barnen på förskolan skulle beskriva mig skulle nog många av dem säga att jag är tokig och busig. Men samtidigt är det bara en sida av mig, för samtidigt är jag en pedagog som sätter tydliga gränser för barnen. Skratt och allvar kan nämligen komplettera varandra på ett värdefullt sätt, de går liksom hand i hand.

En riktigt vuxen människa kan inte vara allt för seriös

Sören Olsson

Personligen vill jag inte att det ska vara speciellt långt mellan skratt och allvar och dessutom upplever jag det är mycket lättare att prata allvar med någon som man också kan skämta med.

Samtidigt är jag rädd för att vi idag ägnar för mycket tid och energi till ytliga skämt och lustigheter istället för djupa samtal om livet. Ibland skämtar vi nog bort alldeles för mycket av livets allvar.

Att ständigt ironisera, skoja bort eller ignorera livets skuggsidor, i stället för att på allvar resonera kring dem, beror kanske på att vi är rädda för att uppfattas som antingen pretentiösa eller olyckliga…”.

Owe Wikström

Personligen vill jag vara pretentiös och verkligen resonera om livets skuggsidor och de stora livsfrågorna. Jag tror vi behöver ge mer utrymme för det allvarliga och djupa i livet…

…men samtidigt vill jag skämta och komma med practical jokes. Det handlar om att hitta en balans mellan att njuta av livets ljusa stunder och ta itu med de svåra utmaningar som dyker upp på ett konstruktivt sätt.

Allvaret behöver skrattet för att lätta upp och balansera situationen. När vi konfronteras med allvarliga och stressiga situationer kan skratt och humor vara en hjälp för oss att hantera det som annars kan kännas överväldigande.

Då man säger att livet är en fars, menar man att det är utan allvar. Men det krävs ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar

Hjalmar Söderberg

/ Urban

Har du tänkt på att livet består av en mängd olika relationer eller tar du dessa för givet och är som fisken som inte lägger märke till vattnet förrän den spolas upp på land, eller fastnar på kroken.

Faktum är att livet till stor del handlar om relationer. Relationen till sin partner och livskamrat. Till föräldrar, barn, syskon, vänner och bekanta, klasskamrater, arbetskollegor, grannar och släktingar. Och sedan kanske vi tillhör någon form av gemenskap såsom en förening, idrottsklubb eller församling.

En del relationer är självvalda, andra är vi mer tvungna att ha. Man kan till exempel välja personen som man vill tillbringa resten av sitt liv med, men inte de svärföräldrar som följer med på köpet.

En del relationer känns livsviktiga och är givande och berikande, medan andra är komplicerade, utmanande och kanske tar mer energi än de ger.

Relationer har en viktig roll i hur vi upplever och formar våra liv, de kan ge känsla av sammanhang och glädje i livet. De kan hjälpa oss att definiera vilka vi är och vad vi kan bli, och när jag blickar tillbaka på mina 46 år ser jag hur relationer och sammanhang format min personlighet, mina värderingar och intressen.

Djupa och meningsfulla relationer kan få oss att känna oss älskade, respekterade och uppskattade. Men det är viktigt att komma ihåg att relationer inte alltid är perfekta och att konflikter och svårigheter kan uppstå.

Vi kan inte förvänta oss att alltid hålla med varandra, men vi kan i alla fall försöka omfamna våra olikheter, vara respektfulla och visa kärlek gentemot varandra. Och ofta glömmer vi nog att vårda den viktigaste relationen i vårt liv, den till oss själva.

/ Urban

Ibland gör livet oss helt förstummade. Vi känner behov av att sätta ord på det vi möter men orden saknas. De ord man har räcker liksom inte till för att sätta namn på det man upplever och de känslor man har.

När våra egna ord inte räcker till behöver vi de skrivna orden. Då behöver vi texter som förmedlar de känslor och tankar vi har. Skrivna ord som liksom sätter ord på det vi upplevt men som vi själva inte lyckats formulera i ord.

I de lägena behöver jag Bono, Tomas Sjödin, Philip Yancey och Marcus Birro…. Det är då jag böcker Jobs bok, Psaltaren och Predikaren i bibeln.

När ens egna ord inte räcker till kan det vara befriande att använda andras. Upplevelserna kanske är olika, men känslorna desamma, för på det stampade jordgolvet är vi alla lika som Marcus Birro brukar säga. 

I trängda lägen säger vi att ord blir oviktiga och obetydliga. Jag tror tvärtom. I trängda lägen blir ord fruktansvärt viktiga. Man behöver sätta ord på det som händer, men man ska tala varsamt.

Tomas Sjödin

Precis så har det varit för mig. Behovet av att få sätta ord på det som händer har lett mig till de skrivna orden. Läsandet och mitt eget skrivande har varit viktiga delar när jag försökt förstå mig på livet. När livet krisat har orden varit fruktansvärt viktiga och när mina egna ord inte räckt till har jag fått låna andras.

Jag tänker att en författares uppgift är att skriva om det som ligger på gränsen till vad som går att formulera. Och det är ju faktiskt så att det man kan sätta ord på blir mindre farligt, oavsett om det är ens egna eller någon annans! 

/ Urban

Ps. Vet dock inte om jag kan kalla mig författare efter att ha skrivit en bok. Och när jag nu publicerade detta upptäckte jag att jag skrev en nästan identiskt text i våras 🤔 Ds.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig, men för att det ska ske behöver vi nog alla en liten knuff då och då.

En sådan knuff kan vara att man får beröm, uppmuntran eller bekräftelse, tre saker som är grunden för att vi människor ska må bra.

Hur vi reagerar på att få beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar litegrann, ibland känner vi glädje, stolthet och tacksamhet, andra gånger kan vi ha lite svårt att ta det till oss och undrar om vi verkligen är värda berömmet.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse är som sagt viktigt. Det kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vilken väg vi ska fortsätta på framåt i livet.

Det är stort att bli uppmuntrad men kanske ännu större att själv ge uppmuntran. Läste nånstans att vi människor antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så är det, vi kan var och en få andra att växa och komma i full blom genom att ge respons på det de gör. Så när du ser någon som gör något bra, tacka och beröm, eller som det står i Hebreerbrevet 3:13: uppmuntra varandra varje dag.

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.

Hebreerbrevet 3:13

/ Urban

Jag kan inte mycket på trädplantering, men jag har förstått att det är viktigt att ge träden tid att växa och förankra sina rötter ordentligt. Och att det kan vara en utmaning för träden när starka vindar blåser i den. Om det ofta är starka vindar kan det vara svårt för trädets rötter att att nå ner till de djupare nivåerna i marken där det finns mer näring och vatten, vilket i sin tur påverkar trädets växande och hälsa. Å andra sidan behöver träden vinden för att kunna bli starka och stabila.

Tänk dig ett kalhygge där skogsarbetarna lämnat kvar några träd. De träden blåser lätt omkull när det blåser kraftigt, för de har inte blivit starka nog att stå emot vinden då de varit vana att ha träd tätt bredvid sig som skydd. För mig är det en bild på att om vi inte låter tvivlet vindar blåsa i trons träd så når aldrig rötterna de käll rika djupen.

Jag tänker att tvivel är en naturlig del av en andlig resa och en slags förutsättning för att tron ska kunna växa. Det egna funderandet, vridandet och vändandet, och brottningen med Gud och tillvaron är viktigt.

Att tro är inte en fråga om något statiskt, ett färdigt paket som man en gång för alla tagit till sig. Snarare är det så att tron kan komma nära och beröra men också vara på avstånd och upplevas som oåtkomlig. Det går liksom upp och ner, men min erfarenhet är att tvivel kan leda till en djupare tro.

Tänker att tvivel kan ha flera funktioner för tron. Genom att ifrågasätta och utmana ens tro kan tvivel hjälpa till att stärka och fördjupa ens övertygelse. Genom att undersöka tvivlen och söka efter svar kan tron bli starkare och djupare förankrad. Genom att tvivla kan man få insikt i andra människors tvivel och frågor. Vilket kan leda till ökad empati och förståelse för andra som går igenom liknande utmaningar.

/ Urban

Jag tänker att livet sällan är en rak linje eller ett helt färdigskrivet blad. Vägen, den blir till medan(s) vi går och ibland känns det som att livet är ett tomt blad som vi inte riktigt vet hur vi ska fylla.

Och ibland kan man drabbas av en slags tomhet som är jobbig och besvärlig. Livet känns liksom tråkigt och meningslöst, och man är likgiltig inför allt. Ibland vet man orsaken och ibland är man lite osäker på hur den uppstod.

Det finns alltså en obehaglig tomhetskänsla, men jag tänker att det också finns en slags tomhet som är positiv och behaglig. Ni vet den där känslan som kan uppstå när man tagit en långpromenad och rensat huvudet. När det blivit lite ordning bland ens tankar, känslor, måsten och bekymmer.

Läste en gång om en professor som besökte ett kloster, eftersom hon visste att munken var expert på bekymmerlöshet och tomhet. Munken erbjöd henne en kopp te och hällde hela tekoppen full och fortsatte sedan att hälla och hälla så att det rann ur koppen på alla sidor, ut på bordet och ner på golvet. Tillslut kunde inte professorn vara tyst längre och skrek: – Sluta häll, koppen är ju överfull! Då slutade munken att hälla och svarade lugnt: – Precis som tekoppen är överfull så är våra själar ofta överfulla med frågor och bekymmer. Och så länge vi inte ser till att tömma vår kopp kan vi inte fylla på mer!

Ofta går vi nog runt och bär på massa bekymmer, och när jag rannsakar mig själv upptäcker jag tre sorters bekymmer. Bekymmer jag haft, bekymmer jag har och de bekymmer som jag eventuellt kommer att få.

Det är viktigt att hitta platser och tillfällen i livet som är kravlösa, där man kan få lägga av sig sina bekymmer, rensa sinnet från distraktioner, fokusera på det som verkligen betyder något och öka vår förmåga att hantera livets utmaningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på låten ”Bröd och Vin” som finns på Tommie Sewons nya album ”Psalmer, sånger eller mittemellan”. Kanske kan nattvarden vara ett tillfälle där man kommer med sin obehagliga tomhet och tar emot den positiva tomheten.

Här i ditt lugna hus, vill jag stanna ett slag. Bortom larm och brus, höra mitt andetag. Möter en mänsklig blick i samma värld och skick. Förväntas leverera, ständigt på nytt prestera, vara trevlig och fin. Ge mig bröd och vin.

Tommie Sewon

https://spotify.link/w8oFKl9jQDb

/ Urban

Ibland har vägen varit brant, stenig och krokig och ibland har det känts som att någon dragit undan mattan under fötterna på mig mig. Vilket gjort att jag ramlat rakt ner i ett svart hål och där nere på botten så har jag fastnat i sankmark. Och desto mer jag försökt att kravla mig upp, desto längre ner har jag sjunkit.

Men där nere på botten har Gud funnits, mitt ibland sorgen, smärtan och skiten. Och på ett paradoxalt sätt är det som att Gud visat sig från sin allra bästa sida då livet varit som mörkast.

I efterhand inser jag att det är en särskild nåd som man får uppleva där nere i Dödsskuggans dal. Faktum är att inget mörker är för svart för honom, och jag vill tro på en Gud som inte enbart bor i höjden utan även är alltings botten.

Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Psaltaren 139:7-8

Om jag säger: Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus

Psaltaren 139:11-12

Faktum är att jag många gånger känt att jag inte orkar en dag till, men då har jag fått kraft att orka vidare och som kristen är jag övertygad om att den kraften kommit från Gud. Från den Gud som själv befunnit sig på tillvarons botten. Från den Gud som själv befunnit sig på jordens lägsta punkt, både fysiskt och psykiskt.

Min erfarenhet är att Gud, mitt i sin obegränsade makt och förmåga, kommit till mig mitt i en lång period av smärta, oro och maktlöshet. Han har inte gjort det genom att göra avsteg från vare sig makten eller medkänslan. Det jag anar i min upptäcksfärd mot att finna Gud i smärtan är att inkarnationen gläntar på dörren till det långsamma svaret. Guds närvaro är ett ”både och”. Makt och medkänsla. Gudomlig, obegränsad härlighet och djup identifikation med mänsklig svaghet och sorg på samma gång.

Fredrik Lignell

Gud finns inte med oss på avstånd, utan han finns där mitt i det allra jobbigaste, för det är nämligen Guds väsen att vara med-lidande.

Genom att tro på Guds närvaro kan vi finna tröst och styrka att resa oss upp igen och kämpa vidare även när vi känner oss som mest sårbara och svaga.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”

Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig”

Författare okänd

Visst, ibland har det känts som att Gud burit mig, men samtidigt måste jag erkänna att det ibland snarare känts om att han dragit mig framåt över stock och sten.

/ Urban