Ibland har vägen varit brant, stenig och krokig och ibland har det känts som att någon dragit undan mattan under fötterna på mig mig. Vilket gjort att jag ramlat rakt ner i ett svart hål och där nere på botten så har jag fastnat i sankmark. Och desto mer jag försökt att kravla mig upp, desto längre ner har jag sjunkit.
Men där nere på botten har Gud funnits, mitt ibland sorgen, smärtan och skiten. Och på ett paradoxalt sätt är det som att Gud visat sig från sin allra bästa sida då livet varit som mörkast.
I efterhand inser jag att det är en särskild nåd som man får uppleva där nere i Dödsskuggans dal. Faktum är att inget mörker är för svart för honom, och jag vill tro på en Gud som inte enbart bor i höjden utan även är alltings botten.
Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Psaltaren 139:7-8
Om jag säger: Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus
Psaltaren 139:11-12
Faktum är att jag många gånger känt att jag inte orkar en dag till, men då har jag fått kraft att orka vidare och som kristen är jag övertygad om att den kraften kommit från Gud. Från den Gud som själv befunnit sig på tillvarons botten. Från den Gud som själv befunnit sig på jordens lägsta punkt, både fysiskt och psykiskt.
Min erfarenhet är att Gud, mitt i sin obegränsade makt och förmåga, kommit till mig mitt i en lång period av smärta, oro och maktlöshet. Han har inte gjort det genom att göra avsteg från vare sig makten eller medkänslan. Det jag anar i min upptäcksfärd mot att finna Gud i smärtan är att inkarnationen gläntar på dörren till det långsamma svaret. Guds närvaro är ett ”både och”. Makt och medkänsla. Gudomlig, obegränsad härlighet och djup identifikation med mänsklig svaghet och sorg på samma gång.
Fredrik Lignell
Gud finns inte med oss på avstånd, utan han finns där mitt i det allra jobbigaste, för det är nämligen Guds väsen att vara med-lidande.
Genom att tro på Guds närvaro kan vi finna tröst och styrka att resa oss upp igen och kämpa vidare även när vi känner oss som mest sårbara och svaga.
En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.
Författare okänd
När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.
Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”
Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig”
Visst, ibland har det känts som att Gud burit mig, men samtidigt måste jag erkänna att det ibland snarare känts om att han dragit mig framåt över stock och sten.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 