Kategori: Predikan

Publicerat den

Att lyssna i tro

Idag hade jag glädjen att få predika i Metodistkyrkan i Laxå. Här nedan kan du läsa predikan i bloggformat:

Vi lever i en tid fylld av röster. Röster som tränger sig på från alla möjliga håll. Nyheterna som aldrig tystnar, sociala medier, reklamens lockande budskap. Röster som formar våra tankar, som styr våra känslor och ropar efter vår uppmärksamhet. Vi lyssnar på vad andra tycker, vad algoritmer föreslår och på våra egna tankar och känslor. och mitt i allt detta finns en annan röst. En röst som kanske inte skriker utan snarare viskar, Guds röst. Frågan är inte om Gud talar utan om vi lyssnar. Om vi kan urskilja hans röst i världens brus.

Ni har säkert hört berättelsen om Elia, om stormen som rev sönder bergen och krossade klipporna, men där Gud inte var i stormen. Om jordskalvet som följde, men Herren var inte heller i skalvet. Och om elden som kom därefter, men inte heller där fanns Gud. Till sist kom ett stilla sus och där var Herren. Ofta används den berättelsen som en påminnelse om att Gud finns i stillheten, att det är där vi kan höra hans röst och jag tror det ligger en hel del i det. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Jag tror att Gud är större än så, att han kan tala både i tystnaden, genom vackra psalmer och dånet av hårdrocksmusik.

Dagens evangelietext är hämtad från Markusevangeliet 10:17-27, berättelsen om den rike mannen. Där möter vi en man som hör Jesus tala men som har svårt att lyssna i tro.

När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Jesus svarade:  Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor. Mästare sade mannen, allt detta har jag hållit sedan jag var ung. Jesus såg på honom med kärlek och sade: Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig. Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: Vem kan då bli räddad? Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

Markusevangeliet 20:17-27

Den rike mannen springer fram till Jesus och faller på knä för honom och frågar: Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv? Tänker att det är en fråga som berör oss alla. Innerst inne bär vi nog på samma längtan, att vårt liv här ska vara förankrat i något större, att vi ska få leva i Guds gemenskap både här och i evigheten. Men när Jesus svarar honom, blir det tydligt: det är en sak att höra Jesu ord, en annan att lyssna i tro.

Jesus börjar med att peka på buden, sådant mannen redan kände till: ”Du ska inte dräpa. Du ska inte begå äktenskapsbrott, du ska inte stjäla….”.

Men visst blir man lite förvånad när mannen svarar att allt det har jag hållit sedan jag var ung, det blir i alla fall jag. Finns det någon här som alltid hållit Guds bud?

Jesus fäster blicken på honom med kärlek och säger: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga… Kom sedan och följ mig.” Dessa ord har ofta misstolkats och använts som ett argument att man som kristen inte ska vara rik. Men jag tror inte det är poängen.

På sätt och vis är Jesu ord en tillrättavisning, men det är också en inbjudan att få följa. ‘Du är nära men det finns något som håller dig kvar!” I mannens fall är det hans rikedom. Det är det som hindrar honom från att helt förtrösta på Gud.

Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, det är inte en allmän regel för alla troende, Jesus säger ju inte detta till varje person han möter. Men för att följa Jesus helhjärtat behöver man vara beredd att släppa taget om det som står i vägen mellan en själv och Gud.

När den rike mannen hörde Jesu ord om att sälja allt blev han bedrövad och gick därifrån, för han ägde mycket. Att lyssna i tro är mer än att höra orden. Den rike mannen hörde Jesu ord men han vågade inte ta steget och följa, utan höll fast vid sitt eget.

Att lyssna i tro är att låta orden förändra oss även när det kostar något. Frågan är vågar du lyssna och agera när Guds ord träffar något i dig som du helst vill behålla orört?

Den rike mannen hade svårt att ta emot det Jesus sa. Kanske berodde det på att han inte hade stillat sig inför Gud. Att hans hjärta var fullt av tryggheten i sin egen rikedom och av bruset i sitt eget liv. Så är det nog ofta med oss. Vi ber, men vi hinner inte lyssna. Vi talar till Gud men ger inte Gud tid att svara. Vi samlas till gudstjänst, men när vi går därifrån stannar orden ofta i kyrkan istället för att få landa i oss. På kyrkkaffet efteråt pratar vi om allt möjligt, men inte om det som faktiskt berörde oss.

Stilla er och besinna att jag är Gud.

Psaltaren 46:11

Att be handlar inte bara om ord, det är att stilla sig inför Guds vilja. När våra ord tystnar kan hans ord höras. Men återigen det handlar nog inte om att det måste vara helt tyst och stilla för att Gud ska kunna tala till oss. Det handlar nog mer om att vi på något sätt behöver stanna upp och ge utrymme för Gud att tala. Att avsätt tid för bön och bibelläsning utan brådska. Eller ta en lång promenad i Guds fantastiska natur.

När Jesus säger ”hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike” blev lärjungarna förskräckta och undrade vem kan då bli räddad?

Lärjungarna, de lyssnar tillsammans. De samtalar, brottas med det Jesus sagt och försöker förstå. Tror att detta är viktigt, för i gemenskapen kan förståelsen och tron växa.Jesus säger ju i Matteusevangeliet 18:20 att: 

där två eller tre år samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.

Gud kan tala till oss genom andra människor. Genom samtal i en bönegrupp, genom ett vittnesbörd, en predikan eller en sång. Han kan också tala genom goda råd, uppmuntran och ibland också genom en tillrättavisning.
Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.


Att lyssna i tro är att vara öppen för att Gud kan tala genom andra människor. Men ibland är vi nog så upptagna med att själva tala att vi varken hör eller förstår att Gud använder en annan människa för att nå oss. Att lyssna i tro är också att våga tro att Gud kan tala till och med genom någon som vi inte håller med.

Att lyssna i tro innebär att höra inte bara orden, utan hjärtat bakom. När någon delar sin oro eller glädje kan det vara en kallelse för oss att bära, stötta eller tacka tillsammans.

När vi känner att det är någon som talar in i vårt liv så kanske vi ska be: Herre, är detta du som talar till mig genom den personen?

Blir det någon skillnad av att be den bönen? Jo, jag tror faktiskt det. När vi ber kan det hjälpa oss att urskilja om orden vi hör verkligen kommer från Gud, eller om de snarare är allmänt kloka och välmenande råd. De senare kan förstås också vara värdefulla och goda, men bönen öppnar vårt hjärta för att uppfatta det som är Guds särskilda tilltal till oss. På så sätt blir bönen ett sätt att pröva, lyssna och låta Gud bekräfta det som är från honom.

Att lyssna i tro är också att lita på det omöjliga. När lärjungarna frågar Jesus ”Vem kan då bli räddad?” svarar han : ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”

Att lyssna i tro är att våga lita på detta: att det som är omöjligt för mig, det kan Gud göra. Det handlar om att öppna sig för hans kraft och närvaro, även när jag inte själv ser någon väg framåt.

Ibland innebär det att jag måste våga släppa taget om det jag håller så hårt i, mina egna planer, min kontroll, min oro. Det kan kännas som att stå vid kanten av ett stup, osäkert och skrämmande. Men när jag vågar lämna över till Gud, då upptäcker jag att han bär.

Att lyssna i tro är inte passivitet, utan en aktiv handling av förtroende, att vila i vissheten om att Gud kan göra långt mer än jag själv förmår. Men det är inte alltid enkelt, och just därför tror jag att vi behöver varandra.

Alla upplever vi stunder av tvivel och kamp i vår tro, och då är det så viktigt att vi finns där för varandra, att vi delar våra frågor, bär varandras bördor och påminner varandra om Guds trofasthet. Tron är inte något vi alltid orkar bära själva: ibland behöver vi låna varandras hopp och styrka för att orka vidare.

Vi återvänder till när Jesus möter den rike mannen och ger honom det svåra uppdraget, att gå och sälja allt han äger. Det finns nämligen en liten men oerhört viktig detalj: ”Jesus såg på honom med kärlek.” Att lyssna i tro är just detta: att låta sig bli sedd och älskad på djupet av sitt innersta. Tron börjar inte med prestation eller lydnad, utan med att ta emot den kärleksfulla blicken som känner oss helt och ändå älskar oss fullkomligt. Ur denna kärlek växer modet att lyssna, följa och förändras.

Jesus såg på mannen med kärlek. Han såg inte bara hans yttre rikedom, utan hans inre kamp. Han visste att mannens hjärta längtade efter något mer, men att rikedomen stod i vägen. Den helige ande talar på samma sätt till oss, den som tror har nämligen den helige ande inom sig, och anden viskar, manar, tröstar och leder. Därför behöver vi lyssna noga på vårt inre.

Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.

Romarbrevet 8:16

Den helige ande samverkar med vår egen inre ande för att försäkra oss om att vi är Guds barn. Att vi tillhör Gud, att han älskar oss och vill vara vår hjälpare.

Att lyssna i tro är att våga lita på den rösten, även när den leder oss mot det okända. Kanske viskar Anden till dig just nu om något du behöver lägga ner för att kunna följa Jesus mer helhjärtat. Kanske får du plötsligt en tanke: ”Ring den där personen.” Lyssna i tro, det kan vara Gud som vill använda dig.

Att lyssna i tro handlar inte bara om att höra orden, utan att låta dem få ta plats i hjärtat. Att lyssna i tro är inte passivitet, det är precis som när Jesus kallade den rike mannen till handling, till ett liv där tron blir konkret. Här tänker jag att berättelsen om när Herren uppenbarar sig för Samuel passar väldigt bra.

Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. Här är jag han,och han sprang bort till Eli och sade: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Då gjorde han det.Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Men Eli svarade: Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen. Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: Här är jag, du ropade på mig. Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör. Och Samuel gick tillbaka och lade sig.Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: Samuel, Samuel! och han svarade: Tala, din tjänare hör

Första Samuelsboken 1:3-10

Att lyssna i tro är att be Gud att öppna ditt inre, så att du inte bara lyssnar med förståndet, utan med hjärtat. Ibland försöker vi nog analysera Gud mer än vi lyssnar på honom, men tro handlar inte om att förstå allt, utan om att lita på den som talar.

Tala din tjänare hör, kanske är det en bön för dig och mig. En bön som uttrycker beredskap, inte att ha alla svar, utan att vara villig att ta emot vad Gud vill säga.

Vi som bekänner oss som kristna behöver lyssna till världen med trons öron. När vi ser på världen runt omkring oss ser vi krig, ondska, orättvisor, oro och splittring. Och det är lätt att tänka att Gud är tyst och sover.

Men om vi lyssnar med trons öron kan vi höra att Gud fortfarande talar. Han talar genom nöden och lidandet omkring, kallar oss att vara hans händer, att bära hopp, tröst och hjälp dit mörkret tränger sig på. Han talar genom skapelsens skönhet och sårbarhet, kallar oss att vårda det han skapat. Han talar genom människors rop. De ensammas, de förtrycktas, de glömda och han kallar oss till barmhärtighet, till att låta kärleken komma ut i våra ord och gärningar.

Den rike mannen gick bedrövad bort, men Jesus såg på honom med kärlek, vilket betyder att hoppet fanns kvar. Vi vet inte hur hans historia slutade. Kanske vände han tillbaka en dag. Kanske lät han till slut orden sjunka in. Kanske tog det tid: dagar, månader, år innan han vågade ta steget och börja följa Jesus.

Men Jesus ger aldrig upp om någon. Den kärlek som såg honom den dagen var starkare än den rike mannens bundenhet, större än hans sorg.

Så är det också med oss. När vi vänder oss bort, när vi går med tunga steg därför att Guds ord skaver då följer Jesu blick oss fortfarande. Han väntar, han hoppas, han älskar. Och när orden en dag får sjunka in, när hjärtat börjar längta mer efter Honom än efter det vi håller fast vid då finns vägen alltid öppen tillbaka.

För Jesus ger aldrig upp. Inte om den rike mannen. Och inte om dig. Och när vi lyssnar i tro, till ordet, i bönen, genom andra, i vårt inre och i världen då blir vi människor som inte bara hör, utan också handlar.

/ Urban

Publicerat den

Är jag Guds barn?!

Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in. Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Markusevangeliet 10:13-16

Vet inte riktigt vad ni har för bild av denna berättelse, bärs barnen fram eller leds de fram av sina föräldrar? Är det bebisar eller barn i olika åldrar?

Kanske har användandet av denna bibeltext vid barnvälsignelser och barndop bidragit till att vi uppfattar det som att det handlar om små barn. Men jag tänker att det är barn i olika åldrar och vi får inte heller glömma bort att på Jesu tid trodde många att fysisk beröring av honom hade kraft att ge helande.

Lärjungarna de blir irriterade och försöker hindra folk att komma fram med sina barn, och det är ju inte så konstigt att lärjungarna reagerar som de gör. Tänk er själva om nån här helt plötsligt skulle komma fram och vilja ha barnvälsignelse mitt under predikan. Visst vore väl det lite märkligt?

En intressant detalj är att Jesus är väldigt välkomnanden mot barnen. Skulle nog vilja påstå att han är ovanligt välkomnande. Visst han brukar vara välkomnande mot folk som kommer till honom och han brukar hela och hjälpa, men ofta har han också en uppmaning, en lite bitsk slutkläm att säga. Men inte här, i alla fall inte till barnen och folket.

Att lärjungarna försöker hindra folk att komma fram med sina barn väckte starka känslor hos Jesus. Han blev arg, irriterad och besviken på lärjungarna och tillrättavisar dem genom att säga:

Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Är jag Guds barn? Tänker att det är en fråga som många av oss bär inom oss och som vi gärna vill ha ett tydligt svar på, och bibelns ord kan hjälpa oss med svaret.

Dagens predikan handlar om hur man blir ett Guds barn, vad det innebär att vara hans barn. Men också hur barn kan vara förebilder för oss vuxna.

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn. Som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någons man vilja utan av Gud.

Johannesevangeliet 1:12-13

Att bli Guds barn börjar med att man tror på Jesus, att man erkänner honom som Guds son och frälsare. Det är ingenting vi förtjänar genom våra gärningar, utan det är en gåva om ges till oss genom tron på Jesus. Genom att tro på honom föds vi på nytt och får bli Guds barn. Eller för att använda Jesu egna ord ”ingen kommer till fadern utom genom mig”

Aposteln Paulus använder bilden av adoption och andens verk i oss för att beskriva hur vi blir Guds barn.

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen. Nej, ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba Fader!Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

Romarbrevet 8:14-16

När vi blir adopterade in i Guds familj får vi en ny identitet. Vi är inte längre slavar under synden utan vi får rätt att kalla Gud för Abba Fader.

Vadå Abba? När vi idag hör ordet Abba kanske vi tänker på musikgruppen Abba eller så här vid juletid kanske vi tänker på Abba sill, men Abba är ett arameiskt ord som på Jesu tid användes för att på ett kärleksfullt och intimt sätt tilltala sin far på. Detta visar att vi som Guds barn får ha en nära och personlig relation med honom. Han är inte en avlägsen Gud, utan en nära och kärleksfull far som bryr sig om oss.

Som Guds barn är vi inte längre definierade av våra misslyckanden eller våra synder utan vår sanna identitet är rotad i Guds kärlek.

Vilken underbar kärlek Fadern visar oss. Titta bara, vi kallas Guds barn! Det är precis vad vi är.

Första Johannesbrevet 3:1

Tänk att den som skapat hela universum älskar dig och mig så mycket att han vill kalla oss för sitt barn. Ingen annan identitet kan mäta sig med detta. Denna kärlek är inte beroende av vad vi gör eller misslyckas med, utan den är förankrad i vem Gud är, en kärleksfull far.

Vi behöver inte jaga andras godkännande, för vi är redan älskade av den högste och i Matteusevangeliet påminner Jesus oss om hur mycket Gud tar hand om fåglarna, hur mycket mer ska han då inte ta hand om sina barn?

Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?

Matteusevangeliet 6:26

Jag har inte fakta kollat detta men jag hörde i en podd att Luthers teologi förändrades när han blev förälder och att han hade en liknelse om en bajsblöja. Han menade att människan som syndare är som en smutsig och stinkande blöja. Att synden gör oss orena. Och precis som en bäbis inte kan byta en bajsblöja själv och göra sig ren, kan inte vi genom egna gärningar eller ansträngningar göra oss rättfärdiga inför Gud. Om vi är som barn så syndar vi för att vi inte kan rå för det. Men Gud, han blir inte arg på sin lilla bebis för att han eller hon gör på sig, utan han byter blöjan med kärlek och omsorg.

Men är vi barn, då är vi också arvingar. Guds arvingar och Kristi medarvingar.

Romarbrevet 8:17

Paulus menar att vi som Guds barn även blir arvtagare i Guds rike. Detta är verkligen ett arv av hopp. Som Guds barn har vi nämligen ett löfte om evigt liv.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Johannesevangeliet 3:16

Tänker att detta arv kan ge oss hopp mitt i livets svårigheter. När vi får kämpa oss fram i livet får vi tänka på att vårt slutmål är att vara med Gud för evigt. Att vara ett Guds barn handlar också om att tillhörighet och samhörighet.

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Galaterbrevet 3:28

Vi hör ihop med alla troende, över hela världen och genom alla tider. Som Guds barn är vi inte ensamma utan tillhör en stor familj av troende, både lokalt och globalt. Det innebär att vi inte behöver gå ensamma genom livet. Vi har syskon i tron som vi kan gå tillsammans med, som kan bära oss, och som kan be för oss.

Att vara ett Guds barn innebär också en kallelse att leva som en sådan. Vi är kallade att sprida Guds nåd och kärlek. Vi är ljus i mörkret och budbärare av hopp och försoning. Men vi är aldrig ensamma i detta, guds ande verkar i oss.

Ta alltså Gud till föredöme som hans älskade barn. Lev i kärlek så som Kristus har älskat oss.

 Efesierbrevet 5:1-2

Saliga är de som skapar frid, för de skall kallas Guds barn

Matteusevangeliet 5:9

Att vara Guds barn innebär alltså tre saker, identitet, gemenskap och kallelse. Men vad kan vi lära av barnen? Vad innebär det egentligen att ta emot guds rike som ett barn och vad är det som hindrar oss vuxna från att göra det?

Vi får vara barn, redan i profan mening tänker jag att de orden känns befriande. Tänk att få vara liten och slippa ta ansvar, att få springa runt och leka. Det är verkligen barndomens privilegier.

Och när Jesus säger att vi ska bli som barn tänker jag att det är i två avseenden, både i sättet att ta emot frälsningen men också i vår dagliga Gudsrelation. Vi är Guds barn och får komma till honom som sådana. Samtidigt behöver vi vara vuxna i fråga om ansvarstagande. Vi ska ta ansvar för det vi kan ta ansvar för och släppa det som vi inte kan ha kontroll över, vilket inte alltid är så enkelt.

Men hur är barn? Ja, jag borde ju veta, jag arbetar ju på förskola. En del barn är som Duracellkaniner och springer runt, runt, runt hela dagarna. En del barn pratar nästan hela tiden medan andra är mer tysta och tillbakadragna. Varje barn är helt enkelt unikt. Men jag tänker ändå att det finns vissa viktiga barnegenskaper som vi vuxna borde ha i vår relation med Gud. Förmågor hos barn som gör att vi på ett naturligt sätt kan öppna oss och ta emot det Gud vill ge oss.

Ett litet barn tillåter sig att vara beroende. Ett litet barn tänker ju inte att nu när jag fyllt tre år så ska jag skaffa utbildning, jobb, egen bostad och ta hand om mig själv. Nej, ett barn förstår ju att det är beroende av sina föräldrar och andra vuxna, på samma sätt ska vi vara beroende av Gud.

Som förälder känner man sina barn och vet vad de behöver. På samma sätt känner Gud oss och vet vad vi behöver. Frågan är vågar du överlåta ditt liv i hans händer?

Visst är det något alldeles speciellt att få sitta i någons knä eller att få ha någon i sitt knä. När livet sårar oss eller känns obegripligt kan vi få krypa upp i knät hos Gud, men även när allt går bra och vi känner tacksamhet och är glada.

Man ser det ofta hos barn hur viktiga föräldrar och andra vuxna är, både när de ramlat och slagit sig och när de upplevt något roligt. Lika intensiv som gråten kan vara, lika stark kan ivern vara att få berätta om något speciellt som hänt. Precis så tror jag att Gud vill att vi ska agera gentemot honom.

Okej, många barn säger att de kan själv, men efter ett tag så kommer de tillbaka och behöver lite hjälp. Och de litar på att man hjälper dem. Att vara ett barn handlar om tillit, att erkänna sina brister och fel, och att våga säga: jag kan inte och lämna över det till Gud.

Ni vet små bäbisar först lyfter de försiktigt på huvudet, sedan lär de sig att vända sig från mage till rygg. Efter det är det dags att börja åla sig fram på golvet för att sedan börja krypa.

Efter det vill de ju försöka gå och då sträcker de ut handen till den vuxna. Och när de får en vuxen hand att hålla i så litar de fullständigt på att den vuxne håller i dom. Så borde vi också lita på Gud.

Jag är herren, din Gud, jag tar dig vid handen och säger till dig. Var inte rädd, jag hjälper dig.

Jesaja 41:13

Barn de föds med en naturlig tillit till att de är älskade precis som de är. Tänk dig en liten bäbis, efter att han eller hon ätit så ska de ju helst rapa och då är det ju ganska vanligt att de spyr på sin förälders axel för att sedan ge sin förälder ett stort leende. I vetskapen om att mig älskar du, det vet jag! Eller tänk dig sättet som en nybliven mamma tittar på sitt barn med. Kärleken är oändligt stor och det är tydligt att alla hennes tankar och önskningar för barnet är de allra bästa. Så ser Gud på oss.

Barn de ärliga, de säger vad de tycker, tänker och känner utan att föreställa sig. Deras ärlighet är ofta befriande även om det ibland också kan vara påfrestande. Jag tänker att det bästa sättet att möta Gud på är att vara ärlig och säga vad man tycker, tänker och känner.

Jag som arbetar på förskola märker att fler och fler barn blir individualister med stark vilja och man hör ofta orden ”men jag vill”. Visst det är positivt att barn kan stå upp för sig själva, men man får inte alltid som man vill, livet handlar till stor del om samarbete, att ge och ta. Och när det gäller att vara Guds barn behöver vi nog släppa vårt fokus på ”men jag vill”och istället söka hans vilja.

Barn har också en förmåga att förundras. Visst ni som känner mig vet att jag förundras naturen och vackra solnedgångar, men det är ändå ingenting i jämförelse med ett litet barn. Ett litet barn kan ju sitta hur länge som helst och titta på en liten snigel. Den förundran inför skapelsen tror jag är viktig för oss också. Tänk om vi precis som barnen skulle finna glädjen i små saker, att se det stora i det lilla.

Barn de komplicerar inte saker. Och jag tänker att vi i vår relation med Gud kan inspireras av barnen att närma oss honom med samma enkelhet och förundran, istället för fastna i att överanalysering och tvivel.

Enligt FN:s barnkonvention är man barn tills man fyllt arton år, men i Guds rike får vi vara hans barn oavsett ålder. Det spelar ingen roll om du är gammal eller ung, Gud vill att du ska vara hans barn. Barnaskapet är inte bundet till någon viss tidsperiod i livet utan kan vara en relation som finns där genom alla våra år, om vi vill det.

/ Urban

Publicerat den

Ett är nödvändigt – en predikan om Marta och Maria

En predikan från Bergskyrkan, Laxå 9 Juli 2023.

Medan de var på väg gick han in i en by och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: Herre bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till. Herren svarade henne: Marta, Marta du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

Lukasevangeliet 10:38-42

/ Urban

Publicerat den

Att finna Gud i allting

Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är hette över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Inte heller låter han betjäna sig av människohänder som om han behövde något, han som själv ger alla liv och anda och allt. Av en enda människa har han skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo. Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom. Han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: vi har vårt ursprung i honom

Apostlagärningarna 17:24-28

/ Urban

Publicerat den

Älska Gud, älska varandra och älska sig själv

När fariseerna fick höra hur han hade gjort sadduceerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: – Mästare, vilket är det största budet i lagen? Han svarade honom: – Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Matteusevangeliet 22:34-40