Urbans Tankar och Funderingar

Min tro är som ett förhållande, som ett äktenskap, det är med- och motgångar, sorger och besvikelser men framför allt är det kärlek, nåd och värme… Och precis som alla förhållanden så behöver tron både vård och omsorg, så att den kan vara livet ut.  

Ett äktenskap handlar inte bara om passion, utan om vilja och beslut. I början kan kärleken kännas som en överväldigande kraft, men med tiden blir det tydligt att det som håller relationen stark inte bara är intensiva känslor utan det dagliga valet att stå kvar vid varandras sida.

Precis som i ett äktenskap handlar tron alltså inte bara om känslor som kan vara intensiva ena dagen och avtagande nästa, utan om ett beslut att stå fast vid sitt val, oavsett hur det känns för stunden. Man skulle kunna säga att det är ett åtagande som går djupare än tillfälliga känslor eller omständigheter, en relation som bygger på tillit och engagemang, och viljan att hålla fast vid ett löfte.

I min värld är relationen till Gud även den en kärleksrelation och utgör därmed inget undantag från den regeln. Som all varaktig kärlek bygger den på att man först och främst bara vill vara tillsammans, så är också relationen till Gud djupast sett sådan. Den är naturligtvis mycket annat också, men detta är själva golvet.

Tomas Sjödin

Tro handlar i grunden om att fatta ett beslut, att lita på på något större än oss själva även om vi inte ser hela bilden. Att tro handlar inte om ritualer och att följa massa regler utan om en  levande och kontinuerlig relation. Att vilja vara tillsammans.

Nästa år har jag och min fru varit gifta i tjugofem år och vi och vårt förhållande har förändrats genom årens lopp, och precis likadant är det med min tro. Den tro jag hade för tjugofem år sedan har förändrats och idag blivit djupare, bredare och mer personlig.

/ Urban

Jag har kommit på mig själv att jag i mina predikningar ofta säger ”jag tror…”, och visst det är väl förståeligt att vilja uttrycka sin personliga tro. Men om jag använder de orden för mycket kanske det kan ge intrycket av osäkerhet eller att budskapet är subjektivt snarare än grundat i bibeln. Kanske ska jag börja uttrycka mig mer direkt och med auktoritet?

När jag nu sitter reflekterar över varför jag använder det uttrycket så ofta så beror det nog på nån slags ödmjukhet. Att jag liksom inte är helt säker på att det jag säger stämmer och därför vill jag säkra upp det hela med att säga att ”jag tror…”

Kanske är det så att jag i min förkunnelse mer ska börja använda uttryck som ”Guds ord säger…” och ”vi tror…” Men att tro det är personligt. Tron är olika för oss alla. Den är unik och den är din och min, och kristen är man självständigt och personligt, men inte ensam.

Att vara kristen är djupast sett inte att tillhöra en definierad grupp, det är att tillhöra och följa en definierad frälsare med namnet Jesus. Dessa individer är utifrån det sammanflätade men de är inte likadana och ska inte så vara, de är skapade olika men tillhör samma övertygelse och hopp. Kristen är man självständigt och personligt men inte ensam.

Carl-Henric Jaktlund

Jesus lärde ju oss att be ”Fader vår” istället för ”Fader min” och det är ju något visst med att läsa den apostoliska trosbekännelsen tillsammans med andra. När vi ber ”Fader vår” eller läser den apostoliska trosbekännelsen gör vi det inte bara som individer, utan som en del av en större gemenskap.

Tron har nämligen två aspekter, den enskilda och den gemensamma. Båda behövs, för givetvis kan vi inte bara förlita oss på andras tro och erfarenheter. Vi behöver en egen tro, men tyvärr har kyrkan ofta haft en tendens att säga: Kom som du är och bli som oss!

Visst, vi strävar alla efter att bli mer lika Jesus men det innebär inte att vi med automatik ska bli likadana allihop. Tänk på Abraham, Isak och Jakob. Var och en av dem hade en unik resa med Gud. Gud mötte dem på olika sätt och i olika omständigheter, men i varje fall var det en personlig upplevelse.

Den personliga tron formas av en människas erfarenheter och reflektioner och om vi nu lever i ett individualistiskt samhälle så kanske det andliga livet också ska få vara det?

Kyrkan behöver vara en plats med rymd kring tron. Inte så att det blir oklart vilken tro som står i centrum, ingen annan än den kristna kan befinna sig där utan att kyrkan slutar vara kyrka. Men inom den egna tron är rymden viktig, där får det inte vara för trångt.

Carl-Henric Jaktlund

Alla har vi olika uttryckssätt för vår tro, eftersom vi ber, tänker, läser, lovprisar och tvivlar på olika sätt. Kyrkans uppgift är att ge rum för frågor, tvivel och ifrågasättanden. Att samtala om livet och tron. Ingen av oss kan på egen hand förstå höjden, bredden, längden och djupet i tron, där behöver vi varandra.

Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet….

Efesierbrevet 3:16-18

/ Urban

Idag är vi drygt 8 miljarder människor på jorden och majoriteten av dessa varken tycker eller tänker som mig. De har helt enkelt vuxit upp med andra traditioner, värderingar och synsätt än mig…

…Det är nämligen så att vi påverkas av allt det vi fått med oss sedan barnsben. Hur vi upplever och förstår världen omkring oss formas av våra egna perspektiv och de erfarenheter vi har, av invanda värderingar och de fördomar vi har.

Fördomar? Ja, faktum är att vi alla har förutfattade meningar eftersom det är en naturlig del av hur hjärnan bearbetar information. Fördomarna, de uppstår av att vi kategoriserar det vi ser och hör för att på så sätt snabbt kunna förstå och reagera. Visst, kan det vara hjälpsamt att kategorisera men samtidigt kan det leda till orättvisa bedömningar och stereotypa bilder av människor.

Vi avläser texter och situationer, men vi läser oss också in i texter och situationer.

Staffan Selander, Per-Johan Ödman

Vi ser vad som händer eller vad som står i en text och förstår det på ett grundläggande sätt. Men sedan tolkar vi och ger mening åt det vi ser eller läser baserat på våra egna erfarenheter, kunskaper och känslor. Man skulle kunna säga att vi lägger till vår egen förförståelse och gör situationen eller texten relevant för oss själva.

Livet handlar alltså i stor utsträckning om tolkningar, och att vi tolkar livet utifrån oss själva kan ibland leda till missförstånd, konflikter och begränsade perspektiv. Men genom att vara medvetna om att våra tolkningar är formade av vår subjektiva verklighet kan vi öva på att ta in andras perspektiv och synsätt.

Det är också viktigt att vara medveten om sina fördomar och aktivt arbeta på att minska deras inflytande på våra handlingar och beslut. Och genom att utmana våra egna fördomar och vara öppen för nya perspektiv kan vi också bli mer öppensinnade och rättvisa i vår bedömning av världen runt omkring oss.

/ Urban

Dagens samhälle är starkt influerat av självförverkligande och framgångs filosofi. Ändå från barnsben uppmanas vi att tro på oss själva, att ta för oss och förverkliga våra drömmar. Fokus ligger ofta på individuell utveckling, prestation och att nå personliga mål. Samtidigt kan det leda till både press och stress att ständigt sträva efter att uppnå mer och att leva upp till idealen lycka och framgång. Och kan man verkligen bli precis vad man vill?

Orden: du kan bara du vill, skapar orealistiska fantasier. De flesta har inte alls möjlighet att förverkliga sina drömmar trots att de tänker positivt varje dag.

Owe Wikström

Det är ytterst tveksamt att man kan bli precis vad man vill, det finns nämligen flera olika faktorer som påverkar våra möjligheter att nå våra drömmar. Till exempel sociala och ekonomiska förutsättningar, våra fysiska och mentala förmågor samt yttre omständigheter.

Men med rätt förutsättningar, hårt arbete och realistiska mål kan man nå långt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att framgång och lycka inte nödvändigtvis innebär att uppnå alla sina drömmar, utan att hitta en balans som fungerar för en själv.

Självklart är drömmar viktiga, det är nämligen de som får oss att agera i livet. Och för mig är drömmar lite som att andas, slutar man andas så dör man och slutar man drömma dör man litegrann som människa.

Drömmarna de är som morötter som lockar på oss och alla har vi nog ett djupt mänskligt behov av att vilja växa. Alla vill vi nog testa vår drivkraft, våra färdigheter och talanger och genom att drömma kan en framtidstro skapas och utifrån drömmarna kan man sedan sätta upp mål i livet.

Ibland behöver man avstå från en sak för att kunna uppnå en annan, och för att en dröm ska kunna gå i uppfyllelse så behöver den på något sätt förankras i vår personlighet, i våra egenskaper, gåvor och talanger.

Det är som sagt värdefullt att drömma, men det är också viktigt att vara medveten om våra egna styrkor och begränsningar, och det sammanhang vi befinner oss i. Ibland behöver vi omformulera våra drömmar baserat på den verkligheten vi lever i eller hitta andra sätt att känna oss uppfyllda. Och måste alla drömmar verkligen gå i uppfyllelse? Nej, jag tror faktiskt inte det, ibland kan nog en dröm ha ett eget värde.

Flyr gör man för att slippa verkligheten, drömmer gör man nog oftast av det motsatta skälet, för att orka med verkligheten. Drömmarna är våra allra starkaste drivkrafter. Längtan eller drömmen är en öppning mot något, något man kan värma sig vid en stund utan något egentligt krav på att förverkliga denna längtan.

Tomas Sjödin

/ Urban

Ordet NEJ är ett av de mest grundläggande och kraftfulla orden vi har i det svenska språket. Ett viktigt ord för att skapa balans i livet, men det är också ett av de mest komplexa orden som finns.

Vad komplext? Alla vet väl att ordet nej är ett uttryck för avslag eller förnekelse. Att det är ett ord som används för att sätta stopp, säga emot eller avvisa någon eller något.

Men har du tänkt på att det i Sverige är vanligt att börja en mening med nej. Ett exempel är den märkliga kombinationen ”Nej, vad trevligt”. Ett motsägelsefullt sätt att uttrycka sig där ordet nej används som ett förstärkningsord för att uttrycka glädjen. Ett annat exempel är ”Nej, nu måste vi gå hem” där nejet används som en förstärkning som snarare uttrycker en plötslig insikt eller ett beslut än ett avslag. Ett tredje exempel är frasen ”Nej men, är det du!” där nejet används för att uttrycka förvåning snarare än förnekelse.

Ett sätt att förklara detta ständiga nejande är att det vittnar om en dold skuldkänsla över att ha det för bra. Samvetet är på väg att höja sitt finger och då är det dags att vi säger: nej, nu måste vi komma igång igen, eller: nej, det duger inte att sitta och kallprata, eller: nej, nu måste jag sova. Nejet vittnar om en osynlig dialog. Nejet förutsätter två parter, två viljor, en för och en emot.

Owe Wikström

Att kunna säga NEJ är en viktig färdighet för vårt eget välmående, ett uttryck för självrespekt och gränssättning. Och jag vill påstå att jag i alla fall blivit hyfsat bra på det, till exempel innebar min utmattning att jag lärt mig att lyssna på vad min kropp säger och sätta gränser utifrån det.

NEJ är ett ord som är helt avgörande för att kunna upprätthålla balansen mellan andras förväntningar och ens egna behov. Ett sätt att skydda sin tid och energi, men också ett sätt att skydda sitt inre och sina värderingar.

Att säga NEJ kan bygga upp ett liv där vi känner oss både trygga och respekterade, både av oss själva och av andra. För att kunna säga JA till det som verkligen betyder något för oss måste vi säga NEJ till det som inte gör det, vilket inte alltid är så lätt i en värld där vi ständigt möts av krav, förväntningar och möjligheter.

Ska vi leva länge måste vi säga nej till det som förkortar livet. 

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick en stund. 

Ska vi säga ja till det som är vår livsuppgift måste vi säga nej till det som inte är det.

Ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner. 

Alf B Svensson

/ Urban

Imorgon är det dags att börja arbeta igen och det ska faktiskt bli riktigt skönt att komma in i det vanliga och vardagliga igen. Visst är det härligt med semester, men livet består ju trots allt till största delen av vardag.

Hört många säga att det är så skönt med semester för då kan de ta dagen som den kommer. Men jag tror att det bara är halva sanningen, de allra flesta av oss har ändå samma rutiner dag efter dag. Rutiner och struktur är viktigt för oss, de inger liksom en känsla av kontroll och vi människor vill ju gärna ha kontroll. Att dag efter dag få gå till arbetet eller skolan mår vi bra av.

Tänker att ordet vardag både kan uppfattas positivt och negativt. För många av oss representerar vardagen en skön känsla av rytm, trygghet, sammanhang och normalitet. Något som semesterns spontanitet ibland saknar. Samtidigt kan vardagen uppfattas som något monotont och tråkigt som känns förutsägbart. För en del kan det göra att man längtar efter förändring eller variation.

Kanske underskattas vardagen. Man låter sig förföras och stressas av det massmediala glittret. Det skapar en illusion av att det först är någon gång i framtiden som man skall leva. Nuet är sällan uppskattat, kanske får inte frun eller mannen, arbetet, staden, grannarna eller de gamla vanliga möblerna den uppskattade blick de förtjänar. Det vanliga duger sällan.

Owe Wikström

Det är som sagt mest vardag i livet, och just därför är det så viktigt att uppskatta den. Det är ju i vardagen vi skapar en struktur av livet, formar våra vanor, relationer och vår egen identitet.

Jag vet att det är lätt hänt att drömma sig bort till stora händelser och speciella tillfällen, men jag har också insett att det är vardagen som ger livet sitt djup och mening.

/ Urban

 

Häromdagen strosade jag planlöst runt på Lunds kullerstensgator och parker, tittade på vackra byggnader, mysiga hus med stockrosor men framförallt tittade jag på folk.

Det tycks knappast finnas något som är så fascinerande som att betrakta andra människor. I alla kulturer märks det på cafeer, på torg och i gathörn. Världens äldsta, billigaste och vanligaste nöje torde vara just detta, att se på folk.

Owe Wikström

I botaniska trädgården satt några och spelade fiol. På lite håll stannade människor upp och lyssnar, ett barn försöker klappa i takt ett annat dansar runt litegrann och det är som att musiken skapar en slags tillfällig gemenskap.

På en parkbänk satt ett ungt förälskat par, de satt tätt intill varandra och ansiktena lös av lycka. De befann sig i en bubbla som om världen runt omkring inte fanns. Killens hand åkte in under den korta kjolen och han viskade något kärleksfullt i hennes öra. De reste sig och gick vidare och jag tänkte att de nog för en trevlig kväll.

Några muslimska kvinnor kom gåendes med heltäckande kläder och strax efter kom några tonårstjejer med minimalt med tyg på sig. Det var verkligen stora kontraster mellan dessa och vad är det egentligen som gör att en del kvinnor inte visar någon hud alls medan andra gör sig själva till objekt.

Jag såg ett strävsamt äldre par komma gåendes och gubben han hade fullt sjå att hänga med sin gråhåriga tant. Kom osökt att tänka på det äldre par som jag och min fru såg korsa en väg i Björknäs för över 25 år sedan, men som vi ändå ofta återkommer till när vi tänker på vår förhoppningsvis gemensamma ålderdom.

Att strosa runt och titta på folk är mer än bara ett sätt att fördriva tiden. Det är som att öppna en bok full med berättelser, en chans att se världen genom andras ögon. En påminnelse om att varje person, varje par, varje familj och varje kamratgäng bär på en unik berättelse som är en del av den stora pågående romanen livet.

Genom att observera den mångfald av uttryck och beteenden som utspelar sig i det offentliga rummet, blir mitt strosande en påminnelse om livets mångfald. Och det slår mig hur mycket vi kommunicerar med vår omgivning med annat än ord. Vad vill till exempel mannen med mängder av tatueringar på sin kropp säga? Eller tjejen som färgat håret rosa. Vad vill hon kommunicerar med sin hårfärg?

Att titta på folk sätter i alla fall igång mina fantasier och jag funderar på vilka de är, var de kommer ifrån, vad de tänker på och vart de är på väg. Tjejen som målmedvetet är ute och springer, och är helt uppslukad av sin löp rytm. För henne kanske löprundan är mer än bara motion, det kanske är en stund för sig själv innan hon åter ska hem till småbarnslivet.

De människor vi ser runt omkring oss kan inspirera och kanske till och med få oss att drömma. Att titta på folk ger oss alltså en möjlighet att reflektera över vårt eget liv. Vi ser likheter och skillnader vilket kan leda till en djupare förståelse för våra egna reaktioner och känslor. Men också en förståelse för andras.

/ Urban

Jag tänker att vår vardag är fylld av berättelser om högt och lågt, viktigt och oviktigt. När vi ses så delar vi glädje och sorger, omvälvande händelser och stilla vardagslunk med varandra. Utan att vi riktigt reflekterar över det tar vi del av andras upplevelser och erfarenheter och ventilerar våra med hjälp av berättelser.

En del av oss är frimodiga och berättar gärna om våra liv medan andra är mer tystlåtna och inte släpper så många inpå livet. Men jag tror att vi alla bär på en berättelse som förtjänas att höras, både för vår egen skull och för andra.

Varje människa lever sitt liv. Men om hon inte får berätta om det, om det inte finns någon som tar emot hennes historia blir hon diffus inför sig själv… För att det som någon varit med om skall övergå till att bli en händelse, krävs två komponenter, en berättares ord och en lyssnares inlevelse… När hon berättar trär hon upp sitt livs händelser på en lång livstråd, skymtar en tidslinje. Hon ser ett mönster framträda i den skenbara slumpen. Hon skapar ett sammanhang av lösdrivna minnesfragment.

Owe Wikström

Att berätta om sitt liv förutsätter inte bara att vi berättar, det behövs också någon som lyssnar. Det är helt enkelt viktigt att vår berättelse får bekräftas av någon annan för att vi ska kunna ta den till oss.

Min önskan är att leva på ett sätt som gör att jag berättar om mitt liv genom mitt berättande, men också genom de val och handlingar jag gör. Att det både ska ge mig som berättare och lyssnaren nya perspektiv och insikter om livet.

Genom att vi berättar och lyssnar skapar vi tillsammans vår framtid som individer, samhälle och kyrka, och jag tror att det är i äktheten som den verkliga kraften i våra berättelser ligger.

På den kristnes resa är berättelsen viktig. För vissa människor erbjuder tro en känsla av gemenskap och tillhörighet, och fungerar som en källa till tröst och styrka i svåra tider. För andra är tro en slags vägledning för moral och etik, som hjälper dem att navigera genom livets utmaningar och beslut. Och när man talar om sin tro tänker jag att ärlighet är det allra viktigaste.

Teologin kan diskutera, doktriner problematiseras, ja själva tron utmanas. Men en människas livsberättelse är odiskutabel. Vem har rätt att kritisera ett livsöde? Vår utmaning är att lyssna till varandra. Och vårda vår egen historia. Den behöver inte alltid vara strukturerad, däremot personlig. Den behöver inte alltid vara lycklig, men dock ärlig. Glöm läror och rätta teologiska svar, var rädd om ditt vittnesbörd och ditt liv. Din största tillgång och välsignelse.

Daniel Grahn

/ Urban

Inne på sista semesterveckan och sitter nu på altanen med en kopp kaffe, en god chokladboll och en bok av Owe Wikström. Funderar på hur semestern varit? Har den givit mig ny energi inför höstterminen eller är jag tröttare nu än innan?

Allt för ofta blir också resor ett jagande efter förbiilande upplevelser. Inte minst när semestern skall kompensera vardagens spring. Det gäller att hinna så mycket som möjligt när man är ledig

Owe Wikström

Semestern den fylls ofta med planer och aktiviteter, det är så mycket man vill hinna med på den begränsade tid man har. Vilket ibland kan resultera i att man ständigt är på väg vidare, från en plats till ett annan, från en upplevelse till en annan.

Jag kan villigt erkänna att jag tidigare semestrar ofta tänkt tanken att inte missa något, att verkligen ta vara på tiden. Att vilja se och uppleva mycket på semestern är nog en känsla som många kan relatera till, för visst är det häftigt att upptäcka nya platser. Men det är lätt hänt att göra misstaget att planera in på tok för många sevärdheter under en alldeles för kort period.

De yttre resorna ger inte alltid plats för de inre. Allt för ofta blir också resor ett jagande efter förbiilande upplevelser. Inte minst när semestern skall kompensera vardagens spring. Det gäller att hinna så mycket som möjligt när man är ledig.

Owe Wikström

Av egen erfarenhet vet jag att det bara blir stressigt, vilket är raka motsatsen till vilken känsla man egentligen är ute efter när man har semester. Det är väl egentligen inte så klokt att vara vid en sevärdhet samtidigt som man har koll på klockan för att man inte ska missa nästa…    

När man ständigt är på väg till nästa sevärdhet eller upplevelse, kan det vara svårt att verkligen vara närvarande i nuet. Man kan helt enkelt missa de små ögonblicken av lycka och skönhet eftersom fokus ligger på vad som kommer härnäst.

Jag vet inte vart jag är på väg, därför gäller det att skynda sig! Kanske är reshetsen ett sätt att trampa vatten ovanpå en känsla av leda och inre ödslighet?

Owe Wikström

Genom att tillåta sig själv att sakta ner, vara närvarande och njuta av nuet så kan man skapa en ledighet som ger mer tillfredsställelse och energi. En sådan semester tycker jag att jag haft i år, och jag har lärt mig att man behöver välja bort sådant man tycker om, saker som man vill se och uppleva i syfte att istället möta sig själv i nuet.

Människan måste medvetet välja bort en mängd av alla de aktiviteter hon vill, borde och önskar för att kunna erövra åt sig ett eftertänksamhetens område. Det gamla ordspråket står sig, den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Owe Wikström

/ Urban

Precis som många andra har jag mycket ljud omkring mig. Till vardags arbetar jag på förskola och där är det aldrig tyst, dessutom älskar jag musik och att gå på konserter. Och visst kan det vara stimulerande med ljud som skapar en känsla av liv och aktivitet, men samtidigt har jag ett stort behov av tystnad.

Och tystnad är inte bara frånvaron av ljud, utan också en möjlighet att reflektera och att hinna i kapp sig själv. Att ta mig ut i naturen, där ljuden är mer naturliga och mindre påträngande är för mig ett effektivt sätt att finna ro.

Många får något irrande blick när man börjar tala om vikten av ensamhet eller långsamhet. Å ena sidan klagar man över att man inte hinner i kapp sig själv. Å andra sidan ser man till att aldrig vara ensam.

Sannolikt är det viktigaste än någonsin att bjuda sig själv på några fria timmar, värna sin rätt att inte vara nyttig, att inte åstadkomma något, att se på skogarna…

Owe Wikström

Vi har så mycket ljud omkring oss hela dagarna, så att vi knappt hör våra egna tankar och funderingar. Det är som att den inre resan obemärkt pågår medans vi är upptagna med den yttre.

Tystnaden, ensamheten, att ta långpromenader och att få komma ut i skogen har blivit allt viktigare för mig. Det är där jag kan reflektera över vart jag befinner mig, vart jag har varit och vart jag vill någonstans. Samtidigt förstår jag människors rädsla för tystnaden. Det är inte alltid så roligt och upplyftande att höra sina egna tankar, det kan vara väldigt kämpigt. Men framförallt är det nödvändigt.

Ett av de klassiska svaren på varför människan blir oroad av tystnaden är att hon då inte kan undkomma de stora livsfrågorna, de frågor man anar skall dyka upp men vanligtvis inte orkar ta till sig.

I tystnaden möter den jagade människan först förvirring och oro. Tankarna rusar genom huvudet. Splittringen är total. Detta har själasörjare i alla tider känt till. Råden är alltid detsamma. Ignorera förvirringen och håll ut. Efter de splittrade tankarna kommer något annat. Bortom den döljer sig ett annat slags tidsupplevelse. Den yttre stillheten är en förutsättning för den inre.

Owe Wikström

/ Urban