Älska Gud, älska varandra och älska sig själv

När fariseerna fick höra hur han hade gjort sadduceerna svarslösa samlades de, och för att sätta honom på prov frågade en av dem, en laglärd: – Mästare, vilket är det största budet i lagen? Han svarade honom: – Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag. Du ska älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.

Matteusevangeliet 22:34-40

Vill vi verkligen tillbaka till det gamla vanliga?

Om bara några veckor ska vi få börja leva precis som vanligt igen, det beskedet kom för några dagar sedan då regeringen och folkhälsomyndigheten lämnade besked om att de flesta restriktioner hävs den 29 september.

Självklart är livet efter pandemin efterlängtat, man vill ju återgå till det normala igen. Men frågan är om vi verkligen vill tillbaka till det gamla vanliga igen?

Jag tänker att pandemin förändrat våra liv och vanor och att det lägre livstempot gjort att vi fått mer tid att reflektera över vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Så frågan är vilka nya vanor och rutiner vi vill behålla och vilka gamla beteenden vi vill ha tillbaka?

Nu måste vi därför stanna upp och reflektera över vilka bra saker vi kan ta med oss från pandemin och vad vi faktiskt behöver ändra i det ”normala” utifrån de erfarenheter vi nu fått.

Går vi tillbaka till det som var innan pandemi tror jag att vi slösar bort någonting viktigt som pandemin faktiskt givit oss chansen att upptäcka.

/ Urban

Ordet förlåt är tyvärr ett missbrukat ord

Jag vill påstå att ordet ”förlåt” är ett ord som ofta missbrukas lite hit och dit, och när ordet hanteras på det sättet förlorar det sitt värde och blir ett meningslöst ord utan vare sig känsla eller respekt.

Det börjar redan i förskoleåldern där barn reflexmässigt häver ur sig ”förlåt” och sedan tror att allt ska vara frid och fröjd. Antalet gånger jag hört barn säga ”men jag har ju sagt förlåt” är oräkneliga, som att ledsamhet, smärta och besvikelse skulle gå över på en sekund för att någon sagt ”förlåt”.

Givetvis är ordet ”förlåt” ett av de ord man vill att ens barn ska lära sig och klara av att använda, för det är ju fint och kärleksfullt att kunna säga förlåt och erkänna sina misstag.

Men ganska ofta ser jag tyvärr föräldrar och andra vuxna som tvingar barn att säga ”förlåt” och i samma veva glömmer bort det viktiga i att endast använda sig utav ordet när man menar det, för annars blir det ju en lögn. Och vad hjälper det att säga ”förlåt”, om man inte menar det, eller förstår innebörden i ordet? Och vad är ett ”förlåt” egentligen värt om man tvingas att säga det?

Om vi fortsätter att missbruka ordet ”förlåt” kommer det helt förlora sin kraft och innebörd och bara bli en enkel fras som vi tar till vid behov. Vi behöver helt enkelt värna ännu mer om ordet, för i ordet ”förlåt” finns det även en stor del av tillit och jag tänker att man aldrig ska missbruka eller ta tillit för givet.

/ Urban

Handen på hjärtat vem vill ha en hjärna fylld med andras tankar?

Det första jag gör på morgonen och det sista jag gör innan jag somnar är att scrolla lite på sociala medier samt ta del av nyhetsflödet via en mängd olika webbsidor. Och det är jag nog inte ensam om, för det är ju så att de flesta av oss dagligen låter oss bombaderas av ett informationsflöde med mängder av värderingar, åsikter, tankar och idéer.

Vi lyssnar på poddar, läser bloggar, tidningar, böcker och tidskrifter av alla de slag. Twittrar, facebookar och instagrammar och kollar serier på Netflix….

Frågan är dock hur mycket information vi mäktar med, och vad gör vi med all den information vi får till oss?

Tänk så många olika åsikter det finns om vad som är rätt och fel och hur man bör leva sitt liv. Ena dagen hör man något som låter klokt och tänker att så är det nog, tills man nästa dag hör någon som argumenterar precis lika klokt för motsatsen.

Självklart är stora delar av informationsflödet både givande och nödvändigt för oss, men samtidigt måste vi komma ihåg att det stora flödet gör att vi sällan bara är.

”De naturliga luckorna, de som skulle ge möjlighet till en stunds inre och yttre tystnad täpps igen av information från andra. Våra hjärnor fylls inte längre så mycket av våra egna tankar som av andras”

Tomas Sjödin

Jag vet mycket väl att det inte är så enkelt att stänga av informationsflödet, men jag övertygad om att det viktigt att emellanåt göra det och istället lyssna på våra egna tankar och funderingar.

För handen på hjärtat vem vill ha en hjärna fylld med andras tankar? Och vad skulle hända om vi blev mer intresserad av vårt eget inre och istället började följa vår inre röst på en upptäcktsfärd genom livet

/ Urban

Jag är en del av alla jag mött

Jag tror att vi människor utvecklas på en rad olika sätt i mötet med andra människor, vilket också innebär att varje människa vi möter är mer än vad vi först ser och förstår.

Från början är vi som oskrivna blad i en bok men med tiden fylls de tomma sidorna med innehåll, genom att vi får nya erfarenheter och kunskaper i mötet med andra.

Jag är en del av alla jag mött

Alfred Tennyson

På gott och ont, till nytta och skada, till fördel och nackdel är vi alla en del av alla vi mött.

En del människor har hjälpt mig medan andra möten stjälpt mig. En del människor har på ett underbart sätt berört mig på djupet medan andra gjort avtryck som svider. I mötet med vissa människor har jag blivit mitt bästa jag medan andra bringat fram mina sämsta sidor.

En del möten med andra människor känns både roliga och intressanta medan andra känns tråkiga och besvärliga. Vilka av dessa som berikar vårt liv, våra tankar och förmågor på sikt är inte alltid så lätt att veta, men jag tror faktiskt att vi behöver båda kategorierna av möten för att kunna utvecklas.

/ Urban

Minnen

”Det glömmer jag aldrig” är ett uttryck som vi ofta använder, men som tur är gör vi det. För hur skulle vi annars orka med alla upplevelser som livet ger oss.

En del minnen vill man ha kvar för att de är ljusa och fina. För visst är det väl härligt när man börjar le alldeles för sig själv då att man tänker tillbaka på ett härligt gammalt minne. Man kanske inte kommer ihåg alla detaljerna, men själva känslan och atmosfären finns liksom kvar…

…Och när man träffar gamla vänner är det ju härligt att prata gamla minnen, där det ena minnet frambringar ett annat minne hos någon annan. Genom att prata om våra gamla minnen håller vi dem i liv, samtidigt ska vi vara medvetna om att varje gång vi talar om dem så förändras de litegrann.

Sedan finns de jobbiga minnena och de traumatiska händelserna i livet som vi försöker förtränga och radera bort eller låtsas som att vi inte minns. Men märkligt nog är det är svårare att glömma än att minnas och problemet är att minnena stannar kvar i döda vinkeln om man inte tar itu med dem, för att sedan dyka upp när man som minst anar det.

/ Urban

Livet är som en EKG kurva

Livet det är märkligt, aldrig lär vi oss att det går upp och ner. Att det är toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar, nederlag och dröjsmål, och att det alltid kommer att vara så.

Det är som att vi inte vill förstå att livet är precis som vädret, nämligen varierande. Att livet pendlar mellan strålande solsken, mörkaste förtvivlan och allmänt lågtryck.

Men jag tror att ju tidigare vi lär oss att ingenting är konstant desto bättre. För det kan göra att vi förstår livets skiftningar och kanske till och med kan dra nytta av dem. För kanske är det så att ett bra och lyckligt liv förutsätter att man ibland har dåliga dagar.

För att kunna njuta av sol och värme måste vi också lära oss att acceptera skuggan, regnet och kylan i våra liv och upptäcka kraften som finns att hämta i kontrasterna.

Kom ihåg att livet är som en EKG kurva, det går upp och ner, och tur är väl det. För utan upp och nedgångar är man ju död!

/ Urban

Tillbaka i vardagen

Första arbetsdagen efter semestern avklarad och nu sitter jag på altanen med en kopp kaffe och tänker på semestern som varit och vardagen som nu väntar.

Det har varit oerhört skönt med en välbehövlig semester, men allting har ett slut, och nu känns det faktiskt rätt skönt att få komma tillbaka till jobbet och alla vanliga rutiner igen. Samtidigt förstår jag mycket väl att det efter en lång och härlig semester kan kännas tungt att börja jobba igen, och att många önskar att de kan vara mer på jobbet i höst än vad de varit det senaste året på grund av pandemin.

Självklart kan man drömma om en evig sommar och semester, utan massa måsten, ansvar och ansträngningar. Men jag tror att det i vardagens lunk, arbete och rutiner gömmer sig något mycket vackert, och att det är upp till var och en av oss att finna det.

Under semestern har jag flera gånger sagt till min fru att ”det här är livet”, men när jag nu sitter här och reflekterar inser jag att det är att förminska livet. För livet, det är så mycket mer än sol och bad, vandring på Höga kusten och blomsterprakt i Skåne. Det är framförallt i den alldeles vanliga vardagen vi lever våra liv, i de små vardagliga händelserna som hela tiden sker.

/ Urban

Tro, jag vill känna tro

Tro, jag vill känna tro. Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro.

Marie Fredriksson

På morgonpromenaden häromdagen gick jag och funderade på ordet tro och vad det innebär att tro, och hur känns det egentligen att tro?

För mig handlar min kristna tro om hopp, tillit och en slags förväntan. Att det finns en Gud som jag kan luta mig emot som en slags trygghet. En Gud som jag kan gå till med hela mitt känsloregister. Sedan handlar den om att ta emot. Att ta emot hans kärlek och förlåtelse och lita på att han vill oss väl.

Jag skulle gärna skriva att känslan av tro är precis lika stark och påtaglig hela tiden, men då skulle jag ljuga. Precis som alla andra brottas jag med tillvarons elände och glädjs åt det goda i livet, vilket såklart påverkar min tro.

Ibland känns det lätt att tro på Gud och att allting i livet kommer att ordna sig. Andra gånger är det betydligt svårare, då tron mer känns som mörker än levande vatten. Ibland känns det som allt i livet har en mening och ibland är den känslan som bortblåst.

Jag är uppvuxen i en frikyrklig familj och har svårt att tänka mig ett liv utan tron, men samtidigt ska jag vara helt ärlig med att livets omständigheter periodvis gjort att jag försökt förtänga Gud och lämna tron bakom mig. Men det har inte gått, för han har inte övergivit mig, utan han har funnits där när jag vänt mig om igen.

Jag tror! Hjälp min otro!

Markusevangeliet 9:24

Precis så schizofrent kan min tro kännas ibland, och det är en känsla som inte ska förringas. Jag tror nämligen att tvivlet kan vara en viktig ingrediens för att kunna känna tro, för tvivla är ju att längta och söka efter sanningen!

Men kanske är det så att tro inte i första hand handlar om att känna utan att vilja. Att vilja tro och att tilliten skapas genom att man prövar att tro. Precis som man kan lita på en annan människa genom att göra det. Att helt enkelt lita på att han eller hon ska hålla det de sagt och om de gör det så växer tilliten.

/ Urban

Vi är alla ofullkomliga

Att vara ofullkomlig är en naturlig del i att vara människa, alla har vi brister och fel, gör misstag och tar felsteg här i livet. Och med största sannolikhet har du fått uppleva smärta pågrund av detta och däri ligger också vårt behov av varandra och förlåtelsen.

Många gånger får man personligen ta konsekvenserna av sina misstag, men ibland drabbar det även vår omgivning, våra nära och kära.

Det är såklart inte roligt när andra människor mår dåligt pågrund av vårt handlande, men det är som sagt en del av livet som ofullkomlig och däri ligger vårt behov av acceptans och förlåtelse. Att få förlåtelse från de människor som blivit drabbade av våra felsteg, att vi förlåter andra men också att vi förlåter oss själva.

När jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag en hel del felsteg och misstag som jag gjort. Beslut och ageranden som i efterhand känns skit.

Men å andra sidan så används ju skit som gödsel. Visserligen kanske det växer upp något helt annat än vad vi tänkt oss, men det kan ju ändå vara något bra!

Jag tänker att hur hårda törnar livet än ger mig som ofullkomlig, så hoppas jag aldrig förlora modet och nyfikenheten på livet.

/ Urban