Frihet är något de flesta av oss värdesätter högt. Själva ordet väcker ofta positiva känslor och förknippas med möjligheten att själv bestämma över sitt liv. Vi har friheten att välja utbildning, yrke, partner och livsstil. Vi kan uttrycka våra åsikter och påverka riktningen våra liv tar. I dagens samhälle har dessa valmöjligheter blivit så självklara att de betraktas som en mänsklig rättighet.
Samtidigt finns det en sida av friheten som inte alltid är lika tilltalande, det ansvar som följer med den.
Den franska filosofen och författaren Simone de Beauvoir menar att frihet och ansvar förutsätter varandra. Om jag är fri att välja hur jag handlar måste jag också ta ansvar för mitt val. Det låter enkelt, men i vardagen är det betydligt mer komplicerat.
När saker går som vi vill tar vi gärna åt oss äran och ser framgången som ett resultat av våra egna val och beslut. Men när det går dåligt är det lätt att i stället skylla på situationen eller omständigheterna.
Jag hade inget val. Systemet fungerar så.
Alla andra gjorde likadant.
Vi vill gärna ha friheten, men inte alltid det ansvar som följer med den.
I vardagen ställs vi ofta inför situationer där det inte finns något tydligt facit för vad som är rätt eller fel. Ska jag säga ifrån när någon behandlas illa? Ska jag hjälpa en människa som verkar behöva hjälp, även om jag egentligen har bråttom? Ska jag stå för min åsikt när det vore enklare att vara tyst?
Lagar, normer och andra människor kan hjälpa oss att fatta beslut, men i slutändan är det fortfarande vi som väljer hur vi agerar.
I boken Etik i professionellt lärarskap skriver Sara Irisdotter Aldenmyr, Ann Paulin och Kirsten Grønlien Zetterqvist:
Om människan som etisk aktör säger sig vara fri att välja handling, tillskriver hon samtidigt sin medmänniska samma frihet. Vi delar så att säga på den existentiella och etiska meningsuppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.
Det är en tanke som för resonemanget om frihet ett steg längre. Friheten stannar inte vid mig.
Men friheten stannar inte vid mig. Om jag kräver rätten att forma mitt eget liv måste jag erkänna samma frihet hos andra. Jag kan inte hävda min egen frihet och samtidigt behandla andra människor som redskap, hinder eller statister i mitt liv.
Människorna runt omkring mig har, precis som jag, sina egna liv, tankar och känslor. De gör sina egna val, försöker hitta mening och skapa ett liv som känns rätt för dem.
Det är lätt att glömma att varje människa är så mycket mer än det vi först ser. Ofta placerar vi snabbt människor i olika fack utifrån deras politiska åsikter, yrke, kön eller sätt att leva. Jag kan tro att jag redan vet vem någon är, utan att egentligen känna personen.
Men att möta den andre som fri är att försöka se bortom mina egna föreställningar och acceptera att hon är mer än den färdigdefinierade bild jag har skapat av henne.
Kanske är det så att etik börjar i de vanliga möten vi har med människor varje dag. I hur jag bemöter andra, hur jag pratar med dem och om jag faktiskt tar mig tid att lyssna. Om jag ger den andra människan utrymme att vara mer än den bild jag redan har skapat.
Vi delar den existentiella och etiska uppgiften att se till att det är viktigt att vara människa.
Det är ett stort ansvar.
Samtidigt finns det något hoppfullt i tanken. Om våra handlingar faktiskt spelar roll betyder det också att vi kan påverka den värld vi lever i.
Frihet är inte bara att få göra precis vad man vill.
Frihet är också att inse att det jag väljer betyder något – både för mig och för andra människor.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 