Vad är vi beredda att köa till?

Idag har vi köat

Först för att köpa bullar på Svart Verkstan. Sedan för att köpa våfflor på Wåffelbaren.

Två långa köer på samma dag. Två gånger har vi frivilligt ställt oss bakom en massa människor, sakta rört oss framåt några steg i taget och tålmodigt väntat på vår tur.

Tänker att det finns något fint med att köa. Att köa är att acceptera att världen inte kretsar kring mig. Jag vill ha min bulle. Jag vill ha min våffla. Men personen framför mig vill precis samma sak, och av någon anledning har vi tillsammans bestämt att den som kom först också får sin bulle eller våffla först.

Någon sade att det är typiskt svenskt att köa.
Jag vet inte om det stämmer, men vi verkar onekligen vara ganska bra på det.

Vi behöver inte ens ett kösystem. Det räcker att några människor står lite löst utspridda framför en disk. Alla vet ändå. Vem som kom först och vem som är näst på tur. Vi vet och nåde den som inte vet.

Det finns få saker som kan väcka en sådan kollektiv irritation som en person som råkar gå före i kön. Ingen säger nödvändigtvis något. Det behövs inte. Blickarna gör jobbet.

Jag minns fortfarande en gång när jag skulle köpa en cd på Najz Prajs, den sedan länge nedlagda skivbutiken i Örebro. Det var lång kö till kassan. Eller rättare sagt: det var lång kö till den ena kassan. Vid den andra var det nästan tomt.

Jag förstod inte riktigt varför. Kanske hade jag missat något, men för mig verkade det fullständigt logiskt att gå raka vägen fram till den lediga kassan. Så det gjorde jag.

Det var först när jag mötte blickarna från människorna i den långa kön som jag började ana att jag kanske hade brutit mot någon oskriven regel. Ingen sade något. Det behövdes inte. Blickarna sade allt. Den långa kön var till båda kassorna!

Jag minns dem än idag. Tydligen hade jag gått före i kön. Helt ovetande. Och få saker verkar provocera oss svenskar så mycket som någon som inte förstått hur kön fungerar.

Jag har köat till mycket i mitt liv. Till mat. Till toaletter. Till flyg. Och till konserter. Många konserter och då kan jag stå länge. Det märkliga är att jag nästan aldrig har köat till en gudstjänst.
Jag har aldrig stått utanför en kyrka och hört någon fråga: ”Är det här kön till gudstjänsten?”
Ingen har sovit i tält utanför kyrkan för att få en plats långt fram. Ingen har kommit flera timmar i förväg och sagt att det är viktigt att hamna nära scenen.

Vad är vi beredda att köa till? Kanske är det just det våra köer berättar om oss. Vad vi längtar efter. Och vad vi tycker är värt att vänta på.

Idag har jag köat för bullar och våfflor. Och det gjorde jag gärna.

Ändå finns det något i kontrasten som stannar kvar hos mig.

Tänk om vi längtade efter en gudstjänst som vi längtar efter en konsert. Tänk om vi vaknade på morgonen och tänkte: Vi måste åka tidigt, annars får vi ingen bra plats.

/ Urban