Urbans Tankar och Funderingar

I lördags antog jag och min vän Andreas utmaningen att gå hundra tusen steg på en och samma dag, och en sak jag tar med mig från den vandringen är hur fantastiskt det är att vandra nattetid.

Många djur är som mest aktiva under natten eller i skymning och gryning. Vi såg mängder av rådjur och fick uppleva fantastiskt fågelkvitter när det började ljusna.

Och det är bara att konstatera att jag älskar soluppgångar och solnedgångar, gryningsljus och skymning. Och att maj kanske är den månad som jag tycker är allra vackrast, när blommor och träd slår ut i alla möjliga färger.

Allt detta fick mig osökt att tänka på min tro.

Ord som upplevelse och erfarenhet används ofta när vi pratar om tro. Och visst är det viktigt, men tro är nog inte detsamma som känslor.

Kanske är det så att tron påverkar känslan eftersom den påverkar själslivet, och för mig är det naturligt att likna tron vid det som händer i mig när jag ser och får uppleva något vackert. Jag kan ju inte bevisa att det är vackert, men jag vet det. Det är liksom en insikt, en visshet.

/ Urban

Att promenera är för mig viktigt, det är under mina promenader jag får tid att vara med mina egna tankar och känslor, att återhämta mig och ladda batterierna. Oavsett om det är en kort morgonpromenad i skogen eller en långpromenad så är det något jag verkligen värdesätter och njuter av.

Dessutom gillar jag galna ideer och projekt som har med promenerande att göra. 2017 gick jag alla gator i örebro vilket blev 78.5 mil och ca 5 1/2 dygns promenerande.

2021 hade jag ett projekt där tanken var att jag  skulle promenera och samtala med 52 olika personer. Till slut genomförde jag 40 promenader med olika personer och efter det har projektet fortsatt i liten skala och jag är nu uppe i 51 promenader. Tanken är att detta ska få vara ett långvarigt projekt som får ta tid, men det vore ju väldigt häftigt om man kunde komma upp i hundra promenader med hundra olika personer!

Har också ett projekt att på egen hand gå hela Bergslagsleden. En 28 mil lång vandringsled genom Örebro län, uppdelad i 17 etapper och i dagsläget har jag 7 etapper kvar.

Och nu på lördag har jag och min vän Andreas Zune Sunesson antagit den galna utmaningen att gå hundra tusen steg på en och samma dag, och det kommer nog krävas pannben för att gå en sträcka på 7.5 mil (längre om det behövs).

I evenemanget nedan kan man följa vår vandring samt vara med i två stycken tävlingar som vi arrangerar för att samla in pengar till Immnuelskyrkan Örebro.

/ Urban

När jag idag besökte Sörön hade vitsipporna gladeligen brett ut sina blomblad för att njuta av solen och värmen. Och vitsipporna är nog lite grann som vi människor, för vem blir inte glad av sol och vårvärme ☀️

Vitsippa är nog min favoritblomma och jag tänker att vitsipporna precis som vårsolen har en djup förankring i den svenska folksjälen. Det är nog inte bara jag som fylls av glädje över att se vitsippor täcka marken.

En del menar att alla vitsippor ser likadana ut, men jag tänker att de precis som vi människor är unika och samtidigt sammanbundna genom ett underjordiskt rotsystem utan någon synbar ordning, början eller slut.

Vi människor hör ihop och inte bara med dem som står oss närmast, och precis som vitsippor är det i förgreningen, i kontakten med andra som vi växer och blir till.

Om solen inte riktigt vill kika fram eller om det är kallt och blåsigt slår vitsipporna ihop sina vita kronblad för att skydda sig, och likadant på kvällen när de drar ihop sig inför natten. Som att de drar ett täcke över huvudet för att sova.

Men så fort solen och värmen kommer vänder de sig mot solen, precis som vi nordbor gör på våren. Tror att det är viktigt att vi likt vitsipporna stänger mörkret och kylan ute och istället öppnar upp oss mot ljuset och värmen.

Tänker också att vitsippor måste vara väldigt starka och tåliga, i år har de ju till exempel fått möta flera bakslag med snö och kyla. De är liksom kraftfulla i sin sprödhet och jag tror att vi människor också klarar av betydligt mer än vad vi tror.

/ Urban

Om jag fick hålla vårtal skulle jag tala om blomning, att det nu känns som att livet börjar på nytt, men att det kan göra ont när knopparna brister.

Ja visst gör det ont när knopparna brister, varför skulle annars våren tveka?

Karin Boye

Efter flera bakslag under april känns det underbart med sol och värme och när solens strålar börjar värma känns det som att hela naturen vaknar till liv igen. Detta får mig osökt att tänka på att livet är lite som med blommorna.

Vi föds, växer upp, har en viss blomningstid för att sedan vissna och dö. Allt har sin tid som det står i predikaren.

På våren kan det gå väldigt fort eller ta lång tid för knopparna att slå ut vilket beror på vädret, och så är det nog i dig och mig också. En del saker i oss förblir knopp under lång tid i väntan på att få blomma ut. Och kanske är det så att vi människor rymmer så mycket och har så många sidor inom oss att det kan brista nya knoppar livet igenom. Det kan som sagt göra ont när knoppar brister men jag tror det är bättre att försöka hantera den smärtan än att låta bli att blomma ut.

En del tror att vi kommer i blom genom att ställa höga och ibland orimliga krav på oss själva. Men vi människor är nog som blommorna och behöver näring för att kunna växa och kanske kan du få den du möter att blomma ut i sin fulla prakt.

Önskar er en fin Valborg!

/ Urban

Ibland kan det vara frustrerande att behöva ta det lugnt, att hålla snigelfart då livet lockar till betydligt högre hastighet. Och jag tror att många med mig ofta lever livet i raketfart, för det är ju så mycket vi vill och ska hinna med.

Men är det nånting jag lärt mig så är det att varken tiden eller krafterna räcker till för allt jag vill göra, att det uppskruvade livstempot emellanåt tar stryptag på livsglädjen och orken.

Kanske är det så att vi människor kan lära oss något av de långsamma sniglarnas färd genom livet, för har du någonsin sett en snigel stressa?

Även den som går sakta kommer fram

Okänd

Ibland behöver vi nog tillåta oss själva att sänka tempot och ha lite snigelfart i livet. Och kanske är det så att den som vågar vara långsam får erfara nya upptäckter och kunskaper som man tidigare bara rusat förbi.

Tror också att sniglarna kan lära oss andra saker som att vara jordnära och eftersom de har sina ögon på tentaklerna kan de vrida dem åt olika håll. Tänker att en viktig egenskap är att se våra liv och andras från lite olika vinklar.

Vi människor har nog en tendens att tappa bort oss själva i farten, i allt som måste göras. I all prestation, stress och måsten, men det gör inte snigeln för han kan när som helst dra sig tillbaka in i sitt hus och vara med sig själv..

/ Urban

Livet kan ses som en lång serie av korta ögonblick som är uppradade efter varandra. Stora och små, mysiga och obehagliga, roliga och tråkiga, lyckliga och olyckliga…

…och det finns ögonblick i livet som man aldrig glömmer, just för att de är oförglömliga. Sedan finns det fasansfulla och hemska ögonblick som man helst av allt vill glömma, men som ändå finns kvar i ens inre.

Tänker också på de där ögonblicken som förändrar ens liv. Ögonblick som man i efterhand inser påverkat en, kanske mer än man trott. Och det är bara att konstatera att det som är bra kan anlända i vilket ögonblick som helst och att livet är fullt av tillfälligheter.

Livet består av små ögonblick. Dessa ögonblick är som snöflingor, unika och flyktiga. Några fryser sig fast ett längre tag och bildar mönster, men de flesta yr förbi och smälter bort.

Cecilia Bjursell

Det är de till synes obetydliga stunderna som för oss fram genom livet, det är dom som leder oss till de där ögonblicken som vi anser är de stora. Eller är det i själva verket de små ögonblicken som är de stora?

Om man tar ett kliv bakåt och ser sitt liv i ett större perspektiv upptäcker man hur allting liksom hänger ihop. Bland det vackraste jag vet är stora mattor av vitsippor som blommar bland gamla ekar, och en ek blir inte en ek utan att först ha varit ett ekollon.

Tänker att livet är så mycket mer än alla de där bilderna vi fyller sociala medier med, och kanske är tricket för tillvaron att på något sätt fånga ögonblicken. Att kunna plocka fram de där små guldkornen i vardagen som vi ibland har lite svårt att få syn på i all jäkt, eller som vi bara tar för givet och inte ser vidden av.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Lina Sandell

Allt sammanfattas i Lina Sandells ord: Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Precis så är det ju, det enda vi med säkerhet har är detta ögonblick. Givetvis önskar jag få uppleva många ögonblick framöver, men jag vet ingenting om dem eller vad som kommer möta mig. Det enda jag vet är att vad som än händer så kan jag bara leva en dag, ett ögonblick i sänder.

/ Urban 

I dagens samhälle värderas det högt att ha något att göra eller vara upptagen, och vi söker ständigt nya nöjen och olika tidsfördriv för att slippa ha tråkigt. I det ständiga flödet är vi ständigt på jakt efter underhållning och nyhetsuppdateringar, och jag är precis likadan som alla andra, så fort en lucka uppstår plockar jag fram mobilen.

Men det är nog inte meningen att livet ständigt ska vara roligt, det behöver också vara tråkigt ibland.

För att kunna ha roligt måste man helt enkelt ha tråkigt ibland, för annars tror jag att glädjen förlorar sin charm. Och kanske är det så att livet måste bestå av både glädje och sorg, mörker och ljus, hopp och förtvivlan för att bli komplett.

Ni kanske minns berättelsen om när Alfons Åberg och hans pappa räknat ut att om.man skulle hoppa över allt vanligt tråk, så skulle man ha roligt jämt, varenda dag. Varvid Farmor bara skrattar och säger:

Det var det dummaste jag någonsin hört. Då skulle man ju aldrig få skoj! Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Var glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.

Att ständigt sträva efter att ha roligt innebär som sagt att man samtidigt flyr från det tråkiga. Och visst finns det mycket i livet som är tråkigt, att betala räkningar till exempel. Men struntar man i att betala räkningarna så blir det ännu tråkigare längre fram.

Det kan verkligen vara påfrestande att ha tråkigt, men samtidigt tänker jag att det lär oss människor att livet kräver en ansträngning från vår sida. Och kanske är det ur tristessen och tomrummen som kreativitet, skapande och nya tankar växer fram.

/ Urban

Sinnesrobönen handlar om att lära sig leva med motsättningen mellan det som man kan förändra och det som man inte har makt över och är en förkortning av en längre bön skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr.

Sinnesrobönen är inte en verklighetsflykt utan snarare en viktig påminnelse om livets realitet i stunder där man annars lätt fastnar i frustration eller bitterhet.

Tänker att en förutsättning för sinnesro är att man låter sig beröras av livets verklighet och på något sätt gör upp med de destruktiva krafter som finns både inom oss själva och runt omkring oss.

Lika viktigt som det är att vi tar ansvar och försöker förändra sådant som vi kan förändra är det att vi inte slösar tid och energi på sådant som vi inte kan förändra. Men att acceptera det man inte kan förändra är inte alltid så lätt, men att inse att det är meningslöst att försöka kan också skänka oss ett lugn.

Att förändra det man kan är som sagt viktigt, att förstå att vissa saker inte gör självt, och kanske framförallt förstå att om man gör som man alltid har gjort så kommer det att fortsätta bli som det alltid har blivit. Ibland måste man anstränga sig för att bryta gamla vanor och mönster.

Läste nånstans att det i den ursprungliga versionen av sinnesrobönen står ”what should be done”. Det vill säga, vad som borde göras. Vissa förändringar som är möjliga bör man helt enkelt avstå från att göra. Detta är komplicerat, å ena sidan bör vi försöka förändra det som vi behöver förändra, å andra sidan bör vi inte vara för hårda gentemot oss själva, för att vi inte orkar allt vi borde.

/ Urban