Urbans Tankar och Funderingar

En höjdpunkt under året är när vi i kyrkan på påskdagen utropar Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden. Men när jag rannsakar mitt liv så lever jag ibland som att Jesus var död. Glömmer liksom bort Jesus i min vardag och lever av världen istället för i världen.

I en hektisk vardag fylld med distraktioner kan man lätt att tappa fokus på det andliga livet. Det är som att världen konstant ropar på vår uppmärksamhet och i detta brus kan man lätt glömma bort Jesus.

Jag tänker att den goda levnadsstandarden vi har i Sverige gör det lättare att glömma bort Jesus. Man kan helt enkelt leva ett bra liv utan Gud och kanske är det därför som Sverige anses vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen. 

Författaren Magnus Malm menar att sekularisering är som att leva som om Gud inte finns och ett sådant liv vill jag inte leva. Jag vill nämligen att min tro ska påverka hela mitt liv.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära är texten i en av mina favoriter psalmer, men ändå är det nog så att jag klagar mer på Gud när livet är tungt och besvärligt än jag tackar honom när livet är på topp!

Magnus Malm menar också att ordet tro har väldigt lite med sekulariseringen att göra. Djävulen han tror ju också att Gud finns, men ändå är han ju den mest sekulariserade. Kanske är ordet riktning ett bättre ord. Vilken riktning har mitt liv och vad tycker jag är viktigt?

Men att glömma bort Jesus betyder inte att han glömmer bort oss. I Matteusevangeliet 28:20 säger Jesus: jag är med er alla dagar till tidens slut. Detta löfte är en viktig påminnelse om att Jesus alltid är med oss, även när vi glömmer bort honom. Han är med oss i våra glädjeämnen och sorger, i våra framgångar och misslyckanden.

Vill avsluta detta blogginlägg med att stämma in i Samuel Ljungblahds bekännelse:

I have heard about you and i read about you. I have walk with you and i talk with you. And i know that you are real, no doubt about it. Cause you show me love much greater that i ever see. Still i only think on me, and i don’t take time to be with you. Oh Lord, i’m sorry that i always let you down. But i want to believe you, cause you are the one i love. I’m sorry, Jesus i’m sorry” 

/ Urban

Jag tror det ligger i människans natur att röra på sig, att vår kropp liksom är anpassad för att vara aktiv och röra på sig. Våra ben, höfter och ryggrad är anpassade för att gå på två ben och det är ju något vi strävar efter från det att vi bara är några månader gamla. Som bebisar genomgår vi en serie motoriska utvecklingssteg, från att lyfta huvudet och rulla över till andra sidan, till att sitta upp, åla, krypa, stå och slutligen gå.

Att röra på sig är inte bara en viktig del av människans utveckling utan också en central del för att upprätthålla både fysisk och mental hälsa. Det är liksom tydligt att vår kropp och hjärna är designade för att dra nytta av regelbunden fysisk aktivitet. Men ändå är det många som har väldigt stillasittande liv! 

Som ni säkert vet gillar jag att promenera, dels promenerar jag för att få frisk luft och fysisk träning men lika mycket gör jag det för att reflektera. och rätt ofta fascineras jag av vilken betydelse det har för livet att få sätta den ena foten framför den andra. 

Det är tydligen så att när man gör något monotont och upprepande som att promenera så blir hjärnan lite uttråkad och man går då in i en form av meditativt tillstånd. Och den rytmiska rörelsen av promenader hjälper till att generera nya tankar, ideer och perspektiv.

En del känner nog att de måste gå ut en sväng för att lugna ner sig litegrann och så är det givetvis även för mig ibland, men framförallt promenerar jag för att inte tappa bort mig själv. 

Jag behöver helt enkelt dagligen få sätta den ena foten framför den andra och fundera över mitt liv. Vart är jag? Vart kom jag ifrån? Och vilken väg ska jag gå nu?

/ Urban

Sitter på altanen och scrollar facebook och instagram och möts av ett flöde av vackra semester bilder där alla verkar så glada och lyckliga. Och det framgår tydligt att det igår var en riktigt fin dag med sol och värme ☀️

Samtidigt är dessa bilder inte hela sanningen utan bara utvalda ögonblick. Vi människor har nämligen en tendens att främst dela lyckliga ögonblick vilket kan skapa en förskönad bild av vår vardag.

Det perfekta och lyckliga tenderar att ha betydligt större utrymme på sociala medier än vad det har i verkligheten, och den kritik som ofta riktas mot sociala medier är att människor där går in i en roll. Genom att lägga till och dra ifrån skapar vi liksom bilden av oss själva.

Jag är fullt medveten om att jag på sätt och vis vinklar mitt liv då jag inte visar allt precis som det är. Mitt liv är ju inte bara fikastunder, naturupplevelser, solnedgångar och konserter…

…livet är mycket mer än de perfekta ögonblicken som visas på sociala medier, det består också av utmaningar, svårigheter och en helt vanlig vardag.

Men det är väl inte bara på sociala medier vi intar en slags roll? I verkliga livet anpassar vi ju också hur vi presenterar oss beroende på vem det är vi möter. Det är en en naturlig del av mänsklig interaktion att välja vilka delar av oss själva vi vill dela och med vem.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen varken på sociala medier eller i verkligheten visar hela sin verklighet och att det är okej att inte dela allt. Och jag tror inte det största problemet med sociala medier är att vi till mestadels väljer att visa upp våra lycka utan problemet är snarare hur vi som betraktare bedömer det, hur vi tänker om andra och oss själva.

Vi måste sluta jämföra oss med ögonblicksbilder och istället tänka goda tankar om oss själva, vårt eget liv och andras. Och kom ihåg att vi alla nog är ganska lika, alla putsar vi på våra fasader samtidigt som vi där bakom har liknande liv med liknande bekymmer, utmaningar och svårigheter.

/ Urban

Ps. När jag idag hade sorterat böcker i bokhyllan så rasade plötsligt tre hyllor. Jättekul verkligen. Ds.

Att hitta balans mellan vad vi vill, borde och måste är inte alltid det lättaste, och det kan både vara komplicerat och frustrerande att få till en bra balans mellan ande, kropp och själ. Men jag tror att det är viktigt.

Samtidigt vet jag att detta med balans kan skapa stress, om man tänker att det ska väga lika mycket i alla vågskålar.

Kanske är det så att vi snarare ska finna en slags balans i obalansen? Och det händer då och då att man måste prioritera ett särskilt område i ens liv met än andra, vilket lätt sker på bekostnad av något annat viktigt.

I balanssummespelet kan man ha mer av vissa och mindre av andra, bara man vet vad som är bra för en själv. Men vet man alltid det? Och är  min vilja alltid den bästa för mitt liv?

Att hitta balans i livet innebär att man vårdar, odlar och lyfter fram olika delar av sin yttre och inre värld, och det är en kontinuerlig process som kräver justeringar längs livsvägen. Det är viktigt att man är flexibel och på något sätt anpassar sig till omständigheterna i livet.

Som ni säkert vet gillar jag träd och jag tror att vi människor och träden har mer gemensamt än vad man först kan tro, och det gäller även detta med balans. Ett träd 🌲 kan inte ha större trädkrona än det har rötter om det vill stå stabilt vid storm och inte sluta som en rotvälta. Precis som träden mår vi bäst om vi får utrymme att växa både när det gäller våra rötter och vår trädkrona.

/ Urban

Ordet frihet kan nog betyda många olika saker för oss människor. En del upplever frihet på en vacker sandstrand. Vidsträckta hav, det rytmiska ljudet av vågor som slår mot stranden, den varma sanden under fötterna och havsbrisen mot huden. Andra upplever frihet då de är ute och vandrar i skog och mark.

Själv upplever jag just nu frihet i Grövelsjö fjällen med vidsträckta vyer, fjälltoppar och dalar, orörd natur som väcker en känsla av förundran och tacksamhet.

Tänker att sommar och semester till stor del handlar om en frihetskänsla, och det gemensamma för frihetskänslan tror jag är när alla måsten får läggas åt sidan en stund och att ens tankar på något sätt får möjlighet att bli färdig tänkta.

Kanske är sommaren den tidpunkt på året då vi svenskar finner tid och utrymme att uppleva de saker som endast nuet och själva skapelsen kan ge.

Eftersom upplevelsen av frihet är individuell, är det viktigt att varje person reflekterar över vad som ger dem en känsla av frihet. Så vad får dig att känna dig mest levande och tillfredsställd. Vad brukar ge dig den starkaste känslan av frihet?

Just nu kanske vi upplever det där som vi i november mörkret kan ta fram och minnas. Men går det att fånga den frihetskänslan? Nja, skulle vi försöka fånga frihetskänslan skulle vi kanske bli bundna av just strävan att fånga den. Och kanske är det så att frihetskänslan helt enkelt inte går att fånga. Att den bara kan upplevas. Så passa på, det är fortfarande långt kvar av sommaren!

/ Urban 

Det är verkligen inte bara i kyrkan som man kan uppleva något religiöst, många svenskar säger ju att de inte är religiösa men ger ändå ofta uttryck för religiösa upplevelser.

När människor utanför kyrkans väggar upplever något vackert och speciellt kan de använda ord som det är nästan något religiöst över det hela eller det är så vackert att man nästan blir religiös.  

Att till exempel vara ute i naturen kan framkalla känslor av vördnad och tacksamhet som liknar religiösa upplevelser. Men många förknippar inte Gud med feeling, engagemang och hängivelse åt livet, men det gör jag. För mig är den stora skönheten och lugnet jag känner i naturen, kärleken till livet ett slags gensvar till Gud. Till han som skapat allt och som givit mig livet.

Jag tror att alla människor har ett slags religiöst behov, även de som kallar sig ateister vilket sökandet efter flow, eufori och upprymdhet visar på. Alla möter ibland känslan inom sig att det finns något större, något mer, att det finnas någon slags mening med livet.

Det är nog ingen religion som är grunden för den där religiösa känslan, den kan kännas oavsett om man tror på Gud eller inte för livet självt är religiöst. Men de upplevelserna kan leda till en tro på Gud.

Det är något alldeles speciellt med de klara, kalla bäckarna som slingrar sig genom fjällandskapet. För mig har det porlande vattnet en lugnande och meditativ effekt, och fjällbäckarna representerar också evighet och förnyelse, då de kontinuerligt rinner och förser landskapet med friskt vatten. Kom därför osökt att tänka på Jesu ord om det levande vattnet.

Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig törstig igen. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv

Johannesevangeliet 4:14

/ Urban

När jag tänker på överbeskyddande föräldrar ser jag framför mig en mamma eller pappa som knappt låter sitt barn gå in i ett annat rum utan att följa efter. Som ständigt är där för att ingripa, hjälpa och för att skydda sitt barn för varje form av smärta, motgång eller misslyckande. Men är detta verkligen vad vi behöver från vår himmelske Fader?

Givetvis vill vi skydda våra barn från allt ont, men samtidigt vet jag att det inte är möjligt eller ens önskvärt att skydda dem från varje problem. Tror nämligen att barn behöver få gå sin egen väg. De måste få utforska livet, göra misstag och möta utmaningar. Genom dessa erfarenheter lär de sig, växer och blir starkare. Om man hela tiden är där och hjälper, stöttar och beskyddar så hämmar man barns utveckling.

Att Gud inte är en överbeskyddande förälder betyder inte att han inte bryr sig om oss. Tvärtom, Guds kärlek är djup och medkännande, men han vet också vikten av att möta prövningar och svårigheter.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då? Han som bär för mig en faders hjärta, han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Lina Sandell

Varje nyfödd dag ger han dess beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag. Det är genom prövningar och svårigheter som vår tro och vår karaktär formas. Om Gud skulle ta bort alla våra problem, skulle vi inte ha möjlighet att växa och utvecklas. Vi skulle bli oförmögna att möta livets utmaningar.

En viktig del i den kristna traditionen är att Gud gett människan den fria viljan. En gåva som innebär att vi får göra våra egna val och ta ansvar för våra egna handlingar. Men friheten innebär också att vi måste möta konsekvenserna av våra beslut, både de goda och de dåliga.

Eftersom Gud inte är någon överbeskyddande förälder så uppmanar han oss att ta ansvar för våra egna liv och handlingar. Och i stället för att se Gud som en som kontrollerar allting, kan vi lära oss att leva i tillit till det gudomliga mysteriet. Att acceptera att vi inte alltid förstår Guds planer eller varför saker händer men att vi litar på att det på något sätt finns i Guds händer.

/ Urban

Det brukar sägas att man ska följa sitt hjärta, att man ska göra det man känner för. Och visst det kan ju låta bra, i alla fall om det man känner för är uppbyggligt och bra. Men om det inte är det så ska man nog lyssna på sitt samvete istället.

Att följa hjärtat eller samvetet är nog ofta en komplex fråga, för de representerar ju olika delar av vår inre kompass. Att följa hjärtat handlar om vad man verkligen känner och vill göra, att agera utifrån sina känslor, önskningar och passioner. Att följa hjärtat kan leda till impulsiva och kortsiktiga beslut som innebär omedelbar glädje och tillfredsställelse. Och visst kan det vara kul men det riskerar att man ingnorera långsiktiga konsekvenser. Att följa samvetet innebär att man agerar utifrån sina moraliska värderingar, vad man tror är rätt eller fel. Det handlar alltså om att göra det man anser vara rätt och rättvist, även om det ibland går emot ens känslomässiga önskningar.

Jag tror det är viktigt att försöka vara medveten om när vårt hjärta och vårt samvete hamnar i konflikt med varandra. Att ta sig tid att fundera över varför man vill något och varför samvetet säger något annat, och finns det en möjlighet att hitta en slags balans mellan hjärtat och samvetet. Ett val där man både tillfredsställer sina känslor och det är moraliskt rätt.

Läste nånstans att samvetet är grundläggande kunskaper om de väsentliga beståndsdelar av Guds vilja, och det är ju helt rimligt, då Gud är det högsta goda. Det är också en god anledning till att lyssna till sitt samvete.

/ Urban

Solen ☀️ är som närmast, dagarna som längst och träden som grönast, och i skogen och på ängarna växer det mängder av vilda sommarblommor…

…det är inte konstigt att skapelsen står i centrum så här års. Tycker ordet skapelsen är ett oerhört vackert ord som vi tillsammans måste slå vakt om.

Och om det finns en skapelse så finns det också en skapare bakom skapelsen, så tänker iallafall jag. Dessutom är ju både du och jag skapande människor, men vi är beroende både av skapelsen och skaparen för att kunna leva.

För mig är skogen, med dess tystnad och skönhet oerhört viktig och på något sätt är det som att skogen erbjuder oss en unik möjlighet att känna skaparens närvaro. När jag vistas i skogen upplever jag en frid som är en återspegling av den frid Gud erbjuder oss.

Genom att betrakta och reflektera över skapelsens skönhet och komplexitet kan vi lära oss mycket om skaparen. Vi kan komma närmare Gud och få en djupare förståelse för hans storhet, kärlek och omsorg. Varje detalj, från de högsta träden till de minsta bladen vittnar om Guds kreativitet och skaparkraft.

Sedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper – hans eviga makt och gudomlighet – kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.

Romarbrevet 1:20

Hur många är inte dina verk, Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.

Psaltaren 104:24

Även om vi väljer att se det storslagna och vackra i världen så kan vi inte blunda för livet är skört. Men skörheten är väl också en del av skönheten. Sedan är det ju så att krig, girighet, naturkatastrofer och miljöproblemen gör att människor tänker att Gud är frånvarande eller att ingen Gud finns. Lidandets och ondskans problem har funnits lika länge som vi människor och vi har alla förmågan att göra gott eller ont. Att välja det som bygger upp eller det som bryter ner. I själva skapelsen finns en stor frihet och ett stort ansvar, och när fåglarna och naturen nu sjunger Guds lov med de vackraste toner och färger så får vi också stämma in i den sången.

/ Urban

Igår firade jag midsommar genom att i princip inte göra någonting förutom att bara vara, och när jag googlade upptäckte jag att det passande nog dessutom var långsamhetens dag.

Istället för att dansa runt en midsommarstång var det som att vi sjöng vi långsamhetens lov, där allt liksom fick lov att gå sakta. Men men blir väldigt trött av att ingenting göra…

…men långsamt leder också någonstans, på sikt kan det nog ge välbehövlig energi. Läste nånstans att detta fenomen kallas aktiv vila. När man inte gör någonting aktivt får kroppen och sinnet en chans att återhämta sig.

Vikten av långsamhet och att bara vara, utan att känna pressen att ständigt göra något ska inte underskattas. Men det kan ändå vara svårt att tillåta sig själv att bara vara utan syfte eller mål.

/ Urban