Urbans Tankar och Funderingar

Den senaste veckan har jag gått och funderat på en formulering som Josefine Arenius sa i en predikan: ”När dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker”.

På sätt och vis kände jag mig träffad. Det är bara att inse att jag har åsikter om allt möjligt och att jag är rätt bra på att klaga på saker och ting…

…och kanske är det så samhällsklimatet är nuförtiden?

Visst, det är fullt naturligt att vara kritisk när saker och ting inte är som vi vill att de ska vara, och kanske är det så att vi ibland behöver få klaga av oss lite. Läste nånstans att alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre för stunden.

Man kan ju undra varför det är så många som klagar hela tiden utan att själv göra något åt det. Om man vill få till en förändring så måste man själv göra något, det hjälper inte att sitta hemma och klaga.

En del menar att klagomål har ett speciellt karaktärsdrag. De är passiva och inget händer för att vi klagar. Men jag tror inte riktigt det är sant, att vara kritisk eller ifrågasättande till saker som sker på ens arbetsplats, i kyrkan eller i samhället och världen i stort kan vara viktigt.

Om man använder sitt klagande på ett respektfullt och konstruktivt sätt kan det bli en katalysator till förändring.

Och det är ju faktiskt vi som arbetstagare, församlingsmedlemmar och medborgare som formar arbetsplatsen, kyrkan och samhället. Genom att vara medvetna om våra rättigheter och skyldigheter kan vi ta ansvar och göra skillnad som medskapare.

Men är jag en kritiker eller en medskapare? Skulle nog vilja påstå att jag är både och. Men när dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker.

/ Urban

Ps. Citatet är ursprungligen från Brene Brown Ds.

När man kör bil har man en väldigt stor framruta, en liten backspegel och två sidospeglar. Visst det är väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna, och det viktigaste när man kör bil är ju att titta framåt. Men man behöver också backspeglarna för att titta bakåt ibland.

Både framrutan och backspeglarna är viktiga för körningen och fyller olika funktioner. Backspeglarna gör att man har möjlighet att hålla koll på bakomvarande trafik på ett säkert sätt. För att kunna köra tryggt och säkert behöver man ha ordentligt koll i backspeglarna och likadant tänker jag att det är med själva livet.

Tänk dig att livet är en lång lång bilkörning, då behöver man titt som tätt blicka bakåt.

När jag kör bil tittar jag nog alldeles för sällan i backspeglarna. Men i själva livet är jag nog rätt bra på att använda backspeglarna, för jag har insett vikten av att göra det.

När man kör bil är det extra viktigt att kolla i backspegeln när man på något sätt ska förändra sin framfört, t.ex byta körfält, köra om, accelerera, bromsa eller svänga. Och likadant är det nog i livet.

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.

Søren Kierkegaard

Visst, många gånger kan man förföras över att människor inte lärt mer av historien men ofta ser man också hur framsteg görs av tidigare lärdomar och erfarenheter.

Det är som sagt väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna. Tänk om det hade varit tvärtom. Att man bara hade den lilla backspegeln att använda när man ska titta framåt, då hade det verkligen varit svårt att köra.

Ibland tror jag att det som hänt tidigare i livet har för stort inflytande i våra liv. När vi färdas fram genom livet kan vi ibland ha en tendens att förstora backspegeln och i samma veva krympa vår framruta.

Personligen har jag en hel del mörka minnen av livet och jag kan inte blunda för dessa. De har varit en del av livet och de har på sätt och vis format mig till den jag är idag. Och det har funnits perioder i livet där jag riktar blicken alldeles för mycket i backspegeln vilket inneburit att jag både kört vilse och kraschat

En del människor tycker att man inte ska lägga tid och energi på det som varit. För det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Men jag tror inte att det är optimalt att ta bort blicken från livets backspeglar och bara rikta sin uppmärksamhet framåt. Tror det är viktigt att reflektera, begrunda och bearbeta det som hänt i livet, och genom att se bakåt kan man faktiskt se framåt!

/ Urban

Om barnen på förskolan skulle beskriva mig skulle nog många av dem säga att jag är tokig och busig. Men samtidigt är det bara en sida av mig, för samtidigt är jag en pedagog som sätter tydliga gränser för barnen. Skratt och allvar kan nämligen komplettera varandra på ett värdefullt sätt, de går liksom hand i hand.

En riktigt vuxen människa kan inte vara allt för seriös

Sören Olsson

Personligen vill jag inte att det ska vara speciellt långt mellan skratt och allvar och dessutom upplever jag det är mycket lättare att prata allvar med någon som man också kan skämta med.

Samtidigt är jag rädd för att vi idag ägnar för mycket tid och energi till ytliga skämt och lustigheter istället för djupa samtal om livet. Ibland skämtar vi nog bort alldeles för mycket av livets allvar.

Att ständigt ironisera, skoja bort eller ignorera livets skuggsidor, i stället för att på allvar resonera kring dem, beror kanske på att vi är rädda för att uppfattas som antingen pretentiösa eller olyckliga…”.

Owe Wikström

Personligen vill jag vara pretentiös och verkligen resonera om livets skuggsidor och de stora livsfrågorna. Jag tror vi behöver ge mer utrymme för det allvarliga och djupa i livet…

…men samtidigt vill jag skämta och komma med practical jokes. Det handlar om att hitta en balans mellan att njuta av livets ljusa stunder och ta itu med de svåra utmaningar som dyker upp på ett konstruktivt sätt.

Allvaret behöver skrattet för att lätta upp och balansera situationen. När vi konfronteras med allvarliga och stressiga situationer kan skratt och humor vara en hjälp för oss att hantera det som annars kan kännas överväldigande.

Då man säger att livet är en fars, menar man att det är utan allvar. Men det krävs ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar

Hjalmar Söderberg

/ Urban

Har du tänkt på att livet består av en mängd olika relationer eller tar du dessa för givet och är som fisken som inte lägger märke till vattnet förrän den spolas upp på land, eller fastnar på kroken.

Faktum är att livet till stor del handlar om relationer. Relationen till sin partner och livskamrat. Till föräldrar, barn, syskon, vänner och bekanta, klasskamrater, arbetskollegor, grannar och släktingar. Och sedan kanske vi tillhör någon form av gemenskap såsom en förening, idrottsklubb eller församling.

En del relationer är självvalda, andra är vi mer tvungna att ha. Man kan till exempel välja personen som man vill tillbringa resten av sitt liv med, men inte de svärföräldrar som följer med på köpet.

En del relationer känns livsviktiga och är givande och berikande, medan andra är komplicerade, utmanande och kanske tar mer energi än de ger.

Relationer har en viktig roll i hur vi upplever och formar våra liv, de kan ge känsla av sammanhang och glädje i livet. De kan hjälpa oss att definiera vilka vi är och vad vi kan bli, och när jag blickar tillbaka på mina 46 år ser jag hur relationer och sammanhang format min personlighet, mina värderingar och intressen.

Djupa och meningsfulla relationer kan få oss att känna oss älskade, respekterade och uppskattade. Men det är viktigt att komma ihåg att relationer inte alltid är perfekta och att konflikter och svårigheter kan uppstå.

Vi kan inte förvänta oss att alltid hålla med varandra, men vi kan i alla fall försöka omfamna våra olikheter, vara respektfulla och visa kärlek gentemot varandra. Och ofta glömmer vi nog att vårda den viktigaste relationen i vårt liv, den till oss själva.

/ Urban

Ibland gör livet oss helt förstummade. Vi känner behov av att sätta ord på det vi möter men orden saknas. De ord man har räcker liksom inte till för att sätta namn på det man upplever och de känslor man har.

När våra egna ord inte räcker till behöver vi de skrivna orden. Då behöver vi texter som förmedlar de känslor och tankar vi har. Skrivna ord som liksom sätter ord på det vi upplevt men som vi själva inte lyckats formulera i ord.

I de lägena behöver jag Bono, Tomas Sjödin, Philip Yancey och Marcus Birro…. Det är då jag böcker Jobs bok, Psaltaren och Predikaren i bibeln.

När ens egna ord inte räcker till kan det vara befriande att använda andras. Upplevelserna kanske är olika, men känslorna desamma, för på det stampade jordgolvet är vi alla lika som Marcus Birro brukar säga. 

I trängda lägen säger vi att ord blir oviktiga och obetydliga. Jag tror tvärtom. I trängda lägen blir ord fruktansvärt viktiga. Man behöver sätta ord på det som händer, men man ska tala varsamt.

Tomas Sjödin

Precis så har det varit för mig. Behovet av att få sätta ord på det som händer har lett mig till de skrivna orden. Läsandet och mitt eget skrivande har varit viktiga delar när jag försökt förstå mig på livet. När livet krisat har orden varit fruktansvärt viktiga och när mina egna ord inte räckt till har jag fått låna andras.

Jag tänker att en författares uppgift är att skriva om det som ligger på gränsen till vad som går att formulera. Och det är ju faktiskt så att det man kan sätta ord på blir mindre farligt, oavsett om det är ens egna eller någon annans! 

/ Urban

Ps. Vet dock inte om jag kan kalla mig författare efter att ha skrivit en bok. Och när jag nu publicerade detta upptäckte jag att jag skrev en nästan identiskt text i våras 🤔 Ds.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig, men för att det ska ske behöver vi nog alla en liten knuff då och då.

En sådan knuff kan vara att man får beröm, uppmuntran eller bekräftelse, tre saker som är grunden för att vi människor ska må bra.

Hur vi reagerar på att få beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar litegrann, ibland känner vi glädje, stolthet och tacksamhet, andra gånger kan vi ha lite svårt att ta det till oss och undrar om vi verkligen är värda berömmet.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse är som sagt viktigt. Det kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vilken väg vi ska fortsätta på framåt i livet.

Det är stort att bli uppmuntrad men kanske ännu större att själv ge uppmuntran. Läste nånstans att vi människor antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så är det, vi kan var och en få andra att växa och komma i full blom genom att ge respons på det de gör. Så när du ser någon som gör något bra, tacka och beröm, eller som det står i Hebreerbrevet 3:13: uppmuntra varandra varje dag.

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.

Hebreerbrevet 3:13

/ Urban