Jag vet inte vad jag ska säga?

Alla har vi säkert nångång i livet varit i en situation där vi känt att vi borde säga något, men inte vågat. Vi ville liksom säga något som trösta och stöd, men fann inte orden och i vår rädsla för att säga fel så sa vi istället ingenting alls..

… Och många av oss har säkert upplevt människors tystnad när vi själva av en eller annan anledning mått dåligt.

I bibeln står det om en man som hette Job och när han drabbades av en enorm livskris kom hans vänner Elifas, Bildad och Sofar till honom. Men de sa ingenting till honom för de visste inte riktigt vad de skulle säga.

Sedan satt de på marken tillsammans med Job, alldeles tysta, i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt stort.

Job 2:13

När jag för många år sedan blev utsatt för ett antal grova våldsbrott sa en vän till mig att ”jag vet inte vad jag ska säga?”. Det var en fras hon ofta använde i våra samtal och jag minns att jag brukade svara henne: ”Du behöver inte säga så mycket. Jag vet faktiskt inte vad jag själv skulle säga om jag var du?”

Det är verkligen inte så lätt att veta vad man ska säga till någon som mår dåligt, för det finns ju inga enkla svar på vad man ska säga som funkar i alla situationer. Men jag tänker att det nog är viktigt att man iallafall säger nånting, även om det man säger blir fel.

För mig var orden ”jag vet inte vad jag ska säga?” oerhört sköna att höra. Betydligt skönare än välmenande men missriktade klyschor som: ”det kommer snart bli bättre ”,”livet måste gå vidare”,”jag förstår hur det känns” och ”det finns nog nån mening med detta också ska du se”.

När Jobs vänner Elifas, Bildad och Sofar tillslut bröt tystnaden sa de många märkliga saker till Job. Deras ord var nog inte till någon större hjälp och tröst, och så får man nog räkna med att det kan vara i en livskris.

Jag har personligen mött medmänniskor som i välmening sagt saker till mig, men som blivit så fel. Ord och fraser som ibland gnagt inom mig under en längre tid. Men jag vill ändå påstå att det är bättre att man säger nånting än att vara tyst. För det är rentav jobbigare att möta en medmänniska som är tyst och vänder bort sin blick än en som säger fel saker!

Som medmänniska behöver man inte säga så mycket, den handlar mer om att visa att man finns där. Att lyssna när en person berättar om hur den upplever sin verklighet kan fylla en oerhört viktig funktion och kom ihåg att man ruskar inte av sig en svår livshändelse, man lär sig hantera dem och bära dom mindre tungt.

/ Urban