Det sägs ofta att vi människor inte inser vad som är viktigt i livet, förrän det händer oss något. Att det är först då som vi stannar upp, reflekterar och påminner oss om vad som faktiskt är viktigt.
En livskris kan göra oss ödmjuka inför livet och få oss att inse hur viktigt det är att fokusera på det viktiga istället för det oviktiga som faktiskt inte spelar någon roll när allt kommer omkring.
När jag för ett antal år sedan gick i terapi försökte jag på allvar bli av med flera oviktigheter i mitt liv, jag hade helt enkelt flytt in i intressen och hobbys på grund av mitt mående och som nu kändes förbrukade.
Jag var väldigt pretentiös och hård mot mig själv och ansträngde mig verkligen för att bara göra det som är viktigt. För det oviktiga som från början hade varit min energi påfyllning hade ju blivit förstört av mitt flyktbeteende. Tillslut fick psykoterapeuten mig att inse att man inte kan leva så, för vi behöver nämligen oviktigheterna i livet. Vi behöver skapa utrymme för de viktiga oviktigheterna.
Jag tänker att det är okej att vara uppfylld av oviktigheter, det kan till och med vara önskvärt. Vi behör ägna tid åt dessa eftersom de är viktiga för att ge oss avkoppling och ny energi. Det som är farligt är om det oviktiga blir det viktigaste!
Självklart ska vi inte slösa bort livet på oviktigheter men vi kanske inte heller ska ta allt så allvarligt. Vi behöver förstå att vi både är viktiga och oviktiga. För oss själva och för våra älskade betyder vi allt men i det stora hela är vi var och en bara en droppe i havet.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 