Jag var 10 år och satt hemma hos en kompis och lyssnade på musik och upptäckte att hans storebror hade köpt en ny LP-skiva: ”The Joshua tree” med U2. Minns hur min kompis försiktigt släppte ner pickupen och introt till ”Where the Streets have no name” började. En snygg stämningsfull inledning som sedan exploderade i The Edges klassiska gitarrspel. Jag var helt oförberedd, men där och då blev jag ett stort U2-fan.
Ibland är det nog så att ögonblick i livet är sådana att man först senare förstår hur betydelsefulla och oförglömliga de var. För 35 år senare tycker jag fortfarande att U2 är världens bästa rockband och att plattan ”The Joshua tree” är världens bästa i hård konkurrens med deras andra stora mästerverk ”Achtung baby”.
Till att börja med hade mitt fasthängande vid gruppen att göra med själva musiken: The Edges säregna gitarrslingor, Adam Claytons basgångar, Larry Mullens ihärdiga trummande, men framförallt Bonos röst!
Efterhand började texterna få stor betydelse och det finns inga andra som har tonsatt så många av mitt livs känslor såsom U2. Genom hela livet har det funnits någon låt eller textfras som antingen givit mig tröst, vägledning, uppmuntran eller bara skapat identifikation.
We are not a christian band, we’re a band of christians
Bono
Även om de inte vill bli förknippade som ett kristet rockband handlar många av deras låtar om just deras tro. Bono som skriver texterna gör det utifrån sin starka övertygelse men han skriver också om tron när livet känns becksvart och det känns svårt, eller rentav omöjligt att förstå sig på Gud. Den brutala ärligheten som finns i texterna tilltalar mig väldigt mycket och har varit till oerhört stor hjälp i min trosvandring.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 