Jag vill att det jag skriver ska ge tröst när livet känns tungt, vägleda när allt känns förvirrat och hopp när natten är som mörkast. Jag vill att det jag skriver ska tala till hjärtat och möta människor precis där de är, oavsett var de befinner sig på sin livsresa.
Men jag vet inte alltid hur orden landar, eller om de ens betyder något för någon. Men ibland händer det, människor läser, berörs och hör av sig.
Igår skrev jag om att Gud ibland tycks leka kurragömma med oss. Om de där stunderna när han känns långt borta, när vi ropar men inte får svar. Det var en text från hjärtat och plötsligt kom reaktionerna och tackorden. Människor kände igen sig, fick något att hålla fast vid och kanske kände de sig lite mindre ensamma.
Det var en påminnelse om varför jag bloggar. Det handlar inte om att ha välformulerade meningar eller djupa teologiska insikter, utan om att sätta ord på det vi alla brottas med, att dela tro och tvivel, toppar och dalar, glädje och sorg, framgångar och motgångar, nederlag och dröjsmål. Och när vi gör de sker något, vi finner varandra. Och kanske, i de ord vi delar, hittar vi även Gud.
Vi vill alla betyda något. Det är en av de mest grundläggande mänskliga drivkrafterna, och att betyda något är nog inte alltid ett val vi gör, ibland är det bara en naturlig del av att vara människa. Och kanske är det just det som är det vackra, att vi påverkar varandra ofta utan att ens vara medvetna om det. Samtidigt går det inte att neka till att det är givande att få bekräftelse, respons och tack för det man gör.
En person skrev: ”Detta behövde jag läsa.” Kanske är det just i de orden vi får en glimt av Guds närvaro, mitt i allt. Så var det i alla fall för mig.
/ Urban
Urbans Tankar och Funderingar 
Jag har läst ett antal av dina ”tankar och funderingar” och valt att ”gilla” de flesta men känner att jag vill skriva några rader om VAD det är jag gillar!
Dina texter är på många sätt bräddfyllda med visdom tycker jag, tongångarna är lågmält stämda in i många av mina egna även om jag tyvärr är en tämligen argsint varelse, dock med ambitionen att hantera frustrationer lite bättre.
Skapelsens under har genom mitt liv varit källa till både yttersta glädje men även den djupaste sorg-kanske ilskans källa är just det faktum att vi människor snart utplånat så stor del av skapelsen att den knappt kan överleva.
Den frustrationen minskar när jag bekantar mig med andras texter-givet att jag kan se dessa texter som uppbyggliga-vilket jag anser dina vara. Därför valde jag att prenumerera på din blogg.
Hoppas att dessa rader kan betyda något för dig-jag skriver inte för att kritisera i negativ bemärkelse som jag troligen får tillfälle att visa framledes.
Tack för dina texter-de betyder mycket för mig och säkerligen många fler.
Mvh Carl Mikael
GillaGilla
Tack, och roligt att du hittat till min blogg
GillaGilla