Våga inse dina begränsningar och dina styrkor

Ingen klarar av full rulle hela tiden. Ingen orkar vara stark, duktig och på topp varje dag året om. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp oss. Kroppen och huvudet säger ifrån. Orken tar slut. Humöret sviktar. Motivationen sviktar och man känner sig otillräcklig. Och då står många där med känslan av att ha misslyckats. Fast kanske är det tvärtom…

Kanske börjar styrkan egentligen först när man vågar erkänna sina begränsningar. Det betyder inte att man ger upp. Det betyder inte att man slutar försöka eller undviker utmaningar. Tvärtom. Att känna sina begränsningar handlar om att förstå sig själv. Att veta när man behöver hjälp. Att kunna säga nej utan dåligt samvete. Att inse att man inte kan vara bäst på allt, och att man faktiskt inte behöver vara det heller.

Vi människor är olika. Vi har olika förmågor, olika styrkor och olika svagheter. Problemet är att många av oss spenderar alldeles för mycket tid på att jämföra oss med andra. Vi tittar på människor omkring oss och tänker att alla andra verkar ha koll på livet.

Men det är en illusion. Bakom varje människa finns osäkerheter, misslyckanden och saker som känns svåra. Skillnaden är bara att vissa är bättre på att dölja det.

Försök att ställa krav på dig själv som är realistiska och hållbara. Inte så höga att du går sönder, men inte heller så låga att du slutar utvecklas. Alla bär vi på våra egna styrkor och talanger. Det viktiga är att upptäcka sina egna förmågor istället för att hela tiden jämföra sig med andra.

Och ibland upptäcker man dessutom att man klarar mer än man trodde. Själv brukar jag säga att jag har tummen mitt i handen. Ändå har jag byggt innertak, målat, tapetserat och lagt golv. Inte för att jag varit expert, utan för att jag vågat försöka.

Och många gånger kanske inte våra största begränsningar är verkliga hinder utan murar vi själva byggt upp inom oss.

Visst ska man acceptera sina svagheter. Men man får inte heller underskatta sin förmåga att växa. Det handlar om balans. Att både kunna säga: ”Det här klarar jag inte” Och: ”Det här är jag bra på.”

Vilka krav ställer jag egentligen på mig själv? Är de rimliga? Och de krav andra människor har på mig, är de verkligen rimliga enligt mig?

När jag var barn och tonåring hade nog ingen kunnat tro att jag en dag skulle stå inför människor och hålla föredrag och predika. Men i helgen är det precis det jag ska göra.

/ Urban