Läste nånstans att varje människor har sin egen grundton likt tangenterna på ett piano har en viss ton, men att vissa upplevelser och erfarenheter kan få oss att ändra vår melodi.
En del människor har ett hetsigt temperament medans andra är lugna. En del är blyga medans andra är utåtriktade… Men samtidigt är det ju så att olika sidor av vår personlighet kommer fram i olika sammanhang. Vi har alla olika nyanser och det är inte alltid så lätta att kategorisera, men jag tror det finns två saker som förändrar oss i grunden: kärlek och kriser.
Både kärlek och kriser har en förmåga att på olika sätt påverka de djupaste lagren av vår identitet och personlighet. Tänker att båda tvingar oss till anpassning och att vassa kanter i våra personligheter på så sätt kan slipas ned. Från att ha spelat samma låt om och om igen, börjar nu en annan att spelas…
Kärlek, i alla dess former: romantisk kärlek, föräldraskap, vänskap men också självkärlek har en kraftfull inverkan på vårt inre liv.
Kärleken kan göra att vi upptäcker nya lager i oss själva som vi inte visste om, och att älska och bli älskad kan förändra våra prioriteringar och värderingar. Den kan öppna oss för nya sätt att förstå oss själva och andra. Och när vi älskar, ökar vår förmåga till sårbarhet, empati och medkänsla, det kan också stärka vår känsla av mening och tillhörighet.
När livet krisar kan vi upptäcka en inre styrka som vi inte visste att vi hade. När det känns som att marken under oss försvinner kan vi tvingas omvärdera vad som verkligen är viktigt och betyder något.
Tror att kriser ofta förändrar vårt perspektiv på livet, det kan väcka tacksamhet för det vi har, även om det är lite, och vi kan lära oss att uppskatta nuet mer. Samtidigt tänker jag att en ödmjukhet kan växa fram ur insikten att livet är skört och oförutsägbart.
När vi själva går igenom en kris blir vi ofta mer medvetna om att andra människor också kämpar med sina egna utmaningar, även om de inte alltid är synliga på ytan. Den egna sårbarheten kan öppna upp en större förståelse och medkänsla för andras svårigheter. Det är som om vi genom våra egna smärtsamma upplevelser lär oss att relatera till andra på ett djupare plan.
Ibland händer det saker i ens liv som man inte riktigt kan släppa. Saker som känslomässigt är svåra att hantera och ju mer man tänker desto sämre mår man. Det är lätt hänt att man fastnar i negativa tankemönster eller ältar en händelse och då kan det kännas som att tankarna bara växer och blir tyngre ju mer man fokuserar på dem.
Tror att vi alla har saker inom oss som vi skulle vilja prata om, men som vi av rädsla istället går och bär på själva. Personligen gick jag många år och bara på massa ”skit’ inom mig som jag inte vågade tala om, trots att det enda jag egentligen ville var att få ur mig det. Och ju längre tiden gick desto svårare blev det.
Det gick flera år utan att jag berättade om mitt mående och att jag hade posttraumatisk stressyndrom, men när jag väl tog mod till mig och berättade om mitt mående började jag läka som människa.
Psykoterapeuten som jag då började gå hos berättade att merparten av hans klienter genom åren målat upp en felaktig bild av hur det kommer att bli när man säger som det är. Precis som många andra hade jag byggt upp scenarion i mitt huvud med de värsta tänkbara konsekvenserna av att vara ärlig om mitt mående.
Rädslan för att bli dömd, inte förstådd eller för att belasta andra kan skapa en känsla av det kommer bli ”en bomb” att säga sanningen om sitt mående. Men i verkligheten kan det snarare leda till lättnad och stöd. Stegen känns lättare när man väl fått ur sig det jobbiga, och många med mig har nog upptäckt att omgivningen är mer förstående och accepterade än man trott.
Att få prata öppet och ärligt med någon som lyssnar kan vara oerhört befriande. Att inför en vän, psykolog eller själavårdare få sätta ord på det som känns svårt och överväldigande kan göra att vi börjar se saker från ett annat perspektiv. När vi inte längre behöver hålla allt inom oss, känns bördan lättare och stegen framåt mer möjliga att ta.
Kan det vara så lätt att man blir less på att vara ledsen? Kan det vara så bra att man blir trött på att vara trött? Jag inte vet jag men nu när jag fått ur mig skiten när någon riktigt lyssnat på vad jag har känt är det som om det har minskat, annat växt sig stort….
Vår syn på andra människor påverkar ofta hur de ser på sig själva. När vi uttrycker förväntningar, uppskattning eller kritik gentemot andra kan de medvetet eller omedvetet börja anpassa sitt beteende utifrån det.
Om vi till exempel ser någon som kompetent och pålitlig så kan denna person börja känna sig mer självsäker. Å andra sidan om vi ser någon som mindre kapabel så kan den personen börja tvivla på sin egen förmåga.
Om vår syn på andra kan påverka deras sätt att se på sig själva, kan såklart vår egen syn på oss själva påverka våra tankar, känslor och handlingar…
…om vi har en felaktig eller negativ självbild kan det begränsa oss, skapa onödig osäkerhet och hindra oss från att bli de vi innerst inne vill. Därför är det viktigt att vi ständigt funderar på hur vi ser på oss själva och utmanar de tankar som faktiskt inte stämmer överens med verkligheten.
Hur vi pratar med oss själva spelar en avgörande roll för vår självbild. Om vi ständigt kritiserar oss själva, blir den negativa självbilden starkare. Om vi däremot har en vänlig och kärleksfull inre dialog kan det ge oss en mer positiv och balanserad syn på oss själva.
Att vårda en sund självbild innebör att ha en balanserad syn på sig själv, där man känner igen sina positiva egenskaper och styrkor samtidigt som man inte blundar för sina begränsningar.
Att ha en bra självbild handlar alltså inte om att vara perfekt utan om att ha en realistisk och kärleksfull uppfattning om sig själv och sina förmågor, och att man förstår att man har ett värde oavsett prestation.
Alla får vi bära bördor i livet, ibland så tunga att vi inte vet hur vi ska orka bära dem och i dessa stunder undrar vi vart Gud är någonstans?
När stressen, rädslan och sorgen överväldigar oss är det lätt att tro att vi är ensamma. Det kan kännas som att Gud är långt borta, som om våra böner ekar tomt i rymden. Som att våra ord försvinner ut i det tomma utan något svar och och vi undrar: Hör han verkligen mig? Ser han min smärta?
Men mitt i dessa djupa frågor tänker jag att det finns en sanning som går rakt igenom bibeln: Gud är inte frånvarande och Gud är inte likgiltig inför vår smärta och sorg…
…kanske är det så att han är närmast när vi känner oss som mest ensamma.
Jesus grät
Johannesevangeliet 11:35
Jag tänker att bibelns kortaste vers också är en av de mest betydelsefulla. Trots att han visste att han hade makten att besegra döden så grät Jesus. Han grät för att han delade sorgen med dem som stod där.
Det går att ha hoppet som hållning i tillvaron och samtidigt gråta. Det går att lita på att Gud kan göra allt, till och med komma med liv till platser som är fyllda av död och samtidigt erfara avgrundsdjupt mörker när vi skiljs från någon vi älskar. Det går att tro på livet och samtidigt sörja döden. Berättelsen om Lasarus visar också på det Hebreerbrevets författare vittnar om: Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i vår svaghet. Att Gud stiger ner till jorden och blir människa för vår skull innebär att han förstår oss, vi kan dela våra tårar med honom – Guden som gråter.
Christoffer Abrahamsson
Gud är inte rädd för våra kriser, utan han står stadigt bredvid oss även när vårt liv känns som ett överfallslarm som inte går att stänga av. Och vi behöver inte vara passiva och bara ta emot när något hemskt drabbar oss utan vi får och bör vara ledsna, arga och visa vår smärta…
…och vi får dela våra tårar med honom – Guden som gråter.
Du har sett hur jag plågad har irrat omkring. Alla mina tårar har du räknat, ja du har antecknat varenda en av dem i din bok.
Psaltaren 56:9
Varje tår vi fäller, varje smärta vi upplever har han koll på. Inte bara som en avlägsen betraktare utan som den som delar vår sorg och smärta. Vi är inte ensamma!
Har du tänkt på att hus ofta ser lite olika ut beroende på vilken sida eller vinkel man betraktar det från. Det är ytterst sällan som ett hus ser likadant ut på alla sidor. Om vi bara tittar på en sida av huset får vi en begränsad bild, men om vi går runt och betraktar det från alla håll får vi en helhetsbild.
Av egen erfarenhet vet jag att det är lätt hänt att man fastnar i ett perspektiv när man drabbas av en livskris. Att man bara ser det hela från en sida, och precis hus ser en livskris, ett problem olika ut beroende på vilket perspektiv man intar.
Precis som varje sida av ett hus har sina unika detaljer, det kan vara ett fönster, en dörr, en balkong, en altan eller en veranda så ser problem och utmaningar i livet olika ut beroende på vart man står och tittar. Om vi bara ser en aspekt av det kan vi missa andra viktiga detaljer och perspektiv som behöver tas i beaktande.
I bibeln står det om när Israels folk intar staden Jeriko. Då marscherade de varv efter varv runt dess murar. Först gick de runt staden en gång om dagen i sex dagar, på sjunde dagen marscherade de sedan sju varv och då föll muren! Genom att marschera runt hela staden om och om igen fick de ett helhetsperspektiv, för att komma åt fienden var de liksom tvungna att se staden ur alla dess vinklar.
Att gå runt huset handlar inte om att man ska gå runt och undvika problemet, nej det handlar om att få murarna runt problemet att rasa precis som Jerikos murar gjorde. Det är ett sätt att komma åt ”fienden” inom oss för att kunna gå vidare i livet.
Ibland vet vi nog inte riktigt varför vi mår dåligt. Det kan vara yttre faktorer som triggar igång det och som sedan förstärks av det man har med sig i bagaget. Saker som man inte gjort upp med och bearbetat ordentligt. Ibland kanske man tror att ens problem är på ena sidan huset när det i själva verket är på andra sidan som det verkliga problemet är.
Jag tänker att livserfarenheter är en väv av både det vackra och det fula, det ljusa och det mörka i livet. Varje upplevelse, vare sig den är positiv eller negativ kan lära oss något.
Livserfarenheter är precis just det ordet säger, erfarenheter av att ha levt. Det kan vara de där vackra stunderna som ger glädje, hopp och tacksamhet. Men också de där sakerna i livet som känns tunga att bära, och kanske är det just genom dessa upplevelser som vi lär oss mest om livet och oss själva…
…jag har i alla fall lärt mig att mörker inte bara är frånvaro av ljus utan också vägen till insikter som man aldrig kan få utan smärtan, ångesten, och sorgen.
Att lära sig är inte en barnlek, vi kan inte lära oss utan smärta.
Aristoteles
Utan det mörka kanske vi inte skulle uppskatta det ljusa och utan det fula skulle vi inte förstå skönheten. Varje erfarenhet, oavsett om den är ljus eller mörk, formar oss och kan hjälpa oss att förstå vad som verkligen är viktigt.
Googlar man på erfarenhet så får man fram att ordet har flera olika betydelser, det kan handla om en upplevelse eller händelse, men det kan också betyda kunskap, lärdom, kompetens, klokhet och mognad.
Men erfarenhet kanske inte alltid är den bästa läraren, men erfarenhet som det reflekteras över kan vara det. Bara för att man är med om en upplevelse, en händelse så behöver man inte lära sig av det. Men om man reflekterar över det man upplevt, då kan man lära sig någonting.
Den förståndiga lär redan av andras erfarenheter, den vanliga människan lär bara av egna erfarenheter och den oförståndiga lär varken av andras eller egna erfarenheter.
Engelskt ordspråk
För mig är livserfarenheter att lära sig av det som varit och tillämpa den kunskapen på nya ögonblick, situationen och händelser i livet…
…och jag tror att både de positiva och negativa erfarenheterna kan komma till nytta i helt andra sammanhang än där man fick dem. Det hela beror på om man ser dem som tillgångar eller belastningar.
Medan Bibelns författare har ett kollektivt synsätt, tolkar vi ofta det kristna livet utifrån ett individualistiskt perspektiv.
Christoffer Abrahamsson
Jag tänker att den kristna tron både har en individuell och en kollektiv dimension som är viktiga att hålla i balans, för kristen är man både enskilt och kollektivt.
Att vara kristen är inte bara en personlig resa, utan handlar också om att vara en del i ett större sammanhang, den gemensamma resan i tron.
Vi tenderar att ensidigt fokusera på vad Gud ska göra för mig och glömmer bort att min erfarenhet inte är avskuren den gemensamma. Det går inte att skilja mitt minne från ditt. På samma sätt som det inte går att skilja ditt minne från mitt. Det vi minns är snarare vad Gud har gjort med, för och i oss.
Christoffer Abrahamsson
Självklart är det individuella viktigt. Att ha en personlig tro och göra egna erfarenheter av Gud. Men precis som Christoffer skriver är vi nog ibland allt för individualistiska och tänker bara på vad Gud ska göra för mig.
Precis som ‘ingen människa är en ö” så är ”ingen kristen en ö”, den kristna tron är avsedd att levas i gemenskap med andra.
I det kristna livet kompletterar det individuella och det kollektiva varandra, den personliga tron stärks och vårdas av gemenskapen och gemenskapen berikas av varje individs unika bidrag.
Vi måste också komma ihåg att den egna erfarenheten säger något om Gud, men inte allt. Därför är det endast sett i gemenskapens ljus som erfarenheten kan få sin rätta plats. Då kan den bli ett minne som vi får fira, vårda, bära, glädjas över och formas av tillsammans.
Christoffer Abrahamsson
Vi behöver varandras vittnesbörd om hur Gud hjälpt, styrkt, tröstat eller väglett oss, men också få höra om den kamp som tron kan innebära med tvivel och obesvarade böner. Genom att dela våra personliga berättelser och erfarenheter med varandra, påminns vi om att vi inte är ensamma i våra upplevelser och att vi kan lära och växa tillsammans.
/ Urban
Ps. Citaten är från Christoffer Abrahamssons nya bok ”Lyft blicken – Hoppets hållning i vredens tid” Ds.
Den senaste veckan har jag lyssnat på mycket musik eftersom Samuel Ljungblahd släppt sitt nya album ”I made it out”. Ett fantastiskt album med soul och tydliga inslag av funk och gospel. Har dessutom varit på två release konserter, i tisdags på Fasching i Stockholm och i torsdags på Makeriet i Örebro.
När jag i morse tog en härlig morgonpromenad slog det mig att växlingen mellan tystnad och musik kan vara som en rytm i livet som hjälper mig att hålla balans och välmående. Att kunna växla mellan musikens energi och glädje och tystnadens lugn är helt enkelt ett sätt att ta hand om mig själv, jag behöver båda delarna.
När jag imorse fick se solen gå upp kom jag att tänka på Moder Teresa’s vackra ord om tystnad.
Se hur naturen, träd och blommor och gräs växer i tystnad. Se stjärnor, månen och solen hur de rör sig i tystnad. Vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.
Moder Teresa
Hon påminner oss om att naturen, träd, blommor, gräs, och himlakroppar lever och rör sig utan ljud, vilket visar hur mycket som kan ske utan ljud, buller och distraktion. I en värld som ofta är fylld med ljud och aktivitet, lyfter hon fram värdet av tystnad som en nödvändighet för att må bra.
Att lyssna på musik kan ge mig energi, glädje, tröst och inspiration. Och den kan sätta ord och toner på känslor som ibland är svåra att uttrycka. Å andra sidan ger tystnaden en chans att varva ner, reflektera och känna in vad som pågår inom mig.
Jag tänker att växlingen mellan musik och tystnad är ett sätt för mig att reglera känslor och energi. Jag lyssnar på musik när jag vill ha sällskap och stimulans och jag söker tystnaden när jag behöver lugn och ro.
Jag vet inte hur det är för er men jag gillar den tid som ligger framför oss, lövens otroliga färgskiftningar, de magiska höst dimmorna som gör landskapet mjukt och där konturer suddas ut och hösthimmlarna de är verkligen något alldeles speciellt.
Hösten kan också kännas som en påminnelse om livets förgänglighet, löven som faller till marken och förmultnar blir liksom en påminnelse om livets slut. Men precis som naturen förnyas varje vår, kan hösten ses som en större cykel där döden inte är slutet utan en övergång till något nytt. Löven vissnar och dör för att sedan ge näring åt jorden och skapa förutsättningar för nytt liv.
Lär mig, du skog, att vissna glad en gång som höstens gula blad. En bättre vår snart blommar, där härligt grönt mitt träd skall stå och sina rötter djupa slå i evighetens sommar.
Emilia Ahnfelt-Laurin
När jag i söndags predikade på Frälsningsarmén i Tranås så läste Britt-Marie denna vackra psalmtext och jag har en förtröstan på att livet inte tar slut med döden, utan att en bättre vår och evig sommar väntar.
När mina dagar på denna jord är slut hoppas jag få somna in med samma trygga förvissning om evigt liv som min pappa gjorde när han dog, så lär mig du skog…
En man som hette Lasarus var sjuk. Han var från Betania, den by där Maria och hennes syster bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande olja och torkade hans fötter med sitt hår, och det var hennes bror Lasarus som var sjuk. Systrarna skickade då bud till Jesus och lät säga: Herre, den som du har kär ligger sjuk. Jesus hörde detta och sade: Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den. Jesus älskade Maria och hennes syster och Lasarus. När Jesus hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar där han befann sig. Därefter sa han till sina lärjungar: Låt oss gå tillbaka till Judeen… När Jesus kom fram fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen. Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Hon svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma till världen… När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Kom och se och Jesus grät. Då sade judarna se hur han älskade honom! Men några bland dem sade: Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog. Jesus blev åter häftigt upprörd och gick fram till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. Jesus sade: Tag bort stenen! Den dödes syster Marta sade till honom: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Jesus sade till henne: Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet? De tog bort stenen och Jesus lyfte blicken mot himlen sade: Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön. När han hade sagt det ropade han med hög röst: Lasarus kom ut. Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: Befria honom och låt honom gå.
Johannesevangeliet 11:1-7, 17-27, 32-44
Den här söndagen brukar ibland kallas för höstens påskdag och i de olika årgångarnas evangelietexter får vi möte tre olika personer som Jesus uppväckte från döden: Änkans son i Nain, en tolvårig dotter till synagogsföreståndaren Jairos och Lasarus. Det är intressant att alla de människor som uppväcks i dessa berättelser beskrivs utifrån sina relationer, och det är ju så vi ofta möter döden, när någon vi känner och älskar dör. En livspartner, en mor, en far, en mormor, en farfar, en granne, en kollega, en släkting…
Lasarus och hans systrar Marta och Maria bodde i Betania och vara nära vänner med Jesus, man skulle nog kunna säga att de tillhörde den innersta kretsen kring Jesus. Förutom de tolv lärjungarna var det ju många andra, både kvinnor och män som följde Jesus. De hade hört hans undervisning och sett hans underverk och de trodde att han kunde bota så när Lasarus blev sjuk skickade systrarna genast bud till Jesus och bad honom komma och göra sin vän frisk.
Jesus han var inte alls långt ifrån Betania när han fick bud om att Lasarus var sjuk, men ändå gick han inte dit, istället väntade han i två dagar. Varför gick han inte dit och botade sin vän, innan det var försent? Och vad menade han egentligen när han sade: ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds son blir förhärligad genom den.”
Jesus låter alltså sin vän Lasarus dö och Marta och Maria lida för att själv kunna bli förhärligad. Tycker det finns en slags spänning som genomsyrar denna berättelse från början till slut. Gång på gång får vi i texten höra hur mycket Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus, men ändå uppträder Jesus på ett väldigt konstigt sätt.
I texten står det att när Jesus fick höra att Lasarus var sjuk så stannade han två dagar där han befann sig. Trots att han hävdar att han älskar dessa tre så lämnade han dem helt medvetet ensamma i deras nöd. Han struntar helt enkelt i att svara på deras innerliga vädjan om hjälp. Det kan också vara så att Lasarus redan hade dött när budet kom fram till Jesus och att det liksom inte spelade någon roll om han gick direkt eller stannade två dagar.
Det finns som sagt en spänning mellan påståendet att Jesus älskade Marta, Maria och Lasarus och vad vi vet att Jesus tillät dem att genomlida. Och jag tänker att samma spänning finns idag. Vi får höra att Jesus älskar oss, att Gud bryr sig om oss, och att ingenting omöjligt för honom. Och precis som Marta och Maria tar vi kontakt med den himmelska världen när någon i vår närhet blir sjuk eller att vi behöver hjälp med något annat. Vi ber och vi ropar till honom i vår nöd, men ändå verkar det ibland, eller rätt ofta som att Gud är avlägsen. Att han liksom drar sig tillbaka, att han kan agera men att han inte gör det. Jag vet inte varför det är så här, men Jesus är ju ingen jultomte som ger oss precis vad vi önskar hela tiden. Vi kan liksom inte kräva att han ska göra massa under för oss eller att han ska skydda oss från svårigheter och det jobbiga i livet.
Tänker att den här berättelsen visar på Guds djupa kärlek och medkänsla. När Maria kom till Jesus och föll ner vid hans fötter och sade: ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött” så gråter Jesus. I vers 35 står det ”och Jesus grät”, en vers som verkligen visar att Jesus inte är avlägsen eller likgiltig inför vår smärta och sorg. Nej, han delar vår smärta och sorg, och när vi gråter så gråter han med oss. Jag vet inte hur det är för dig men jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt. En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar tills gråten gått åt.
Jesus grät för sin vän, men också för mänsklighetens lidande och denna berättelse synliggör att Jesus var sann Gud och sann människa på en och samma gång. Han var väldigt mänsklig i sina reaktioner samtidigt som det hela tiden fanns någon övermänskligt i honom.
Innan det står att Jesus grät står det att ”När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd och frågade: Var har ni lagt honom? De svarade: Herre kom och se.” I en annan översättning står det att han blev upprörd och skakad i sitt innersta. Här märker vi tydligt att Jesus visade mänskliga känslor och visst kan man tycka att det är lite märkligt att han blir upprörd när han ser Maria och de andra sörja. Vet att en del teologer och pastorer tolkat detta som att Jesus är upprörd över deras brist på tro, att han är frustrerad över att folk inte fattar vem han är. Att det helt enkelt är ett utfall mot syndens makt över människan. Visst kan det vara så men jag tänker att med dagens språkbruk kanske man skulle kunna säga att Jesus visar empati och bibeln uppmanar oss att göra detsamma. I Romarbrevet 12:15 står det ”Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter”. Kanske ska vi också vara arg med dem som är arga och frustrerade med dem som är frustrerade, samtidigt som vi visar på att det finns ett hopp.
Jesus blev upprörd över all den ondska och allt det lidande som människan får utstå. Men han stannar inte utanför vår nöd, utan han går in i den. Frågan är vad du och jag gör med vår ilska och frustration över världsläget?
Låt oss nu backa lite grann i berättelse och se vad som hände när Marta mötte Jesus. När Jesus till slut kom till Betania så kom Marta och mötte honom. ”Herre om du hade varit här skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om. Jesus sade: Din bror skall uppstå. Marta svarade: jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.”
Marta trodde att Jesu kunde hela, men nu verkade det som sagt vara för sent. Så när hon möter Jesus gör hon det både med sorg och förtvivlan, tro och hopp. Hon är uppgiven över att Jesus inte kommit tidigare för då hade ju hennes bror levt, och när Jesus säger till henne att Lasarus ska uppstå så tror hon givetvis att han menar på den sista dagen. Det blir liksom lite förvirring, för de pratar ju om två olika saker.
Jesus säger då ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör. Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du det? Marta svarade: Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skall komma till världen.”
Vet inte om Marta blir så mycket klokare av att Jesus säger att han är uppståndelsen och livet, hon förstår nog ändå inte att Jesus tänker uppväcka Lasarus från det döda. Och det är ju inte så svårt att förstå, är man död så är man ju död. Hon tror att han är Messias och på de dödas uppståndelse vid tidens slut, men enligt Jesus är uppståndelsen redan en verklighet. Uppståndelsen ger dig och mig möjlighet till ett nytt liv, inte bara i framtiden, utan också här och nu.
Ibland tror jag att vi i kyrkan målar upp en felaktig bild av Marta. Ofta framställs hon som stressad och att hon har allt för mycket fokus på det praktiska medan hennes syster Maria sätter sig ner vid Jesu fötter och lyssnar. Men när man läser den här bibeltexten så är det en helt annan bild som kommer fram av henne. ”När Marta fick höra att Jesus kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade hemma.” Det är hon som skyndar sig ut för att möta Jesus när deras bror dött och kanske är det hon som är den första som bekänner Jesus som Messias, eller hon är i vilket fall som helst den andra personen som gör det.
Vi tänker ofta att det är Petrus som först bekänner Jesus som Messias då han och de andra lärjungarna får frågan ”och ni, vem säger ni att jag är?” och Petrus svarar ”Du är Messias, den levande Gudens son”. Men vad jag har förstått finns det en del teologer som menar att Martas bekännelse kom innan Petrus berömda bekännelse i Matteusevangeliet 16:16. Visst är det är intressant att det talas så lite om hennes bekännelse. Kan det bero på att hon var kvinna?
I mötet med Marta uppenbarar sig Jesus inte bara som helare utan som själva källan till liv och den som har makt över döden. I det han säger vill han understryka sin roll som Guds son som kommit för att ge evigt liv till de som tror. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att vara och en som tror på honom inte skall gå förlorad, utan ha ett evigt liv. Var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö!
Denna berättelse visar att tro handlar om relation. Kristen tro är inte bara att tro på massa saker som står i en bok, utan det handlar om tillit till en person, till Jesus Kristus. Det var ju så det hade börjat för Marta och hennes syskon. De hade blivit vänner med Jesus, lärt känna honom och på så sätt hade deras tro vuxit sig starkare.
När Jesus är framme vid graven, en klippgrav med en sten för öppning säger han: Ta bort stenen! Marta svarar: Herre han luktar redan, det är fjärde dagen. Hon påpekar att Lasarus varit död i fyra dagar, men Jesus han insisterar, stenen den ska bort.
Sedan säger Jesus något intressant: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet”. Menar han att det behövs tillräckligt stor tro för att ett underverk ska ske? Nej, jag tror inte det. Man kanske kan se tro som en kanal genom vilken Guds verk och närvaro blir uppenbar. Att tron liksom är nyckeln för att förstå och erfara hans närvaro i världen. Om man inte tror så kanske man helt enkelt missar Guds härlighet, man tänker helt enkelt inte på att det kan vara Gud som gör det man erfar. Men kom ihåg att guds kraft, hans förmåga att göra under inte är begränsat av mänsklig tro.
Jesus ber sedan en rätt märklig bön: ”Fader jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön”. Vad menar Jesus med denna bön? Läste nånstans att man kan tolka det som att Jesus redan bett för Lasarus, men att han gör det igen för att folket ska förstå att han och Gud har en ständig och nära kontakt med varandra. Att han och Gud är ett, vilket Jesus också säger i Johannesevangeliet 10:30 ”Jag och fadern är ett”.
Efter att Jesus bett till sin far ropade han med hög stämma: Lasarus kom ut! Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Människorna som stod utanför graven måste ju häpnat och blivit alldeles förstenade när Lasarus plötsligt kom gåendes ut ur graven. Han måste ju sett ut som en mumie!
Då säger Jesus: Befria honom och låta honom gå! Vad menade Jesus med de orden? Visst, det var en praktisk instruktion, han ville att de skulle hjälpa Lasaros att bli av med sina begravningskläder så att han kunde röra sig fritt och verkligen bekräfta att han var levande igen. Men på ett djupare plan kan Jesu ord förstås symboliskt. Genom att Jesus befriar Lasarus från bindlarna, befriar Jesus honom inte bara från döden, utan också från allt som binder eller begränsar honom. Detta kan ses som en symbol för att Jesus kan befria människor från synd, död och allt som håller dem fångna.
Tänker att man kan se den här berättelsen som en slags bild på Jesu död och uppståndelse. Genom att väcka Lasarus från de söda ger Jesus en föraning om sin egen uppståndelse. Man skulle kunna säga att han gav en försmak av den seger över döden som han skulle fullborda på korset.
När Lasarus återvänder från död till liv så blir det ett hoppets tecken på att Jesus är uppståndelsen och livet. Och frågan som Marta får blir också en fråga till dig och mig? Tror du på detta? Han frågar om hennes tro och hon bekänner att han är Guds son. Det utmanar oss att också tro på att Jesus är uppståndelsen och livet och att ha en relation med honom.
Jag tror på en Gud som lever med mig när jag dör, för döden har förlorat sin slutgiltiga makt över den som tror. I kristen tro betraktas döden inte bara som en avslutning utan också som porten in i det eviga livet. Tänker att detta perspektiv kan ge oss hopp och tröst när vi drabbas av sorg och förlust, men det tar inte bort sorgen, smärtan eller saknaden när man förlorar någon man älskar. Det är naturligt att känna sorg och förtvivlan, men kom ihåg att Jesus är med dig.
Tack Jesus för att du är uppståndelsen och livet. Tack för att du genom din död och uppståndelse har övervunnit synden och döden och öppnat vägen till evigt liv för oss. Amen.
Urbans Tankar och Funderingar 