Urbans Tankar och Funderingar

Sommaren 2010 var jag och min fru på passionsspelen i Oberammergau. Under fem timmar fick vi se byns invånare spela upp Jesu sista dagar i livet. Det var en mäktig upplevelse, otroligt maffigt att bevittna korsfästelsen samtidigt som åskan ekade mellan alptopparna. Men den scen jag minns mest är då den djupt ångerfyllde Judas Iskariot gick och hängde sig. Varvid publikens applåder var enorma. Jag minns än idag den olust känsla jag då kände. Visst applåderades det för en fantastisk rollprestation, men samtidigt fanns hatet och föraktet i luften, nu fick han vad han förtjänade!! 

Alla vet nog vad som åsyftas när någon kallas för Judas, för i snart tvåtusen år har namnet varit synonymt med att vara en svikare, en förrädare.

Med tanke på att Jesus kom för att dö för oss och att Judas på ett sätt möjliggjorde detta så kan jag tycka att den nattsvarta bilden av honom som ofta förmedlas är en aning orättvis.

Och är det inte lite förvånande att de första kristna inte höll tyst om att det var en av de tolv lärjungarna som överlämnade Jesus till fienden. Och man kan ju undra om Jesus gjorde ett misstag när han valde Judas till en av sina lärjungar? Och vilka tankar och känslor hade Jesus inför Judas när de satt där vid bordet och åt den sista måltiden?

Judas han säljer ut sin vän och läromästare, tillika Guds son och mänsklighetens frälsare för trettio silverpenningar och pekar ut Jesus för soldaterna med en kyss. Han framställs ofta som en skurkaktig typ och paradoxalt både som snåljåp och förskingrare. Alltid sist i listan av de tolv lärjungarna med tillägget förrädare. Ondskan förkroppsligad i människokropp, enda sedan förräderiet mot Jesus har han fått representera det onda, de andra. Men han är inte en av de andra, han är en av oss och då som nu går gränsen mellan gott och ont rakt igenom våra hjärtan.

I århundraden har han fått symbolisera sveket, och gång på gång har människor som inte levt upp till förväntningarna pekats ut som Judas. Men borde inte Judas betraktas som en av de mest lojala av alla lärjungar. När Jesus vid sista måltiden pekar ut förrädaren, säger han ju samtidigt till Judas: ”Gör genast vad du skall göra!”

– En av er skall förråda mig. Lärjungarna såg på varandra och undrade vem han kunde mena. En av hans lärjungar, den som Jesus älskade låg till bords vid Jesu sida. Simon Petrus gav honom ett tecken att han skulle fråga vem han talade om. Den lärjungen lutade sig då mot Jesu bröst och sade: Herre, vem är det? Jesus svarade: det är han som får brödstycket som jag doppar. Och han doppade brödet och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. När Judas hade tagit emot brödstycket for Satan in i honom. Jesus sade då: Gör snart vad du tänker göra”

Johannesevangeliet 13:21-27

Nedan två sköna låtar om Judas:

Urban          

De senaste dagarna har jag gått och funderat på ordet Hosianna. Ni vet det där ordet som folket ropade när Jesus red in i staden på en åsna.

Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Matteusevangeliet 21:8-11

Hosianna är väl framförallt ett ord vi sjunger och ofta tänker vi nog att det är ett slags jubelrop ungefär som halleluja! Men faktum är att det är ett hebreiskt ord som betyder ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

När folket ropade Hosianna den där allra första palmsöndagen kanske de inte tänkte på att de ropade på hjälp. Utan de tänkte nog mer att de ropade hurra, att det var ett slags glädjerop.

Jag gillar att ett och samma ord både kan innehålla jubel och rop på hjälp, för precis så motsägelsefullt är livet. Livet är ofta både och, både glädje och sorg, hopp och förtvivlan, mörker och ljus.

I det ropet kan vi alla få vara med oavsett om vill tacka och jubla, eller om vi ropar efter hjälp och räddning. Och vi får ropa oroligt och ängsligt men också envist och trotsigt.

Visst det är lätt att ropa precis som alla andra, det vet nog alla vi som varit på en fotbollsmatch. Och historien visar allt för väl att folkmassor kan manipuleras till nästan vad som helst. Var och en har ansvar för sin egen röst, men sluta aldrig ropa Hosianna!!

/ Urban

Sitter i soffan och funderar på tid och hur vi upplever tiden. Visst, tiden den rör sig hela tiden i samma tempo, i sin egen takt oavsett hur vi beter oss. Men det finns också en annan slags tid, den där upplevda tiden. Den som kan kännas som att den står still eller som att veckorna bara består av måndagar, fredagar och söndagskvällar.

Minns att jag som barn hörde min farmor säga att åren bara går fortare och fortare ju äldre man blir. Som barn kunde jag förstås inte förstå detta märkliga påstående. Som barn kunde ju en dag kännas som en vecka och ett sommarlov som oceaner av tid. Men som vuxen känns det ofta som att tiden bara springer iväg.

En förklaring till denna känsla kan vara att vi varje nytt år adderar en allt mindre procent tid till vårt liv. Som fyraåring utgör varje år 25 procent av ens liv och som tioåring är det 10 procent, och när man som jag kommit upp i fyrtiosex år är varje år bara 2.17 procent!

En annan förklaring har att göra med alla de ”måsten” man har som vuxen. Förutom att arbeta ska man handla, laga mat, diska, städa, tvätta och utföra alla de ”måsten” som finns i livet. Dessa rutiner, vanor och upprepande av aktiviteter gör att det känns som att livet går fortare och fortare eftersom hjärnan inte slösar energi på att komma ihåg dem.

Den tredje förklaringen hör ihop med de tidigare och handlar om att hjärnans omdöme av tid baseras på hur många nya upplevelser och intryck vi får till oss under en tidsperiod. Varje nytt år tillför allt mindre upplevelser och minnen i relation till det som vi redan har upplevt, vilket gör att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir.

/ Urban

När jag häromdagen var på arbetsmiljö utbildning talades det om friskfaktorer och riskfaktorer på en arbetsplats, och jag tänker att vi som individer har mycket att vinna på att lära oss vad det är som får oss att må bra och vad som får oss att inte göra det.

Ibland har vi nog ett för stort fokus på riskfaktorerna, men för att motverka och förebygga den psykiska och fysiska hälsan räcker det nog inte med att bara identifiera och åtgärda riskfaktorerna.

Vi kan inte bara fokusera på vad det är vi ska undvika, utan fokus måste också vara på det som får oss att må bra. Vad i livet det är som bidrar till och ökar vårt välmående? Friskfaktorerna är inte bara bra för hälsan utan de hjälper oss även att utvecklas och att känna lust, mening och engagemang.

Psykologen och författaren Alf B Svensson menar att vi behöver tacka nej till en del saker för att på så sätt kunna säga ja till det som berikar vårt liv.

Ska vi leva länge måste vi säga nej till det som förkortar livet.

Ska vi njuta av det som är bra i längden måste vi säga nej till det som bara ger en kick en stund.

Ska vi säga ja till det som bygger upp måste vi säga nej till det som river ner.

Ska vi ställa upp på alla rimliga krav måste vi säga nej till alla orimliga krav.

Alf B Svensson

Vi behöver alla ta vårt psykiska och fysiska mående på allvar men vad som är friskfaktorer kan nog vara väldigt individuellt. För egen del är långpromenader, tid av tystnad och att regelbundet gå på gudstjänst viktiga friskfaktorer. Vilka är dina? Och vad har du för riskfaktorer? Vad behöver du säga nej till?

Tänker att vi människor är en helhet av ande, kropp och själ och att vårt mående handlar om hur vi mår både i vår kropp, i vårt inre, i våra relationer och tillsammans med Gud. Allt sitter liksom ihop och påverkar varandra.

/ Urban 

Det finns två sätt att se på livet, det ena som om inget vore mirakel, det andra som om allt vore mirakel.

Albert Einstein

Spontant skulle jag vilja säga att jag har lättast att identifiera mig med det senare av dessa förhållningssätt. Å andra sidan märker jag att min förmåga att förundras lätt går förlorad när jag är stressad. Vilket inte är så konstigt i en tid där livstempot är högt och där vi ständigt översköljs av intryck och information, vilket gör att vi lätt tappar bort känslan av förundran. Vi stannar helt enkelt inte upp tillräckligt länge för att låta oss förundras. Vi har liksom blivit likgiltiga inför små och stora mirakler runt omkring oss.

Det är ingen slump att upplevelse av förundran är en av de åtta livsaspekterna som WHO lyfter fram för existentiell hälsa. Att förundras är nämligen hälsosamt och det ligger en djup sanning i att se det stora i det lilla och att upptäcka guldkornen i vardagen.

Förundras över allt, även det vardagliga

Carl von Linne

Jag tänker att det är farligt att tappa bort förundran, för i förundran föds en slags ödmjukhet och en öppenhet mot något större. Att förundras är nämligen att gå från ytlighet till ett existentiellt djup, att få uppleva att man är en del av något större, en del av helheten.

Att förundras innebär att man inte tar något för givet, en slags insikt av att allt man ser, hör och känner inte skulle ha varit där om omständigheterna hade varit annorlunda.

Att förundras är att leva upp en smula, ja kanske rentav att få se en glimt av något som, om det inte vore så missbrukat, skulle kunna kallas meningen med livet.  Att leva, tror jag, är att för en kort tid ha privilegiet att få förundras. Förundras och häpnas. Att bli slagen av häpnad är en av de få saker man gärna vill bli slagen av. 

Göran Rosenberg

Kanske är det så att i dessa tider är förmågan att förundras över stort och smått och dela det med andra är viktigare än någonsin!?

/ Urban

Av någon märklig anledning har vi människor fått för oss av vi kan ha kontroll på tillvaron, men faktum är att livet som vi fått är fullt av saker som vi inte har någon kontroll över. Vad som helst kan hända!

Jag kan i stort sett inte kontrollera någonting alls förutom mitt eget beteende och i viss mån mina egna tankar. Ändå lägger vi ofta massa energi på saker som vi inte kan påverka. Energi som vi har så mycket mer glädje och nytta av på annat håll.

Livet är ovisst, och den stora utmaningen för var och en av oss är att acceptera ovissheten och fortsätta leva. Och försöka ta en dags bekymmer i sänder även om det inte alltid är så enkelt.

Vi måste våga kännas vid ovissheten. Utan att närma oss den så skulle vi beröva oss möjligheten att mogna som människor. Den som lärt sig leva med en stor ovisshet har lärt sig det största

Antje Jackelén

”Som det känns just nu är det svårt att planera vad man ska göra framöver, eftersom tillvaron är så oklar. Så man får helt enkelt ta en dag i taget…” Skrev jag under pandemin, men egentligen är det ju så vi alltid bör leva, för morgondagen vet vi ju ingenting om, varken nu eller då.

Att inte veta, det är liksom essensen i att leva, ibland är det positivt och ibland är det frustrerande och väcker känslor av oro och ångest. Men det är nog tur att vi inte vet vad som väntar oss i livet. Hade jag till exempel vetat vad jag skulle gå igenom i livet hade jag nog kastat in handduken och gett upp.

/ Urban

I vår församling är vi just nu inne i en predikoserie om saligprisningarna i Bergspredikaren, och de senaste dagarna har jag gått och funderat en hel del på Jesu ord att:

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket

Matteusevangeliet 5:3

Jag tänker att många med mig vill ha en stark tro på oss själva och vår egen förmåga. Vilket inte är så konstigt i en tid där självförverkligande och självständighet ses som viktigt.

Man ska vara fri och oberoende och många tänker att jag klarar mig själv utan att blanda in nån slags Gud, och visst händer det att jag också glömmer bort Gud. När livet kärvar och är besvärligt kan det hända att jag klagar en hel del på Gud och när allt flyter på så tänker jag att det beror på min egen förmåga. Detta gjorde jag bra!

Kanske är det så Herre, att jag faktiskt behöver dig mer än jag vet. Att jag behöver dig mer än jag någonsin har förstått.

Men vad menar egentligen Jesus med att vara fattig i anden?

Att vara fattig i anden handlar om att inse sina egna begränsningar, att inse att man är beroende av Gud. Och jag tänker att en slags definition av tro är att bejaka och att säga ja till sitt beroende av honom.

Men om sanningen ska fram är det är inte alltid så lätt att släppa kontrollen och lita på Gud. Och jag läste nånstans att ”en människa som inte ber gör det därför att hon fortfarande tror att hon klarar livet själv.”

Lyckliga är ni när ni inte vet vad ni ska ta er till.

Matteusevangeliet 5:3 The Message

Visst, jag förstår att det kan kännas både märkligt och provocerande att man skulle vara lycklig när man inte vet vad man ska ta sig till, men min erfarenhet av livets berg och dalbana är att Gud kan ta vid när vi själva inte räcker till. Att han finns där när man inte vet vad man ska ta sig till…

…och för mig är det en lycka att Gud funnits där för annars vet jag inte om jag hade överlevt det mörka i livet.

När jag inte orkar med livet, orkar livet med mig. Tack vare Gud.

Marcus Birro

/ Urban

Det sägs ofta att det är viktigt att kunna skilja mellan sak och person hos de människor vi möter i vår vardag. Och visst är det viktigt, men jag tänker att det är minst lika viktigt att kunna skilja på sak och person i ens egna liv.

Personligen har jag dock ofta blandat ihop detta med sak och person, vilket gjort att jag blandat ihop mina fel och misstag med den person jag är. Men faktum är ju att vi alla kan göra fel, men vi är inte fel. Alla kan vi göra misstag, men det innebär ju inte att vi är ett misstag.

Jag har helt enkelt dömt mig som person och glömt bort att mitt värde som människa inte alls har något med mina briste och fel att göra!

Det jag gjorde var fel. Jag är trasig, långt ifrån hel. Den jag sårade gråter och jag skäms när jag hör hur det låter. Gud, jag vill säga ordet förlåt och också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne och skulden har fyllt hela mitt sinne. Hjälp mig säga som det är och få slut på det som gnager och tär. Trösta oss båda två, visa oss vägen hur vi nu ska gå. Gud, Jag vill säga förlåt också få tyst på min egen gråt. Men ordet sitter så långt inne, skulden fyller ut mitt sinne. Förlåt, förlåt, inte för den jag är, men för det som blev fel

Mika Wallander

När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag gjort många misstag och fel, men att det ofta berott på att jag varit trasig, långt ifrån hel. Kanske tycker du att det är en dålig ursäkt och att var och en måste stå för sina handlingar och visst är det så, och i efterhand önskar jag att jag hade kunnat säga som det var och fått slut på det som gnagde inom mig.

Självklart är det viktigt att säga förlåt (både till sig själv och andra) för våra fel och misstag, men det är också viktigt att man inte ber om förlåtelse för fel saker! Att säga förlåt handlar inte om att köra över sig själv och fyllas av ännu mera skuld och skam som människa.

Förlåt, förlåt inte för den jag är, men för det som blev fel!

/ Urban

Jag tror många blivit präglade av att det är viktigt att kunna förstå varandra. Att det liksom alltid går att förstå andra, bara man lyssnar ordentligt och den andre förklarar tillräckligt bra.

Kanske har du hört talas om begreppet mentalisering? Det är ett begrepp som handlar om att se sig själv utifrån och andra inifrån. Om förmågan att förstå sina egna och andras tankar och känslor.

Du måste kliva ut ur dig själv om du vill förstå en annan människa, eftersom hon har en annan historia än du, och andra kunskaper och intressen, vilket gör att hon ser nästan allt som händer ur ett annat perspektiv än du. Men även om alla människor är olika och har sina egna sätt att se på verkligheten så har vi också stora likheter och vår möjlighet att förstå varandra bygger på dessa likheter. När du mentaliserar kring en annan människa använder du dina egna erfarenheter som referenser. Du har visserligen inte varit med om samma sak som hon, men du har kanske varit med om något liknande som gör att du kan förstå ungefär hur det kan tänkas vara för henne. Du har visserligen andra kunskaper och intressen än hon, men du kanske kan räkna ut ungefär hur det skulle kännas om du tänkte, trodde och tyckte som hon.

Per Wallroth

Visst det är en konst att navigera i olika sociala relationer, sammanhang och grupper. Och att samspela med andra är inte alltid så lätt. Men måste man verkligen förstå en annan människa för att kunna visa respekt, kärlek och omtanke? Och kan vi ens förstå en annan människa fullt ut?

Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss förstådda. Inte bara att det vi säger ska uppfattas på rätt sätt utan också att vi som individer på något sätt ska bli begripliga för andra. Så självklart är det viktigt att mentalisera och att försöka förstå andra människor, men inte till den grad att vi låtsas.

Vi tror ofta att vi hjälper andra genom att säga ”jag förstår…” men frågan är om det verkligen är så? Kanske är det inte förståelse som behövs utan snarare att det finns någon där som bryr sig: ”Jag förstår inte exakt vad du känner och går igenom, men jag finns här för dig”

/ Urban