”Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu men det blir ljusare igen…” är en textrad som vi nog alla känner till. Och visst är det mysigt att så här års få tända adventsljus och se hur mörkret viker undan.
Samtidigt ska vi komma ihåg att det finns människor som rent bokstavligt fortfarande befinner sig i november mörkret. Människor som på ett eller annat sätt mår dåligt på grund av trauman, motgångar eller sorg, och när livet känns mörkt och kallt är det verkligen inte alltid så lätt att se ljust på tillvaron…
…men där tror jag att vi var och en kan få vara ljus 🕯som sprider hopp, medmänsklighet och kärlek. Och man behöver verkligen inte vara ett ljushuvud för att vara ett ljus och kom ihåg att om du tänder ett ljus för någon annan så kommer det också att lysa upp din egen väg.
Om man öppnar dörren mellan ett ljust och ett mörkt rum är det inte mörkret som strömmar in i ljuset, det är det omvända som sker. Ljuset knäcker mörkret. Detta även om ljuset bara består av ett litet, försiktigt stearinljus.
Tomas Sjödin
Varenda en av oss vet ju att även det allra minsta stearinljuset driver undan mörkret. Visst, en vindpust kan släcka lågan men mörkret kan aldrig göra det!
Trots att mörkret är en förutsättning för ljusets lyskraft så förlorar ju mörkret alltid kampen mot ett tänt stearinljus!
Att vara ljus i en mörk värld handlar om att sprida ljus och värme, glädje och hopp till den som lever i mörkret och som tappat hoppet. Att vara stödjande och närvarande i andras liv och att visa medkänsla. Det kan också handla om att inspirera och påverka andra människor i positiv riktning.
Min önskan och bön är att mitt ljus ska reflektera det jag tror på, att det ska få reflektera vem jag tror på. Och jag tänker att det är ett stort och ärofyllt uppdrag att att få vara ett ljus som på något sätt sprider Guds stora kärlek ❤️
Rubriken är hämtad från en bok av en av mina favoritförfattare: John Ortberg. Och jag tycker det ligger nåt befriande i de orden.
Normal, onormal, vanlig eller annorlunda, var går egentligen gränsen? Och vem avgör egentligen vad som är normalt? Och när blir man onormal och rentav konstig?
Det kan vara svårt att dra tydliga gränser för vad som är ”normalt” och ”onormalt” eftersom det är en subjektiv bedömning, som är influerade av kulturella, sociala och personliga normer. Det som anses normalt i en viss kultur kan ju anses vara onormalt i en annan.
När jag för ett antal år sedan var i Karlstad och skrev på min bok träffade jag ett par från Stockholm och deras femåriga son i bubbelbadet på hotellet. Efter att ha suttit och småpratat en stund frågade jag vad de gjorde i Karlstad och fick det något oväntade svaret: ”Vi har åkt hit för att äta på KFC. Restaurangen finns bara i Malmö och här i Karlstad så vi åkte hit. Vi åt lunch där när vi kom och ikväll ska vi dit igen och äta och imorgon äter vi där innan vi beger oss hemåt igen…”
Hur normalt är det?
Å andra sidan kan man ju fundera på hur normalt det är att skriva en bok, att spela in en ett eget ”vinterprat” och att gå alla gator i Örebro. Har också förstått att alla inte äger mängder av springformar och har bakat över 150 olika sorters kladdkakor 😋
Ibland kan människor verka normala eller vanliga till en början, men ju mer tid vi spenderar med dem och lär känna deras verkliga jag, desto mer inser man att alla är normala tills man lär känna dem.
Det är befriande att inse att jag inte är normal och att du inte heller är det. Vi bär alla på nånting, något som vi tror att vi är helt ensamma om mitt i ett hav av fullt normala människor. Fast egentligen sitter vi alla i samma båt och guppar, för vi är alla ”onormala”.
Alla är vi underliga på vårt eget speciella sätt och visst vore det tråkigt och enformigt om alla skulle vara normala 😉.
Håll mitt hjärta Håll min själ Lägg mitt huvud I ditt knä Säg att du menar och vill mig väl Håll mitt hjärta Håll min själ
Som jag väntat alla år Du kan läka mina sår Ta mina händer och gör mig hel Ta mitt hjärta Ta min själ
Håll mitt hjärta Håll min själ Låt mig bara stanna här Så allt jag ber dig allt jag begär Håll mitt hjärta Håll min själ Håll min själ
Orden är skrivna av Björn Skifs i den sång som låg 142 veckor på svensktoppen åren 2003 – 2006, här i en version med det ultimata duettparet Samuel Ljungblah & Sarah Dawn Finer.
Vi försöker nog alla ta oss igenom vår vardag så konfliktlöst som möjligt och delvis är ju det bra, men det kan också innebära att man ibland blir överkörd. Att stå upp för sig själv kan ju i vissa situationer vara jobbigt och svårt, men det är också en viktig del av personlig utveckling.
Förr var jag lite som en mussla som ibland öppnade upp sig och sa mina tankar och åsikter, men allt för ofta var jag tyst. Detta förändrades dock när jag för tolv-tretton år sedan gick i terapi och min terapeut uppmanade mig att varje dag försöka göra något där jag stod upp för mig själv. Något som jag kunde vara stolt över.
På kort sikt kan det ibland vara skönt att inte säga sin åsikt eller göra ett ställningstagande, men på lång sikt tror jag att det bästa är att stå upp för sig själv.
Visst, ibland kan det vara svårt att säga vad man tycker och tänker, och det är lätt hänt att man håller med andra trots att man innerst inne inte riktigt gör det. Vid dessa tillfällen kan det vara bra att säga att ”detta vill jag fundera på” eller ”jag vet inte riktigt” istället för ett Ja eller ett Nej som man inte är säker på.
Att stå upp för sig själv handlar om självkännedom, att veta vilka värderingar man har och att ta ansvar för sina egna behov och känslor. Att sätta gränser och kommunicera tydligt med andra.
Visst man behöver inte ta alla fajter, men det är viktigt att ibland fråga sig själv: i vilka situationer låter jag mig trampas på och i vilka vågar jag stå upp för mig själv?
Stå på dig, annars gör någon annan det! Men kom också ihåg att det kan ta tid och övning att lära sig att stå upp för sig själv. Så var tålmodig med dig själv och fortsätt att arbeta på det.
Äntligen, nu är det Första advent och vi får tända det första ljuset, och visst är det något alldeles speciellt att vakna upp på morgonen i adventstid och se stjärnor och ljusstakarna som lyser i fönstren.
Vi har nu tre veckor på oss att räkna ner till den dagen då Jesus föddes hit ner till vår jord, och även om man inte har en tro på Gud och på Jesus som hans son så finns det ingen som kan förklara varför vi firar advent och jul på något annat sätt än det faktum att det handlar om Jesu födelse.
Det är första advent vilket innebär fyllda kyrkor, jubel och hosianna rop. Det är välkända psalmer som ”Bereden väg för Herran”, ”Hosianna, Davids son” och ”Gå sion, din konung att möta”…
…och det är något visst med de där kända texterna, att veta vad som ska komma. Att känna igen formuleringarna och att ännu en gång höra om händelseförloppet när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.
Sakarja 9:9-10
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem. Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.
Matteusevangeliet 21:1-9
Jag tänker att hosianna ropen både är ett rop på hjälp: Herre rädda oss! och en slags lovsång: Här kommer vår frälsare, vår räddare!
Av profeten Sakarja femhundra år tidigare hade folket lärt sig att han som rider på en åsna är en fredskonungen och inte en konung som tar makten med våld, men ändå blev de förvånade. De hade nog räknat med att han skulle befria dem från det romerska förtrycket.
Han som rider in på en åsna är fridens furste och jag tycker vår pastor Rikard Edefors beskrev det så bra i dagens predikan.
Den här världen kommer aldrig vändas helt rätt genom politisk makt, genom militär makt, genom pengars makt, inte ens genom innovationers makt. Den här världen kommer få sin nödvändiga fred, sitt nödvändiga helande. Den goda framtid vi så väl behöver kommer bara genom det Jesus gör. Genom självuppoffrande kärleks makt. Jesus vänder den här världen upp och ner genom att dö istället för att döda
Rikard Edefors
Advent lär oss att Gud inte lämnar vår värld i sticket utan han finns mitt ibland oss och vill ge av sin frid. Han kommer för att möta oss i våra liv precis som de ser just nu, i det enkla, i det som inte är perfekt.
Han räds inte att gästa oss i våra liv såsom de verkligen är. Så till dig som putsar och städar inför julen, till dig vill jag säga: det är Jesus som kommer inte hälsovårdsnämnden!
/ Urban
Ps. I vår kyrka är det även en stor tradition att ”Gören portarna höga” sjungs på första advent. I år i en briljant version med Henning Ledstam som solist. Finns att lyssna på 27 minuter in i dagens youtube sändning från Immanuelskyrkan. Ds.
Medvetet eller omedvetet försöker vi dölja och förneka de mörka och dåliga sidorna av oss. Men var så säker de finns där, alla har vi egenskaper, beteenden som inte gagnar oss. Alla har vi sidor i vår personlighet som vi inte uppskattar, och kommer man inte på några dåliga sidor så har man åtminstone två stycken, man är självgod och saknar självinsikt!
I anställningsintervjuer ställs ofta frågan ”vad är dina svagheter?”. Vilket inte alltid är så lätt att svara på, inte bara för att vi människor ogärna vill blotta våra mindre bra sidor, utan för att det uppriktigt är svårt att kännas vid sina egna svagheter.
Lika enkelt och upplyftande som det kan vara att identifiera sina bra egenskaper, lika svårt och ledsamt kan det vara att behöva fundera över sina dåliga egenskaper. Men faktum är att bara den som ser sitt mörker kan bekämpa det!
Till vardags arbetar jag i förskolans värld och där talas det mycket om att stärka det positiva hos barnen. Att fokus ska vara på det positiva istället för på barnets brister och fel. Men att stärka det positiva kan ju inte innebära att man ska blunda för det dåliga, varken hos sig själv eller andra!
I boken ”De nya Dödssynderna” beskriver Stefan Einhorn de egenskaper som vi svenskar tycker minst om hos våra medmänniskor, vilket är: Falskhet, hat, hänsynslöshet, översitteri, trångsynthet, främlingsfientlighet, girighet, egoism, hämndlystnad, självgodhet, fanatism, oförsonlighet, likgiltighet och avund.
Egenskaper och beteenden som vi säkert känner igen hos andra, men hur är det med oss själva? Det sägs ju att det vi irriterar oss på hos andra säger något om oss själva.
Om vi är omedvetna om att vi har mörka sidor inom oss blir vi hjälplösa offer för dess krafter. Vi snubblar ständigt på dem under vår livsresa. Men om vi känner till och accepterar våra dåliga sidor kan vi lära oss att hantera dem. Inom oss bär vi alla fröet till förändring och när vi står vid ett vägskäl kan vi välja i vilken riktning vi ska gå. Men det krävs självinsikt. Och för självinsikt krävs att vi ifrågasätter och är öppna.
Stefan Einhorn
Att våga se och erkänna sina dåliga sidor, egenskaper och beteenden är en viktig del av personlig utveckling. Och när man har upptäckt dom har man ett viktigt val, endera behåller man dem eller annars försöker man att hantera dem!
Enligt Stefan Einhorn finns det fyra goda skäl till att försöka hantera sina mörka och dåliga sidor och istället vara god! För vår egen skull, för våra medmänniskors skull, för att människor presterar bättre då och för en bättre värld!
Om vi på förhand bestämmer oss för en väg är det lätt hänt att vi låser oss i att det är enda vägen, att det är enda vägen som leder oss till lycka och välgång.
Om vi istället skulle sluta slåss mot tillvaron och låta vägvalen vara mer öppna så finns det hur många vägar som helst att välja på. Vägavsnitt där vi kan finna allt möjligt som både är roligt, intressant och vackert. Självklart kan vi inte fara runt hur som helst, kors och tvärs, vi behöver nån slags riktning i livet. Men vi kanske inte behöver en plan, tajmat och klar in i minsta detalj.
Ofta klurar vi och ställer oss frågan: vad vill jag med mitt liv? och visst är det viktigt att ha drömmar och visioner, att sträva efter att bli de vi vill vara och göra det vi drömmer om. Men jag tror det finns något ännu större än självförverkligande, nämligen vad livet vill med mig?
Frågorna ”vad vill jag?” Och ”vad vill livet?” är nära besläktade, men den senare vidgar liksom bilden och öppnar upp nya perspektiv och möjligheter samtidigt som den blir djupare. och framförallt är den inte så jag-fixerad.
Ofta försöker vi forma våra liv istället för att låta livet forma oss, och vad skulle hända om vi släppte lite grann på vårt behov av att styra det och istället lät livet styra oss?
Helt ärligt så tror jag inte att livet går ut på att vara lycklig och veta exakt vad man vill hela tiden, snarare tror jag livet går ut på att levas. Och livet är misstagen man begår, besvikelserna och motgångarna men också alla de gånger då allt liksom faller på plats.
Det sägs ofta att livet är en skola och att varje situation vi befinner oss i är en chans att utvecklas, och kanske är det livets skapare, Gud själv som lär oss saker genom livets omständigheter!
Vet inte vad du har för associationer, tankar och känslor för domsöndagen, men det är lätt att bli lite rädd. För ofta framställs domen som något skräckinjagande, mörkt och kaotiskt som ska ske på den yttersta dagen.
Läser man böckerna i Gamla Testamentet agerar Gud ofta som en hård domare, eller vad sägs om syndafloden, Babels torn, Sodom och Gomorra och Lots hustru som blir förvandlad till en salt brutta!
Och bibelns sista bok: Uppenbarelseboken kan ju upplevas skrämmande med märkliga figurer, odjur och drakar och en sjö av eld och svavel. Men efter att Johannes beskrivit hur slutet ska bli kommer bibelns allra sista mening.
Nåd från herren Jesus åt alla.
Uppenbarelseboken 22:21
Alla bär vi på ett bagage med saker som vi helst inte vill redovisa för någon annan. Ageranden vi skäms för och saker vi gjort trots att vi innerst inne visste var fel. Alla är vi på något sätt skyldiga till världens förfall och en dag ska vi alla ställas till svars för hur vi levt på denna jord.
Fadern delegerade all makt att döma till sonen för att Sonen ska bli lika ärad som Fadern. De som inte respekterar Sonen respekterar inte heller Fadern, för det var Faderns beslut att ge Sonen hedersplatsen. Hör upp! Lyssna noga! Den av er som tror på mig nu och ansluter sig till Fadern, som faktiskt har gett mig makten, har i samma stund fått det äkta, bestående livet och behöver inte stå utanför längre. Den människan har tagit ett jättekliv från de dödas värld till de levandes. Hör upp! Det här är viktigt! Tiden är inne, jag menar just i denna stund! Då döda människor får höra Guds Sons röst och när de gör det börjar de leva. Precis som Fadern har liv i sig själv, har han gett Sonen liv i sig själv. Och han har gett honom makten att fälla och verkställa Domen, bara för att han är Människosonen. Se inte så förvånade ut. Tiden är inne då alla de döda och begravda får höra hans röst. De som levt rätt och riktigt kommer att vakna till återuppståndelselivet, de som har levt falskt och fel till en återuppståndelsedom.
Johannesevangeliet 5:23-29
En domare i en domstol vill man ju helst undvika och i sport dömer ju domaren nästan aldrig som man själv vill. Men han som ska döma oss vet hur det är att vara människa för han har själv varit människa.
Domen handlar om att möta han som förstår oss mer än vad vi själva gör och som förlåter mer än vad vi själva klarar av. Domen handlar om att få möta Jesu blick och bli genomskådad av hans kärlek. Han som ska döma oss är han som också dog för oss, vilket vackert formuleras i den Apostoliska trosbekännelsen:
Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den heliga Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
När Jesus kommer tillbaka med sin rättvisa är det inte som en hårdhjärtad, arrogant och hämndlysten tyrann utan som en plågad man, van vid sjukdom.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder. Han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot
Jesaja 53:5
För ett antal år sedan var det en hockey domare som mitt under en match räddade livet på en hockeyspelare. När spelaren plötsligt föll ner död på isen var han snabbt framme och gjorde hjärt-lungräddning, och han lät sig inte påverkas av motståndarnas supportrar som ropade ”låt han dö!”
Du kanske tycker det är en märklig bild, men för mig är det en bild på Jesu nåd och kärlek och kom ihåg att ett frikännande också är en dom!
Personligen har jag lite svårt för Black Friday och den konsumtionshets som råder i samhället, men samtidigt finns det ju så mycket saker som jag skulle vilja ha…
…utan att riktigt tänka på det faller vi lätt in i konsumtionsfällan med begär efter mer och mer, vilket innebär att vi shoppar saker vi egentligen inte behöver. Och man kan ju fundera på om vi konsumerar för att leva eller lever vi för att konsumera?
Självklart finns det saker som vi måste handla men det finns också mycket som vi faktiskt inte behöver. Men ändå verkar det vara så att vi människor ofta vill ha det som vi inte har, och när vi fått det så är det något annat vi vill ha.
Och man kan ju fråga sig vad som får oss att tro att vi skulle bli lyckligare om vi hade mer, om vi inte ens är tacksamma för det vi har. Tror vi skulle vinna mycket på att fokusera mer på det som vi är tacksamma för. Att vara tacksam ger oss nämligen möjlighet att må bättre och känna lycka även i perioder av motgång.
Jag vet, det är inte alltid så lätt att vara tacksam när det känns som att ens liv håller på att gå åt helvete. Men mitt i all stress och oro finns det saker att vara glad och tacksam för. Så har det i alla fall varit i mitt liv och att fokusera på dessa kan göra att man klarar av att hålla sig över ytan.
En sak som livet lärt mig är att man inte kan köpa sig lycklig. Att vara lycklig innebär inte att man får allt man vill ha och det är ju faktiskt så att om man inte vill ha så mycket så blir man nöjd fortare.
Det finns två sätt att få tillräckligt. Ett är att fortsätta samla på sig mer och mer… Det andra är att ha begär efter mindre
”Jag tänker på dig” är en fras som vi ofta använder när vi vill stötta en människa som har det jobbigt. Men vad har det för betydelse att någon tänker på en? Och gör det verkligen någon skillnad?
Jo, jag tror faktiskt det. När jag mått dåligt har det varit oerhört skönt att höra att någon tänker på mig. Det har varit skönt att veta det funnits människor som haft plats för mig i sina tankar.
Att veta att det finns någon som tänker på mig och min situation innebär att man på något sätt blir sedd och bekräftad, vilket är viktigt för oss. Och när man vet att man finns med i andra människors tankar så känner man sig faktiskt lite mindre ensam.
Att tänka på någon innebär att man har den personen i sina tankar, minns dem eller funderar över dem. Det är ett uttryck för att man bryr sig och vill visa omtanke, att man helt enkelt vill personen väl. Men ibland tror jag vi använder frasen lite slarvigt, att ”jag tänker på dig” bara blir ord vi slänger ur oss utan någon större tanke bakom. Att det liksom blir en artighets grej att säga så och att vi sedan glömmer bort att faktiskt tänka på personen och situationen han eller hon befinner sig i.
Det är bara att beklaga, men precis så är det för mig ibland. Önskar verkligen att det inte vore så, för jag vill ju att människor ska kunna förvänta sig att jag faktiskt tänker på dem när jag sagt att jag ska göra det.
Men rent konkret vad innebär det egentligen att säga ”jag tänker på dig” för mig som är kristen? För mig har det det samma innebörd och intention som att säga ”jag ber för dig”. Men ändå berättar jag inte så ofta för människor att jag ber för dem. Istället blir orden ”jag tänker på dig” ett litet blygt och försiktigt sätt att säga det på.
Men det är faktiskt en stor skillnad mellan att ”tänka på” och ”be för”, det är stor skillnad mellan att hålla tummarna och knäppa händerna.
Mänsklig omtanke är givetvis väldigt fint, men det är något alldeles speciellt att få koppla in Gud i det hela. Och genom bönen kan vi vädja om hjälp, vägledning och skydd för den personen vi ber för.
Visst kan våra tankar vara detsamma som böner, det betvivlar jag inte för så är det i alla fall för mig. Och för Gud spelar det nog ingen större roll vad vi kallar det, han hör nog ändå. Men jag tror att det kan ha betydelse för oss, att det är viktigt att våga kalla det bön. Det tydliggör både för oss själva och omgivningen att vi sätter vårt hopp till Gud, och det gör något gott med oss.
Urbans Tankar och Funderingar 