Alldeles för länge sedan sist men nu sitter jag här och får välbehövlig vila. Så rogivande att titta på de flammande lågorna, känna värmen och höra det knastrande ljudet.
Minns tydligt hur braskaminen blev en tillflyktsplats när jag för två år sedan drabbades av utmattningssyndrom och det har verkligen en lugnande effekt på sinnet att sitta framför en brasa.
Det är mycket man inte måste, men vila måste man. Om ekorrhjulet ska sluta snurra måste ju ekorren sluta att springa! Och kanske är det så att vilan gått från att vara det som ska ge kraft till arbetet till att vara en slags kompensation när arbetet är avklarat. En slags snabbladdning istället för att vara en del av själva livet.
Vila eller återhämtning är individuellt och kan vara många olika saker. Sedan kan man ju fundera på om vila och återhämtning är samma sak? Bara för att du vilar behöver ju inte det innebära att du återhämtar dig.
Givetvis är det viktigt att prioritera tillräckligt med sömn för att undvika trötthet och koncentrationssvårigheter. Och efter en lång arbetsdag kan det givetvis vara skönt att sjunka ner i soffan, titta på tv och scrolla i mobilen. Men i själva verket hade det kanske varit bättre att promenera och ta luft.
Att vila behöver inte handla om att göra ingenting, utan om att göra något annat. Och det behöver inte nödvändigtvis handla om långsamhet utan om att slå av och slå på och att göra det regelbundet.
Tillvaron här på jorden är en ständig växling mellan dag och natt, mellan ljus och mörker. Men det märkliga är att vi människor aldrig riktigt lär oss att själva livet är precis likadant. Att både det yttre och det inre är i en ständig rörelse mellan ljus och mörker. Att livet ständigt pendlar mellan vackert solsken, mörkaste oväder och allmänt lågtryck. Och tänker man efter så är ju djupaste mörker och klaraste ljus oftast två ytterligheter på livets färgskala. Ofta är nog tillvaron nånstans där mittemellan.
Alla har vi nog perioder i livet som vi helst av allt vill glömma och lägga bakom oss. Men ingen av oss blir som sagt förskonade från sorger och bekymmer, ingen av oss kommer undan de mörka stråken av livet…
…och kanske är det så att man måste erkänna och på något sätt acceptera mörkret för att kunna njuta av solen. Och om inte mörkret fanns skulle vi ju inte kunna se stjärnorna lysa.
Jag har många gånger tänkt att jag skulle vilja ha ett ”lättare” liv, men om jag hade haft det hade jag kanske inte uppskattat ljuset på samma sätt.
För tänk om det är så att ett liv utan motgång blir ett ytligt liv, att vi helt enkelt behöver ljuset och mörket för att skapa kontrasten och dynamiken i det som är livet.
Mitt i mörkret bjuder livet oss att växa som en låga.
Ylva Eggehorn
Ibland får vi nog för oss att mörkret är något vi ska trycka undan och förneka, att det är ett misslyckande och något som berövar oss att känna lycka. Men det kanske är precis tvärtom. Ingenting försvinner genom att vi blundar, men om vi istället vågar öppna våra ögon så kommer vi nog också upptäcka ljuset.
Kanske finns det en mening i att tillåta sig att känna att allt är hopplöst och tungt, att det på något sätt finns en mening i meningslösheten. För oftast är det ju i de mörkaste stunderna i livet som vi får de djupaste insikterna.
Men mörkret har inget egenvärde och ska självklart inte sökas, men när mörkret och ovädret drar in så gör man nog klokt i att stanna och inte fly direkt.
Jag kan förstå att det låter märkligt, men på något sätt har de mörka stråken i mitt liv gjort själva livet ännu vackrare.
Lidandets börda känns som en gravsten hängd om halsen, men egentligen är den bara den tyngs som fordras för att hålla dykaren nere medan han letar efter pärlor
Jean Paul Richter
Har du funnit några pärlor i de mörka stråken av ditt liv?
Den senaste veckan har jag gått och funderat på en formulering som Josefine Arenius sa i en predikan: ”När dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker”.
På sätt och vis kände jag mig träffad. Det är bara att inse att jag har åsikter om allt möjligt och att jag är rätt bra på att klaga på saker och ting…
…och kanske är det så samhällsklimatet är nuförtiden?
Visst, det är fullt naturligt att vara kritisk när saker och ting inte är som vi vill att de ska vara, och kanske är det så att vi ibland behöver få klaga av oss lite. Läste nånstans att alla gnäller, för när vi gör det mår vi lite bättre för stunden.
Man kan ju undra varför det är så många som klagar hela tiden utan att själv göra något åt det. Om man vill få till en förändring så måste man själv göra något, det hjälper inte att sitta hemma och klaga.
En del menar att klagomål har ett speciellt karaktärsdrag. De är passiva och inget händer för att vi klagar. Men jag tror inte riktigt det är sant, att vara kritisk eller ifrågasättande till saker som sker på ens arbetsplats, i kyrkan eller i samhället och världen i stort kan vara viktigt.
Om man använder sitt klagande på ett respektfullt och konstruktivt sätt kan det bli en katalysator till förändring.
Och det är ju faktiskt vi som arbetstagare, församlingsmedlemmar och medborgare som formar arbetsplatsen, kyrkan och samhället. Genom att vara medvetna om våra rättigheter och skyldigheter kan vi ta ansvar och göra skillnad som medskapare.
Men är jag en kritiker eller en medskapare? Skulle nog vilja påstå att jag är både och. Men när dagen är slut, när veckan är slut, när mitt liv är slut så önskar jag att jag kan säga att jag var mer medskapare än jag var kritiker.
När man kör bil har man en väldigt stor framruta, en liten backspegel och två sidospeglar. Visst det är väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna, och det viktigaste när man kör bil är ju att titta framåt. Men man behöver också backspeglarna för att titta bakåt ibland.
Både framrutan och backspeglarna är viktiga för körningen och fyller olika funktioner. Backspeglarna gör att man har möjlighet att hålla koll på bakomvarande trafik på ett säkert sätt. För att kunna köra tryggt och säkert behöver man ha ordentligt koll i backspeglarna och likadant tänker jag att det är med själva livet.
Tänk dig att livet är en lång lång bilkörning, då behöver man titt som tätt blicka bakåt.
När jag kör bil tittar jag nog alldeles för sällan i backspeglarna. Men i själva livet är jag nog rätt bra på att använda backspeglarna, för jag har insett vikten av att göra det.
När man kör bil är det extra viktigt att kolla i backspegeln när man på något sätt ska förändra sin framfört, t.ex byta körfält, köra om, accelerera, bromsa eller svänga. Och likadant är det nog i livet.
Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges.
Søren Kierkegaard
Visst, många gånger kan man förföras över att människor inte lärt mer av historien men ofta ser man också hur framsteg görs av tidigare lärdomar och erfarenheter.
Det är som sagt väldigt olika proportioner på framrutan och backspeglarna. Tänk om det hade varit tvärtom. Att man bara hade den lilla backspegeln att använda när man ska titta framåt, då hade det verkligen varit svårt att köra.
Ibland tror jag att det som hänt tidigare i livet har för stort inflytande i våra liv. När vi färdas fram genom livet kan vi ibland ha en tendens att förstora backspegeln och i samma veva krympa vår framruta.
Personligen har jag en hel del mörka minnen av livet och jag kan inte blunda för dessa. De har varit en del av livet och de har på sätt och vis format mig till den jag är idag. Och det har funnits perioder i livet där jag riktar blicken alldeles för mycket i backspegeln vilket inneburit att jag både kört vilse och kraschat
En del människor tycker att man inte ska lägga tid och energi på det som varit. För det som hänt har hänt och går inte att göra något åt. Men jag tror inte att det är optimalt att ta bort blicken från livets backspeglar och bara rikta sin uppmärksamhet framåt. Tror det är viktigt att reflektera, begrunda och bearbeta det som hänt i livet, och genom att se bakåt kan man faktiskt se framåt!
Ibland tycks förlåtelse vara en enkel lösning, ett sätt att glömma något som hänt för att snabbt gå vidare… Men visst är det väl lite märkligt att vi vuxna ibland säger till barn att de måste säga förlåt utan att egentligen ha rett ut vad som har hänt.
Möter dagligen barn som reflexmässigt häver ur sig ordet ”förlåt” och sedan tror att allt är i sin ordning. Att alla problem och bekymmer försvinner genom att man säger ”förlåt”,
Men är det verkligen så enkelt? Nej, vissa saker är svåra att förlåta och ibland kan förlåtelsen kännas omöjlig. Och att säga förlåt utan att mena det är dåligt, för att inte säga värdelöst.
Det finns ett talesätt som ofta finns broderat på bonader eller i tavlor med text som lyder ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta”. Det är inte enkelt och det är inte heller någon som sagt att det ska vara enkelt, men vi uppmanas att gång på gång in i den smärtsamma process det kan vara att se våra egna och andras liv som de verkligen är. Det kan ta tid och det kan göra ont, men vad har vi för val? Att aldrig älska, att aldrig glömma och att aldrig förlåta skulle göra ännu mera ont.
Å andra sidan kan man ju fundera på om glömma och förlåta är samma sak? Förlåtelse är inte att förtränga och att glömma bort som om det svåra inte fanns. Det är inte att släta över eller sopa under mattan och det är inte enbart ett ord som vi lär barn att snabbt slänga ur sig.
Då kom Petrus fram till honom och sade: Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger? Jesus svarade: Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger
Matteusevangeliet 18:21-22
Jesus, han är tydlig: ni skall förlåta varandra och inte bara så mycket som sju gånger, utan sjuttiosju gånger.
(Uttrycket sjuttiosju kan motsvara talet 77 eller 490 (70 gånger 7) men oavsett står båda talen för förlåtelse utan gräns.)
Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.
Matteusevangeliet 6:9-15
Visst kan det upplevas som att de avslutande orden drar upp en gräns. Om jag inte är beredd att förlåta eller kan förlåta, har jag då ställt mig utanför Guds förlåtelse?
Nej, jag tror inte det.
Jag tror på förlåtelsens helande kraft, men ibland får Gud ta hand om vår förlåtelse.
Ibland är såren så djupa att vi inte mäktar med att förlåta, men Gud han kan förlåta det som mänskligt sett känns omöjligt.
Läser man om korsfästelsen i Lukasevangeliet upptäcker man att Jesus inte mäktade med att förlåta bödlarna, de som gjorde honom illa.
Jesus sade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.
Lukasevangeliet 23:34
Han ber Gud att förlåta dem, han säger inte ”jag förlåter er” utan han ber ”fader, förlåt dem”. För mig är detta viktigt, det innebär nämligen att man får vara i sin mänsklighet och överlämna resten åt Gud, åt Fadern som är Gud och inte människa.
Döden är ett faktum vi alla måste förhålla oss till, ett villkor som gäller alla och under allhelgonahelgen påminns vi om vår dödlighet men också om evighetshoppet.
Att sörja och hedra de som gått före kanske handlar om att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. För Gud är kärleken. Och en dag, när våra dagar är över på denna jord ska vi få möta Gud ansikte mot ansikte och han kommer varsamt sträcka fram sin hand och torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga.
Himlen är en plats som vi tror och hoppas att de som gått före nu befinner sig. För livet är inte bara här och nu, utan sträcker sig mot helt andra dimensioner. Dimensioner som hör ihop med hoppet, längtan, kärleken och Gud själv.
Även om döden känns så definitiv finns det ett hopp som hör ihop med döden, för vi är födda för någonting större än detta jordeliv, ett liv efter döden. Ett paradis där döden inte ska finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.
Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.”
Uppenbarelseboken 21:4
Vissa saker som händer här på jorden kommer vi aldrig att förstå, men de frågetecknen får vi lägga i Guds händer och lita på Jesu ord.
Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är
Johannesevangeliet 14:1-3
Döden är en gräns för våra liv här och nu, men vi får tro och hoppas på att det finns ett liv bortom den gränsen. För Gud är inte en Gud för döda utan för levande.
Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande
Visst är det lite märkligt att vi i Sverige sjunger om döden i vår nationalsång men sällan talar om den. Mycket annat kan vi samtala om, men kring döden och sorgen tassar vi på tå.
Problemet med döden idag är att många i Sverige håller den på så stort avstånd, sån distans att man pratar om ”om jag dör”. Inte ”när” utan ”om”, som att det var en valmöjlighet. En rationell handling man kan välja eller välja bort.
Philip de Croy
Att allhelgonahelgen blivit allt viktigare i vårt avlånga land beror nog på att det är en helg där det är helt okej att prata om döden. En helg där vi får minnas och hedra de som gått före oss, en helg där vi får reflektera över minnen och den inverkan de haft på våra liv.
En helg som också är en påminnelse om att vi inte är ensamma i vår sorg och saknad. På kyrkogården är vi omgivna av människor som delar samma känslor och upplevelser. I och med allhelgona har vi fått ett språk för vår medmänsklighet, då de tända gravljusen gestaltar delandet av det djupast mänskliga.
Att gå runt på en kyrkogård denna helg är så oerhört vackert. Alla dessa hundratals, tusentals ljus som brinner i höstmörkret.
Sett från rymden blir kyrkogårdar under några mörka dagar en stjärnhimmel. Som om himmel och jord byter plats. Alla konstiga frågor, de som inte är konstiga när man mist någon, vaknar: ”Hur har de det nu? Kan de se oss? Känner de vår saknad?” Frågor som ingen kan besvara, men de lysande gravfälten blir ett budskap ut mot himlarymderna: ”Vi har inte glömt er! Ni både finns hos oss och fattas!
Tomas Sjödin
Ljusen säger någonting som ord och tankar inte räcker till för, och vi kan inte veta vilka tankar, känslor och frågor en annan människa har i sitt inre när de tänder ljus vid allhelgona. De kanske inte ens vet det själva, men Gud vet och han förstår.
Allt har sin tid, förr eller senare kommer vi förlora någon vi älskar. För en del av oss har sorgen och saknaden blivit en del av livet sedan många år, för andra är den alldeles ny.
För en del kom döden oväntat och plötsligt, för andra som en slags befrielse då den avlidne fått lida under lång tid, men oavsett kan förlusten av en annan människa föra med sig en djup sorg som behöver både tid och utrymme.
Sorgen, saknaden, smärtan och mörkret, allt det där svåra och jobbiga, det ska vi inte blunda för. Inga optimistiska ord i världen kan få oss att komma förbi tankarna och känslorna kring döden, och de som fattas oss.
Sorgen och saknaden hänger ofta samman med en slags längtan, en längtan kanske inte bara tillbaka till det som varit utan också en längtan efter det som nu skulle kunna ha varit. Och det finns nog inga enkla lösningar på sorg och saknad, det enda vi kan göra är att bära den tillsammans och att bjuda in Gud i vår sorg.
I saligprisningarna säger Jesus: ”saliga de som sörjer, de ska bli tröstade”. I sorgen kan Jesus möta oss och läser man evangelierna framgår det gång på gång att han möter oss med medlidande och kärlek.
Men vad menar egentligen Jesus med detta? Ordet salig betyder ju lycklig, så man kan ju verkligen fundera på vad i sorgen som kan göra en människa lycklig?
Funderar man lite så är ju sorg bara en annan form av kärlek, vilket är den starkaste och finaste känsla som finns, och kanske är det så att bara den som en gång älskat kan sörja. Man skulle kunna säga att sörja är den älskade medmänniskans vägran att glömma.
Varje djup sorg har förlorat glädjen till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste äran som glädjen kan få.
Om barnen på förskolan skulle beskriva mig skulle nog många av dem säga att jag är tokig och busig. Men samtidigt är det bara en sida av mig, för samtidigt är jag en pedagog som sätter tydliga gränser för barnen. Skratt och allvar kan nämligen komplettera varandra på ett värdefullt sätt, de går liksom hand i hand.
En riktigt vuxen människa kan inte vara allt för seriös
Sören Olsson
Personligen vill jag inte att det ska vara speciellt långt mellan skratt och allvar och dessutom upplever jag det är mycket lättare att prata allvar med någon som man också kan skämta med.
Samtidigt är jag rädd för att vi idag ägnar för mycket tid och energi till ytliga skämt och lustigheter istället för djupa samtal om livet. Ibland skämtar vi nog bort alldeles för mycket av livets allvar.
Att ständigt ironisera, skoja bort eller ignorera livets skuggsidor, i stället för att på allvar resonera kring dem, beror kanske på att vi är rädda för att uppfattas som antingen pretentiösa eller olyckliga…”.
Owe Wikström
Personligen vill jag vara pretentiös och verkligen resonera om livets skuggsidor och de stora livsfrågorna. Jag tror vi behöver ge mer utrymme för det allvarliga och djupa i livet…
…men samtidigt vill jag skämta och komma med practical jokes. Det handlar om att hitta en balans mellan att njuta av livets ljusa stunder och ta itu med de svåra utmaningar som dyker upp på ett konstruktivt sätt.
Allvaret behöver skrattet för att lätta upp och balansera situationen. När vi konfronteras med allvarliga och stressiga situationer kan skratt och humor vara en hjälp för oss att hantera det som annars kan kännas överväldigande.
Då man säger att livet är en fars, menar man att det är utan allvar. Men det krävs ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar
Har du tänkt på att livet består av en mängd olika relationer eller tar du dessa för givet och är som fisken som inte lägger märke till vattnet förrän den spolas upp på land, eller fastnar på kroken.
Faktum är att livet till stor del handlar om relationer. Relationen till sin partner och livskamrat. Till föräldrar, barn, syskon, vänner och bekanta, klasskamrater, arbetskollegor, grannar och släktingar. Och sedan kanske vi tillhör någon form av gemenskap såsom en förening, idrottsklubb eller församling.
En del relationer är självvalda, andra är vi mer tvungna att ha. Man kan till exempel välja personen som man vill tillbringa resten av sitt liv med, men inte de svärföräldrar som följer med på köpet.
En del relationer känns livsviktiga och är givande och berikande, medan andra är komplicerade, utmanande och kanske tar mer energi än de ger.
Relationer har en viktig roll i hur vi upplever och formar våra liv, de kan ge känsla av sammanhang och glädje i livet. De kan hjälpa oss att definiera vilka vi är och vad vi kan bli, och när jag blickar tillbaka på mina 46 år ser jag hur relationer och sammanhang format min personlighet, mina värderingar och intressen.
Djupa och meningsfulla relationer kan få oss att känna oss älskade, respekterade och uppskattade. Men det är viktigt att komma ihåg att relationer inte alltid är perfekta och att konflikter och svårigheter kan uppstå.
Vi kan inte förvänta oss att alltid hålla med varandra, men vi kan i alla fall försöka omfamna våra olikheter, vara respektfulla och visa kärlek gentemot varandra. Och ofta glömmer vi nog att vårda den viktigaste relationen i vårt liv, den till oss själva.
Ibland kan ordet samhälle kännas lite abstrakt och det är ju lätt hänt att man säger att det är samhällets ansvar och samma tendens är det nog med kyrkan…
…men vilka är egentligen samhället och kyrkan?
Många tänker att kyrkan är en byggnad, men snarare är det ju en grupp av människor. En grupp som jag faktiskt tillhör och likadant är det ju med samhället.
Och om det nu är så att samhället och kyrkan har ett ansvar för dig och mig, så har också vi ett ansvar för kyrkan och det samhälle vi lever i.
Jag tänker att kyrkan och samhällsansvar går hand i hand och att vi som är kyrkan är en viktiga aktör för samhällets välbefinnande.
Att vara kristen är att ha Jesus som förebild och försöka leva så som han levde och handla så som han skulle ha gjort. Att visa kärlek, medkänsla och omtanke för människor i samhället.
Urbans Tankar och Funderingar 