Urbans Tankar och Funderingar

Ibland gör livet oss helt förstummade. Vi känner behov av att sätta ord på det vi möter men orden saknas. De ord man har räcker liksom inte till för att sätta namn på det man upplever och de känslor man har.

När våra egna ord inte räcker till behöver vi de skrivna orden. Då behöver vi texter som förmedlar de känslor och tankar vi har. Skrivna ord som liksom sätter ord på det vi upplevt men som vi själva inte lyckats formulera i ord.

I de lägena behöver jag Bono, Tomas Sjödin, Philip Yancey och Marcus Birro…. Det är då jag böcker Jobs bok, Psaltaren och Predikaren i bibeln.

När ens egna ord inte räcker till kan det vara befriande att använda andras. Upplevelserna kanske är olika, men känslorna desamma, för på det stampade jordgolvet är vi alla lika som Marcus Birro brukar säga. 

I trängda lägen säger vi att ord blir oviktiga och obetydliga. Jag tror tvärtom. I trängda lägen blir ord fruktansvärt viktiga. Man behöver sätta ord på det som händer, men man ska tala varsamt.

Tomas Sjödin

Precis så har det varit för mig. Behovet av att få sätta ord på det som händer har lett mig till de skrivna orden. Läsandet och mitt eget skrivande har varit viktiga delar när jag försökt förstå mig på livet. När livet krisat har orden varit fruktansvärt viktiga och när mina egna ord inte räckt till har jag fått låna andras.

Jag tänker att en författares uppgift är att skriva om det som ligger på gränsen till vad som går att formulera. Och det är ju faktiskt så att det man kan sätta ord på blir mindre farligt, oavsett om det är ens egna eller någon annans! 

/ Urban

Ps. Vet dock inte om jag kan kalla mig författare efter att ha skrivit en bok. Och när jag nu publicerade detta upptäckte jag att jag skrev en nästan identiskt text i våras 🤔 Ds.

Ingen annan än du kan ta fram din fulla potential och det bästa av dig, men för att det ska ske behöver vi nog alla en liten knuff då och då.

En sådan knuff kan vara att man får beröm, uppmuntran eller bekräftelse, tre saker som är grunden för att vi människor ska må bra.

Hur vi reagerar på att få beröm, uppmuntran och bekräftelse varierar litegrann, ibland känner vi glädje, stolthet och tacksamhet, andra gånger kan vi ha lite svårt att ta det till oss och undrar om vi verkligen är värda berömmet.

Att få beröm, uppmuntran och bekräftelse är som sagt viktigt. Det kan ge oss kraft och energi, det kan göra att vi känner glädje och stolthet över det vi åstadkommit. Det kan också hjälpa oss att upptäcka vilka gåvor vi har och vilken väg vi ska fortsätta på framåt i livet.

Det är stort att bli uppmuntrad men kanske ännu större att själv ge uppmuntran. Läste nånstans att vi människor antingen kan vara termostat som höjer andra människors förmågor eller en termometer som bara uppfattar situationen. Precis så är det, vi kan var och en få andra att växa och komma i full blom genom att ge respons på det de gör. Så när du ser någon som gör något bra, tacka och beröm, eller som det står i Hebreerbrevet 3:13: uppmuntra varandra varje dag.

Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga i dag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.

Hebreerbrevet 3:13

/ Urban

Jag kan inte mycket på trädplantering, men jag har förstått att det är viktigt att ge träden tid att växa och förankra sina rötter ordentligt. Och att det kan vara en utmaning för träden när starka vindar blåser i den. Om det ofta är starka vindar kan det vara svårt för trädets rötter att att nå ner till de djupare nivåerna i marken där det finns mer näring och vatten, vilket i sin tur påverkar trädets växande och hälsa. Å andra sidan behöver träden vinden för att kunna bli starka och stabila.

Tänk dig ett kalhygge där skogsarbetarna lämnat kvar några träd. De träden blåser lätt omkull när det blåser kraftigt, för de har inte blivit starka nog att stå emot vinden då de varit vana att ha träd tätt bredvid sig som skydd. För mig är det en bild på att om vi inte låter tvivlet vindar blåsa i trons träd så når aldrig rötterna de käll rika djupen.

Jag tänker att tvivel är en naturlig del av en andlig resa och en slags förutsättning för att tron ska kunna växa. Det egna funderandet, vridandet och vändandet, och brottningen med Gud och tillvaron är viktigt.

Att tro är inte en fråga om något statiskt, ett färdigt paket som man en gång för alla tagit till sig. Snarare är det så att tron kan komma nära och beröra men också vara på avstånd och upplevas som oåtkomlig. Det går liksom upp och ner, men min erfarenhet är att tvivel kan leda till en djupare tro.

Tänker att tvivel kan ha flera funktioner för tron. Genom att ifrågasätta och utmana ens tro kan tvivel hjälpa till att stärka och fördjupa ens övertygelse. Genom att undersöka tvivlen och söka efter svar kan tron bli starkare och djupare förankrad. Genom att tvivla kan man få insikt i andra människors tvivel och frågor. Vilket kan leda till ökad empati och förståelse för andra som går igenom liknande utmaningar.

/ Urban

Jag tänker att livet sällan är en rak linje eller ett helt färdigskrivet blad. Vägen, den blir till medan(s) vi går och ibland känns det som att livet är ett tomt blad som vi inte riktigt vet hur vi ska fylla.

Och ibland kan man drabbas av en slags tomhet som är jobbig och besvärlig. Livet känns liksom tråkigt och meningslöst, och man är likgiltig inför allt. Ibland vet man orsaken och ibland är man lite osäker på hur den uppstod.

Det finns alltså en obehaglig tomhetskänsla, men jag tänker att det också finns en slags tomhet som är positiv och behaglig. Ni vet den där känslan som kan uppstå när man tagit en långpromenad och rensat huvudet. När det blivit lite ordning bland ens tankar, känslor, måsten och bekymmer.

Läste en gång om en professor som besökte ett kloster, eftersom hon visste att munken var expert på bekymmerlöshet och tomhet. Munken erbjöd henne en kopp te och hällde hela tekoppen full och fortsatte sedan att hälla och hälla så att det rann ur koppen på alla sidor, ut på bordet och ner på golvet. Tillslut kunde inte professorn vara tyst längre och skrek: – Sluta häll, koppen är ju överfull! Då slutade munken att hälla och svarade lugnt: – Precis som tekoppen är överfull så är våra själar ofta överfulla med frågor och bekymmer. Och så länge vi inte ser till att tömma vår kopp kan vi inte fylla på mer!

Ofta går vi nog runt och bär på massa bekymmer, och när jag rannsakar mig själv upptäcker jag tre sorters bekymmer. Bekymmer jag haft, bekymmer jag har och de bekymmer som jag eventuellt kommer att få.

Det är viktigt att hitta platser och tillfällen i livet som är kravlösa, där man kan få lägga av sig sina bekymmer, rensa sinnet från distraktioner, fokusera på det som verkligen betyder något och öka vår förmåga att hantera livets utmaningar.

När jag skriver detta kommer jag att tänka på låten ”Bröd och Vin” som finns på Tommie Sewons nya album ”Psalmer, sånger eller mittemellan”. Kanske kan nattvarden vara ett tillfälle där man kommer med sin obehagliga tomhet och tar emot den positiva tomheten.

Här i ditt lugna hus, vill jag stanna ett slag. Bortom larm och brus, höra mitt andetag. Möter en mänsklig blick i samma värld och skick. Förväntas leverera, ständigt på nytt prestera, vara trevlig och fin. Ge mig bröd och vin.

Tommie Sewon

https://spotify.link/w8oFKl9jQDb

/ Urban

Ibland har vägen varit brant, stenig och krokig och ibland har det känts som att någon dragit undan mattan under fötterna på mig mig. Vilket gjort att jag ramlat rakt ner i ett svart hål och där nere på botten så har jag fastnat i sankmark. Och desto mer jag försökt att kravla mig upp, desto längre ner har jag sjunkit.

Men där nere på botten har Gud funnits, mitt ibland sorgen, smärtan och skiten. Och på ett paradoxalt sätt är det som att Gud visat sig från sin allra bästa sida då livet varit som mörkast.

I efterhand inser jag att det är en särskild nåd som man får uppleva där nere i Dödsskuggans dal. Faktum är att inget mörker är för svart för honom, och jag vill tro på en Gud som inte enbart bor i höjden utan även är alltings botten.

Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Psaltaren 139:7-8

Om jag säger: Mörkret må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus

Psaltaren 139:11-12

Faktum är att jag många gånger känt att jag inte orkar en dag till, men då har jag fått kraft att orka vidare och som kristen är jag övertygad om att den kraften kommit från Gud. Från den Gud som själv befunnit sig på tillvarons botten. Från den Gud som själv befunnit sig på jordens lägsta punkt, både fysiskt och psykiskt.

Min erfarenhet är att Gud, mitt i sin obegränsade makt och förmåga, kommit till mig mitt i en lång period av smärta, oro och maktlöshet. Han har inte gjort det genom att göra avsteg från vare sig makten eller medkänslan. Det jag anar i min upptäcksfärd mot att finna Gud i smärtan är att inkarnationen gläntar på dörren till det långsamma svaret. Guds närvaro är ett ”både och”. Makt och medkänsla. Gudomlig, obegränsad härlighet och djup identifikation med mänsklig svaghet och sorg på samma gång.

Fredrik Lignell

Gud finns inte med oss på avstånd, utan han finns där mitt i det allra jobbigaste, för det är nämligen Guds väsen att vara med-lidande.

Genom att tro på Guds närvaro kan vi finna tröst och styrka att resa oss upp igen och kämpa vidare även när vi känner oss som mest sårbara och svaga.

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet, fanns spår i sanden av två par fötter, det ena var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde, såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnads vandring, fanns bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade, under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud: ”Du sa den gången jag bestämde mig att följa dig, att du aldrig skulle överge mig, utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv, har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att du lämnade mig, när jag behövde dig mest”

Gud svarade: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – det var då jag bar dig”

Författare okänd

Visst, ibland har det känts som att Gud burit mig, men samtidigt måste jag erkänna att det ibland snarare känts om att han dragit mig framåt över stock och sten.

/ Urban

När löven faller från träden ser jag längre från mitt köksfönster är titeln på en av Tomas Sjödins böcker, och så är det ju både bokstavligt och bildligt talat. Hösten gör att vi får djupare och andra perspektiv på livet.

Har förstått att en del tycker det är lite vemodigt när löven faller och mörkret blir påtagligare för varje dag som går. En del människor vill rentav gå i ide för att sedan vakna upp lagom till det att vårsolen kikar fram igen. Jag är inte en av dom, mina förhoppningar på hösten är nämligen högt ställda. Älskar dimmiga mornar och soliga eftermiddagar, den friska och lite krispiga luften och de färgsprakande hösthimmlarna.

Det allra vackraste är när löven byter färg från dom gröna nyanserna till ett eldigt gul-orange-rött eldorado. För mig är denna explosion av färger en visuell fest för ögonen och skapar en slags känsla av värme och mysighet.

Och jag tänker på alla mysiga stunder som väntar med tända ljus och att få tända en brasa, lyssna på knastret och helt upptas av eldens fladdrande lågor. 

Hösten är en märklig skönhet, för det är ju faktiskt en årstid som handlar om död. De vackra höst färgerna är ju tecken på att livet försvinner. Att de vackert färgade bladen snart kommer att förlora sin förbindelse med livets källa: trädet och falla till marken och dö. 

När löven faller, växter och blommor vissnar och förbereder sig för vinterns ankomst kan det vara tid för eftertanke och reflektion över livet. Det kan vara en tid då vi ser tillbaka på det som varit och ta lärdom av det, samtidigt som vi ser framåt och planerar för framtiden.

Visst, vi kan inte veta så mycket om framtiden, livet och döden, men när löven faller är det på något sätt som att vi kan se längre, och naturens cykler och förändringar kan vara en påminnelse om att ingenting varar för evigt. Att vi också är en del av naturen och dess konstanta förändring.

/ Urban

Jag vet inte hur det är med er, men när jag tänker på änglar ser jag framför mig att de sitter på ett moln och spelar harpa. Kanske är det så att vi förvandlat änglarna från superhjältar till små vackra bokmärken, men dom är här för att se hur Du har det. Och dom kan hjälpa Dig fast dom inte syns.

Glöm inte bort att änglarna finns, att dom är här för att se hur Du har det. Och dom kan hjälpa Dig fast dom inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns.

Nils F Nygren

Dagens tema enligt kyrkoåret är änglarna och visst är det väl lite märkligt att vi kristna sällan talar om änglarna, med tanke på att det finns många texter i bibeln som talar om dem.

Det var en ängel som besökte Maria och berättade att hon skulle bli havande. Det var änglar som förkunnade för herdarna att Frälsaren hade fötts i Betlehem, och efter Jesu uppståndelse var det en ängel som berättade för kvinnorna vid graven vad som hade hänt.

Utifrån dessa tre exempel kan vi se att änglarna kan fungera som budbärare till oss människor, när Gud har något viktigt att säga, de är liksom en förbindelse länk mellan den heliga världen och den här tillvaron.

Och kanske är det så att vi ständigt behöver änglarnas hjälp i kampen mellan ont och gott. Att de genom samvetet manar oss att vända oss bort från det onda och välja det goda.

Det är ju också så att vi breddat ängla begreppet i den mening att vi till en medmänniska som gjort en uppoffrande insats för något eller någon uttrycker att ”Du är en ängel!” Precis så är det nog, alla kan vi få agera änglar och vara budbärare från Gud. Men jag är ju inte precis någon ängel kanske du tänker, men å andra sidan hur vet man hur en ängel ska se ut? 

Det finns en enkel regel. En ängel ser aldrig ut som du tror att en ängel ska se ut. Ängeln kan vara en gammal dam, en ung pojke, ett barn, en vän, en okänd, en närvaro. Så gå inte efter utseendet, gå efter känslan.

Charlotte Frycklund

/ Urban

Tiden läker alla sår är ett uttryck som ofta används när man pratar om att tid kan hjälpa till med att läka känslomässiga och psykologiska sår, men är det verkligen så?

Jag skulle vilja påstå att uttrycket till viss del stämmer. Uttrycket kopplas ju ofta samman med sorg och många av oss har nog erfarenhet av att sorgen efter en tid inte är lika svår och intensiv.

Å andra sidan kan man ju fundera på om det är tiden i sig som ger läkningen eller om det är vad man gör under tiden som avgör om tiden blir läkande. Förnekar vi det jobbiga, och försöker smita ifrån det och hoppas att det ska gå över av sig själv eller bearbetar vi det jobbiga genom att tala om det?

Jag tänker att tiden är en viktig faktor i själsliga läknings processer, att vi liksom behöver tid att bearbeta och läka från smärtsamma upplevelser. Men detta är inte enkelt i en tid där allt ska gå så fort. Givetvis vill vi människor gå vidare i livet, men samtidigt behöver vi låta läkningsprocessen få ta den tid den behöver.

Och för att göra det hela ännu mer komplicerat, kanske är det så att tidens gång både kan vara en fördel och en nackdel. Tiden kan göra att vi får perspektiv och distans till det jobbiga, att vi liksom lär sig att leva med det. Men tiden kan också göra att vi kör fast ännu djupare i vårt inre och dessutom är det så att ju längre tiden går desto svårare kan det vara att ta tag i det jobbiga.

Det är också viktigt att komma ihåg att varje människa är unik. För vissa kan ”tiden” i sig vara tillräcklig för att läka medan andra behöver professionell hjälp och olika metoder och verktyg för att kunna gå vidare.

/ Urban